Bennys fjärde blogginlägg

Bruttan är en aning överkänslig, ja. Men hon har fördelar också.

Igår påbörjade hon en plankstreak. En plankstreak betyder att man gör plankan varje dag i oöverskådlig framtid. Inte dåligt för en kvinna i hennes ålder. Det visar att hon har pannben.

Det var första fördelen.

Andra fördelen: Hon är passionerad. Och där kompletterar vi varandra bra, för jag är snarare lagd åt det motsatta hållet. Jag skulle inte säga att jag är apatisk eller likgiltig, men sval. Sansad.

Tredje fördelen: Hon har fast tjänst i kommunen, på ett bibliotek. Det ger stabilitet till vår ekonomi, vilket är bra med tanke på att jag är min egen. 

Men Benny! Var det allt?!

Får man lust att utbrista.

Benny och Britta del 28

Britta: Idag ska jag köra igång en plankstreak. En minutplanka om dagen under oöverskådlig framtid.

Benny: Men oj då! 

Britta: Ja, ett bra tag framöver i alla fall. Jag släpper den kanske om jag blir sjuk. Men inte om det bara är en förkylning. En minut kan man pressa sig även om man är snorig. Bara man inte har över trettioåtta i feber.

Benny: Det låter tufft.

Britta: Det ska vara tufft, det är så man utvecklar ett pannben.

Benny: Ett pannben? Vad ska du med det till? 

Britta: Du, i princip alla skulle behöva ett. Du också. 

Benny: Nja, jag har ju klarat mig bra hittills.

Britta: Lyssna. Det handlar om att bli bättre på vissa viktiga grejer. Som att stå ut med motgångar och hinder, om att bli mer beslutsam, om att aldrig ge upp.

Benny: Jaha?

Britta: Om att orka träna massor, ta tuffa beslut på rak arm och stå stadigt när det blåser! 

Benny: Hoppla.

Britta: Om konsten att inte ge upp. Om driv och jävlar anamma, passion och uthållighet.

Benny: En minutplanka om dagen, sa du?

Britta: Japp. Det är allt som behövs.

Har kört igång min plankstreak idag

                                                               Bevis:

Har börjat packa

Sex flyttkartonger har fyllts. 

Oj, vad bra, då är nog ungefär hälften packat? Va?

NEJ. Jag har precis upptäckt att det inte kommer räcka med tolv kartonger. Inte tjugo heller. Det kommer snarare behövas hundra. Vilket känns helt obegripligt för jag har inte så mycket grejer. Slängde det mesta vid min skilsmässa för tio år sedan. 

När Skåne uttryckt oro över hur allt jag äger ska få plats i vårt hus har jag inte förstått vad han menar. Okej, jag har böcker, men de är inte så många. (Alldeles för få, så jag tänker köpa fler när jag väl är på plats i vårt nya hem.)

I övrigt? Nästan ingenting. Lite handdukar, lakan och kläder. Porslin, glas och kastruller.

Att det kommer gå åt så många flyttkartonger är sålunda ett mysterium. Ett MYSTERIUM.

Benny och Britta del 27

Britta: Har du börjat blogga än?

Benny: Nja, inte direkt ...

Britta: Inte direkt? 

Benny: Lite, kanske.

Britta: Aha? Vad har du skrivit då?

Benny: Några reflektioner bara.

Britta: Om?

Benny: Inget speciellt.

Britta: Har du skrivit något om mig?

Benny: Nej, nej. 

Bennys tredje blogginlägg

Jag råkade kalla Bruttan för Bruttan igår. Sedan dess pratar hon inte med mig. 

Ibland förstår jag henne inte. Hur kan hon reagera så starkt på en sådan liten sak? Hon påstår att det är jag som inte förstår henne, men vad är det att förstå? Jag säger ett ord och det tar hus i helvete. Ibland känns det som att hon vill skapa de här konflikterna, att hon missförstår mig med flit.

Jag sa, försiktigt, att jag tyckte att hon gjorde en höna av en fjäder, men det förvärrade bara situationen. Har man trampat i klaveret så ska man vara tyst, som min far sa. Om man försöker räta upp det hela blir det i regel bara värre.

Hon sa inte ens god natt när hon gick och la sig, och det känns väldigt överdrivet. Som om jag förstörde hela hennes dag med mitt lilla 'Bruttan'. Det var ju inte meningen att hon skulle ta illa upp. Det var bara på skoj. Men skoja ska man inte. Det är förbjudet i det här hushållet.

