När man har svårt att be om hjälp

Hängde över kanten på en frysdisk i onsdags för att fiska efter två påsar pyttipanna, och det skulle jag givetvis inte ha gjort. Just den pytt jag ville ha fanns det bara tre påsar kvar av, längst ner och längst in i frysdisken. Jag såg att det skulle bli svårt, och jag tror att tanken på att be om hjälp som hastigast for genom huvudet, men har man kunnat själv sedan barnsben så sitter det hårt inne att fråga någon. Istället uppskattade jag avståndet, och undrade hur i hela friden de tänker när de inte fyller på så att normalt folk når att plocka upp det de ska ha! VA? Idioter, och så vidare, sedan hävde jag mig över kanten och lyckades nudda den översta påsen med fingertopparna. Pressade mig lite till framåt, vred mig en aning åt höger för att hjälpa till, och pang sa det i nedre delen av bröstkorgen. Eller pang och pang, men det lät som det gör när skelett bryts sönder, och det är inget ljud man gillar.

Sist jag hörde det (ljudet) var sommaren 2017, första sommaren med Skåne. Vi var på Ribban i Malmö (lång fin sandstrand) och simmade ut till en jävla betongflotte en bit ut. När jag kämpade för att komma upp på den (nej, jag bad inte om hjälp då heller) bröt jag ett revben på vänster sida. Efter 'knaket' drog Skåne upp mig, vilket han tyckte var jättetungt, minns jag. Jag minns också att jag hade ont i veckor efteråt. 

Så, kan jag lära något av dessa två erfarenheter? 

Nej, vad skulle det vara?

Ja, till exempel att jag ska be om hjälp INNAN jag bryter revbenet!

Ska det vara nödvändigt?

Uppenbarligen!

Jag vet inte ... det känns liksom lite jobbigt ...

Att be om hjälp?

Ja, inte för att jag inte klarar det, för det gör jag.

Men för att?

Alltså, det är något som tar emot. Ska verkligen jag, som är så bra på att klara mig själv, be om hjälp?

Ja, det är en strålande idé.

Verkligen?

JAAA!

Okej, okej ... 

Arbeta hemifrån nästa vecka

Det är ordern vi har fått nu.

Säger bara: SORRY, men det blir inget hemarbete.

Min nacke säger nej, och för närvarande är det den som bestämmer i det här hushållet. Det räcker att jag tittar på mitt skrivbord och farfars gamla skrivbordsstol för att nacken ska jävlas. Det är som att leva med en tyrann, och inte kunna slänga ut den.

Så det blir till att smyga till jobbet på måndag, utan reflexväst, så att man inte blir sedd av någon självutsedd Covid-polis. (Okej, jag har också haft Covid-polistendenser, men det var innan min nacke.) Behöver min ergonomiska skrivbordsstol på jobbet, och mitt höj- och sänkbara skrivbord. Vill ha klassrummens ljuvliga whiteboardtavlor där man kan streama lektioner och ge sig själv en naturlig anledning att veva runt med armarna. Anpassning av undervisningen till min nacke, helt enkelt. Eleverna får ursäkta, men de kan inte komma i första hand hela tiden, det får de fan förstå.

Visst?

Bilbesiktning

Besiktigade bilen i veckan, för första gången i mitt liv. Spännande. Jag kan inte påstå att jag var nervös, men helt klart uppspelt. Man har ju hört talas om denna nervkittlande aktivitet en miljon gånger i sitt liv. Så lite speciellt förstod jag att det skulle bli.

Det blev det inte. Det mest spännande stod jag för själv, och det var att jag parkerade bilen på fel ställe. Fick en irriterad blick av besiktningskillen som fick springa tvärs över parkeringen för att hämta min lilla svarta. Ack ja, en del människor är så lättirriterade.

Sen sa det bara tjoff och min bil var färdigbesiktigad. Jag hann inte ens dricka upp kaffet jag hällt upp åt mig i en automat. Den enda frågan jag fick var varför jag hade brassestolar i bagageluckan. Jag vet inte vad han hade med det att göra, men såklart svarade jag lydigt. Jag tycker om att ta med en termos kaffe och köra ut och sätta mig i naturen, sa jag. Han berättade då att alla Toyotaägare har brassestolar i sina bagageluckor. 

Alla...? Nej, så klart inte, men jag svarade bara 'Jaha'. Man vill ju inte punktera en uppblåst karl precis när han håller på och pillar på ens bil. Han tyckte brassestolarna var i vägen när han skulle kolla efter varningstriangeln, det var hela grejen tror jag. Vissa människor kan döma ut en hel folkgrupp när de är stressade och irriterade.

Så här i efterhand funderar jag mest på vad allt drama runt folks bilbesiktningar har handlat om genom åren? En så smidig och enkel grej. Okej, man kan få handskas med en grinig karl, men det är ju bara i ungefär tio minuter. Sen får man lämna honom att ta hand om sig själv!

Lurad

Köpte i fredags två Aladdinaskar för blott 39 kr styck. Vilket kap! Jag behöver bara två askar under julhelgen och alltså kunde jag stryka dessa på inköpslistan, och gotta mig åt ca fyrtio intjänade kronor. Mmmm!

Bara att jag nu måste ta fram inköpslistan och skriva dit en igen, för jag har ätit upp den ena. Tre och en halv vecka för tidigt. Till absolut ingen nytta, det enda ätandet renderat är ett vagt illamående. Den kvarvarande asken kostade därmed 2 x 39 = 78 kr, kan man säga, eftersom den andra 'försvann'.

Jag ger mig fan på att chokladförsäljarna gör så här för att lura på oss mer choklad än vi egentligen vill ha. Choklad som med våld tränger ut apelsiner och nötter och späder på svenskarnas ohälsa. För ärligt talat; hur många äter apelsiner och nötter på julen nuförtiden? Min farmor och farfar gjorde det, men de är döda sedan länge. Chokladindustrin har utrotat dessa gamla fina jultraditioner. Dadlarna och fikonen också, för hur många äter dadlar och fikon på julen nuförtiden? De kan man nog räkna på ena handens fingrar.

Dessutom har jag ont i nacken. Så pass att jag inte kan sitta i min soffa. Lägger mig istället på golvet med benen högt och lyssnar på ljudböcker. När Gud stänger en dörr öppnas ett fönster, eller hur man nu säger ...

Trevlig första advent!

Helg

Sitter ensam i ett litet hus på landet och håller avstånd. Kan behövas med tanke på att jag trängs med gymnasieelever i klassrum och korridorer i veckorna. Helt omöjligt att hålla avstånd så då får man ta igen det på helgen. Två hundra meter till närmsta granne, det är lagom. Det enda jag ser när jag tittar ut genom fönstret i detta nu är månen som lyser över slätten. Det lugnar en orolig själ. Vad kan gå fel när månen är så vacker? Det är så man får tänka, så att inte allt går åt helvete.

Tillbaka till skolan aka min arbetsplats: Blir jag inte smittad nu kommer jag aldrig bli det. Viruset hänger i klasar överallt. Visst, jag gör mitt bästa för att klara mig. Skriker HÅLL AVSTÅND när jag kommer. Men det enda som händer är att de små raringarna (som ibland är väldigt stora, vi har idrottsprogram på vår skola) tittar förvånat på mig. Deras oförstående blickar kommer bli ett bestående minne från den här tiden. Va? Jaha, Covid ... ja, ja. Men måste hon skrika? 

