tisdag 21 januari 2020

Har fått en släng av klimakteriet

Igen.

Trodde jag var ute på andra sidan, men det är jag alltså inte. Är det normalt att klimakteriet kommer och går i perioder? Det gör mitt. I ungefär ett år har det varit lugnt, i stort sett besvärsfritt, men i natt sov jag bara tre timmar på grund av skiten. Frös och lindade in mig i täcket, somnade gott, vaknade av värmeexplosion, kastade av mig täcket, somnade om, vaknade djupfryst, lindade in mig i täcket, somnade, vaknade av värmeexplosion, slängde av mig täcket, sov räv en stund, började frysa, drog på mig täcket, låtsades sova, inväntade lavautbrottet, kastade av mig täcket, sket i att sova, började tänka, började frysa igen, drog på mig täcket, började oroa mig för morgondagen, började svettas, slängde av mig täcket, började oroa mig för utvecklingen i världen, började frysa, OCH SÅ VIDARE.

Läste någonstans att man kan fastna i klimakteriet, och inte komma ur det förrän man dör. Det är inte utan att man ryser lite när man tänker på det.

torsdag 16 januari 2020

Det är fortfarande januari

Hur det nu är möjligt. Någon sa på radio idag att det är 'som vår' ute. Var då, undrar jag. Inte i Örebro, i alla fall. Tio grader och blåst gör inte en vår när utomhuset fortfarande är grått, mörkt och deprimerande.

Men såklart finns det saker att göra för att underlätta färden fram emot februari. Man kan exempelvis arbeta. Låter inte så kul, men här handlar det inte om att ha skoj utan om att överleva.

Att arbeta med elever är bra. Ta en måndagsmorgon i januari i ett klassrum på en gymnasieskola någonstans i Sverige. Du är trött, och förstår inte riktigt hur du ska orka igenom hela dagen. 'Varifrån ska jag få energin?' tänker du. 'Hur många år är det kvar tills jag får gå i pension?' tänker du också. Sedan kliver du över tröskeln in till din klass, ser dig omkring och inser att du är PIGG SOM FAN jämfört med eleverna. Ett fullständigt unikum av vakenhet och vitalitet.

Det ger ändå lite energi. Piggast i rummet. Du kan kläcka ur dig: 'MEN vad ni ser trötta ut!' och 'Ni som är så unga och starka, HUR kan ni vara så trötta?' och 'Jag tror banne mig att JAG som är FEMTIOSJU är den som är piggast här!' och 'Hur trötta ska inte NI vara när ni är femtiosju om ni är så HÄR trötta redan NU?' Därefter kan man med fördel ta några danssteg och smälla enmeterslinjalen hårt i en bänk tre gånger. PANG PANG PANG. De elever som fortfarande sover efter det är få, och själv har du fått en energiboost som åtminstone räcker fram till lunch.

Fler bra idéer kommer jag inte kläcka ur mig idag, men try this at home om du inte har ett klassrum. Det som funkar i klassrummet funkar hemma, som jag brukar säga.

lördag 11 januari 2020

Januari

Finns det någon endaste människa i det här landet som tycker om januari? En sådan kvalificerad skitmånad.

Men livet knatar på ändå förstås. Så till den milda grad att man knappt hinner tänka på vilken månad det är. Att jobba i skolan är givande på många sätt och vis, men när jag ser mig i spegeln inser jag att det också sliter kopiöst. Skulle vilja åldras naturligt och vackert, men det får bli i ett annat liv.

Mycket mer finns väl inte att säga från min horisont denna usla månad. Ska se om jag kan skaka liv i Benny, Britta, Karin och Gunnar, eller om de gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Förmodligen sover de bara, som de små tröttsamma grisar de är.

Hur kan de vara så hopplösa? Det är vad jag undrar. Och det är väl också det jag har lust att ta reda på. Varifrån får de energin? Det hela är en outrannsaklig gåta.

fredag 3 januari 2020

Nytt decennium!

20-talets första dallrande dagar har förlöpt utan något större mankemang. Kommer inte riktigt ihåg vad jag gjort, men det ska jag nu försöka minnas. Tänker att det sätter tonen för hela decenniet. Eller inte. Mitt liv har inte varit speciellt förutsägbart hittills, så varför skulle det börja vara det nu?

Hursomhelst.

Nyårsdagen: Körde hem dotter som firat nyår med Skåne och mig. Fikade hos kompis som bor behändigt nära min dotter, typ två hundra meter. Hon bjöd på sju sorters kakor, vilket direkt stjälpte mina nyårsambitioner om att sluta äta socker. Nu heter det att jag ska dra ner på det, och det är väl ändå sundare. Men svårare, när man är en sockerknarkare. Skåne åt glatt av alla kakor, så som skåningar gör. Nog om nyårsdagen.

2 januari: Skjutsade Skåne till stationen där han tog tåget söderut. Nu har vi hållit på så här i tre år, fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Örebro och Malmö. Vi borde få något pris, tycker jag. På kvällen gick jag på ett spinning-puls pass och orsakade en soppa utan dess like. Anlände i sista sekund när alla satt på sina cyklar, fick inte på mig det förbannade pulsbandet (som ska sitta under kläderna runt bålen), hittade inte min cykel som skulle vara nr 33, för där satt en person som tagit fel cykel. Jag avbröt ledaren som börjat berätta om sitt pass för att reda ut cykelfadäsen och det blev ett visst dividerande tills någon bad mig titta på mitt pulsband (som jag till slut hade fått fast) och såg då att jag hade nr 3, och inte 33. Den kvicka spinningledaren sa något om att jag kanske fortfarande såg dubbelt, med tanke på nyårshelgen och allmänt skratt utbröt. Något jag inte kunde låta passera naturligtvis så jag drämde till med att jag är nykterist. Vilket jag inte riktigt är, men det hade inte låtit så bra om jag sagt att jag bara dricker jättelite alkohol, så nu blev det nykterist. Cykel nr 3 visade sig stå längst bak i lokalen, vilket kändes bra efter den entrén.

3 januari: Det är idag, så här minns jag utan större ansträngningar. Det som kan tänkas vara av allmänt intresse är att jag tankat och spolat av bilen. Har skickat sju sms till Skåne, varav han endast har besvarat tre. Har läst ut Stina Wollters Kring denna kropp och börjat på Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Har bara läst första kapitlet i den sistnämnda, men den lovar så gott att jag är på gränsen till exalterad. Mycket intressant första kapitel!