När hon klev ur sängen imorse gick hon direkt till städskåpet, hon gick inte ens på toa först. Ut med dammsugaren med onödigt mycket buller och bång, sedan dammsög hon i säkert en timme. Barfota och iklädd nattlinne drog hon och slet i vår stackars Electrolux. Den har snart sett sina bästa dagar.

Jag kan bara vänta nu och se vad som händer härnäst. Backa ett steg och ha is i magen tills ovädret gått över.

Önskar bara att jag förstod.

Martyrskap

Skåne: 'Det är bra att du går omkring med datorn i ena handen och borstar tänderna med den andra. Det kallar jag simultanförmåga på hög nivå.'

Skåningar är gärna ironiska. 

Till mitt försvar: När man plötsligt kommer på något viktigt att blogga om kan man inte låta en tandborstning stå i vägen. Det viktiga ämne som aktualiserades imorse är martyrskap. Något som i vår tid är omodernt att utöva, men icke desto mindre intressant. 

Vad innebär det att vara martyrisk? 

Hur har det blivit så omodernt?

Hur många procent av Sveriges befolkning beter sig martyriskt mellan varven?

Vilken är drivkraften till att bete sig martyriskt?

Intressanta frågor som eventuellt kommer få sina svar på den här bloggen någon annan dag.

Dagens lärdom

Det går utmärkt att äta semla när man har migrän. Tur för mig.

Man måste tänka på elräkningen i dessa tider

Idag ska Skåne och jag köpa en kamin till huset vi snart ska bo i. Man behöver kamin nu när elen är så dyr, så det är tur att jag svängt i trädfrågan. Hur skulle det gå om jag var kategorisk motståndare till att träd huggs ner? Då skulle vår elräkning bli alltför dyr.

Till de som tänker pellets: Pellets är gjord av sågspån, spill av mördade träd. Det är lika illa som ved.

Men nu ska vi inte prata om 'mördade' träd, för träd är inte levande varelser och kan sålunda inte bli mördade. Bara nedhuggna med yxa eller motorsåg. 

I dessa tider

I dessa tider måste man inse sina begränsningar och sätta på sig skygglappar, så att man förmår värna om sina närmaste och uppskatta det man har här och nu. 

Därför har jag bestämt mig för att släppa engagemanget för trädens situation. 

Jag kommer ändå inte kunna rädda dem. 

För övrigt kanske de inte ens lider av att vara fast på ett och samma ställe hela livet, och då känner jag ju med dem helt i onödan. Att jag skulle få panik av att sitta fast i jorden betyder inte att de gör det. Jag önskar att fler än jag förstod det.

Jag älskar att vara i skogen

Men tänk att vara ett träd (eller en risbuske) och vara fast på samma plats dag och natt, år ut och år in. Inte kunna flytta sig en meter ens. Och sedan få livet avslutat genom att någon människa kommer och sågar ner en.

Fy fan.

I skogen när man minst anar det

Fru Björk: Ho ho! Anybody out there?

Inget svar.

Fru Björk: ANYBODY OUT THERE?

Herr Ris: Jag är här!

Fru Björk: Förlåt, jag hör inte! Var det någon som sa något?

Herr Ris: JAG ÄR HÄR!

Fru Björk: Oh, så trevligt! Är du björk?

Herr Ris: Nej, det tror jag inte.

Fru Björk: Vad är du då?

Herr Ris: Så vitt jag vet är jag inte artbestämd. Spelar det roll för dig?

Fru Björk: Oh, nej. Så knusslig är jag inte.

Herr Ris: Kom hit så jag får se dig!

Fru Björk: Jag är ledsen, men jag sitter fast. Mina rötter är djupt ner i jorden. Men kom du!

Herr Ris: Det går inte.

Fru Björk: Varför?

Herr Ris: Jag är för trasslig, vet inte hur det blev så här, men jag tar mig ingenstans. Om jag får gissa så sitter jag också fast med rötter i jorden. 

Fru Björk: Åh, nej! När jag nu äntligen fick svar!

Herr Ris: Ja, sorgligt är det ...

Då var det dags

Att berätta att det inte blev någon planka idag heller.

Men Britta hälsar att hon som vanligt gjort tre. Morgon, middag och kväll. Och hon stoppar inte vid en minut när hon är igång. Hon sätter ett stoppur i händerna på Benny och sen kör hon på medan Benny tar tid. Morgonplankan; en lätt uppvärmning på ca åtta sekunder. Middagsplankan varar i åtta minuter och kvällsplankan i drygt åtta timmar.

