När man försöker göra sin research

Försökte få tag i Vera för att få lite mer information om henne, men hon kollar på Let’s Dance. 

SORRY, sa hon.

Ja, ja. Det säger ju också något om henne. Att hon väljer TV framför att prata med mig. Att hon är en sån.

Välbehållen eller inte

Det har säkert sina fördelar att liksom Vera vara en välbehållen sextioåring, men jag skulle inte vilja vara det. Ta bara avtackningstalet när slika personer går i pension:

’Du går i pension nu och det kan man verkligen inte tro!’ Flin på det.

Jag har inte hört någon manlig kollega tackas av på det sättet, men en rad kvinnliga, och det tramset slipper man om man ser riktigt sliten ut.

Så man har tur där.

Då var det den där Vera då

Att Britta tycker att Vera är tråkig säger ingenting, för hur rolig är hon själv, Britta Spitta?

Inte den roligaste som jag haft att göra med. Hennes konstanta klagande är sannerligen en prövning. Varför kan inte människan vara nöjd någon gång då och då? Förstår hon inte själv hur hon tär på omgivningen?

Men nu skulle det handla om Vera, och inte om Britta.

Vera, alltså. Hon lär vara i sextioårsåldern eftersom Britta (och jag själv) är det. Men när jag ser henne framför mig ser hon snarare ut som femtio. Hon är antagligen en välbehållen sextioåring, helt enkelt. En med tjockt ganska blankt hår som faller snyggt på axlarna. Cendréfärgat. Medioker kroppsbyggnad, inget märkvärdigt med den. Man ser dock på lystern i hennes hud att hon tränar en del ute i friska luften. På hållningen och glansen i ögonen kan man se att hon är kär, eller dylikt. 'Eller dylikt' eftersom man ju ibland kort och gott kan vara hög på livet utan att en annan människa är sexuellt inblandad. 

Hur det förhåller sig för Vera är oklart. Kan ännu inte se det framför mig.

Dagen efter

Idag blev det inga minutplankor och balansövningar i arla morgonstund. 

Varför? Varför?

För att jag imorse läste igenom inlägget jag skrev sent igår kväll. Tänkte skärrat:

Vad är det där för galen människa? Hon verkar ju helt störd. Kastar sig ur sängen för att göra planka och balansövning! Vad vill hon uppnå? Någon form av stordåd?

Usch, det finns verkligen folk till allt. Men nu har jag i alla fall sagt upp bekantskapen med den dära.

Min lediga tisdag

Att ha lediga tisdagar är en nåd att besinna. Klev ur sängen fem i sex imorse. Mitt alarm var satt på halv sju, men vaknar man tidigare så varför inte gå upp? 

Hursomhelst.

La mig direkt på golvet i en minutplanka. Därefter balansövningar på ett ben. Klädde på mig och tog ut vovven. Ner tre trappor, vanliga morgonrundan, upp tre trappor igen. Tömde ut smutstvätten på badrumsgolvet och sorterade den i tre högar. La högarna i kassar och sprang ner för trapporna och ut på gården till tvättstugan. I med tvätten och tillbaka över gården och uppför trapporna. Satte på kaffe, kokade ägg och gjorde två mackor. Åt frukost.

Sprang ner till tvättstugan igen, och igen och upp däremellan. Körde till dotter och tog ut hennes hund.  Därpå till IKEA för planering av badrum slash tvättstuga i utbyggnaden. Åkte förbi kakel- och klinkerbutiken på vägen och plockade med prover, 60x60 plattor, som vi (läs: Skåne) sen släpade runt på inne på IKEA. Pratade med halva personalstyrkan för att reda ut alla alternativ och för att bli medlem i IKEA Family, vilket inte lyckades. Kom inte fram till vilka luckor som passade till vilka golv trots fyra timmar på plats, MEN VEM BRYR SIG?

Huvudsaken att man har roligt på sin lediga dag.

Eller lax- och spenatlasagne

Britta: Vi kan bjuda på en rivig chili con carne.

Benny: Eller en lax- och spenatlasagne.

Britta: Vad är det för fel på chili con carne?

Benny: Inget fel alls, försökte bara brain-storma lite.

Britta: Gör inte det.

Benny: Du tycker att jag är tråkig om jag alltid säger ja till allt.

Britta: Du säger ja till allt och det är tråkigt, ja.

Benny: Nu sa jag inte ja.

Britta: Inte nu, nej.

Benny: Så?

Britta: Men förstår du inte att det blir fel om du krånglar bara för att jag vill det? Du måste vilja det själv annars är det ju inte på riktigt!

Benny: Chili con carne blir bra.

Britta: Där ser du. Du är en i grunden ja-sägande människa. Har du någon aning om hur jobbigt det blir för mig?

Frågan man ställer sig är om det någonsin kommer bli någon middag med Vera och Hans. En uppsjö av hinder är i vägen, som var och en kan se. Och om en ändå kommer till stånd; vill man veta hur den utvecklar sig under kvällens gång? 

Nej, tvi vale.

Det var inte mycket till förslag

Men å andra sidan är det ju Britta och Benny som ska bjuda Vera och Hans på middag och inte jag. De får helt enkelt hitta på något själv. 

En chili con carne, till exempel. 

Tacksam för förslag

Vad ska man laga när man bjuder tråkiga människor man inte känner på middag? 

Jag frågar åt en slags kompis.

Benny och Britta del 30

Det är grejer på gång hos Benny och Britta. En gammal kompis till Britta dyker upp som gubben i en låda. Vera. Med sig har hon Hans. En ny bekantskap för både Benny och Britta. En levnadsglad sextiotalist som Vera träffat på en singelfest.

Britta spärrar upp ögonen när Vera berättar. Vera på singelfest ...? Det låter spännande.

Men vi tar det från början.

Britta: En gammal kompis till mig ringde idag. Hon undrade om jag hade kvar en VHS-film jag tydligen lånade av henne någon gång på åttiotalet. Nej du, sa jag, vem sparar på gamla VHS-filmer?

Benny: Lånade du en som du aldrig lämnade tillbaka?

Britta: Inte vet jag! På den tiden cirkulerade VHS-filmer mellan folk. Det var ingen som brydde sig om vem som ägde vad. Ägodelar var överhuvudtaget inte så bundna till sina ägare.

Benny: Det minns jag inte.

Britta: Kanske inte i dina kretsar, men på högskolan i Borås var det så. Vi var inte så materialistiska.

Benny: Du kanske inte skulle ha slängt bort den ändå? Eftersom du hade lånat den?

Britta: Jag hade väl inte en tanke på att hon skulle komma trettio fyrtio år senare och fråga efter den!

Benny: Näe.

Britta: För att få henne på andra tankar frågade jag om hon inte ville komma hit på middag någon kväll.

Benny: Okej, jag kan vara ute i verkstan.

Britta: Nej, hon tar med sig en kille hon träffade i höstas på en singelfest.

Benny: Oj, då!

Britta: Singelfester är helt normala tillställningar, men jag tycker det var modigt av henne att gå dit. Hon gick ensam.

Benny: Det var modigt.

Britta: Ja, så hon tar med den där Hans.

Benny: En Hans?

Britta: Han är säkert en helt vanlig, normal människa, för det är Vera. Hon är inte typen som blir ihop med konstiga prickar. Hon är supernormal. Tråkig nästan. Vi var aldrig nära vänner.

Benny: Men du bjöd hit dem?

Britta: Folk kan väl ändra sig! Har du hört talas om det? Bara för att hon var tråkig på åttiotalet behöver hon inte vara det nu. Hon gick själv på en singelfest och raggade upp en karl, låter det som en tråkig person, tycker du?

Benny: Nej, det gör det verkligen inte. 

Britta: Då så. Vi har inte bestämt datum ännu, för hon behövde prata med Hans. Frågan är om hon måste fråga honom om allt? Om det är den typen av karl. 

Benny ser ut att fundera på om det är den typen av karl.

Britta: Nåja, vi får väl se.

När man tröttnar

Det är tur att Benny och Britta inte finns på riktigt. De har ju fullständigt spårat ur. 

När saker händer i en berättelse som är helt orealistiska tappar jag intresset. Jag vill ha vardagsrealism, situationer jag kan känna igen mig i. En del normala bekymmer, en del normala konflikter och en del normal kärlek. Benny och Britta uppfyller inte något av det. Deras bekymmer är ytterst märkliga, deras konflikter kommer ingen vart och kärleken får man ha förstoringsglas för att upptäcka. 

Kanske byter jag ut dem mot Vera och Hans. De namnen känns stabilare.

Hur många ögonblick upplever man under ett liv?

Vad ur dagens skörd ska jag använda till mitt inlägg idag? Vilket ögonblick ska jag utgå ifrån?

