torsdag 30 november 2023

I materialrummet

Ingen kan veta vad som verkligen hände i det där rummet, men enligt Britta gick hon och Hans in där för att leta böcker om stenar. Bland utrangerade böcker kan det finnas dolda skatter. Förmodligen blev de både utmattade och valhänta av allt bläddrande, och endast en trebent pall fanns att slå sig ner på, så obekvämt förstår man att det blev. Dessutom snubblade Hans på högen av genombläddrade böcker, och slog huvudet i blädderblocket. Därav hans blossande ansikte.

Men det värsta av allt var att Britta fick en konstig blick av sin arbetsledare när hon och Hans kom ut från materialrummet. Den blicken var inte att leka med, och skapade så mycket ångest i Britta att hon inte kunde sova på två nätter (där hon låg bredvid Benny och såg ut som att inget hänt). Stackars Britta!

tisdag 28 november 2023

Det var en trebent pall

Jag tänker att det behöver nämnas i sammanhanget.

söndag 26 november 2023

Hur gick det för Britta och Hans?

Det var länge sedan de hördes av. Någon gång i somras, tror jag. Då hade Britta en påtaglig känsla av att Hans var mannen i hennes liv. Hans känslor framgick inte, men hans beteende väckte misstankar.

Så vad hände?

För att göra en lång halvsjaskig historia kort; det blev ett möte i ett materialrum på Brittas bibliotek. Den sortens möte som ingen av de inblandade egentligen kan hållas ansvariga för, då de bara händer. Hans kom in för att botanisera bland böcker om stenar, och Britta stod i informationsdisken. 

Materialrum, har man det på bibliotek?

Ja, det har man. I det här materielrummet fanns utrangerade böcker, papper och tonerpatroner till kopiatorn, pennor, gem, papperslappar, färgpennor, rengöringsmedel för datorerna i små plastflaskor, ett blädderblock på ranglig ställning, häftapparater, hålslagare och en pall.

Det blev valhänt och obekvämt, men gjort är gjort.

fredag 24 november 2023

Jippie det är varannan dag idag

Jag har kommit att gilla att skriva blogginlägg under press. Det är min nya dopaminrush. Den gamla som baseras på godisätande kvarstår, så nu har jag två.

Alltså; jag gillar känslan av att pressa ut ett inlägg när jag varken har tid eller energi. Ju mer motvilja desto läckrare. Korta och gnälliga inlägg är ändå de bästa. Som små dikter nästan, och de åstadkommer man fan inte om man sitter och filar i en timme.

Trevlig fredagkväll!

onsdag 22 november 2023

Åh nej!

Det är varannan dag idag och jag orkar inte blogga.

Fan!

måndag 20 november 2023

Näe

Jo, kanske!

Men inte just nu. Om jag ska läsa utdrag ur författares verk och sedan härma deras ton i egna texter så måste jag ha tid. Och jag har inte tid för det. Idag ska Skåne och jag åka och köpa gardinstänger, upphängningsanordning för torkställning och hink att slänga aska i. En snygg hink med lock, och jag har en känsla av att det kommer ta sin runda tid. Hinken ska stå bredvid vår tjusiga kamin i stora rummet så det duger inte med vad skit som helst.

Vi kanske ska köpa ett draperi till hallen också.

Apropå ton så lånade jag en av Ranelids romaner tidigare i höstas, och kom ungefär en fjärdedel in i berättelsen innan motståndet blev mig övermäktigt. Jag har hört talas om hans språk som blommar både över och under raderna och var nyfiken. Det är ju kul med författares olika sätt att använda orden när de berättar och lite kul var det också i början att läsa hans Ansikte av eld. Men jag ledsnade snart på hans huvudkaraktär Greta som gjorde allt rätt hela tiden. Hon är en felfri människa med ett hjärta av guld, upphöjd över all smuts i tillvaron. Smuts som gestaltas av några giriga, korkade och allmänt felnavlade bikaraktärer.

Åh nej, Ranelid! Var är människorna någonstans? Får jag lust att skrika. 

Hans utsvävande metaforer, som ibland faktiskt är vackra, faller liksom platt till marken när karaktärerna är så overkliga. Alltihop skapar en känsla av plast inuti mig. Han ska ha sagt att hans berättelser är flyttfåglar som söker värmen och att han inte ger sig förrän de funnit ett bo i läsarens hjärta. Att han själv är herden som vaktar ordet, men att det händer att ett litet lamm går vilse eller att rovdjuret river mamman till döds. (Källa: Wikipedia)

Är jag det vilsna lammet, mamman eller rovdjuret? Jag fattar inte.

söndag 19 november 2023

Ton

Ton är en intressant historia när man skriver. När jag för många år sedan gick en skrivarkurs fick vi pröva på att använda olika författares språk och rytm när vi skrev våra egna texter. Det var kul. Det öppnade nya dörrar och gav skrivlusten luft under vingarna.