Hon ska alltid vara värst, den ohängda människan. Men man kan inte annat än bli imponerad, inte sant? Man kan heller inte låta bli att tycka synd om Benny som så tappert står där beredd att trycka på stopp, timme efter timme. Snacka om uthållighet! För Brittas del också förstås, men hon får ju åtminstone ligga ner.

God natt!

Ingen planka idag heller

Har inte kommit igång med min plankstreak ännu, men det är lugnt. Ska ju hålla på med den resten av mitt liv så det finns ingen anledning att hetsa.

Min bloggstreak däremot är i full blom, som var och en kan se. Överraskande intressanta inlägg varje dag. Det ena märkligare än det andra. Oj och hoppsan på löpande band.

God natt.

Fru Björk och Herr Ris?

Jag lovar, deras gästspel var en engångsföreteelse. Herr och Fru? Är jag född på sextiotalet, eller?

Ja, det är jag. Men oavsett; det här är inte en blogg om skogstroll. Det ska heller inte bli det.

NEJ.

Jag har ju fullt upp med Benny och Britta som breder ut sig som en hord galopperande lupiner. Gulliga, men besvärliga och väldigt TIDSKRÄVANDE.  Lämnar noll utrymme för Fru Björk och Herr Ris. Som för övrigt inte existerar.

Klart, slut. Nu vänder vi blad.

Skogen idag

                                                       

Finns det hjärterum så finns det stjärterum

Fru Björk ska på kalas

Herr Ris har varit på kalas

Bloggstreak

Nu har jag bloggat fyrtiofem dagar i rad. Man kan kalla det en streak. I somras påbörjade jag en runstreak, och den varade i TA DA fyrtiofem dagar. Sen sa mina fötter ifrån, i synnerhet den ena (som också gör ont i detta nu). Detta trots att jag bara sprang i gångtempo i tjugo minuter. Varje dag, dårå.

När jag säger gångtempo så menar jag verkligen det. En kilometer på ca tio minuter. Det hände att folk gick om mig när de var ute och promenerade. Eller, det hände en gång, så 'folk' är en överdrift. En gubbe var det, när jag sprang i ett elljusspår här inne i stan. Irriterande, men jag försökte se ut som att detta moment ingick i något större. 

Förutom några få gånger i elljusspåret sprang jag i 'min' skog ute på landet. Den är befriande tom på andra människor. Får man syn på någon så är det ett vildsvin eller ett rådjur. Oftast ett rådjur. 

Hursomhelst. Min bloggstreak ska pågå i minst trehundrasextiofem dagar. Helst resten av mitt liv. Funderar också på att starta en plankstreak. En minutplanka om dagen. Med hopp om att ingen kroppsdel går sönder av ansträngningen. (Min onda fot slänger jag upp på den andra, så den kommer inte drabbas ytterligare.)

Sen får det räcka. 

Samboliv

Skåne: Har du vitpeppar här någonstans?

Jag: Vitpeppar?

Skåne: Ja?

Jag: Nej, jag kör inte med vitpeppar.

Skåne (mumlar uppgivet): Nä, nä ... lite märkligt ändå ...

Vi bor för närvarande tillsammans i min lägenhet i stan. Bra träning inför samboendet som kommer bli verklighet i vårt utbyggda hus.

Om vi ska definiera de problem som kan uppstå när vi flyttat ihop:

1. Skåne har behov av en grundläggande utrustning i sitt hem. Om det exempelvis inte finns någon vitpeppar så gungar hans tillvaro.

2. Skåne är en ordningssam person. En 'var sak på sin plats'-kille. Gulligt, men det kan onekligen leda till komplikationer.

3. Skåne vill att ett hem ska vara funktionellt. Exempelvis blir han frustrerad när han öppnar ett skåp och det ramlar ut matlådor.

Kommer det vara möjligt att lösa dessa problem? Det är frågan.

Man måste inte ha en syster

Det går lika bra med en annan släkting. Bara hen har ett fint hus du har tillgång till.

Måste det vara ett fint hus, tänker du kanske. Nej, det räcker gott och väl med ett mediokert. När man ser Husdrömmar och Grand Design på TV får man lätt intrycket att hus man bygger måste vara så in i helvete tjusiga. Det är inte klokt vad det vräks på med extraordinära trappor, fasader och fönster. 

Både Skåne och jag har reagerat starkt mot denna överdrift. För att ge vårt bidrag till en sundare syn på hus har vi byggt en framsida som inte bara är medioker, utan anskrämlig. Vi vill att folk ska kunna gå förbi och känna hur stressen över deras egna fula hus rinner av dem. Om det så bara är en enda husägare som mår lite bättre så har vi nått vårt mål.