Femtiosjutusen sexhundra sekunder har passerat sedan jag vaknade imorse (om jag räknat rätt och för det finns inga garantier). Femtiosjutusen sexhundra ögonblick. Inte undra på att man är trött så här på kvällskvisten. Inte undra på att man har svårt att välja ut ett ögonblick när det fullständigt svämmar över av dem.

Men här är ett: Jag möter min chef i korridoren. Han är andfådd och rosig om kinderna och jag hinner inte fråga varför innan vi passerat varandra.

God natt!

Vårt hus

Blir fint.

Det blir inte perfekt, men det blir fint. Med lite insynsskydd, gröna växter och lampor så blir det bra.

Och vad gäller insynen så har vi kommit på att vi kan vända på det. Om någon kommer gående på vår grusväg så kan vi sitta i ett av våra stora fönster och iaktta den kraken, den minut eller så, som det tar att passera. Gångstil, ansiktsuttryck, humör, sovit dåligt eller bra? Ont någonstans i kroppen eller lätta steg? 

När ett par av något slag passerar kan vi studera relationen. Hur ser de på varandra? Hur kommunicerar de? Är de glada, nedstämda, sura? Inväntar de varandra eller pinnar den ene irriterat på i förväg? Vem har övertaget i relationen, just den här minuten?

Öppenhet ligger oss varmt om hjärtat så vi kommer såklart sätta upp en stor skylt över våra fönster: VI SER DIG! 

Och plötsligt är det inte vi som känner oss obekväma, utan de som går förbi vårt hus. Hm?

Ett förslag bara.

Å andra sidan sett

Man kan också tänka att det är Benny som håller på att bli galen.

Till Brittas försvar: Konstigare saker har väl hänt än att någon har ägnat sig åt akrobatiska nummer under en soffa? Och Benny är en ängslig själ. Så fort något ter sig onormalt i hans ögon så blir det dramatiskt värre.

Jag kan också irritera mig på hans beskrivning av Brittas bröst. Om han tycker att de ser ut som ballonger så är det väl det han ska säga. 'hennes ballongliknande bröst' eller dylikt. När han skriver om 'ballongbröst' låter det som att de är gjorda av ballonger. Eller kanske silikon, är det vad han menar? Jag ogillar språkliga oklarheter. Hennes 'runda mage' kan få passera. Magar kan vara runda, och det måste man få säga.

Det var min synpunkt på det hela.

Bennys femte blogginlägg

Jag var med om en obehaglig upplevelse i förrgår. I allsköns ro satt vi och pratade, Bruttan och jag, när hon helt oväntat tryckte sig in under soffan. Vår soffa är låg (tolv centimeter från golvet, jag mätte i natt), så det är helt obegripligt att hon kom in under den. Om inte annat borde huvudet ha tagit emot. Hon skulle hämta tapetrullar, sa hon, som om vi skulle ha tapetrullar under soffan!

Men inte nog med det. Hon kom ut därifrån dubbelvikt med stjärten först, och det är ju stört omöjligt! Om man dubbelviker en vuxen kropp är den långt mer än tolv centimeter tjock.

Själv satt jag i soffan, som inte rörde sig en millimeter.

Håller Bruttan på att bli galen? Borde jag köra henne till akutpsyk? Det känns olustigt att tänka den tanken, men hur ska man annars förklara det som hände? När hon kravlat sig upp till stående såg hon ut som hon brukar med sina ballongbröst och sin runda mage. Håret en aning på ända, men det var det enda som var annorlunda. Jag behöver råd!

Mellokväll

Har försökt leja bort bloggandet idag, men varken Benny eller Britta ville. Inte Fru Björk eller herr Ris heller. Jag måste skaffa mer folk som kan ställa upp.

Benny och Britta del 29

Det går inte undan med Bennys och Brittas byggnadsprocess. Sällan har en trögare skådats. Benny tar det med jämnmod. Det gör inte Britta.

Britta: Vi kommer aldrig bli färdiga!

Benny: Jodå.

Britta: Det händer ju inte ett skit!

Benny: Lita på processen.

Britta: Lita på processen? Den är ju helt stillastående!

Benny: Lugn, bara lugn. Ritningen är påbörjad, och när den är klar är det dags att söka bygglov.

Britta: Det tar jättelång tid att söka bygglov.

Benny: Det finns fördelar med det, vet du. Då hinner vi vänja oss vid tanken på att vi kanske ska göra det här bygget.

Britta: Kanske?

Benny: Har vi redan bestämt oss?

Britta ser trött ut. Hon suckar och lägger sig på golvet för att pressa sig in under soffan.

Benny: Men vad gör du?

Britta: Jag försöker få ut tapetrullarna.

Benny: Vilka tapetrullar?

Britta: De som blev över när vi tapetserade hallen. Jag tror de kommer räcka till en fondvägg i nya sovrummet.

Britta tar spjärn mot det tunga soffbordet i glas för att tränga sig än längre in. En efter en drar hon ut rullarna, sen viker hon sig dubbel där under soffan och trycker sig ut igen, med rumpan före. En så kallad sätesbjudning, om det hade varit en förlossning.

Benny stirrar med stora ögon.

Britta: Vad stirrar du på?

Benny: Jag hade ingen aning om att du var så vig!

Britta: Jodå, det är jag. Vig som en löksill.

Vig som en löksill

Uttrycket 'vig som en löksill' finns inte. När jag använde det i gårdagens inlägg trodde jag att det var ett vedertaget uttryck eftersom Skåne med jämna mellanrum använder det. Något som hör till den skånska dialekten, tänkte jag. Så verkar inte vara fallet, för när vi googlade det igår fick vi noll träffar. Om man får noll träffar på hela internet då finns det verkligen inte. Så varifrån har han, den lilla puddingen, fått det? 

Jo, nu ska ni få höra! (Som min mormor brukade säga.) Han lärde sig 'vig som en löksill' under sin uppväxt. Det var hans mor, född på tjugotalet på den skånska landsbygden, som slängde sig med den viga löksillen. Trots att uttrycket inte finns. En sill inlagd i burk tillsammans med lökringar ger onekligen ett vigt intryck, så jag har tagit det till mitt hjärta. 

Men det existerar inte i svenska språket.

Än, i alla fall!

Skojade bara

Deckare är inget för mig. Men jag tycker jag fick till en fantastisk spänning i föregående inlägg. Det isar längs ryggraden när man läser, och frågorna hopar sig. Har mysteriet med golvlisterna att göra? Eller trappsteget mellan gamla och nya delen? Det som spökat så på sistone, och inte bara spökat för den delen.

Vi hittade tapetrullarna, i alla fall. (En till följetong som jag inte nämnt något om.) De låg under sängen, och det krävdes en kvinna vig som en löksill för att få ut dem. Tapetrullarna med barren. Men nog om dem nu. 

Vissa tapetrullar mår bäst av att falla i glömska.

Funderar på om jag ska börja skriva deckare

Är ute i huset som det byggs i. Eftersom golv ska brytas upp är alla möbler och pinaler intryckta i ett litet trångt sovrum och en mörk toalett. Jag ser min chans att skriva ett inlägg på min dator (för i detta paradis finns bredband) och står på toa tillsammans med skåp, soffbord, hatthylla, dammsugare, kassar med diverse i, och Skåne. Han håller också på med sin dator, lika ivrig som jag. Vi har stängt dörren.

Själv bloggar jag. Vad Skåne gör på sin dator vet jag inte, men han ser väldigt upptagen ut. Jag frågar. Han svarar ’ingenting’. Det tror jag inte på. Han slår ihop sin dator med en smäll och öppnar toadörren. Hatthyllan på högkant vinglar till. Jag pressar mig förbi soffbordet och skåpet och följer efter Skåne ut från toan. En av snickarna ligger på golvet på alla fyra. Han tittar förvånat på oss. Jag tittar förvånat tillbaka medan Skåne öppnar ytterdörren bakom min rygg. Med datorerna tätt tryckta mot våra bröst säger vi ’hej då’ och lämnar huset som om ingenting hänt.

Att blogga genom ett sugrör

Det känns för närvarande som att jag bloggar genom ett sugrör. Anledningen: Jag har inget bredband och måste därför blogga på mobilen.

Hur länge har detta pågått?

Sedan 1 mars.

Varför (i hela friden)?

För att jag blev arg när priset på mitt bredband höjdes. Så arg att jag sa upp det.

Var det så smart?

Ja, eller nej, men jag ska ändå snart flytta.

Hur snart?

Om mindre än två månader.

Hur (i hela friden) ska du klara dig utan bredband i nästan två månader?

Nästa fråga, tack.