Roliga grejer bör upprepas, så nu ska jag experimentera med ton i kommande inlägg. Tänker att jag läser utdrag ur författares verk och låter mig inspireras. Låter som ett jäkla projekt, och sådana har en tendens att kraschlanda, men kanske blir det roligt. Den som lever får se.

fredag 17 november 2023

Mörkrets fördelar

I morse när jag vaknade sträckte jag mig efter mobilen och googlade soluppgångstider. En tabell för hela året för att få översikt (och livsmod.)

Hur fan kan det vara så mörkt på ’morgonen’? Som om man befann sig i en kolsäck när man knatar sin en och en halv kilometer till bussen (och kollar efter vildsvin i dikena). Enligt soluppgångstabellen måste jag stå ut med detta till början av februari. I två och en halv månad. Fy för den lede!

Men annars älskar jag att bo på landet, såklart. Och när Skåne undrar om han inte ska skjutsa mig till bussen ändå, svarar jag NEJ. För vem vill inte ha en frisk morgonpromenad som har potential att förlänga ens liv? Och fatta vad jag ska njuta när våren kommer! Det är så jag tänker.

onsdag 15 november 2023

Inget roligt idag

Vi vill bo på landet, ja.

Men vissa saker vill man slippa att uppleva. Krockade med ett vildsvin igår kväll när vi var på väg hem i mörkret. Dunsen av kropp mot fronten av min bil har förföljt mig sedan dess. Vidrigt. Vildsvinet dog direkt, vilket ändå är en liten tröst, hen slapp lida.

Bilen blir på verkstan till någon gång i december, ’förhoppningsvis blir den klar innan jul.’

Jag har köpt busskort.

måndag 13 november 2023

Kopiatorn

Den minst älskade tingesten på min arbetsplats är kopiatorn, och nu ska jag berätta om det aset.

Det finns kopiatorer och så finns det kopiatorer. Vår är helt värdelös. Den är förhållandevis ny, men beter sig som om den sjöng på sista refrängen. Den slutar fungera för att tonern är slut, fast den inte är det. Den strejkar för att häftklamrarna är slut, fast det finns fullt av dem. Papper är alltid slut i någon av alla femtiofyra fack, och är det inte slut så fastnar det papper som för tillfället ska bli en färdig kopia, så att kopieringen måste avbrytas. Och då piper maskinen med ett ljud som närapå kan förväxlas med brandlarmet.

I fredags när jag skulle kopiera två sidor anteckningar fastnade pappret. Kopiatorn pep och en röd lampa visade var det fastknövlade pappret satt. Jag öppnade en av alla luckor och drog ut ett papper, stängde luckan och en ny röd lampa indikerade fastnat papper på annat ställe, öppnade ny lucka och rev ut nytt papper, stängde luckan och såg en ny röd lampa blinka. Till slut var kopiatorn nöjd, inget pipande och inga röda lampor, och jag tryckte på start igen för att få mina anteckningar kopierade. En sekund senare pep kopiatorn igen och röda lampor blinkade. Öppnade åter alla luckor, den ena efter den andra, drog ut papper ur alla tänkbara skrymslen av maskinen tills pipande och blinkande ljus upphörde. Provade att kopiera igen och pipandet och blinkandet tog ny fart. Rensade på nytt och svor så det osade. Gav till slut upp och skrev ett felmeddelande till serviceenheten om 'kopiatorhelvetet'. Gick till min chef och sa att nu får det vara nog. Gick ner till plan 3 för att kopiera. 

När jag passerade vår egen nya dyrgrip till kopiator några timmar senare låg en av våra vaktmästare på golvet under den och svor att det fan var omöjligt att hitta felet. 'Dom här nya maskinerna består av tusen och en små plastbitar!' Vilket på något underligt sätt ändå kändes bra. Så småningom hittade han dock felet, men tro mig, snart står den och piper och blinkar igen. Med all säkerhet har det hänt idag, vilket jag undkommit genom att gå ner i arbetstid. Smart drag av mig, som helst inte vill dö av en hjärnblödning på jobbet.

lördag 11 november 2023

Stunder av lycka

Ni vet de där ögonblicken då livet känns fullkomligt?