Trevlig fredagkväll!

Ibland går det snabbt

Fick igår kväll ett sms från vår byggare om att vi behövde meddela vilka smygar och foder vi vill ha.

'Näe', sa Skåne och jag. Och: 'Vad fan är smygar och foder?' Därpå följde sedvanligt gnäll i ett par timmar. Gnäll, gnäll, gnäll.

Men sen rasslade det till! Jag letade helt sonika fram en bild tagen i min systers och svågers hus och skickade den. 'Så här vill vi ha.' En strålande idé. Om vi kommit på den tidigare hade vi besparat oss en oändlig massa jobb.

Trapp? Pling, här kommer en bild.

Fönsterbläck? Pling, här kommer en bild.

Vägguttag och strömbrytare? Pling, här kommer en bild.

Kakel och klinker i badrummet? Pling, här kommer en bild.

Till alla som har ett byggprojekt framför sig: Det är okej om ni stjäl den här idén. Den kan rädda era liv.

Fördelarna med sömnbrist

Vaknade tio i fyra imorse och hade massor att tänka på. Älskar när det händer. 

Not.

Har varit groggy på jobbet hela dagen. I och för sig en fördel när chef, kollegor och elever kommer för att avhandla olika problem med mig - jag ser kanske intresserad ut, men tar inte in ett skit. Problemen studsar mot mig och ut i universum där de hör hemma.

Nu ska jag göra kväll.

Benny och Britta del 26

Britta: Vi behöver vara noga när vi ritar fasaderna, så de inte blir fula.

Benny: Fasader brukar inte bli fula, det ska vi väl inte tro.

Britta: De kan bli skitfula. Ibland undrar man hur de som byggde tänkte.

Benny: Om vi bygger ut bestämmer vi väl själva hur det ska bli?

Britta: Ja, såklart. Men man kan ändå inte veta hur det blir när bygget väl kommer på plats.

Benny: Vi ska ju ha ritningar?

Britta: Ritningar garanterar ingenting. Jag gick förbi ett nybyggt hus imorse och det såg förfärligt ut. Givetvis måste de ha haft ritningar.

Benny: Menar du huset bort i vägen? 

Britta: Ja, det är för sorgligt alltihopa. Tänk alla pengar de lagt på det. 

Benny: Tycker du att det är så fult?

Britta: Inte från sidan, men framifrån är det en katastrof. Fasaden ser ut som en gubbe.

Benny: Nähä? Det har jag inte lagt märke till.

Britta: Jo. Jag tycker verkligen synd om de som ska bo där.

Benny: Om de nu inte vill att framsidan ska se ut som en gubbe. 

Britta: Varför skulle de vilja det? 

Benny: För att det är festligt. Originellt. Något eget. Jag skulle bli glad varje dag jag kom hem till ett hus som såg ut som en gubbe.

Britta: Du som är så rädd att sticka ut? Det tror jag inte på.

Benny: Kanske är jag inte längre så rädd att sticka ut? Har du tänkt på det? Hur som helst så vill jag inte bygga ett hus som ser ut som alla andras. Det verkar så ängsligt.

Britta: Holy Moses, jag känner inte igen dig. 

Benny: Inte jag heller, faktiskt. Kanske jag har utvecklats så som karaktärer i berättelser förväntas göra?

Britta: Va? Är vi karaktärer i en berättelse nu helt plötsligt?

Benny: Jag är ledsen om jag gör dig upprörd men: ja, det är vi.

Det blir bra

Om man bortser från framsidan. Den ser verkligen inte bra ut. Osymmetriska och delvis för stora fönster. De två största fönstren är galet stora. Och över dem är det alldeles för mycket fasad upp till takfoten. Det ser inte klokt ut. Jag ser en gubbe med hög panna och för stora glasögon. Det ser inte Skåne, men han tycker att fönstren borde sitta högre upp och vara mindre, vilket skulle lösa 'gubbe'-problemet.

Såg ett nyhetsinslag imorse om Zlatan-statyn. Föreslog Skåne att vi gör en Skåne-staty och ställer den framför de stora fönstren för att dra uppmärksamheten ifrån dem. Det blev nej på den. Försökte med en byst, men nej på den idén också. Trist, tycker jag. Det är ändå ganska speciellt med en nyinflyttad skåning i en liten by på Närkeslätten. Något man mycket väl kan uppmärksamma, tycker jag.