Söndag i kohagen

Har idag varit ute i kohagen och plockat små bitar av isolering och byggfrigolit. En hel del annat skräp också, av olika slag.

Därmed utgår dagens planka, med motiveringen att det får vara någon måtta på den fysiska aktiviteten.

Årets höjdpunkt

Andra chansen, är det inte årets höjdpunkt, så säg?

Kvaliteten på låtarna är det kanske si och så med (eller inte) men jag tycker om att människorna som sjunger dem (och deras musiker, dansare, låtskrivare mm) får en andra chans. Jag älskar när människor överhuvudtaget får en andra chans, inte minst när jag själv får det. Det känns humant, hoppfullt och strategiskt smart om man vill bygga en bättre värld. 

Heja andra chansen!

När man kommer till jobbet

En av mina söta elever: Gick du fel?

Såklart att jag gick fel! Fel sal, fel våning, fel dag. Det är tidig morgon och jag har som vanligt gjort entré på jobbet framåtlutad i hög fart.

Jag: Ja, jag gick fel, det är ingen ordning på mig. Suck och pust och stånk.

För det är ingen idé att försöka påskina att man har koll när man inte har det.

Min supersöta elev: Det är lugnt.

Mjukt och varsamt: Det är lugnt. Oroa dig inte. Som om jag var gammal och dement. 

Och hur kändes det? 

BRA! Fint. Mysigt.

Ålderdomen har alla möjligheter att bli min bästa tid i livet. 

När man bygger ut

Ring ring (på väg mellan två lektioner).

Byggaren: Golvet i gamla delen ...

Jag: Ja?

Byggaren: Vi behöver femton kvadratmeter till.

Jag: Nä?

Byggaren: Det funkar inte att skarva, det blir inte bra. Sen måste vi i så fall lägga en list också, mot trappsteget, och det blir inte snyggt.

Jag: Nähä?

Byggaren: Det blir ca 10 000 kr till. Kan du fixa det idag?

Jag: Det gör jag så gärna!

Sa jag inte.

Hur går det? Hur går det? Hur går det?

Tackar, tackar som frågar.

Min plankstreak går som tåget.

Bennys fjärde blogginlägg

Bruttan är en aning överkänslig, ja. Men hon har fördelar också.

Igår påbörjade hon en plankstreak. En plankstreak betyder att man gör plankan varje dag i oöverskådlig framtid. Inte dåligt för en kvinna i hennes ålder. Det visar att hon har pannben.

Det var första fördelen.

Andra fördelen: Hon är passionerad. Och där kompletterar vi varandra bra, för jag är snarare lagd åt det motsatta hållet. Jag skulle inte säga att jag är apatisk eller likgiltig, men sval. Sansad.

Tredje fördelen: Hon har fast tjänst i kommunen, på ett bibliotek. Det ger stabilitet till vår ekonomi, vilket är bra med tanke på att jag är min egen. 

Men Benny! Var det allt?!

Får man lust att utbrista.

Benny och Britta del 28

Britta: Idag ska jag köra igång en plankstreak. En minutplanka om dagen under oöverskådlig framtid.

Benny: Men oj då! 

Britta: Ja, ett bra tag framöver i alla fall. Jag släpper den kanske om jag blir sjuk. Men inte om det bara är en förkylning. En minut kan man pressa sig även om man är snorig. Bara man inte har över trettioåtta i feber.

Benny: Det låter tufft.

Britta: Det ska vara tufft, det är så man utvecklar ett pannben.

Benny: Ett pannben? Vad ska du med det till? 

Britta: Du, i princip alla skulle behöva ett. Du också. 

Benny: Nja, jag har ju klarat mig bra hittills.

Britta: Lyssna. Det handlar om att bli bättre på vissa viktiga grejer. Som att stå ut med motgångar och hinder, om att bli mer beslutsam, om att aldrig ge upp.

Benny: Jaha?

Britta: Om att orka träna massor, ta tuffa beslut på rak arm och stå stadigt när det blåser! 

Benny: Hoppla.

Britta: Om konsten att inte ge upp. Om driv och jävlar anamma, passion och uthållighet.

Benny: En minutplanka om dagen, sa du?

Britta: Japp. Det är allt som behövs.

Har kört igång min plankstreak idag

                                                               Bevis:

Har börjat packa

Sex flyttkartonger har fyllts. 

Oj, vad bra, då är nog ungefär hälften packat? Va?

NEJ. Jag har precis upptäckt att det inte kommer räcka med tolv kartonger. Inte tjugo heller. Det kommer snarare behövas hundra. Vilket känns helt obegripligt för jag har inte så mycket grejer. Slängde det mesta vid min skilsmässa för tio år sedan. 

När Skåne uttryckt oro över hur allt jag äger ska få plats i vårt hus har jag inte förstått vad han menar. Okej, jag har böcker, men de är inte så många. (Alldeles för få, så jag tänker köpa fler när jag väl är på plats i vårt nya hem.)

I övrigt? Nästan ingenting. Lite handdukar, lakan och kläder. Porslin, glas och kastruller.

Att det kommer gå åt så många flyttkartonger är sålunda ett mysterium. Ett MYSTERIUM.

Benny och Britta del 27

Britta: Har du börjat blogga än?

Benny: Nja, inte direkt ...

Britta: Inte direkt? 

Benny: Lite, kanske.

Britta: Aha? Vad har du skrivit då?

Benny: Några reflektioner bara.

Britta: Om?

Benny: Inget speciellt.

Britta: Har du skrivit något om mig?

Benny: Nej, nej. 

Bennys tredje blogginlägg

Jag råkade kalla Bruttan för Bruttan igår. Sedan dess pratar hon inte med mig. 

Ibland förstår jag henne inte. Hur kan hon reagera så starkt på en sådan liten sak? Hon påstår att det är jag som inte förstår henne, men vad är det att förstå? Jag säger ett ord och det tar hus i helvete. Ibland känns det som att hon vill skapa de här konflikterna, att hon missförstår mig med flit.

Jag sa, försiktigt, att jag tyckte att hon gjorde en höna av en fjäder, men det förvärrade bara situationen. Har man trampat i klaveret så ska man vara tyst, som min far sa. Om man försöker räta upp det hela blir det i regel bara värre.

Hon sa inte ens god natt när hon gick och la sig, och det känns väldigt överdrivet. Som om jag förstörde hela hennes dag med mitt lilla 'Bruttan'. Det var ju inte meningen att hon skulle ta illa upp. Det var bara på skoj. Men skoja ska man inte. Det är förbjudet i det här hushållet.

När hon klev ur sängen imorse gick hon direkt till städskåpet, hon gick inte ens på toa först. Ut med dammsugaren med onödigt mycket buller och bång, sedan dammsög hon i säkert en timme. Barfota och iklädd nattlinne drog hon och slet i vår stackars Electrolux. Den har snart sett sina bästa dagar.

Jag kan bara vänta nu och se vad som händer härnäst. Backa ett steg och ha is i magen tills ovädret gått över.

Önskar bara att jag förstod.

Martyrskap

Skåne: 'Det är bra att du går omkring med datorn i ena handen och borstar tänderna med den andra. Det kallar jag simultanförmåga på hög nivå.'

Skåningar är gärna ironiska. 

Till mitt försvar: När man plötsligt kommer på något viktigt att blogga om kan man inte låta en tandborstning stå i vägen. Det viktiga ämne som aktualiserades imorse är martyrskap. Något som i vår tid är omodernt att utöva, men icke desto mindre intressant. 

Vad innebär det att vara martyrisk? 

Hur har det blivit så omodernt?

Hur många procent av Sveriges befolkning beter sig martyriskt mellan varven?

Vilken är drivkraften till att bete sig martyriskt?

Intressanta frågor som eventuellt kommer få sina svar på den här bloggen någon annan dag.

Dagens lärdom

Det går utmärkt att äta semla när man har migrän. Tur för mig.

Man måste tänka på elräkningen i dessa tider

Idag ska Skåne och jag köpa en kamin till huset vi snart ska bo i. Man behöver kamin nu när elen är så dyr, så det är tur att jag svängt i trädfrågan. Hur skulle det gå om jag var kategorisk motståndare till att träd huggs ner? Då skulle vår elräkning bli alltför dyr.

Till de som tänker pellets: Pellets är gjord av sågspån, spill av mördade träd. Det är lika illa som ved.

Men nu ska vi inte prata om 'mördade' träd, för träd är inte levande varelser och kan sålunda inte bli mördade. Bara nedhuggna med yxa eller motorsåg. 

I dessa tider

I dessa tider måste man inse sina begränsningar och sätta på sig skygglappar, så att man förmår värna om sina närmaste och uppskatta det man har här och nu. 

