onsdag 8 juli 2020

Konstruktiv eller destruktiv

Det är sommar idag också, och en ny sommarreflektion pockar på i grönskan.

Konstruktiv eller destruktiv?

Själv väljer jag konstruktiv. Jag vill att allt jag tar mig för ska ha känslan av uppåtgående spiral, och inte en nedåtgående.

Problemet är bara alla destruktiva människor som motarbetar ens konstruktivitet. När man som bäst är i en fruktbar uppåtrörelse kan man ge sig fan på att det kommer någon och stoppar upp den konstruktiva primus motorn. Vissa kan stjälpa hela projekt. Romanprojekt, till exempel. Hade jag inte blivit störd hela jävla tiden så skulle jag säkert ha skrivit en roman vid det här laget. Men nu har jag inte det.

Kärleksprojekt är en annan grej. Jag kan konstruera det perfekta kärleksförhållandet, men så snart det är mer än en person i det börjar det alltid kantra betänkligt. Tänk ett överlastat skepp i styv kuling. Med två vitt skilda kompasser att lita till. (Nu tänker jag på Benny och Britta, min och Skånes relation är galet bekymmersfri.)

Kan inte person nummer två bara glida in och uppfylla alla förväntningar som vi konstruktiva personer har?

Nej, verkar svaret vara på det.

tisdag 7 juli 2020

Småaktighet och storsinthet

Visst är det intressanta företeelser?

Själv är jag storsint. Har alltid plats i mitt hjärta för alla som vill. Det är bara att knacka på, som jag brukar säga.

Plats för alla förutom idioterna, alltså. De som kanske inte är födda som idioter, men som beter sig som om de vore det. De småaktiga, bornerade jävlarna, ni vet vilka jag menar. De som är dumma i huvudet, helt enkelt. Att jag inte orkar släpa omkring med dem i mitt hjärta är fullt begripligt, tycker jag. Det gör mig inte till en småaktig människa, bara en storsint mänsklig människa. Man vill ju inte vara en lallande fårskalle, eller hur. En som helt okritiskt trycker kreti och pleti till sin barm. Den typen av människor går mig verkligen på nerverna. De är nästan värre än idioterna.

Det var det för idag. En sommarreflektion, nu när man har tid att reflektera.

söndag 24 maj 2020

Benny och Britta - mellanakt

Britta är nu less på livet i karantän. Benny tycker eventuellt också att det är lite tradigt, men han har en förmåga att acceptera sakernas tillstånd, som inte Britta har. En godmodighet som han möter de flesta situationer i livet med, för att det ska bli så lite trassel som möjligt. Så lite trassel som möjligt är Bennys ledstjärna i livet. Vissa skulle säga att han därigenom utplånar sin personlighet. Själv tänker han att han skyddar den.

Varför de ens lever karantänliv är i och för sig är en gåta, de är ju friska och knappt sextio år gamla. Kanske tyckte de i början att det var lite spännande, men den spänningen har vid det här laget övergått i svårartad leda, åtminstone för Brittas del. Visst har de en lista (Benny på papper och Britta i huvudet) på allt intressant man kan ge sig hän åt under dessa extrema förhållanden, men energin har ebbat ut och de får ingenting gjort. Valpplanerna har gått i stå, Hemnets alla objekt på landet är ointressanta, och travar av böcker ligger olästa. Vad är det för fel på Benny och Britta? Varför lever de ett så miserabelt liv när de har alla förutsättningar att ha ett fantastiskt? Är skulden deras egen eller är de offer för komplicerade omständigheter? Varför är de bara inte lyckliga???

Jag blir trött på dem.

Kanske rör de för lite på sig. Både Benny och Britta är ganska bekväma av sig. De sitter hellre och fikar än går långpromenader, och träning har aldrig varit deras grej. Britta bestämde sig i början av karantänen för att träna med SVT's Sofia varje förmiddag, men det blev inte mycket av det eftersom hon inte har det där med träning i blodet. Benny har det ännu mindre, han gör inte ens några tafatta försök eftersom hans pappa blev nittiotvå utan att ha utfört ett enda träningspass i hela sitt liv. (Inte åt han grönsaker heller.) Man ska vara rädd om kroppen, säger Benny. Inte slita ut den. När Britta radar upp fakta om alla välgörande effekter rörelse och pulshöjande aktiviteter har, ändrar sig Benny och håller med. Men inte längst inne. För där vet han vad som är rätt och fel. Han har bara inget behov av att övertyga någon annan om det. En fin egenskap, tänker nog en del. Men en som kan bli satans irriterande för den närmaste omgivningen, tänker jag.