Ja, det måste jag, för gymnasielever har hundra grejer före Covid på sin prioriteringslista. Man kan inte anklaga dem för det. Man får ha tålamod och tänka på att konsekvenstänket hos en människa inte är färdigutvecklat förrän i tjugofemårsåldern. Tålamod, tålamod, tålamod. 

Men nu har ju jag aldrig varit en tålmodig människa, och jag är less på snorungar som kommer i grupper om fem och fyller upp hela korridoren på bredden. De ser mig inte när jag möter dem bärande på min Konsumkorg full med böcker, pärm, dator, laddare, whiteboardpennor och handsprit. Man tycker de borde se mig, för varken jag eller min packning är osynlig. Men de gör inte det!

Alltså måste jag skrika, och jag är glad att jag inte har några hämningar på det området.

Covidtest-outfit

Har nu fått resultatet på mitt tredje Covid-test: NEGATIVT. (Det är de som skriver NEGATIVT med stora bokstäver, inte jag.)

Lite får man skämmas som springer och testar sig stup i kvarten. Som om man tyckte det var roligt. Inte ser jag speciellt sjuk ut heller, man gör inte det med lite halsont. Fräschast av samtliga i den glesa kön, trots att jag hade på mig en kappa som jag köpte för evigheter sedan. Slet på den i tiotalet år innan en av döttrarna tog över den efter min skilsmässa 2013. Jag vet inte varför men sedan något år är den tillbaka hos mig igen. I trängsta laget, men se där, idag kom den till användning när jag inte ville se tipp topp ut. 

Hemma med symtom - det nya svarta

Har idag varit hemma med symtom, som det heter nuförtiden. Ont i halsen och huvudvärk. Det har jag ganska ofta och är inget jag brukar bry mig om (eftersom jag är lite störd i huvudet), men nu är det såklart inte tal om att gå till jobbet. I synnerhet som smittan för närvarande sprider sig som en löpeld i Örebro. Eventuellt är 'löpeld' en överdrift, men jag är osäker. Ena stunden basuneras det ut att situationen är väldigt allvarlig, och att alla nu måste skärpa sig big time med avstånden och spritandet. I nästa andetag får man höra att vi i vårt land ligger bra till som fan, jämfört med andra länder, och att striktare restriktioner inte behövs eftersom vi svenskar är så bra på att följa myndigheternas råd.

Frågetecknen hopar sig, det gör de.

Hursomhelst. Idag har jag haft tre lektioner framför datorn här hemma. Mina grupper i engelska har läst en HORROR STORY, och min grupp i matte har med den äran tränat på att använda prioriteringsreglerna. Same same, but different, med andra ord. Det vanliga knallar på i ovanliga tider.

Har förresten hört att Covid är här för att stanna. Det var inte Tegnell som sa det, men det låter ändå sannolikt. När den ena virusstammen dött ut kommer en muterad variant, och när den har gjort sitt kommer en ny. Så kommer det sedan fortsätta tills hela världens befolkning är utslagen och moder jord äntligen får möjlighet att läka och återhämta sig efter de senaste tvåhundra årens brutala misshandel. Slutet gott allting gott, kommer hon tänka, vår vackra planet.

Trevlig helg!

Två hinder till

Ont i nacken och ont i höften.

Inte lätt att gå omkring i livet och vara harmonisk i det läget. Ont i höften är dessutom ett understatement; hela höftpartiet med muskler och allt ömmar. Jag gör i nuläget mitt bästa för att träna bort skiten, vilket bland annat innebär höftrullningar på boll och planka. Man får vara glad att man inte har insyn.

Värken i nacken är inte heller att leka med, men den avtar så smått när jag ligger på golvet med benen högt. Ingen kudde, vilket gör att gravitationen drar nackmusklerna nedåt och skapar ett avslappnat häng.

Det är inte roligt att bli äldre, men ingen kan komma och säga att jag inte gör det bästa av situationen.

Hinder för min bekymmersfria tillvaro

En sak som sätter käppar i hjulet för min drömtillvaro är kramp i benen. På 1177 står det att kramp i benen framförallt drabbar äldre och gravida. Jag hör inte till någon av de grupperna, ändå får jag allt oftare dessa krampattacker. På 1177 är enda rådet att man ska stretcha. Både i förebyggande syfte och när krampen sätter in. Ibland upplever jag att 1177 ägnar sig mer åt uppfostran än behandling och bot. De gillar att vara den stränga föräldern, vilket jag kan tycka är lite tröttsamt. UPP OCH RÖR PÅ DIG, är inte svaret på alla sjukdomstillstånd, om jag får ha en åsikt. Det är när jag på mornarna sträcker på mig (vilket är en slags stretching) som jag får kramp i vaderna, till exempel.

Något fel med nervsystemet är det, det förstår jag när jag läser på andra sidor. Nerverna krullar upp sig i brist på vissa specifika mineraler, och musklerna svarar med att dra ihop sig till hårda bollar. Lösningen är att köpa en exklusiv mineralblandning. Den kostar trettiotolv tusen kronor eftersom det tar fem år att extrahera fram ett gram av den ur den Polynesiska havsbotten. 

Kan det vara värt det? Den dag jag är ute och kör bil och och vid en omkörning av en långtradare får kramp i låret kommer jag nog tycka det. Hur klarar sig bilförare som får kramp i låret? Jag förstår inte, men googlar såklart. Rådet jag får är att sätta på farthållaren eller stanna bilen. Hm, de har inte haft min kramp. Läser också, på samma sida, att man kan förebygga attacker med ett varmt fotbad och yllesockor. Varma fotbad innan man sätter sig i bilen, alltså?

Summa summarum: Jag får nog dras med min kramp.

Testade mitt drömliv i helgen

Ett hus på landet, långa hundpromenader, böcker (både lyssnade och läste), skrivande, god (sådär) mat och TV-tittande. Var jag lycklig? Inte som jag kunde märka av direkt. Var inte olycklig heller, men när jag ordnar och fixar optimala förutsättningar för en lördag och söndag borde man väl tycka att man har det skitmysigt?

Skåne var inte där, så en viktig förutsättning var förvisso inte uppfylld. Om man nu ska kalla honom 'en viktig förutsättning'. Jag är ju inte precis beroende av honom. Tack och lov hör jag till den oberoende delen av befolkningen. Den som klarar sig själv. Den som har ett normalt socialt liv, men som inte är beroende av de enskilda individerna i det. Kort och gott: Jag hör inte till den klängiga skaran som knappt överlever om deras Skåne inte kommer och hälsar på över helgen.

Och det känns ju bra. 

Jävligt skönt.

Nu är jag less på min drömvision

Den saknar något väsentligt, oklart vad. Spänning? Friktion? Energi? Man behöver lite wasabi i tillvaron, helt enkelt. Något som stör det perfekta, som livar upp och ibland ställer saker på ända så att man får syn på dem från ett nytt håll. Imperfektion är det nya perfekta, som man säger nuförtiden. Välkomna all skit som trasslar till livet! Se den (skiten) som gödsel du kan växa och utvecklas i!

Nu låter jag som en väckelsepredikant, men ni förstår vad jag menar. Inte för att jag förstår själv, men jag är ett undantag. De flesta i min ålder har nått en mognad som gör att de är tacksamma för utmaningarna som kommer i deras väg. Att jag själv inte kommit dithän utan hatar när allt inte går min tänkta väg kan vi tillfälligt lämna åt sidan. Jag förstår ju rent intellektuellt hur det hänger ihop, det är bara mina känslomässiga ryggmärgsreflexer som inte är med på tåget. 