Därför har jag bestämt mig för att släppa engagemanget för trädens situation. 

Jag kommer ändå inte kunna rädda dem. 

För övrigt kanske de inte ens lider av att vara fast på ett och samma ställe hela livet, och då känner jag ju med dem helt i onödan. Att jag skulle få panik av att sitta fast i jorden betyder inte att de gör det. Jag önskar att fler än jag förstod det.

Jag älskar att vara i skogen

Men tänk att vara ett träd (eller en risbuske) och vara fast på samma plats dag och natt, år ut och år in. Inte kunna flytta sig en meter ens. Och sedan få livet avslutat genom att någon människa kommer och sågar ner en.

Fy fan.

I skogen när man minst anar det

Fru Björk: Ho ho! Anybody out there?

Inget svar.

Fru Björk: ANYBODY OUT THERE?

Herr Ris: Jag är här!

Fru Björk: Förlåt, jag hör inte! Var det någon som sa något?

Herr Ris: JAG ÄR HÄR!

Fru Björk: Oh, så trevligt! Är du björk?

Herr Ris: Nej, det tror jag inte.

Fru Björk: Vad är du då?

Herr Ris: Så vitt jag vet är jag inte artbestämd. Spelar det roll för dig?

Fru Björk: Oh, nej. Så knusslig är jag inte.

Herr Ris: Kom hit så jag får se dig!

Fru Björk: Jag är ledsen, men jag sitter fast. Mina rötter är djupt ner i jorden. Men kom du!

Herr Ris: Det går inte.

Fru Björk: Varför?

Herr Ris: Jag är för trasslig, vet inte hur det blev så här, men jag tar mig ingenstans. Om jag får gissa så sitter jag också fast med rötter i jorden. 

Fru Björk: Åh, nej! När jag nu äntligen fick svar!

Herr Ris: Ja, sorgligt är det ...

Då var det dags

Att berätta att det inte blev någon planka idag heller.

Men Britta hälsar att hon som vanligt gjort tre. Morgon, middag och kväll. Och hon stoppar inte vid en minut när hon är igång. Hon sätter ett stoppur i händerna på Benny och sen kör hon på medan Benny tar tid. Morgonplankan; en lätt uppvärmning på ca åtta sekunder. Middagsplankan varar i åtta minuter och kvällsplankan i drygt åtta timmar.

Hon ska alltid vara värst, den ohängda människan. Men man kan inte annat än bli imponerad, inte sant? Man kan heller inte låta bli att tycka synd om Benny som så tappert står där beredd att trycka på stopp, timme efter timme. Snacka om uthållighet! För Brittas del också förstås, men hon får ju åtminstone ligga ner.

God natt!

Ingen planka idag heller

Har inte kommit igång med min plankstreak ännu, men det är lugnt. Ska ju hålla på med den resten av mitt liv så det finns ingen anledning att hetsa.

Min bloggstreak däremot är i full blom, som var och en kan se. Överraskande intressanta inlägg varje dag. Det ena märkligare än det andra. Oj och hoppsan på löpande band.

God natt.

Fru Björk och Herr Ris?

Jag lovar, deras gästspel var en engångsföreteelse. Herr och Fru? Är jag född på sextiotalet, eller?

Ja, det är jag. Men oavsett; det här är inte en blogg om skogstroll. Det ska heller inte bli det.

NEJ.

Jag har ju fullt upp med Benny och Britta som breder ut sig som en hord galopperande lupiner. Gulliga, men besvärliga och väldigt TIDSKRÄVANDE.  Lämnar noll utrymme för Fru Björk och Herr Ris. Som för övrigt inte existerar.

Klart, slut. Nu vänder vi blad.

Skogen idag

                                                       

Finns det hjärterum så finns det stjärterum

Fru Björk ska på kalas

Herr Ris har varit på kalas

Bloggstreak

Nu har jag bloggat fyrtiofem dagar i rad. Man kan kalla det en streak. I somras påbörjade jag en runstreak, och den varade i TA DA fyrtiofem dagar. Sen sa mina fötter ifrån, i synnerhet den ena (som också gör ont i detta nu). Detta trots att jag bara sprang i gångtempo i tjugo minuter. Varje dag, dårå.

När jag säger gångtempo så menar jag verkligen det. En kilometer på ca tio minuter. Det hände att folk gick om mig när de var ute och promenerade. Eller, det hände en gång, så 'folk' är en överdrift. En gubbe var det, när jag sprang i ett elljusspår här inne i stan. Irriterande, men jag försökte se ut som att detta moment ingick i något större. 

Förutom några få gånger i elljusspåret sprang jag i 'min' skog ute på landet. Den är befriande tom på andra människor. Får man syn på någon så är det ett vildsvin eller ett rådjur. Oftast ett rådjur. 

Hursomhelst. Min bloggstreak ska pågå i minst trehundrasextiofem dagar. Helst resten av mitt liv. Funderar också på att starta en plankstreak. En minutplanka om dagen. Med hopp om att ingen kroppsdel går sönder av ansträngningen. (Min onda fot slänger jag upp på den andra, så den kommer inte drabbas ytterligare.)

Sen får det räcka. 

Samboliv

Skåne: Har du vitpeppar här någonstans?

Jag: Vitpeppar?

Skåne: Ja?

Jag: Nej, jag kör inte med vitpeppar.

Skåne (mumlar uppgivet): Nä, nä ... lite märkligt ändå ...

Vi bor för närvarande tillsammans i min lägenhet i stan. Bra träning inför samboendet som kommer bli verklighet i vårt utbyggda hus.

Om vi ska definiera de problem som kan uppstå när vi flyttat ihop:

1. Skåne har behov av en grundläggande utrustning i sitt hem. Om det exempelvis inte finns någon vitpeppar så gungar hans tillvaro.

2. Skåne är en ordningssam person. En 'var sak på sin plats'-kille. Gulligt, men det kan onekligen leda till komplikationer.

3. Skåne vill att ett hem ska vara funktionellt. Exempelvis blir han frustrerad när han öppnar ett skåp och det ramlar ut matlådor.

Kommer det vara möjligt att lösa dessa problem? Det är frågan.

Man måste inte ha en syster

Det går lika bra med en annan släkting. Bara hen har ett fint hus du har tillgång till.

Måste det vara ett fint hus, tänker du kanske. Nej, det räcker gott och väl med ett mediokert. När man ser Husdrömmar och Grand Design på TV får man lätt intrycket att hus man bygger måste vara så in i helvete tjusiga. Det är inte klokt vad det vräks på med extraordinära trappor, fasader och fönster. 

Både Skåne och jag har reagerat starkt mot denna överdrift. För att ge vårt bidrag till en sundare syn på hus har vi byggt en framsida som inte bara är medioker, utan anskrämlig. Vi vill att folk ska kunna gå förbi och känna hur stressen över deras egna fula hus rinner av dem. Om det så bara är en enda husägare som mår lite bättre så har vi nått vårt mål.

Trevlig fredagkväll!

Ibland går det snabbt

Fick igår kväll ett sms från vår byggare om att vi behövde meddela vilka smygar och foder vi vill ha.

'Näe', sa Skåne och jag. Och: 'Vad fan är smygar och foder?' Därpå följde sedvanligt gnäll i ett par timmar. Gnäll, gnäll, gnäll.

Men sen rasslade det till! Jag letade helt sonika fram en bild tagen i min systers och svågers hus och skickade den. 'Så här vill vi ha.' En strålande idé. Om vi kommit på den tidigare hade vi besparat oss en oändlig massa jobb.

Trapp? Pling, här kommer en bild.

Fönsterbläck? Pling, här kommer en bild.

Vägguttag och strömbrytare? Pling, här kommer en bild.

Kakel och klinker i badrummet? Pling, här kommer en bild.

Till alla som har ett byggprojekt framför sig: Det är okej om ni stjäl den här idén. Den kan rädda era liv.

Fördelarna med sömnbrist

Vaknade tio i fyra imorse och hade massor att tänka på. Älskar när det händer. 

Not.

Har varit groggy på jobbet hela dagen. I och för sig en fördel när chef, kollegor och elever kommer för att avhandla olika problem med mig - jag ser kanske intresserad ut, men tar inte in ett skit. Problemen studsar mot mig och ut i universum där de hör hemma.

Nu ska jag göra kväll.

Benny och Britta del 26

Britta: Vi behöver vara noga när vi ritar fasaderna, så de inte blir fula.

Benny: Fasader brukar inte bli fula, det ska vi väl inte tro.

Britta: De kan bli skitfula. Ibland undrar man hur de som byggde tänkte.

Benny: Om vi bygger ut bestämmer vi väl själva hur det ska bli?