Hursomhelst. Om de inte skärper sig orkar jag inte med dem. En liten öppning kunde skönjas när Britta flyttade tillbaka in i sovrummet, men tyvärr verkar det inte ha hjälpt upp situationen i stort. En valp skulle kanske göra det, men de kommer ju inte till skott. Britta och Benny är värdelösa på att komma till skott och just nu befarar jag att deras liv kommer fortsätta mala runt i samma destruktiva cirklar resten av deras liv. Alltså, fy fan. Vi har bara ett liv, de verkar inte ta in det. Så sorgligt.

Men kanske ofrånkomligt. Det är synd om människorna, sa Strindberg, och man kan bara hålla med när man ser Benny och Britta, som förmodligen inte är unika på något sätt. Det är många som är fast och inte kommer loss. Som trampar runt och tvångsmässigt upprepar handlingar som bara leder tillbaka till frustration och besvikelse gång på gång. Hur kan Benny och Britta komma loss? Terapi? Frigörande dans? Skilsmässa?

Eller ska de vara kvar och nöja sig med att vaska de små guldkorn deras liv ändå ibland erbjuder?

Ser fram emot alla expertråd som jag antar kommer trilla in nu.

söndag 17 maj 2020

Benny och Britta del 18

Vid ett köksbord i Corona-tider, någonstans i Sverige.

Benny: Här står att det är viktigt att man inte försöker förändra varandra.

Britta: Vad snackar du om?

Benny: Försök inte förändra varandra, står det.

Britta: Apropå vadå?

Benny: Nja, ingenting speciellt. Googlade bara runt och hamnade på tips för ett lyckligt förhållande.

Britta: Jaha? Vad står det då? Läs högt.

Benny: Från början?

Britta: Från tips ett.

Benny: Hm, okej. Sluta aldrig dejta varandra.

Britta: Check på den.

Benny: Vi dejtar ju aldrig varandra?

Britta: Vad kallar du det här då? Kaffe, sockerkaka, samtal. Urtypen för dejt.

Benny: Jo, men ska inte en dejt innehålla lite romantik?

Britta: Man kan inte vara romantisk på beställning, det måste få komma när det kommer.

Benny: När kommer det då?

Britta: Men vad tror du, att det ska komma nedsinglande från skyn? Vill du ha romantik får du väl fixa det, for heavens sake ...

Benny ser förvirrad ut, den lille kraken. Man kan inte annat än tycka synd om honom. Hur hamnade han i den här relationen överhuvudtaget?

Britta: Vad är tips nummer två?

Benny: Acceptera era olikheter. Det är här de förklarar vikten av att inte försöka förändra varandra.

Britta: Fast det kan ju vara så att förändring faktiskt behövs.

Benny: Nej, det verkar inte så. Att acceptera varandras olikheter gör att frustrationen i relationen avtar. Så skriver de.

Britta: Och vilka är dessa orakel till tipsare? Har de någonsin varit i en relation?

Benny: Det är två relationsexperter, och tydligen är de gifta med varandra. Pontus och Henna Pollenkrans. Så de vet kanske vad de talar om.

Britta: Det tror jag inte. Om det är några som inte har en jävla susning så är det alla självutnämnda relationsexperter med tagna namn. Deras förhållanden går alltid åt helvete förr eller senare.

Benny tänker en stund.

Benny: Tjänar pengar på det gör de också ...

Britta: Ja, fy fan.

lördag 16 maj 2020

Benny och Britta del 17

Benny använder tofflor inomhus, och Britta låter honom. Inte för att hon tycker om att se honom hasa fram i dem, men hon inser att hennes aversion handlar mer om henne själv än om Benny och hans tofflor. Han ser ut som en gubbe, tänker hon ibland, och inser att hon är trångsynt och omogen.

Den gummifärgade sulan är högre bak vid hälen än fram vid tån, och ger en viss kilklackskänsla. Ovanlädret är brunt med stansade små hål för luftighetens skull. Ett kantband i ett mörkare brunt läder håller ovandelen på plats med hjälp av jämna fina små stygn. Bennys pappa hade likadana när han levde, och det är naturligt att en son vill gå i sin fars fotspår, tänker Britta.

Britta: SLUTA HASA NÄR DU GÅR!

Det är själva hasandet som gör henne galen, inte tofflorna.

Britta: LYFT PÅ FÖTTERNA! För i helvete ...

Benny lyfter på fötterna.

Britta: Du nöter gångar i golvet, vi kommer ha skidspår här snart.

Benny: Nu överdriver du.

Britta: För övrigt är det bättre för fötterna att gå i strumplästen.

Benny: Varför det?

Britta: Jag läste det någonstans, de små musklerna behöver tränas.

Benny: Jo, men jag gör ju tåhävningar.

Britta: Det räcker inte.

Benny: Men jag tycker om mina tofflor.