Men nu ska vi utgå från den mognare delen av befolkningen. De som på djupet förstått att det är skitgrejerna man råkar ut för som ger livet mening. Människorna som blir glada när de stöter på ett stort eller litet hinder:

’Hjälp, jag känner en huggande smärta i bröstet!’

’Vad säger du, en huggande smärta i bröstet?’

’Ja, jag kan knappt andas!’

’Vad roligt! Då får vi gå till botten med vad det beror på.’

Ett så förfärligt exempel! Tvi vale. Jag borde inte skrivit ner det, men nu när jag ändå gjorde det blev det uppenbart att man ibland i ett första skede behöver kämpa mot skiten när den kommer, och låta glädjen och tacksamheten vänta i farstun en stund. Vilket leder till slutsatsen att det inte alltid är omoget att svära och hata och förbanna oväntade skithändelser. Och det känns ju bra.

Om ni trodde att jag var färdig så trodde ni fel

Jag ska förstås ha en skrivarhörna också. Med hög mysfaktor och utsikt över den ljuvliga lilla trädgården. Det är där jag ska skriva alla mina böcker som står på kö och väntar på att bli till. (Det är ett under att de inte redan sett dagens ljus när man tänker på hur ivrigt de köar.) 

Sen ska vi ha en stor TV. Vet inte var, för en sån passar inte in i mitt tänkta hus, men den måste in någonstans. Både Skåne och jag älskar att titta på TV, frågan är om det inte är vårt främsta gemensamma intresse. Det finns så många roliga program, ta vad som helst som exempel.

På torsdagar efter jobbet (mitt jobb) ska vi åka och handla så att det finns gott om mat när helgen kommer. Mat och godis, men inte så mycket godis, för vi kommer vara ganska måttliga med socker. Vi kommer hellre äta frukt. Jag vet att det låter tråkigt, men vi kommer vispa grädde till på fredagskvällen.

Efter frukost på lördagarna kommer vi ha några timmars fix och trix. Man måste ju sköta om ett hus med trädgård. Tillsammans kommer vi städa, reparera, påta och lösa problem. Efter att ha bockat av en rad punkter på listan kommer vi känna oss nöjda på djupet över det utförda arbetet och gemenskapen som det skapat. Ett väl utfört arbete ger en inre tillfredställelse och är den grund på vilket samhället vilar, som Karl-Bertil Jonsson brukar säga (varje julafton).

Jularna kommer vi fira, men här gäller det att hålla in hästarna, är min erfarenhet. För höga förväntningar på julmys leder alltid till sorg och tandagnisslan. Det bästa är att begränsa firandet till en elljusstake. Bara en, den kommer kasta tillräckligt med juleljus över helgdagarna. Och hellre en för 49.50 än någon dyr sak som driver upp kraven på njutning. En elljusstake och raggsockorna på. Det räcker bra.

Vidare ...

Jag ska ha en trädgård också. Trädgård har aldrig varit min grej, men nu kommer det bli det, för av någon anledning har jag svepts med i den gröna våg som drar över landet nu i Coronatider. Jag vill ha en liten underbar trädgård, kort och gott, där jag i pallkragar ska odla sallad, lök, zucchini och potatis. Tomater också, mot en södervägg. På gräsmattan ska vi ha två stolar och ett bord med en blåvit-rutig duk. Där ska Skåne och jag sitta och dricka kaffe mellan arbetspassen i myllan. I tystnaden, så när som på fågelkvitter och vindens sus. Ingen jävla motorväg kommer brusa en kilometer bort. 

Inomhus ska det lukta fräscht och spraka hemtrevligt från kaminen. Vi ska ha pelargonier, och möbler som är funktionella och snygga. Vid det här laget har Skånes syn på vad som är funktionellt och snyggt kommit att sammanfalla med min, men han har trots det behållit stora delar av sin personlighet, och kommer således vara den som håller ordning och reda i huset. Inte för att inte jag kan hålla ordning och reda, men han är något bättre på det, och vi kommer leva efter devisen bäste man till pumpen, för att underlätta för alla inblandade.

Ryska filmers sprängstoff

Såg en film i lördags som inleddes med att en kvinna satt på en rysk lyxkryssare och beklagade sig över hur livet bara slängde hinder i hennes väg. Ack, som jag kände igen mig. (Förutom 'rysk') Det går inte en dag i mitt liv utan att jag stöter på någon motgång, är inte det märkligt? Motgångar jag förstås tar med jämnmod vid det här laget, efter åratal av förlamande besvikelser över stora och små skitsaker.

Ändå: Samtidigt som jag äntligen förstått att livet är en enda lång kamp har jag fortfarande ett litet förtvivlat hopp kvar om att jag en vacker dag ska leva ett bekymmersfritt dito. Tänk raggsockor och en kopp te efter en långpromenad med hunden, ett lugn och en frid som sänker sig över det lilla problemfria huset på landet. En skåning i förkläde i köket, ett runt litet bord där jag ställer min tekopp när jag slår mig ned i fåtöljen för att läsa en bok. Innan jag slår upp boken skickar jag en tanke till mina barn och andra närstående som alla frodas i sina respektive livssituationer. Jag ler och drar in doften från bullarna som Skåne satt in i ugnen.

Varför ska det vara så satans omöjligt?! 

Ett (av otaliga) hinder för min bekymmersfria tillvaro är det faktum att Skåne ännu inte har flyttat hit och blivit min hemmaman. Jag väntar tålmodigt, men vilken idiot orkar vänta i mer än fyra år på sin skåning? Man får gå tillbaka till början på 1900-talet då brevromanser utan fysiska möten var populära. De sträckte sig ofta över decennier. Det var på den tiden då man fick biljett till himlen om man levt ett kyskt liv. Ibland undrar jag om de inte var lyckligare då? Att gå omkring och vara en kysk drömmare kanske är roligt, vad vet man när man inte har provat. Ingenting.

Konstruktiv eller destruktiv

Det är sommar idag också, och en ny sommarreflektion pockar på i grönskan.

Konstruktiv eller destruktiv?

Själv väljer jag konstruktiv. Jag vill att allt jag tar mig för ska ha känslan av uppåtgående spiral, och inte en nedåtgående.

Problemet är bara alla destruktiva människor som motarbetar ens konstruktivitet. När man som bäst är i en fruktbar uppåtrörelse kan man ge sig fan på att det kommer någon och stoppar upp den konstruktiva primus motorn. Vissa kan stjälpa hela projekt. Romanprojekt, till exempel. Hade jag inte blivit störd hela jävla tiden så skulle jag säkert ha skrivit en roman vid det här laget. Men nu har jag inte det.

Kärleksprojekt är en annan grej. Jag kan konstruera det perfekta kärleksförhållandet, men så snart det är mer än en person i det börjar det alltid kantra betänkligt. Tänk ett överlastat skepp i styv kuling. Med två vitt skilda kompasser att lita till. (Nu tänker jag på Benny och Britta, min och Skånes relation är galet bekymmersfri.)

Kan inte person nummer två bara glida in och uppfylla alla förväntningar som vi konstruktiva personer har?

Nej, verkar svaret vara på det.

Småaktighet och storsinthet

Visst är det intressanta företeelser?

Själv är jag storsint. Har alltid plats i mitt hjärta för alla som vill. Det är bara att knacka på, som jag brukar säga.

Plats för alla förutom idioterna, alltså. De som kanske inte är födda som idioter, men som beter sig som om de vore det. De småaktiga, bornerade jävlarna, ni vet vilka jag menar. De som är dumma i huvudet, helt enkelt. Att jag inte orkar släpa omkring med dem i mitt hjärta är fullt begripligt, tycker jag. Det gör mig inte till en småaktig människa, bara en storsint mänsklig människa. Man vill ju inte vara en lallande fårskalle, eller hur. En som helt okritiskt trycker kreti och pleti till sin barm. Den typen av människor går mig verkligen på nerverna. De är nästan värre än idioterna.