Britta: Ja, såklart. Men man kan ändå inte veta hur det blir när bygget väl kommer på plats.

Benny: Vi ska ju ha ritningar?

Britta: Ritningar garanterar ingenting. Jag gick förbi ett nybyggt hus imorse och det såg förfärligt ut. Givetvis måste de ha haft ritningar.

Benny: Menar du huset bort i vägen? 

Britta: Ja, det är för sorgligt alltihopa. Tänk alla pengar de lagt på det. 

Benny: Tycker du att det är så fult?

Britta: Inte från sidan, men framifrån är det en katastrof. Fasaden ser ut som en gubbe.

Benny: Nähä? Det har jag inte lagt märke till.

Britta: Jo. Jag tycker verkligen synd om de som ska bo där.

Benny: Om de nu inte vill att framsidan ska se ut som en gubbe. 

Britta: Varför skulle de vilja det? 

Benny: För att det är festligt. Originellt. Något eget. Jag skulle bli glad varje dag jag kom hem till ett hus som såg ut som en gubbe.

Britta: Du som är så rädd att sticka ut? Det tror jag inte på.

Benny: Kanske är jag inte längre så rädd att sticka ut? Har du tänkt på det? Hur som helst så vill jag inte bygga ett hus som ser ut som alla andras. Det verkar så ängsligt.

Britta: Holy Moses, jag känner inte igen dig. 

Benny: Inte jag heller, faktiskt. Kanske jag har utvecklats så som karaktärer i berättelser förväntas göra?

Britta: Va? Är vi karaktärer i en berättelse nu helt plötsligt?

Benny: Jag är ledsen om jag gör dig upprörd men: ja, det är vi.

Det blir bra

Om man bortser från framsidan. Den ser verkligen inte bra ut. Osymmetriska och delvis för stora fönster. De två största fönstren är galet stora. Och över dem är det alldeles för mycket fasad upp till takfoten. Det ser inte klokt ut. Jag ser en gubbe med hög panna och för stora glasögon. Det ser inte Skåne, men han tycker att fönstren borde sitta högre upp och vara mindre, vilket skulle lösa 'gubbe'-problemet.

Såg ett nyhetsinslag imorse om Zlatan-statyn. Föreslog Skåne att vi gör en Skåne-staty och ställer den framför de stora fönstren för att dra uppmärksamheten ifrån dem. Det blev nej på den. Försökte med en byst, men nej på den idén också. Trist, tycker jag. Det är ändå ganska speciellt med en nyinflyttad skåning i en liten by på Närkeslätten. Något man mycket väl kan uppmärksamma, tycker jag.

Kan man sätta upp en staty av någon utan att hen ger sitt godkännande?

Inte jag

Vill bara betona att det inte är jag som skriver Bennys blogginlägg. Den som tror det har fel. Skulle jag ge mig ut för att vara en man som heter Benny? Nej, tack. Skulle jag kalla en kvinna som heter Britta för Bruttan? Nix.

Om jag skulle låtsasskriva en mans blogg skulle karln heta Jörgen eller något liknande. Han skulle vara i samma ålder som Benny, men ha en helt annan personlighet. Tänk driv, stake, livlig fantasi. Mod, humor och jävlar anamma. Allt som Benny saknar. Den killen skulle jag kunna blogga åt. 

Tack och hej.

Bennys andra blogginlägg

Dagens reflektioner

Att vara sextio är inte illa. Man är fortfarande frisk och spänstig, och kan bestämma själv över sin tid. Jag vet bara inte riktigt vad jag vill göra.

Min fru (vi kan kalla henne Bruttan) vet däremot precis. Jag tycker det är märkligt, och undrar om hon egentligen vet. Att säga att man vet är en sak, att verkligen veta, det är en annan. Av det hon säger att hon vill göra verkställer hon kanske tio procent. Hon hinner inte få till mer. Trots att hon stressar runt för jämnan. Hon borde lugna ner sig, men nu ska vi bygga ut huset vi köpte. Jag får känningar i magen när jag tänker på det. 

Att bygga ut är ett stort projekt som kan gå fel på så många sätt. Ekonomiskt och byggtekniskt. Det byggtekniska vet vi ingenting om. Jag skulle önska att Bruttan tog det i beaktande, men hon är mer lagd åt det verkställande hållet. Som om det inte fanns någon morgondag, upplever jag ibland. Tuta och kör, med sovel och smör. Samtidigt vill jag inte bromsa henne, för det viktigaste i livet för mig är att hon mår bra. Är hon nöjd så är jag nöjd, så enkelt är det.

Jag tycker inte att 'Bruttan' är ett nedsättande namn. Hos mig väcker det namnet kärlek och värme och goa associationer. Jag tycker att det ibland går till överdrift med vilka ord man får använda och inte. Det blir petigt mellan varven. En balansgång som tar mycket energi.

Här, på min blogg, bestämmer jag. Eftersom den är anonym.

Jag ger inte upp

Jag: Kan du komma på några guldkorn i januari?

Tystnad. Man ser hur Skåne tänker och tänker.

Jag: Säg då.

Tystnad, sen: Det är ju så många.

Jag: Men säg ett av dem då.

Skåne: Var det förra månaden sa du?

Jag: Ja, januari. Säg.

Skåne: Men jag är ju hes. (Ser ynklig ut.)

Det är sålunda inte bara jag som har svårt att vaska fram guldkorn från månaden som gått. Men faktum är att jag har kommit på ett. Någonstans i mitten (eller slutet) av januari blev det milt och blåsigt. Is och snö smälte bort och elpriset sjönk. Det var guld värt. I synnerhet som det förbrukas galet mycket el när en nybyggnad ska avfuktas. Tack universum.

Guldkorn i januari

Den som söker, hon skall finna.

Såklart finns det guldkorn även i januari.

Letandet fortsätter.

Lampor, spottar, uttag och strömbrytare - den spännande fortsättningen

Nu har vi lyckats få till ett möte med elektrikern. Imorgon förmiddag åker vi ut till bygget; jag, Skåne, vår finska lapphund, min dotters lilla gatukorsning och mitt barnbarn, ett och ett halvt år gammalt. Ett mindre cirkussällskap för att reda ut var spottarna ska sitta och varför, var alla vägguttag och strömbrytare ska placeras och vidare hur många lamputtag över fönster och tak vi ska ha.

Jag hoppas på en tålmodig elektriker. Han heter Emil.

Vill denna kväll avsluta inlägget med ett glädjetjut över det faktum att vi nu lämnat januari bakom oss. Vilken jävla skitmånad det varit! En maginfluensa (eller fyra stycken om jag räknar alla i min närhet som drabbades), en rs-infektion, två besök på akuten, idioter av sällan skådat slag på nyheterna varenda kväll - ingen nämnd ingen glömd. Lägg därtill mörkret och elräkningen.

Men lite kul har det också varit förstås. Kommer inte på några exempel just nu, men det finns säkert några guldkorn att vaska fram. Jag gör ett försök imorgon.

Lampor, spottar, uttag och strömbrytare

 DON'T GO THERE!

Bennys första blogginlägg

Min kärlek och jag

möttes en dag

känslor i svang

på ett kommun-evenemang

med åren som gått

min kärlek bestått

i ur och skur vi vandrat

ibland varandra klandrat

men för det mesta frid vi känt

på livets vackra gröna slänt

som sluttar ned mot alltings slut

skynda skynda skynda njut

Benny och Britta del 25

Utbyggnadsprojektet, om än ej påbörjat, livar upp Britta. När hon ställer upp en tom kruka på en hylla i ett skåp över kylen, och ser travarna av omaka krukor där, inser hon att flytten kan påbörjas redan idag.

Britta: Vi tar med alla krukorna ut till huset och ställer dem i boden! De ska ju ändå dit vad det lider.

Benny: Är det inte bättre att vi packar ned dem i en kartong och låter dem gå med flyttlasset? 

Britta: Nej, jag tar dem i två papperskassar. Om vi tar lite grejer då och då kommer vi inte behöva anlita någon flyttfirma.

Benny ser skeptisk ut. 

Britta: Här, ta emot! Ställ dem på köksbordet.

Benny tar emot och ställer krukorna på köksbordet. 

Britta: Här är fler!

Benny: Borde vi inte rensa lite? De här i plast kanske vi kan slänga?

Britta: Men tänk om vi blir såna som tycker om att fröså, då behöver vi plastkrukor.

Benny: Såna som tycker om att fröså? 

Britta: Ja, det tror jag absolut att vi kan bli. Tänk att få se frön utvecklas till tomater, gurkor, blommor eller vad man vill ha. Man ställer plastkrukorna på rad så här, ditt ditt ditt dutt, häller i jord och petar ner frön. Vattnar och väntar. Man kan så kärnor också, och få vindruvor, citronträd och gud vet vad. Det är läkande att påta i jord, bara att se den lilla grodden tränga genom skalet ... Den som har en bokhylla och en trädgård har allt den behöver.