I förrgår kväll regnade kraftigt när jag körde hem. Vindrutetorkarna jobbade på full speed och vägbanorna var bitvis dränkta av vatten. Jag körde ut på motorvägen och hamnade bakom en långtradare som jag varken ville eller vågade köra om. Den körde i 80 km/h, så det gjorde jag också.

Att köra i 80 på motorvägen är obehagligt. Inte bara för att det kan vara farligt, utan också för att jag i största allmänhet ogillar att vara i vägen. Att hindra andras framfart ger mig olustkänslor, så jag har för vana att flytta mig åt sidan. Något man dock inte alltid kan göra när man kör bil, så jag har varit tvungen att träna på att stanna kvar sedan jag tog körkort och köpte min lilla puddingbil. (Det är som ni förstår nu ingen slump att den är liten. Ju mindre bil desto mindre i vägen. Ni fattar kanske också varför det dröjde till jag var 56 innan jag tog det där körkortet.)

Jag låg alltså i 80 bakom en långtradare vars röda baklyktor var mina tillfälliga ledstjärnor i tillvaron. Regnet öste ner och den ena bilen efter den andra stänkte ner min framruta när de körde förbi. Efter en stund reagerade jag på att de som körde om gjorde det som i slow motion. Försiktigt, kanske endast i 85 eller 90, gled de förbi. Inte en enda blåste förbi i 120. Mina ögon tårfylldes av lycka. Det var inte bara jag som körde långsamt i detta skitväder! Alla andra gjorde det också, för de gjorde samma bedömning som jag. Har aldrig förr känt en sådan gemenskap på motorvägen. Det var jag och alla andra bilförare. Ingen bättre (dom) och ingen sämre (jag). 

Lycka i sin renaste form.

tisdag 7 november 2023

Vikten av ramar

Jag undrar vad det kommer dallras om idag här på min blogg? Klockan närmar sig inte midnatt men jag sitter i min bil, vilket också är en slags ram, för här har jag ingen lust att sitta och frysa någon längre stund.

På temat ’livet på landet’ kan jag berätta att vi nästan inte har något vatten för närvarande. Någon slags säkring som heter motorskydd slår ut titt som tätt, och då funkar inte pumpen. En elektriker har felsökt och inte hittat någon defekt komponent, så förmodligen är det pumpen som gjort sitt. Nästa vecka ska den firas upp ur sitt djupa hål för inspektion och eventuell kassering.

Att bara ha vatten två - tre timmar per dygn, och att inte veta om det blir noll timmar imorgon är bökigt. Men också roligt och intressant. Hur sköter man hygienen? Hur spolar man toaletten? Hur tvättar man när de rena strumporna är slut? Hur brygger man kaffe? Hur torkar man av diskbänken?

Tack vare att vi bor på landet så vet vi det nu.

Och kolla kolla, det blev ett inlägg idag också. Tack bilen och kylan, nu ska jag köra hem.

söndag 5 november 2023

Ett ögonblick som dallrar

En speciell känsla infinner sig när det är varannan dag och klockan närmar sig midnatt. Man har liksom ingen aning när man sätter sig vid tangentbordet, om vad som komma skall. Den lilla tid man har till sitt förfogande gör att kreativiteten blomstrar som den bara kan när den är inklämd mellan halv tolv och tolv på natten. Ett dygn rusar mot sitt slut för att aldrig återkomma; finns det något vackrare än att mangla ut ett blogginlägg då?

fredag 3 november 2023

Ny dator

Jag sitter i detta nu framför en ny dator, och som alla förstår kommer kvaliteten på mina inlägg nu skjuta i höjden. 

Dock tidigast imorgon.

Tänker att jag måste redogöra för mina trettio sekunder (konferensens höjdpunkt) för att kunna släppa konferensen jag var på i början av veckan. Så håll i hatten, här kommer min del av redovisningen:

Jag heter Nilla. Jag har bott i Närke i 58 år och jag föddes i Östersund. Att ha tilltro till elevernas förmåga.

Kan verka vara ett magert resultat efter en hel dags arbete, men då ska man betänka att alla i arbetslaget hade sin egen variant, och att allt under redovisningen flöt på som ett rinnande vatten. 

Det var fan som ett konstverk, nu när jag tänker efter.

torsdag 2 november 2023

Ja, det gick sådär

Vad annars var att vänta.

Men vi hade kul, och ju äldre jag blir, desto klarare blir det, att det är huvudsaken.