Det var det för idag. En sommarreflektion, nu när man har tid att reflektera.

Benny och Britta - mellanakt

Britta är nu less på livet i karantän. Benny tycker eventuellt också att det är lite tradigt, men han har en förmåga att acceptera sakernas tillstånd, som inte Britta har. En godmodighet som han möter de flesta situationer i livet med, för att det ska bli så lite trassel som möjligt. Så lite trassel som möjligt är Bennys ledstjärna i livet. Vissa skulle säga att han därigenom utplånar sin personlighet. Själv tänker han att han skyddar den.

Varför de ens lever karantänliv är i och för sig är en gåta, de är ju friska och knappt sextio år gamla. Kanske tyckte de i början att det var lite spännande, men den spänningen har vid det här laget övergått i svårartad leda, åtminstone för Brittas del. Visst har de en lista (Benny på papper och Britta i huvudet) på allt intressant man kan ge sig hän åt under dessa extrema förhållanden, men energin har ebbat ut och de får ingenting gjort. Valpplanerna har gått i stå, Hemnets alla objekt på landet är ointressanta, och travar av böcker ligger olästa. Vad är det för fel på Benny och Britta? Varför lever de ett så miserabelt liv när de har alla förutsättningar att ha ett fantastiskt? Är skulden deras egen eller är de offer för komplicerade omständigheter? Varför är de bara inte lyckliga???

Jag blir trött på dem.

Kanske rör de för lite på sig. Både Benny och Britta är ganska bekväma av sig. De sitter hellre och fikar än går långpromenader, och träning har aldrig varit deras grej. Britta bestämde sig i början av karantänen för att träna med SVT's Sofia varje förmiddag, men det blev inte mycket av det eftersom hon inte har det där med träning i blodet. Benny har det ännu mindre, han gör inte ens några tafatta försök eftersom hans pappa blev nittiotvå utan att ha utfört ett enda träningspass i hela sitt liv. (Inte åt han grönsaker heller.) Man ska vara rädd om kroppen, säger Benny. Inte slita ut den. När Britta radar upp fakta om alla välgörande effekter rörelse och pulshöjande aktiviteter har, ändrar sig Benny och håller med. Men inte längst inne. För där vet han vad som är rätt och fel. Han har bara inget behov av att övertyga någon annan om det. En fin egenskap, tänker nog en del. Men en som kan bli satans irriterande för den närmaste omgivningen, tänker jag.

Hursomhelst. Om de inte skärper sig orkar jag inte med dem. En liten öppning kunde skönjas när Britta flyttade tillbaka in i sovrummet, men tyvärr verkar det inte ha hjälpt upp situationen i stort. En valp skulle kanske göra det, men de kommer ju inte till skott. Britta och Benny är värdelösa på att komma till skott och just nu befarar jag att deras liv kommer fortsätta mala runt i samma destruktiva cirklar resten av deras liv. Alltså, fy fan. Vi har bara ett liv, de verkar inte ta in det. Så sorgligt.

Men kanske ofrånkomligt. Det är synd om människorna, sa Strindberg, och man kan bara hålla med när man ser Benny och Britta, som förmodligen inte är unika på något sätt. Det är många som är fast och inte kommer loss. Som trampar runt och tvångsmässigt upprepar handlingar som bara leder tillbaka till frustration och besvikelse gång på gång. Hur kan Benny och Britta komma loss? Terapi? Frigörande dans? Skilsmässa?

Eller ska de vara kvar och nöja sig med att vaska de små guldkorn deras liv ändå ibland erbjuder?

Ser fram emot alla expertråd som jag antar kommer trilla in nu.

Benny och Britta del 18

Vid ett köksbord i Corona-tider, någonstans i Sverige.

Benny: Här står att det är viktigt att man inte försöker förändra varandra.

Britta: Vad snackar du om?

Benny: Försök inte förändra varandra, står det.

Britta: Apropå vadå?

Benny: Nja, ingenting speciellt. Googlade bara runt och hamnade på tips för ett lyckligt förhållande.

Britta: Jaha? Vad står det då? Läs högt.

Benny: Från början?

Britta: Från tips ett.

Benny: Hm, okej. Sluta aldrig dejta varandra.

Britta: Check på den.

Benny: Vi dejtar ju aldrig varandra?

Britta: Vad kallar du det här då? Kaffe, sockerkaka, samtal. Urtypen för dejt.

Benny: Jo, men ska inte en dejt innehålla lite romantik?

Britta: Man kan inte vara romantisk på beställning, det måste få komma när det kommer.

Benny: När kommer det då?

Britta: Men vad tror du, att det ska komma nedsinglande från skyn? Vill du ha romantik får du väl fixa det, for heavens sake ...

Benny ser förvirrad ut, den lille kraken. Man kan inte annat än tycka synd om honom. Hur hamnade han i den här relationen överhuvudtaget?

Britta: Vad är tips nummer två?

Benny: Acceptera era olikheter. Det är här de förklarar vikten av att inte försöka förändra varandra.

Britta: Fast det kan ju vara så att förändring faktiskt behövs.

Benny: Nej, det verkar inte så. Att acceptera varandras olikheter gör att frustrationen i relationen avtar. Så skriver de.

Britta: Och vilka är dessa orakel till tipsare? Har de någonsin varit i en relation?

Benny: Det är två relationsexperter, och tydligen är de gifta med varandra. Pontus och Henna Pollenkrans. Så de vet kanske vad de talar om.

Britta: Det tror jag inte. Om det är några som inte har en jävla susning så är det alla självutnämnda relationsexperter med tagna namn. Deras förhållanden går alltid åt helvete förr eller senare.

Benny tänker en stund.

Benny: Tjänar pengar på det gör de också ...

Britta: Ja, fy fan.

Benny och Britta del 17

Benny använder tofflor inomhus, och Britta låter honom. Inte för att hon tycker om att se honom hasa fram i dem, men hon inser att hennes aversion handlar mer om henne själv än om Benny och hans tofflor. Han ser ut som en gubbe, tänker hon ibland, och inser att hon är trångsynt och omogen.

Den gummifärgade sulan är högre bak vid hälen än fram vid tån, och ger en viss kilklackskänsla. Ovanlädret är brunt med stansade små hål för luftighetens skull. Ett kantband i ett mörkare brunt läder håller ovandelen på plats med hjälp av jämna fina små stygn. Bennys pappa hade likadana när han levde, och det är naturligt att en son vill gå i sin fars fotspår, tänker Britta.

Britta: SLUTA HASA NÄR DU GÅR!

Det är själva hasandet som gör henne galen, inte tofflorna.

Britta: LYFT PÅ FÖTTERNA! För i helvete ...

Benny lyfter på fötterna.

Britta: Du nöter gångar i golvet, vi kommer ha skidspår här snart.

Benny: Nu överdriver du.

Britta: För övrigt är det bättre för fötterna att gå i strumplästen.

Benny: Varför det?

Britta: Jag läste det någonstans, de små musklerna behöver tränas.

Benny: Jo, men jag gör ju tåhävningar.

Britta: Det räcker inte.

Benny: Men jag tycker om mina tofflor.

Britta: Jag har inte sagt någonting om tofflorna, det är inget fel på dem. Inte världens snyggaste, men huvudsaken är ju att de är sköna.

Benny: De är sköna.

Britta: Jag har inte sagt något annat.