Benny: Okej, vi tar med plastkrukorna.

I elfte timmen

Är det idag mitt nyårslöfte ska gå åt fanders? 

NEJ.

Aldrig i livet.

Benny och Britta del 24

Benny: Du Britta, jag funderar på att börja blogga.

Britta: Va?! Varför ska du det?

Benny: Något ska man ju göra när man går i pension ...

Britta: Nu förstår jag ingenting. Är det för att jag har pratat om att börja blogga?

Benny: Öööh ... ja, jag har väl fått idén från dig kanske.

Britta: Om man ska blogga behöver man ha något att skriva om, har du tänkt på det?

Benny: Nej, inte direkt.

Britta: Du måste planera först. 

Benny: Nä, det vet jag inte?

Britta: Annars blir det bara trams.

Benny: Är det planering du har hållit på med alla år du pratat om att komma igång?

Britta: Vad i helvete menar du med det? Ja, jag har kommit fram till ett antal hållbara idéer, men de är hemliga.

Benny: Åh, hemliga? Vad spännande.

Benny ser intresserad ut. Britta ser påhoppad ut.

Benny: Jag kommer kanske strunta i planeringen för jag har hört att man kan skriva lite vad som helst. En dikt ena dagen och allmänna tankar den andra.

Britta: Då får du fan vara anonym, ingen seriös bloggare blandar på det viset.

Benny: Åh, fan. Vad ska jag då kalla mig? Banny?

Britta: Nej, verkligen inte.

Benny: Benne?

Britta: Benne??? 

Benny: Ja?

Britta: Alltså, ta vad du vill. Jag lägger mig inte i.

Ibland behöver jag hjälp

Jag: Nu måste du hjälpa mig att skriva ett blogginlägg.

Skåne: Nej, för i helvete! Håll inte på med det där.

Jag: Jo, nu måste vi skriva.

Skåne: Här måstes ingenting.

Jag: Jo.

Skåne: Du kommer hänga ut mig, snart har vi kö med människor här utanför som står och skriker att skåningen ska åka hem.

Jag: Nej då, de älskar dig. Vad ska vi skriva då?

Skåne: Nu kommer jag inte säga någonting mer.

Jag: Okej, det här får räcka.

Grus i maskineriet

Byggaren ringde mig på jobbet idag. Måttet på toaväggen som vätter mot sovrummet räcker inte till. Det behövs 1,8 meter vägg för att få in dusch och dörr, och på ritningen är det bara 1,7 meter. 

Det är vid sådana tillfällen det är guld att ha en tillbakalutad personlighet. 

Det löser sig, sa jag. Trust the process! Panta rei!

Sen kunde jag tyvärr inte prata längre för jag hade lektion.

Brittas hjärta

Vill bara berätta att Brittas hjärta varit lugnare idag. Så skönt för henne, ändock undrar man ju hur det kan komma sig?

Min teori är att stressen minskade när läkaren berättade att hennes extraslag inte var farliga. Britta verkar vara en tuffing, men hon är i själva verket en lättskrämd och skör själ. Ett hoppande hjärta är i Brittas hjärna en potentiell katastrof som genast leder till att hjärtat blir än mer oregerligt.

Kommer då en trygg, trofast, trevlig och trivsam läkare (Brittas egna ord) och säger att hon inte behöver oroa sig så sjunker hennes stress och hjärtat får vila. Så fint med såna läkare.

Extraslag

Nu har Britta fått hjärtklappning. I sanningens namn är jag inte förvånad. Jag har sagt åt henne åtskilliga gånger att ta det lugnare, att inte hetsa upp sig för minsta lilla, men har hon lyssnat? 

Nej.

Släpp alla detaljer, har jag också sagt. Jag har förklarat att hon kommer bli galen om hon ska påverka varenda liten grej i utbyggnaden. Det är för många detaljer, det går inte. Hon måste släppa taget och låta huset bli som det blir. Hon behöver se bygget som en organisk växt, en som måste få utvecklas på egna villkor. 

Men hon har inte lyssnat, kan man konstatera nu när hon sitter där med sin hjärtklappning. Och då har deras bygge inte ens kommit igång ännu. Fortsätter hon så här kommer hon behöva läggas in på någon klinik innan huset är klart. Vilka kliniker som tar emot hjärtklappningsmänniskor vet jag inte, det får hon ta reda på själv.

Extraslag kallas tydligen hennes hjärtas små krumsprång, och hennes läkare har sagt att de inte är farliga. Så bra då. Men ändå. 

Jag tycker att hon ska skärpa sig!

Förmiddagspromenad

Är det en jordgubbe? Nej, det är ett nypon.

 

                        Vid den dimmiga horisonten, i mitten av bilden, ligger vårt hus.                             

Dagens inlägg medan nät finns

Idag ska vi åka ut till vårt lilla hus som håller på att bli stort. Jag har inte varit där på nästan två veckor, så det känns spännande. Hur långt har de kommit? Hur ser det ut nu?

En sak vet jag, och det är att byggarna har lyckats klippa av fiberkabeln, så det finns inget nät. Det blir som på åttiotalet minus TV, för TV hade man ju då. TV och VHS. Vi hörde till de sista som skaffade VHS eftersom jag trodde att det var en onödig fluga. Vilket det ju också var, kan man konstatera nu i efterhand.

Det blir alltså ett par femtiotalsdagar ute på landet. Förutom att vi har mobilertelefoner nu, förstås. Jag ser framför mig hur vi sitter i soffan ikväll med näsan i varsin mobil. Kanske spela spel eller läsa bok istället? Nja, mitt stalltips är att det blir mobilerna.

Fredagsdravel

Idag kommer jag inte skriva ett ord om trappen. Enough is enough. För det blir inte bättre av att älta eländet. Snarare sämre. Som att gräva ner sig i en dynghög. Funderar på om man kan sätta dit en ribbstol istället. En lian bredvid för stunder då man har överskottsenergi. Om man knyter knutar på lianen blir det inte så svårt att ta sig upp. Det man ska ha med sig upp respektive ner kan man fira upp och ner i en korg. Billigare blir det också, för det är svindyrt att köpa en riktig trapp. 

Nej? Okej, men Skåne kan vi däremot diskutera. Han är redan på benen, endast ett dygn efter insjuknandet i maginfluensa. Hur är det ens möjligt? Förvisso har han inte fått tillbaka aptiten, men han ser pigg ut, vilket jag fortfarande inte gör en dryg vecka (nio dagar) efter mitt insjuknande. Nu sitter han dessutom och babblar med mig med samma tryck i svadan som vanligt.

Och nu:

Skåne: 'Va? Skriver du om mig nu?'

Jag: 'Nehej, det gör jag inte. Varför tror du det?'

Skåne: 'Du ser ut som du gör det.'

Jag: 'Nej nej, ha ha ha.'

Hur många trappor finns det i universum och hur lång tid tar det att beta av dem?

Enligt lagen om alltings komplexitet har vi idag (när vi äntligen bestämt oss för vilken inomhustrapp vi ska ha) fått ytterligare en trappoffert. Ritning och bilder och allt. Jag känner mig förföljd! Och det skulle Skåne också göra om han inte var fullt upptagen med sin maginfluensa som bröt ut tidigare idag. 

Snygg är den också, trappilappen. Och lite lagom annorlunda. Ask är träslaget.

Så nu är vi tillbaka på ruta ett. Vad ska vi ha för trapp?

NEJ TACK

Nu har jag gjort en blääääää obehaglig sak, nämligen mailat ett företag om att vi inte vill köpa trapp av dem. Om det bara hade varit ett företag, men killen vi varit i kontakt med är ju av kött och blod. Sitt anletes svett har han förmodligen investerat i ritningar och offerter, och så får han ingenting för det.

En baggis att lämna dylika besked kanske vissa tycker, men så är det sannerligen inte för mig. Jag har någon märklig öm punkt för män som har ansträngt sig och åstadkommit något. Ju mindre grej desto mer moderskänslor. Har inte alls samma hjärtskärande känslor för kvinnor som åstadkommer något.

Nå, Skåne fick hjälpa mig. Jag öppnade min mail och skrev medan han dikterade, bidrog inte med ett enda ord själv (för att hålla ångesten stången). WOÄÄÄH, var känslan när jag skickade iväg mailet. Sedan lättnad och en nypa eufori. Frihetskänsla. 

Det låter banne mig som att jag borde säga nej tack oftare till män som åstadkommer saker? Verkar det inte så?