Kan man sätta upp en staty av någon utan att hen ger sitt godkännande?

Inte jag

Vill bara betona att det inte är jag som skriver Bennys blogginlägg. Den som tror det har fel. Skulle jag ge mig ut för att vara en man som heter Benny? Nej, tack. Skulle jag kalla en kvinna som heter Britta för Bruttan? Nix.

Om jag skulle låtsasskriva en mans blogg skulle karln heta Jörgen eller något liknande. Han skulle vara i samma ålder som Benny, men ha en helt annan personlighet. Tänk driv, stake, livlig fantasi. Mod, humor och jävlar anamma. Allt som Benny saknar. Den killen skulle jag kunna blogga åt. 

Tack och hej.

Bennys andra blogginlägg

Dagens reflektioner

Att vara sextio är inte illa. Man är fortfarande frisk och spänstig, och kan bestämma själv över sin tid. Jag vet bara inte riktigt vad jag vill göra.

Min fru (vi kan kalla henne Bruttan) vet däremot precis. Jag tycker det är märkligt, och undrar om hon egentligen vet. Att säga att man vet är en sak, att verkligen veta, det är en annan. Av det hon säger att hon vill göra verkställer hon kanske tio procent. Hon hinner inte få till mer. Trots att hon stressar runt för jämnan. Hon borde lugna ner sig, men nu ska vi bygga ut huset vi köpte. Jag får känningar i magen när jag tänker på det. 

Att bygga ut är ett stort projekt som kan gå fel på så många sätt. Ekonomiskt och byggtekniskt. Det byggtekniska vet vi ingenting om. Jag skulle önska att Bruttan tog det i beaktande, men hon är mer lagd åt det verkställande hållet. Som om det inte fanns någon morgondag, upplever jag ibland. Tuta och kör, med sovel och smör. Samtidigt vill jag inte bromsa henne, för det viktigaste i livet för mig är att hon mår bra. Är hon nöjd så är jag nöjd, så enkelt är det.

Jag tycker inte att 'Bruttan' är ett nedsättande namn. Hos mig väcker det namnet kärlek och värme och goa associationer. Jag tycker att det ibland går till överdrift med vilka ord man får använda och inte. Det blir petigt mellan varven. En balansgång som tar mycket energi.

Här, på min blogg, bestämmer jag. Eftersom den är anonym.

Jag ger inte upp

Jag: Kan du komma på några guldkorn i januari?

Tystnad. Man ser hur Skåne tänker och tänker.

Jag: Säg då.

Tystnad, sen: Det är ju så många.

Jag: Men säg ett av dem då.

Skåne: Var det förra månaden sa du?

Jag: Ja, januari. Säg.

Skåne: Men jag är ju hes. (Ser ynklig ut.)

Det är sålunda inte bara jag som har svårt att vaska fram guldkorn från månaden som gått. Men faktum är att jag har kommit på ett. Någonstans i mitten (eller slutet) av januari blev det milt och blåsigt. Is och snö smälte bort och elpriset sjönk. Det var guld värt. I synnerhet som det förbrukas galet mycket el när en nybyggnad ska avfuktas. Tack universum.

Guldkorn i januari

Den som söker, hon skall finna.

Såklart finns det guldkorn även i januari.

Letandet fortsätter.

Lampor, spottar, uttag och strömbrytare - den spännande fortsättningen

Nu har vi lyckats få till ett möte med elektrikern. Imorgon förmiddag åker vi ut till bygget; jag, Skåne, vår finska lapphund, min dotters lilla gatukorsning och mitt barnbarn, ett och ett halvt år gammalt. Ett mindre cirkussällskap för att reda ut var spottarna ska sitta och varför, var alla vägguttag och strömbrytare ska placeras och vidare hur många lamputtag över fönster och tak vi ska ha.

Jag hoppas på en tålmodig elektriker. Han heter Emil.

Vill denna kväll avsluta inlägget med ett glädjetjut över det faktum att vi nu lämnat januari bakom oss. Vilken jävla skitmånad det varit! En maginfluensa (eller fyra stycken om jag räknar alla i min närhet som drabbades), en rs-infektion, två besök på akuten, idioter av sällan skådat slag på nyheterna varenda kväll - ingen nämnd ingen glömd. Lägg därtill mörkret och elräkningen.

Men lite kul har det också varit förstås. Kommer inte på några exempel just nu, men det finns säkert några guldkorn att vaska fram. Jag gör ett försök imorgon.