Benny: Nej ...

Britta: Du verkar tro att jag har något emot själva tofflorna?

Benny: Det tror jag inte. Varför skulle du ha det?

Britta: Ja, varför skulle jag ha det? För att de är jävligt fula, men du trivs med dem och det är det som räknas.

Benny: Jag trivs med dem.

Britta: Sen kan man förstås undra hur i helvete du kan trivas med att hasa runt i tofflor som en åttioårig gubbe, men jag säger inget om det.

Benny: Som en åttioårig gubbe?

Britta: Ja.

Benny ser bekymrad ut en stund, men lyser snart upp i ett knappt märkbart leende.

Benny: Ja ja, men det är ju bara här hemma jag använder dem.


Tofflornas framtida öde vilar nu i händerna på Brittas ambivalenta känslor. Antingen kommer hennes generositet och goda vilja väga över, och Benny får fortsätta hasa omkring i sina dyrgripar. Eller så kommer hennes omogna känslor ta över, och då antagligen göra processen kort.

Till syvene och sist är det här en fråga om att få vara sig själv och inte behöva transformeras för att duga för sin partner. Att få kliva in i ålderdomen på sina egna villkor, i sin pappas tofflor om man så önskar.

Vi får hoppas att Britta tänker på det.

Benny och Britta del 16

Benny och Britta sover tätt, tätt under natten - för oxytocinets skull - och känner sig ovanligt pigga och friska när de vaknar på morgonen. De dricker morgonkaffet i majsolen mot radhusväggen, och  konstaterar att bådas immunförsvar verkar ha fått en ordentlig skjuts av den nya ordningen.

Britta: Jag är faktiskt förvånad över hur pigg jag känner mig, hade inte väntat mig så snabb effekt.

Benny dricker en klunk kaffe och blundar mot solen. Britta gör detsamma, och det enda som hörs är en ensam fågels kvitter och bruset från en motortrafikled i närheten. Livet på en pinne, skulle kanske en utomstående tänka. En stunds vardagslycka att vila i, innan det tröstlösa sorgearbetet som kallas livet tar vid igen, som Kristina Lugn skulle ha sagt.

Britta: Minns du vad härligt det var när vi hade det bra tillsammans?

Benny: När vi hade det bra tillsammans?

Britta: Ja, minns du?

Benny: Jo, absolut. När menar du? I början?

Britta: Första åren.

Benny: Visst minns jag det.

Britta: Vad är det som har hänt egentligen? Vad var det som gick fel?

Benny: Förälskelse är tidsbegränsad, man kan inte räkna med annat.

Britta: Det ska den väl inte behöva vara? En del verkar ju så kära år efter år!

Benny: Verkar, ja.

Britta: Vad menar du? Att det är lika bra att ställa in sig på åratal av tristess när man kommit igenom förälskelsefasen?

Benny: Har man för höga förväntningar blir man bara besviken.

Britta: Ha, det är fan ditt livsmotto! Inte konstigt att vår kärlek har dött ut.

Benny: Men jag tycker att vi har det ganska mysigt nuförtiden. Eller?

Britta suckar.

Benny: Inte som då, när vi var nykära, men inte så tokigt ändå?

Britta: Hur FAN kan du säga det? Har du INGA ambitioner med ditt liv?

Benny: Nja, lugn och ro är väl inte det sämsta?

Britta: Herregud! Varför slösar jag bort mitt liv på dig? Jag vill LEVA!

Benny: Ja?

Britta: Men se inte ut som en fågelholk! LEEEVA!

Benny: Oj, nu hörde nog grannarna.

Benny skruvar på sig.

Benny igen: Inte för att det gör något ...

Britta: JAG VILL LEEEVA!!!

Benny: Det tycker jag också att vi ska göra, det är en bra idé, men skulle vi kunna prata om det vid ett annat tillfälle? I lugn och ro, när vi har tänkt igenom det hela? Punktat upp vad vi vill ha sagt, kanske? Listor har den fördelen att tankarna blir uppstrukturerade, det är det som är bra med listor.

Benny igen: Britta?

Benny och Britta del 15

Britta: Gud, nu finns det folk som tatuerar in Tegnell på överarmen!

Benny: Oj oj, lite märkligt ändå.

Britta: Ja, en tatuering kan man aldrig ta bort.

Benny: Mmm, det verkar som att folk glömmer det.

Britta: Och det finns ju andra sätt att hedra och minnas honom!

Benny: Absolut.

Britta: Jag skulle kunna tänka mig en fondtapet.

Benny: En fondtapet? På Tegnell?

Britta: Ja! På väggen bakom TV'n, kanske.

Benny: Nu skojar du?

Britta: Faktiskt inte. Det skulle bli ett fint minne från en väldigt speciell tid.

Benny: Men man kan väl inte tapetsera med folk hursomhelst? Är det ens tillåtet?

Britta: En helkroppsbild vore läckrast. Vad tror du om där i hörnet nära fönstret?

Benny: Då ser ju folk som går förbi!

Britta: Det vore coolt, förstår du inte det? En egen, lite spännande inredningsdetalj som ingen annan har, jag är så trött på allt som är mainstream.

Benny: Fast det skulle kännas konstigt, tycker jag allt. Att han stod där i hörnet och kollade, jag skulle få svårt att slappna av här inne ...

Britta: Lugna ner dig. Du behöver inte göra så stor grej av det.

Benny: Jag tycker bara inte att det känns helt normalt!

Britta: Men lugna NER dig, sa jag! Herregud vilket liv över en fondtapet. Jag fick en idé bara. Var inte så negativ.

Benny: Kanske onödigt att bråka om det ... men det känns inte som en bra idé.

Britta: Lyssna på mig. Tegnell är en extremt sympatisk och kunnig person. LYSSNA PÅ MIG! Han är den som leder oss genom krisen, dag efter dag står han i stormens öga och vet vad han pratar om.

Benny: Fast ibland säger han att han inte riktigt vet ...

Britta: Ja, men det är ju också så underbart. Inte nog med att han är kunnig, han är ödmjuk också.

Benny: För all del ... men man behöver kanske inte ha honom på väggen för det?

Britta: Man blir i själ och hjärta glad att det finns såna män.

Benny: Ja, jo, det får man ju vara ...

Benny och Britta del 14

Britta: Äntligen måndag! Idag är det presskonferens.

Benny slår upp sina ljusgrå och ser Brittas ryggtavla på sängkanten. En ovanlig syn, han blinkar och tar in den. Han har legat vaken större delen av natten, av oro för att börja snarka.

Benny: Har du sovit gott?

Britta: Ja, förutom när du väckte mig med ditt snarkande.

Benny vet inte vad han ska svara, han har ju knappt sovit?

Benny: Det var tråkigt att höra.

Britta: Du måste söka hjälp.

Benny: Du snarkade också litegrann.

Britta: Va?

Benny: Bara lite.

Britta: Du menar att jag andades? Det är tillåtet.

Det var knappt att Benny gjorde det; andades alltså. Endast ljudlösa, ytliga andetag, minut efter minut, timme efter timme. Tänker han.

Britta: Idag är det Sofia också, det ska bli skönt. Jag har fortfarande träningsvärk i låren från i fredags, mumma för musklerna.

Benny: Jag tror jag sover en stund till, när är hennes pass?

Britta: Men herregud, ska du sova ännu mer? Det är inte bra att sova för mycket! Det ger huvudvärk.

Benny: Nja, jag har ju aldrig huvudvärk ...

Britta: Nej, men du kan få. Upp och hoppa nu!