Trappan

 Idag har Skåne och jag äntligen kommit fram till något slags avgörande vad gäller den trapp vi ska ha inomhus. Äntligen! Den här processen har varit segdragen, minst sagt. Problemet är att den (trappen) hamnar i mitten, och syns från alla håll, samtidigt som den egentligen inte får plats. Vidare ska den vara lagom. Inte för ful, men heller inte så snygg att den sticker i ögonen. Inte för billig, men heller inte för dyr. Inte för liten, men framförallt inte för stor. Men nu har vi, tror vi, hittat en fungerande lösning, och det känns som att jag kan andas igen. Åtminstone tillfälligt.

Vill lägga till att vår trapp inte har något med Bennys och Brittas att göra. Det kan se ut som att det finns ett samband, eftersom de diskuterade trapp igår, men icke. Jag vet inte ens om de verkligen kommer bygga ut. De har inget bygglov, till exempel. Faktum är att det är oklart om de finns överhuvudtaget, Benny och Britta spitta. Jag tror inte det.

Benny och Britta del 23

Britta: Du som har dator i knäet, kan du googla trapp inomhus?

Benny: Öh, jag kollar efter reservdelar just nu ... men absolut.

Britta: Du och dina reservdelar.

Benny: Trapp inomhus, varför ska jag googla det?

Britta: För att vi behöver köpa en trapp, hur ska vi annars komma upp på övervåningen?

Benny: Övervåningen? Vi ska väl inte ha någon övervåning? 

Britta: Jo, det går inte annars. Jag sa ju det, att vi borde ha en övervåning också.

Benny: Men vi har inte ritat någon övervåning?

Britta: Det är inte så svårt att rita dit en. Var ska jag annars få plats med alla mina grejer?

Benny: Du sa ju att du skulle rensa och slänga ...?

Britta: Jag ska rensa och slänga, men det mesta kommer bli kvar. Tycker du att jag ska slänga mamma och pappas alla böcker och tavlor och foton och gamla brev, till exempel? Tycker du det? Eller mammas byrå, den hon köpte till sin första egna lägenhet?

Benny: Krävs det en hel övervåning för det?

Britta: Din pappas gamla tidningar och kläder behöver väl också få plats någonstans?

Benny: Får jag ha dem på övervåningen?

Britta: Nej. Eller, jo, om vi ritar in ett förråd där ... Ett förråd där uppe, det tror jag blir jättebra. Ett stort avlångt förråd med fönster. Det tror jag blir jättebra.

Och det tyckte ju Benny också när han tänkte efter. 

Nu var bara frågan hur trappan skulle se ut. De stackarna hade i det här läget ingen aning om vilken djungel de var på väg att ge sig in i. Hur många olika utformningar det finns på en inomhustrapp, det vet bara Gud. För en vanlig dödlig är antalet oräkneligt. Hade de vetat det hade de förmodligen ritat till ett förråd på bottenplanet istället, men i husbyggen av allehanda slag vet man saker först i efterhand. Tråkigt, för den som lärt sig att göra om och göra rätt nästa gång. För här finns ingen nästa gång. 

SVT går bananas i Alperna

Sitter och tittar på SVT's Hotell Romantik och känner att jag också vill lära mig dansa salsa i alpmiljö, som deltagarna gör just nu. När jag själv var singel åkte jag på två singelresor till Alperna men där blev det inga salsalektioner. Inget annat heller var som i Hotell Romantik, så vänligen dra inga slutsatser. Mina resor var vandringsresor och syftet från arrangören var inte att fösa ihop potentiella kärlekspar. Thank God. 

Just nu har en man och en kvinna skickats iväg i en svan ut på en sjö. De ska övernatta själva i en liten stuga eftersom programledarna tror 'att det finns något där'. Panik skulle jag känna om jag blev ivägskickad på det sättet. Om det inte var med Skåne, förstås. Han och jag har faktiskt pratat om att anmäla oss till Gift vid första ögonkastet och låtsas att vi inte känner varandra. Det vore roligt, tror vi. 

Oavsett upplägget i Hotell Romantik så är det kul om några blir kära. Att få bli kär är en ynnest.

Annies far och jag

Idag orkar jag läsa och befinner mig i efterkrigstidens Frankrike tillsammans med Annie Ernaux. Trevligt på alla sätt och vis. Inte minst att befinna sig i en efterkrigstid (längtar till vår och hoppas att jag får uppleva den).

När andra världskriget var slut drogs Annies far med av den 'allmänna hoppfullheten' och flyttade med familjen till en stad som bränts ner av tyskarna. ('... stånden och karusellerna reste sig bland ruinerna.') I ett oskadat kvarter utanför centrum hittade hennes far och mor en speceributik och café i ett som de tog över: 'I bottenvåningen låg speceributiken som hade förbindelse med caféet genom ett litet rum där trappan mynnade, upp mot sovrummen och vinden.'

Hej, hopp, så likt vår utbyggnad det låter! I synnerhet när man ser våra skyltfönster. Vi kommer inte starta vare sig speceributik eller café, men jag kan känna bubblet i familjen när de startade upp. Lycka. Med vissa förhinder, såklart, annars vore det inte livet så som jag känner det. Ändå - lycka.

'... det var varmt i köket och caféet, de enda rummen vi levde i ...'

Med tiden gjorde de förbättringar på fastigheten, den blev finare och finare.

'Far rättade sig alltid efter målarens eller snickarens råd när det gällde färg och form, vad som gör sig.'

Ja, men visst. Frågar byggaren hur vi vill ha det med ditt och datt så svarar jag i regel: 'Vad tycker du?' Han borde väl ha koll om någon. Hur ska jag och Skåne veta? Vi har aldrig byggt hus förut, har inte studerat färglära, stil och funktionalitet. Än mindre arkitektur. Om det här var ett bygge att träna på, då kunde man ju chansa lite hit och dit, men det är ju huset vi ska bo i resten av livet, och som ska stå där långt efter vår död.

För fadern handlade det, enligt Annie, om 'Rädslan att falla ur ramen, få skämmas.' Jag kan fullständigt relatera. Falla ur ramen och skämmas vill man inte göra nuförtiden heller. 

Nu ska jag läsa vidare!

Maginfluensa dag 2

Det är märkligt hur alla livsandar plötsligt kan sugas ur en. Maginfluensa gör det med en. Igår kände jag att det inte var värt att leva vidare. Trots att jag vet att det är en övergående sjukdom.

Lyckades ändå få till ett inlägg här, vilket torde betyda att det fanns en liten gnista i mig trots allt. Har idag  skajpat med dotter och barnbarn och klarade det också i någon kvart.

Men. Om jag är mycket sjuk i slutet av livet kommer jag förmodligen vara en av de som vill ha dödshjälp.

Magsjuka

 Klart, slut.

Inlägg 11 av 365

Ytterligare en dag då jag inte haft tid att blogga och därmed måste släppa kontrollen och bara kasta ner något. Hurra! Jag har höga förväntningar på vart dessa okontrollerade inlägg ska leda. Selma Lagerlöf hade en idé om att låta det undermedvetna komma fram i skrivandet, att det var först då texten blev intressant. Slår vad om att hon också skulle ha bloggat varje dag om hon levt nu, för att främja det som jäser inombords, det intressanta möget man inte har en aning om. 

Det är bara att ösa ur källorna! Som Selma skulle ha sagt.

Det här med nyårslöften

När jag beslutade mig för att skriva blogginlägg varenda dag hela året visste jag att det skulle komma dagar som idag. Det vill säga dagar då jag inte har någon tid över för att skriva något inlägg. Bestämde mig ändå för mitt nyårslöfte och tänkte att det blir BRA för mig, att behöva skriva när jag inte har tid, för då kommer jag bli tvungen att SLÄPPA KONTROLLEN.

Vilken jävla kontroll, kan den som vill fundera på helt på egen hand.

Man bygger bara hus en gång i livet

Om man googlar Man bygger bara hus en gång i livet får man upp:

'Och då är det viktigt att det blir som man vill ha det.'

Fast nej, det är det inte, kan jag härmed meddela. 

Skåne och jag bygger, för första och förmodligen enda gången i vårt liv, och vi vill INTE att det ska bli som vi vill ha det. Tvärtom har vi insett att det är överraskningarna som gör byggandet spännande. Missräkningarna och besvikelserna. 'Att få det som man vill ha det' är galet överskattat.

Exempel: Vår framsida blir inte vacker, med sina för stora och för små fönster utslängda som på måfå. Man kan undra hur det gick till, men den egentliga frågan är: Vem fan vill ha en vacker framsida? Att säga att vår blir anskrämlig är kanske att överdriva något, men sätter man ihop ett litet modulhus från åttiotalet med ett för stort modernt stycke laduhus så blir det som det blir. Det är bara det jag vill ha sagt. Och att vi är GLADA över detta förvånande resultat, för det gör vårt hus oväntat. 

