Konstaterar att samtliga som kommenterat (förra inlägget) skulle stanna och delta i middagen. Lite si och så skulle det vara med humöret på sina håll, men ni tycker lite synd om broderns arbetskompis (Leif), som oförskyllt hamnat i denna situation, och ställer därför upp och håller, trots irritationen, skapligt god min.
Så sammanfattar jag era kommentarer när jag räknar ut de olika aspekternas medelvärden.
Alltså sitter du där och står ut, trevlig och samarbetsvillig genom hela förrätten. Bara när brodern (Torbjörn) och svägerskan (Liselotte) går ut i köket för att hämta varmrätten pyser det ut lite irritation.
Ska vi säga så? Okej.
När dörren till köket omsorgsfullt stängts hördes endast svaga ljud av skottsalvor från ett dataspel uppifrån övervåningen. Ute var det becksvart, jag såg min färglösa spegelbild i fönsterrutan och längtade hem.
Leif började humma nervöst.
”Hmmmm…hmmm…hmmm” Han fingrade på varmrättsbesticken. ”Det var en god förrätt…”
”Ja, jo”, sa jag och kände att min samarbetsvilja var på väg att ebba ut. Jag lyfte mitt glas och drack långsamt en klunk vin.
”Torbjörn är en trevlig prick…”, försökte han tappert.
”Jaså…? Jag är ju hans storasyster så jag har en något annorlunda bild av honom.” Jag log ett drygt storasysterleende.
”Jaha...? Ja, det är klart. Förstås.”
”Han kan vara jävligt enerverande…” Den oplanerade svordomen tände en bunsenbrännarlåga inom mig, mina kinder började hetta.
”För att inte tala om Liselotte”, la jag till och drog ett häftigt andetag.
Leif såg rädd ut och jag tänkte att jag måste samla mig. Behärska mig. Bete mig som folk.
”Släkten, du vet”, sa jag och himlade med ögonen för att lugna honom. Jag log ett insmickrande leende och tänkte att det egentligen inte var hans fel att vi satt här som två av skapelsens missräkningar. Inte hans fel.
Sen då?
12 kommentarer:
Haha, sen vet du nog:)
Heja, vad bra.
Hur mycket har du skrivit hittills?
Men va fan...ere vi som ska skriva din bok elle???
Jag nöjer mig med att läsa och det där såg ju lovande ut.
Jag ler stort. :)
Tja där någonstans skulle mitt trevliga sätt helt ebba ut. Om inte Leif(!) jag tål inte namnet förresten, om nu inte Leif kan spotta upp sig mer så är jag tyvärr inte kapabel att hjälpa till. Men jag hade kört ut Liselott ur köket och tagit konflikten med brorsan. Och det hade kunnat bli högljuda diskussioner.
Looking good!
...alltså... det är svårt... jag tror inte något kommer hända mellan dom ikväll. Jag tror att den här killen kommer komma tillbaka senare... när man minst anar det. För han verkar vara trevlig (han har ju trots allt klätt upp sig med väst och allt...) men han verkar också rätt så tråkig (han har ju trots allt klätt upp sig med väst... ;) )
Men jag tror att han är bra "giftasmaterial" han behöver bara lite mer substans och fler vinklingar.
... men vad vet jag om det egentligen...
Åsa: Well, kanske en fjärdedel av alltihop.
Tvillingen: Ah men förlåt att man är lite modern och gör lite verklighetsresearch! Förlåt så jävla mycket.
Knaster: =)
Singel: Ja, brorsan behöver sig allt en uppsträckning. Men svägerskan är fan ännu mer irriterande.
Mika: Du har nog rätt...en som har väst har nog något substantiellt innanför kavajen...
Hon får helt enkelt ta och raggaupp honom vid ett senare tillfälle.
Modern? What about lat?
Tvillingen: Näää...? Tror du?
Hmmm tja jo. Men lathet är en dygd!
"Släkten ja" säger han och stirrar på köksdörren. "Den är värst. Jag är egentligen bror till Liselotte, men det vet hon inte om. Vår pappa hade en tillfällig förbindelse med min mamma och det var så jag blev till. Eller, tillfällig förresten, den varade i några år" Han fortsatte vicka gaffeln fram och tillbaka. "Tills Liselotte föddes, då valde han att stanna hos hennes mamma. Men som sagt, det här vet inte Liselotte om. Jag har länge tänkt berätta det och har bestämt mig för att det ska ske ikväll."
Ojdå, tänkte jag. Präktiga Liselotte som så hårt skiljer på rätt och fel, hur ska hon ta att hennes piedestalpappa sett till att hon har en okänd storebror?
Köksdörren öppnas och Liselotte kommer in med jättelika gröna grytlappar på var sida om en potatisgratäng.
BRAAA!!! Jag vill nog ha lite bråk med den dryga och tråkiga (?) Liselotte. Sen, senare i boken vill jag ha romance!
Tvillingen: Vi säger så.
Maj: Hahaha, strålande! Jag behöver knappt inte anstränga mig för att få ihop den här berättelsen. Alltså, jag har ju skrivit lite till och Liselotte kommer ut från köket med en form potatisgratäng! Hur visste du det? =O Släktdramat har jag dock inte fått med, men det låter som min egen släkthistoria på min mammas sida.
Sos: Åh, tack! Just den här kvällen blir det mest Liselotte som fräser åt huvudpersonen ist för tvärtom, men på sikt kommer det rinna över för hp också. Med besked.
Skicka en kommentar