Benny och Britta del 13

Britta: 'Men kom hit då!'

Benny: 'Tycker du?'

Britta: 'Det är klart jag tycker, vad är annars vitsen?'

Benny: 'Ja, nej ...'

Britta: 'Lägg dig bakom mig och håll om mig.'

Benny: 'Ja, visst kan jag göra det ... '

Britta: 'Får jag din arm!'

Benny: 'Så här?'

Britta: Nej, den andra, så där kan du inte ligga fattar du väl.'

Benny: 'Så här?'

Britta: 'Det blir bra.'


Tystnad. Om man bortser från regnet som smattrar mot fönsterbläcket.


Britta: 'Det är bättre om du kommer lite närmare.'

Benny: 'Lite närmare?'

Britta: 'Det är kontakten hud mot hud som gör det. Så här, menar jag. Fattar du?'

Benny: 'Oj då. Ja, det går bra.'

Britta: 'Sov nu.'

Benny: 'Absolut, kunde jag bara få sticka in andra armen här? Så den inte blir klämd.'

Britta: 'Menar du här?'

Benny: 'Ja?'

Britta: 'Jag undrar vad min nacke säger om det, men vi provar.'

Benny: 'Okej, här kommer den.'

Britta: 'Vänta ... jo, det funkar. Så här långt, i alla fall.'

Tystnad.

Benny: 'Mmm, känner du oxytocinet?'

Britta: 'Ja, lite grann faktiskt.'

Benny och Britta del 12

Krisen har nu fått effekten att Britta ibland, i obevakade ögonblick, funderar på att flytta tillbaka in i sovrummet. Om man ska förklara det vetenskapligt så blir människan mindre kräsen i akuta krissituationer, i synnerhet när det gäller närstående. Det här sker på ett omedvetet plan så Brittas hjärna upplever faktiskt Benny i en fördelaktigare dager. Man kan se det som en överlevnadsinstinkt som inträder. En som gör människor mer korkade för att hjälpa dem genom krisen.


Britta: 'Jag hörde eller läste någonstans att kroppskontakt förlänger livet.'

Benny: 'Jaså, säger du?'

Britta: 'Det handlar om oxytocinet som bildas när hud möter hud, det stärker immunförsvaret.'

Benny: 'Jaså, säger du?'

Britta: 'Jag tänker att vi får börja ta i varandra, helt enkelt.'

Benny: 'Jaha?'

En stunds tystnad.

Britta: 'Ett alternativ är att skaffa ett husdjur man kan klappa, det ska tydligen ha samma effekt.'

Benny: 'Är inte det att krångla till det?'

Britta: 'Det behöver inte bli så krångligt. Jag kan kolla upp hur man köper en hundvalp.'

Benny: 'Det vore jätteroligt med en hundvalp, men du tycker ju inte om hundar ...?'

Britta: 'Man kan väl ändra sig, men annars räcker det väl att du tycker om den.'

Benny: 'Om du säger det så ...'

Britta: 'Tänker att jag ändå bör flytta in i sovrummet igen.'

Benny: 'Jaha? Ja, du är välkommen ...'

Britta: 'Ju mer oxytocin desto bättre.'

Benny: 'Det verkar klokt tänkt.'

Britta: 'Då kommer vi producera både dag och natt.'

Benny: 'Oj oj, det kommer spruta oxytocin här.'

Britta: 'Sluta larva dig.'

Benny och Britta del 11

Britta: 'Neeeeeeeej!'

Benny hoppar till och slår hakan i sin laptop så att glasögonen halkar ner till nästippen. De sitter inte bra hans glasögon, bakom höger öra borde bågen böjas till, men det har inte blivit av.

Benny: 'Vad händer?'

Britta: 'De kramade varandra!'

Benny: 'Ja? Det där programmet spelades ju in förra sommaren, eller vad det kan ha varit.'

Britta: 'Det vet jag väl, men det kändes ändå inte bra.'

Benny: 'Nej, det förstås ...'

Britta: 'Jag tror inte att folk kommer börja krama varandra igen efter det här ...'

Benny: 'Jodå.'

Britta: 'Sina närstående, ja, men inte kreti och pleti.'

Benny: 'Jodå.'

Britta: 'Alla kommer vara rädda för nästa pandemi.'

Benny: 'Nästa pandemi? Vad menar du?'

Britta: 'Det kommer fler pandemier, har du inte hört det?'

Benny: 'Nej? När då?'

Britta: 'Ingen vet, inte ens experterna. Men att det kommer fler, det råder det inget tvivel om.'

Benny: 'Åh nej, ska man behöva isolera sig igen då?'

Britta: 'Det kan du räkna kallt med. Vi blir inte yngre heller, tyvärr, och ju äldre vi blir desto mer måste vi isolera oss.'

Benny: 'Åh, fy fan ...'

Britta: 'Svär du? Det var inte likt dig.'

Benny: 'Jag blir deprimerad när du säger att det kommer fler pandemier, det hade jag inte räknat med ...'

Britta: 'Så blir det.'

Benny: 'Det är tolv år kvar tills vi blir sjuttio, vore det inte klokt att redan börja hålla sig på sin kant?'

Britta: 'Det är det jag också funderar på. Man kanske skulle flytta ut på landet rentav.'

Benny: 'Då kan vi odla våra egna grönsaker och skaffa höns.'

Britta: 'Ja, då kan du få dina efterlängtade höns ... Blir du glad då?'

Benny: 'Jag skulle gärna vilja ha höns, det har jag velat ända sedan jag var liten.'

Britta: 'Tack, jag vet.'

Benny: 'Pärlhöns.'

Britta: 'Bara de värper ätbara ägg så är jag nöjd.'

Benny: 'Det gör de, oroa dig inte. Det är ägg med en något annorlunda form, men de är normalstora och goda. Frågan är bara varifrån vi ska få kaviaren om livsmedelsförsörjningen störs.'

Britta: 'Jag äter inte ägg utan kaviar.'

Benny: 'Nej, det var just det jag tänkte på.'

Benny och Britta del 10

Aprilsolen skiner, men den här våren är inget sig likt. Hela samhället har avstannat, som om en propp i himlen har gått. Det är öde på gatan utanför Benny och Brittas lilla radhus. Det enda som hörs är Morgonstudion som i vardagsrummet mal på om Corona-virusets framfart i världen och alla dess tänkbara konsekvenser på en sikt ingen vet något om.

Benny: Nu står de där ute på gatan igen.

Britta: Vilka?

Benny: Edqvist och de som har huset längst bort.

Britta: Jaha?

Benny: De står och pratar bara ...

Britta: Håller de avståndet?

Benny: Nej, det tycker jag nog inte ...

Britta reser sig ur soffan och kommer fram till fönstret.

Britta: Nej, det gör de ju inte!

Benny: Näe ...

Britta: Och där är ju en gammal människa, en äldre äldre! Vad fan gör han där?!

Benny: Jag vet inte?

Britta: Hon med matkassarna står max en halvmeter ifrån honom! Alltså, jag får lust att gå ut med en tumstock och bara: Håll avståndet! 

Benny: Ja? Men det kanske är hennes pappa?

Britta: Det ser du väl att det inte är, de konverserar ju! Så där pratar inte folk i samma familj med varandra.

Benny: Fast det kan väl vara lite olika i olika familjer ...?

Britta: Nej, det kan det inte.

Tystnad.

Britta: Usch, jag ser honom redan framför mig på intensiven. Det är så jävla sorgligt det här!

Britta återvänder till soffan och Morgonstudion.

Benny: Jag hörde att det kan vara bra att bara titta på Corona-nyheter ibland, kanske tre gånger per dag, men inte mer.