För övrigt är väl vackert ute? Det måste det vara, så länge som det varit inne. Och är det inte ute så kickar jag ut det NU.

Benny och Britta del 22

Benny: Men Britta min spitta, vi måste ju ha en ritning om vi ska bygga ut.

Britta: Spitta?

Benny: Ja, spätta, alltså. Man säger ju så om brudar som åker motorcykel ... he he.

Britta: Jag åker väl för fan inte motorcykel. En enda gång i mitt liv har jag suttit på en, det är allt.

Benny: Nä, men det rimmade ... 

Britta: Hmmm, men en ritning kan jag nog ordna. Jag såg ett avsnitt av Husdrömmar där en tjej ritade själv, hon behövde ingen arkitekt.

Benny: Måste man inte ha ett speciellt program för att göra såna ritningar? Ett datorprogram?

Britta: Nej, hon ritade för hand och det blev jättebra. Vi börjar så, i alla fall. Kan du hämta papper?

Benny: Annars har jag en avlägsen släkting som jag tror är arkitekt. Björn heter han, om jag inte minns fel.

Britta: Vet du vad det kostar att anlita en arkitekt? Åttio tusen. 

Benny: För en liten utbyggnad? Det kan jag inte tänka mig att Björn skulle ta. 

Britta: Vi prövar att rita själva först. Jag ritade lägenheter när jag var liten, tyckte det var roligt redan då. Långa slingrande korridorer ville jag ha, minns det så väl. Jag ville bli arkitekt, och frågan är varför jag inte gick den vägen ...?

Ja, så började ritprocessen. Benny travade iväg och hämtade papper och pennor och när han kom tillbaka fick han trava iväg igen för att hämta linjal. Att rita en utbyggnad tillsammans kan vara ett fantastiskt roligt projekt som kan ta relationen till oanade höjder. Så tänkte Britta när hon la ner linjalen och drog första strecket på pappret.

Benny: Är det där en vägg?

Britta: Men kan du lugna dig! Jag kan inte koncentrera mig om du pratar samtidigt. 

Insyn kontra utsikt

Problem med insyn trodde vi inte att vi skulle få. Kanske kände vi en viss liten oro, men vänligt och bestämt föste vi bort den tanken. Det är ju så få som går förbi här och bla bla bla. Och vi vill ju ha utsikten!

Nu får vi leva med att folk kan titta in och se det mesta. Såklart har vi googlat och hittat massor av insynsskydd men då förlorar vi ju utsikten, den som är orsaken till de stora fönstren. (Såklart kan man också skrämma skiten ur folk så att de väljer en annan väg för sin promenad, men Skåne och jag är tyvärr inte lagda åt det hållet.)

Det är ingen utsikt över sjö eller berg precis, men det är ändå vår utsikt. En liten grusväg vid tomtgränsen, sen en stor hage där kor och ibland tjurar går. Stenrösen, nyponbuskar, allehanda träd, en gammal väderbiten lada. Bortom hagen breder åkrar ut sig och därefter, som kronan på verket, motorvägen. På natten syns långtradarna som lysmaskar i mörkret. 

                                                                  Ladan 

Nu är påskäggen ett minne blott

 Nu har vi plockat undan julpyntet. Tidigt, jag vet, men vi behöver hålla undan alla lösa föremål om vi inte ska förlora förståndet i den här processen. Ett påskägg som stod på en väggfast hylla åkte i golvet och gick sönder imorse på grund av vibrationer, så då tog vi bort alla kvarvarande påskägg. Det var inte en dag för tidigt, men att julpyntet redan ryker är sorgligt. Det piggar upp i januari, när det finns få andra glädjeämnen.

På bilden, som togs i förrgår, kan man se påskäggen på översta hyllan mellan fönstren. 

Vad händer när man tar bort panelen på ett hus?

 Det blir kallt.

En utbyggares morgonbestyr

 Imorse var vi tvungna att gå upp tidigt, för halv åtta skulle en rörmokare komma på besök. Vi fick beskedet igår kväll och ställde alarmet på kvart över sju, men vaknade någon halvtimme tidigare när snickarna började ta bort panelen på det befintliga huset. Att ta bort panel skapar mer oväsen än något annat gjort hittills. Det bankar, smäller och borras. Borrningarna låter som borren när man är hos tandläkaren och upplevelsen kan närmast jämföras med att sitta i munnen på en person som lagar arton hål. 

Det befintliga huset, som är ett fult barackliknande åttiotalshus, är mycket litet. Om det inte hade varit så fult så hade det inte synts överhuvudtaget. Men det ligger högt och fint (om man bortser från E20 som skär genom landskapet, men vem fan bryr sig). Genom att skala bort fasaden, och sätta dit en ny, är vår förhoppning att barackkänslan ska avta. I synnerhet som den gigantiska utbyggnaden liksom kommer svälja det lilla ursprungliga huset. 

Tjugo över sju var vi uppe. Jag smet in på toa och bytte om. Lade mina kläder där igår kväll, redo. Skåne laddade kaffebryggaren och jag gick ut med vår hund. Tog grusvägen för morgonpromenaden ända ner till den andra bonden i byn. Stod där en stund och tittade på vårt hus på kanske sexhundra meters avstånd. Gick sedan tillbaka. Huset ser bra ut på avstånd. På nära håll ser man att det är felplacerat på den lilla tomten. Det borde skjutas längre norrut, men det går tyvärr inte.

Tur att man lär av sina misstag. Nästa gång vi bygger hus, Skåne och jag, kommer det bli mycket bättre.

Det var en gång ...

 ... en Benny och en Britta.

Som nu ska bygga ut fast de inte skulle bygga ut.

Ett litet fult hus ska bli ett stort ... vackert?

Har de månne också kossor inpå knuten?

Och en bonde som heter Rolf som närmaste granne?

Det skulle inte förvåna mig.

Benny och Britta del 21

Britta: Hon den där tror att det bara är hon som bygger ut. 

Benny: Ha, det är det ju verkligen inte! Skåne är ju också inblandad.

Britta: När jag säger hon den där menar jag givetvis även Skåne. Men hon tror att det bara är de två som bygger ut. Hon har inte fattat att vi också gör det.

Benny: Men det gör vi väl inte heller?

Britta: Jo, det gör vi.

Benny: ???

Britta: Ett byggprojekt är en långdragen historia och vi har påbörjat vår.

Benny: När gjorde vi det?

Britta: Åh, det kommer du väl ihåg ändå. När vi var ut till huset i lördags och konstaterade att vi inte kan bo i ett sånt fult litet hus? Vi skrattade och undrade varför i hela friden vi hade köpt det, minns du?

Benny: Jo, det minns jag. Vi insåg att vi inte kommer kunna bjuda hem folk utan att skämmas ihjäl.

Britta: Ha ha ha! Då blir det inga fler middagsbjudningar, hurra!

Benny: Ha ha ha, hurra!

Britta: Hursomhelst så började vår utbyggnadsprocess där och då, och nu kan vi inte backa ur den.

Benny: Började den där?

Britta: Ja, såklart! Hur tror du hennes och Skånes process startade? Tror du att det bara sa pang och att bygget var igång? Nej, nej. Man kan inte ens sätta fingret på deras startskott, så luddigt och rörigt var det.

Benny: Var det? De som verkar så rediga? Och trevliga också.

Britta: Nej, gud, det är de inte. De är extremt komplicerade och ganska jobbiga att ha att göra med. Det är tur att de har lejt bort allt jobb. De ligger mest i soffan och äter gravad lax medan snickarna gör jobbet, och inga är nog gladare över det än snickarna.

Benny: Jaha, det hade jag inte gissat. Men då förstår jag.

Britta: Vad förstår du?

Benny: Jag förstår att du och jag redan är igång med vårt utbygge, även om det inte verkar så.

Britta: Mycket riktigt.

Mitt nyårslöfte

 Jag (ivrigt): Jag har ett nyårslöfte!

Skåne: Jaha, det har inte jag.

Jag: Nej, men jag har. Jag ska skriva ett blogginlägg per dag hela året!

Skåne: Ja, kör bara. (hörde jag en ironisk klang?)

Jag: Ja, det ska jag! (ivern är kvar)

Skåne: Jag börjar känna dig nu, det är jag ska det och jag ska det, och efter tio dagar är det över ...

Som var och en förstår funderar jag nu på att skaffa en ny karl. 

Men först kommer jag skriva ett blogginlägg per dag hela 2023. Ha ha!