Britta: Varför då?

Benny: För att man inte ska bli så orolig.

Britta: Va? Om man inte ska vara orolig nu, när ska man då vara det? Hela världen har stängt ner, massor med människor dör och ingen vet när detta tar slut. Det ska ju till en idiot för att inte bli orolig i den här situationen.

Benny: Jovisst, men det är inte bra att få Corona-ångest. Dr Chatterje pratade om det för en stund sen.

Britta: Dr Chatterje? Herregud, vi behöver den här ångesten för att lära oss att inte ta allt vi har för givet. Om alla ska sitta i små bubblor och lalla sig igenom krisen kommer vi bara fortsätta som tidigare sen.

Benny: Ja, om du säger det så. Vill du ha kaffe?

Benny och Britta del 9

Britta: Vad gör vi nu då?

Benny: Vad menar du?

Britta: Hur ska vi ta oss igenom detta utan att slå ihjäl varandra, det är vad jag menar.

Benny: Men snälla du, nu överdriver du, varför skulle vi inte klara det här? Vi har ett fint hem som skyddar oss, en liten trädgård att hämta luft i ...

Britta: Jag har redan klaustrofobi.

Benny: Det här kan bli riktigt mysigt, tror jag.

Britta: Mysigt?!

Benny: Ja, det skulle det väl kunna bli ...?

Skrammel när Britta tömmer diskmaskinen och slänger in tallrikarna i skåpet.

Britta: Jag förstår fortfarande inte varför du ska jobba hemifrån, du är ju i stort sett själv på din arbetsplats.

Benny: Det kommer ju en och annan som ska ha hjälp ...

Britta: Det kan du väl sköta digitalt!

Benny: Jo, det är ju det jag ska göra nu.

Skrammel när Britta tömmer bestickkorgen i besticklådan.

Benny: Det här skulle kanske kunna bli en slags nystart för oss ...

Britta: Nystart?

Benny: En chans för oss att komma närmare varandra igen, kanske? Inte för att vi är jättelångt ifrån varandra, men ibland kan man ju kanske känna ett visst avstånd ...?

Britta: Vad fan menar du med det?

Benny: Nej, jag tänkte bara ...

Britta: Vårt problem är att vi är för nära varandra! Jämt, jämt, jämt! Som ihopklistrade.

Benny: Tycker du?

Britta: JAAA! Och det är inte frågan om något jävla tyckande, det ÄR så.

Benny: Du tappade en gaffel där.

Britta: Det är den här jävla bestickkorgen, jag hatar den! Besticken fastnar i hålen.

Benny: Så som du och jag fastnar i varandra ...?

Britta: Men för fan, SKÄRP DIG!

Det bidde inget jobba hemifrån

Vad bidde det då då?

Det bidde sitta på skolan och jobba.

För plötsligt kom någon där uppe i kommunhimlen på att gymnasielärare faktiskt inte kan jobba hemifrån. Kanske skulle vi gå på toa mitt under en lektion, eller något annat förfärligt. Faktum är att man inte vet VAD vi lärare kan hitta på i våra egna hem. Det är det som är det läskiga. Tänkte de nog.

Så nu sitter vi och trängs i våra arbetsrum. När vi har digitala sammankomster och möten med ljud med våra elever får vi lämna arbetsrummet och söka upp något tomt klassrum, så vi inte stör varandra.

Jag antar att detta även gäller för alla andra yrkesgrupper som fick besked om att de skulle jobba hemifrån; att de två dagar senare blev återkallade till jobbet av oklar anledning.

Så måste det vara.

Benny och Britta del 8

Britta: Nu är det klart, från och med fredag kommer jag jobba hemifrån.

Benny: Det kommer jag också göra.

Britta: Va? Du kan väl inte jobba hemifrån? Hur ska det gå till?

Benny: Det kommer lösa sig på något sätt. Det viktiga är att vi hjälper till att stoppa smittan, säger dom på jobbet.

Britta: Men allt kan ju inte stängas ner!

Benny: Jo, det kan det väl?

Britta: NEJ, det kan det inte.

Benny: Hur ska vi annars få stopp på smittan?

Britta: Vi ska inte HA stopp på smittan, vi ska ha FLOCKIMMUNITET.

Benny: Flock ... vadå?

Britta: Men följer du inte nyheterna?

Benny: Jo ... det gör jag ... speciellt nu sen coronan kom ...

Britta: Covid19.

Benny: Ja ... är inte det samma sak?

Britta: Jag tycker INTE att du ska vara hemma.

Benny: Nähä?

Britta: Några behöver bli smittade redan nu, för kurvans skull.

Benny: Va?

Britta: Jag säger inte att jag vill att du ska bli smittad, men du har nog inget val. Nästan alla kommer bli det.

Benny: Du också?

Britta: Ja, men jag kommer inte bli sjuk förrän i april, eller möjligtvis maj.

Benny: Jag vill inte heller bli sjuk förrän i april eller maj.

Britta: Ja, men det funkar inte så. Vi behöver platta ut oss.

Benny: Platta ut oss?

Britta: FRÅGA INTE SÅ MYCKET! Fortsätt gå till jobbet, bara.

Händer det här verkligen?

Hörde för en stund sedan att tunnelbanan i London nu stängs ner - på obestämd framtid. Inte många som tippade det i december. Trots all min intuitiva förmåga tänkte jag inte ens tanken. Och hade någon sagt det till mig hade jag garanterat förhållit mig skeptisk till den utsagan. Vilken skulle anledningen till det vara, liksom? Tredje världskriget?

Och hade denne någon dessutom sagt att hela Europa skulle komma att stänga ner inom kort så hade jag blivit ännu mer skeptisk. Vad skulle anledningen till DET vara, liksom? Ja, det vore ett tredje världskrig då.

Och hade denne någon dessutom sagt att Örebro skulle ligga öde, skulle jag definitivt inte trott på det. Med rätta! Körde en tur i min Toyota i eftermiddags och tappade snart räkningen på alla som var ute och gick med sina rullatorer. Jag brukar inte räkna dem, så jag har inte så bra koll på hur många de normalt är, men nu fick jag känslan att de gått man ur huse. I någon slags protest, kanske? Hade jag inte suttit inlåst i bilen hade jag sagt åt dem att gå hem! Nu tutade jag bara på dem.

Nä, jag skojade bara. Jag har faktiskt aldrig använt min tuta, jag inväntar fortfarande rätt tillfälle.

Dagens uttalande från Anders Tegnell: 'Män är svagare är kvinnor.'

Jag hoppas att han kommer förklara på vilket sätt på morgondagens presskonferens.

Dags att damma av bloggen

Ska jobba hemifrån i oöverskådlig tid framöver, för att undvika sociala kontakter. Sitta i karantän, kan man kanske säga? Nej, skulle Tegnell säga, men vem lyssnar på honom?

Jag, en aning.

Alltså, först hatade jag honom. Det ska sägas. Tyckte att han gav ett högst opålitligt intryck. När han tjatade om vetenskapen hit och dit tänkte jag att jag aldrig sett maken till mansplainer. Det var så uppenbart att han var maktgalen och njöt av att få bestämma allt om Corona-krisen själv. Hans snack om 'rätt åtgärd vid rätt tillfälle' retade verkligen gallfeber på mig.

Men det var på den tiden. Nu älskar jag honom. Vilken fantastisk kille! Han skiter FULLSTÄNDIGT i alla som har högljudda synpunkter på hans agerande, gör bara det han anser vara rätt. Som en stadig rauk leder han sin panikslagna flock (that would be the Swedish population) genom kaos och katastrof. Anders Tegnell kommer gå till historien som en hjälte. Kom ihåg var ni läste det först.

Såg på svt.se att någon startat ett upprop på Facebook för att applådera all vårdpersonal. Det vill man ju verkligen göra! Som de sliter. Antar att initiativtagaren till uppropet inspirerats av balkongaktiviteterna som äger rum i Italien och Spanien. Bland annat sång som ekat och ekar mellan husen.

Men här skulle vi bara applådera. Vi är ju svenskar, after all. Klockan 20.00 ikväll skulle det äga rum, och strax innan öppnade jag min balkongdörr och kikade ut. Stendött! Stod kvar (bakom gardinen) och lyssnade efter klappande händer, men inte ett ljud. Jag hade ju kunnat kliva ut och klappa själv, förstås, och skrämt slag på någon förbipasserande på trottoaren. Så blev det inte. Man får hoppas att det applåderades mer på annat håll. Närmare sjukhuset, kanske.

Själv får jag göra det så här: TACK ALLA I VÅRDEN SOM JUST NU SLITER FÖR ATT TA SVERIGE GENOM KRISEN! Ni är guld värda, och borde ha BETYDLIGT HÖGRE LÖN!

Har fått en släng av klimakteriet

Igen.

Trodde jag var ute på andra sidan, men det är jag alltså inte. Är det normalt att klimakteriet kommer och går i perioder? Det gör mitt. I ungefär ett år har det varit lugnt, i stort sett besvärsfritt, men i natt sov jag bara tre timmar på grund av skiten. Frös och lindade in mig i täcket, somnade gott, vaknade av värmeexplosion, kastade av mig täcket, somnade om, vaknade djupfryst, lindade in mig i täcket, somnade, vaknade av värmeexplosion, slängde av mig täcket, sov räv en stund, började frysa, drog på mig täcket, låtsades sova, inväntade lavautbrottet, kastade av mig täcket, sket i att sova, började tänka, började frysa igen, drog på mig täcket, började oroa mig för morgondagen, började svettas, slängde av mig täcket, började oroa mig för utvecklingen i världen, började frysa, OCH SÅ VIDARE.

Läste någonstans att man kan fastna i klimakteriet, och inte komma ur det förrän man dör. Det är inte utan att man ryser lite när man tänker på det.

Det är fortfarande januari

Hur det nu är möjligt. Någon sa på radio idag att det är 'som vår' ute. Var då, undrar jag. Inte i Örebro, i alla fall. Tio grader och blåst gör inte en vår när utomhuset fortfarande är grått, mörkt och deprimerande.

Men såklart finns det saker att göra för att underlätta färden fram emot februari. Man kan exempelvis arbeta. Låter inte så kul, men här handlar det inte om att ha skoj utan om att överleva.

Att arbeta med elever är bra. Ta en måndagsmorgon i januari i ett klassrum på en gymnasieskola någonstans i Sverige. Du är trött, och förstår inte riktigt hur du ska orka igenom hela dagen. 'Varifrån ska jag få energin?' tänker du. 'Hur många år är det kvar tills jag får gå i pension?' tänker du också. Sedan kliver du över tröskeln in till din klass, ser dig omkring och inser att du är PIGG SOM FAN jämfört med eleverna. Ett fullständigt unikum av vakenhet och vitalitet.

Det ger ändå lite energi. Piggast i rummet. Du kan kläcka ur dig: 'MEN vad ni ser trötta ut!' och 'Ni som är så unga och starka, HUR kan ni vara så trötta?' och 'Jag tror banne mig att JAG som är FEMTIOSJU är den som är piggast här!' och 'Hur trötta ska inte NI vara när ni är femtiosju om ni är så HÄR trötta redan NU?' Därefter kan man med fördel ta några danssteg och smälla enmeterslinjalen hårt i en bänk tre gånger. PANG PANG PANG. De elever som fortfarande sover efter det är få, och själv har du fått en energiboost som åtminstone räcker fram till lunch.

Fler bra idéer kommer jag inte kläcka ur mig idag, men try this at home om du inte har ett klassrum. Det som funkar i klassrummet funkar hemma, som jag brukar säga.

Januari

Finns det någon endaste människa i det här landet som tycker om januari? En sådan kvalificerad skitmånad.

Men livet knatar på ändå förstås. Så till den milda grad att man knappt hinner tänka på vilken månad det är. Att jobba i skolan är givande på många sätt och vis, men när jag ser mig i spegeln inser jag att det också sliter kopiöst. Skulle vilja åldras naturligt och vackert, men det får bli i ett annat liv.

Mycket mer finns väl inte att säga från min horisont denna usla månad. Ska se om jag kan skaka liv i Benny, Britta, Karin och Gunnar, eller om de gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Förmodligen sover de bara, som de små tröttsamma grisar de är.

Hur kan de vara så hopplösa? Det är vad jag undrar. Och det är väl också det jag har lust att ta reda på. Varifrån får de energin? Det hela är en outrannsaklig gåta.

Nytt decennium!

20-talets första dallrande dagar har förlöpt utan något större mankemang. Kommer inte riktigt ihåg vad jag gjort, men det ska jag nu försöka minnas. Tänker att det sätter tonen för hela decenniet. Eller inte. Mitt liv har inte varit speciellt förutsägbart hittills, så varför skulle det börja vara det nu?

Hursomhelst.

Nyårsdagen: Körde hem dotter som firat nyår med Skåne och mig. Fikade hos kompis som bor behändigt nära min dotter, typ två hundra meter. Hon bjöd på sju sorters kakor, vilket direkt stjälpte mina nyårsambitioner om att sluta äta socker. Nu heter det att jag ska dra ner på det, och det är väl ändå sundare. Men svårare, när man är en sockerknarkare. Skåne åt glatt av alla kakor, så som skåningar gör. Nog om nyårsdagen.

2 januari: Skjutsade Skåne till stationen där han tog tåget söderut. Nu har vi hållit på så här i tre år, fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Örebro och Malmö. Vi borde få något pris, tycker jag. På kvällen gick jag på ett spinning-puls pass och orsakade en soppa utan dess like. Anlände i sista sekund när alla satt på sina cyklar, fick inte på mig det förbannade pulsbandet (som ska sitta under kläderna runt bålen), hittade inte min cykel som skulle vara nr 33, för där satt en person som tagit fel cykel. Jag avbröt ledaren som börjat berätta om sitt pass för att reda ut cykelfadäsen och det blev ett visst dividerande tills någon bad mig titta på mitt pulsband (som jag till slut hade fått fast) och såg då att jag hade nr 3, och inte 33. Den kvicka spinningledaren sa något om att jag kanske fortfarande såg dubbelt, med tanke på nyårshelgen och allmänt skratt utbröt. Något jag inte kunde låta passera naturligtvis så jag drämde till med att jag är nykterist. Vilket jag inte riktigt är, men det hade inte låtit så bra om jag sagt att jag bara dricker jättelite alkohol, så nu blev det nykterist. Cykel nr 3 visade sig stå längst bak i lokalen, vilket kändes bra efter den entrén.

3 januari: Det är idag, så här minns jag utan större ansträngningar. Det som kan tänkas vara av allmänt intresse är att jag tankat och spolat av bilen. Har skickat sju sms till Skåne, varav han endast har besvarat tre. Har läst ut Stina Wollters Kring denna kropp och börjat på Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Har bara läst första kapitlet i den sistnämnda, men den lovar så gott att jag är på gränsen till exalterad. Mycket intressant första kapitel!