Britta: Jag har inte sagt någonting om tofflorna, det är inget fel på dem. Inte världens snyggaste, men huvudsaken är ju att de är sköna.

Benny: De är sköna.

Britta: Jag har inte sagt något annat.

Benny: Nej ...

Britta: Du verkar tro att jag har något emot själva tofflorna?

Benny: Det tror jag inte. Varför skulle du ha det?

Britta: Ja, varför skulle jag ha det? För att de är jävligt fula, men du trivs med dem och det är det som räknas.

Benny: Jag trivs med dem.

Britta: Sen kan man förstås undra hur i helvete du kan trivas med att hasa runt i tofflor som en åttioårig gubbe, men jag säger inget om det.

Benny: Som en åttioårig gubbe?

Britta: Ja.

Benny ser bekymrad ut en stund, men lyser snart upp i ett knappt märkbart leende.

Benny: Ja ja, men det är ju bara här hemma jag använder dem.


Tofflornas framtida öde vilar nu i händerna på Brittas ambivalenta känslor. Antingen kommer hennes generositet och goda vilja väga över, och Benny får fortsätta hasa omkring i sina dyrgripar. Eller så kommer hennes omogna känslor ta över, och då antagligen göra processen kort.

Till syvene och sist är det här en fråga om att få vara sig själv och inte behöva transformeras för att duga för sin partner. Att få kliva in i ålderdomen på sina egna villkor, i sin pappas tofflor om man så önskar.

Vi får hoppas att Britta tänker på det.

söndag 10 maj 2020

Benny och Britta del 16

Benny och Britta sover tätt, tätt under natten - för oxytocinets skull - och känner sig ovanligt pigga och friska när de vaknar på morgonen. De dricker morgonkaffet i majsolen mot radhusväggen, och  konstaterar att bådas immunförsvar verkar ha fått en ordentlig skjuts av den nya ordningen.

Britta: Jag är faktiskt förvånad över hur pigg jag känner mig, hade inte väntat mig så snabb effekt.

Benny dricker en klunk kaffe och blundar mot solen. Britta gör detsamma, och det enda som hörs är en ensam fågels kvitter och bruset från en motortrafikled i närheten. Livet på en pinne, skulle kanske en utomstående tänka. En stunds vardagslycka att vila i, innan det tröstlösa sorgearbetet som kallas livet tar vid igen, som Kristina Lugn skulle ha sagt.

Britta: Minns du vad härligt det var när vi hade det bra tillsammans?

Benny: När vi hade det bra tillsammans?

Britta: Ja, minns du?

Benny: Jo, absolut. När menar du? I början?

Britta: Första åren.

Benny: Visst minns jag det.

Britta: Vad är det som har hänt egentligen? Vad var det som gick fel?

Benny: Förälskelse är tidsbegränsad, man kan inte räkna med annat.

Britta: Det ska den väl inte behöva vara? En del verkar ju så kära år efter år!

Benny: Verkar, ja.

Britta: Vad menar du? Att det är lika bra att ställa in sig på åratal av tristess när man kommit igenom förälskelsefasen?

Benny: Har man för höga förväntningar blir man bara besviken.

Britta: Ha, det är fan ditt livsmotto! Inte konstigt att vår kärlek har dött ut.

Benny: Men jag tycker att vi har det ganska mysigt nuförtiden. Eller?

Britta suckar.

Benny: Inte som då, när vi var nykära, men inte så tokigt ändå?

Britta: Hur FAN kan du säga det? Har du INGA ambitioner med ditt liv?

Benny: Nja, lugn och ro är väl inte det sämsta?

Britta: Herregud! Varför slösar jag bort mitt liv på dig? Jag vill LEVA!

Benny: Ja?

Britta: Men se inte ut som en fågelholk! LEEEVA!

Benny: Oj, nu hörde nog grannarna.

Benny skruvar på sig.

Benny igen: Inte för att det gör något ...

Britta: JAG VILL LEEEVA!!!

Benny: Det tycker jag också att vi ska göra, det är en bra idé, men skulle vi kunna prata om det vid ett annat tillfälle? I lugn och ro, när vi har tänkt igenom det hela? Punktat upp vad vi vill ha sagt, kanske? Listor har den fördelen att tankarna blir uppstrukturerade, det är det som är bra med listor.

Benny igen: Britta?

lördag 2 maj 2020

Benny och Britta del 15

Britta: Gud, nu finns det folk som tatuerar in Tegnell på överarmen!

Benny: Oj oj, lite märkligt ändå.

Britta: Ja, en tatuering kan man aldrig ta bort.

Benny: Mmm, det verkar som att folk glömmer det.

Britta: Och det finns ju andra sätt att hedra och minnas honom!

Benny: Absolut.

Britta: Jag skulle kunna tänka mig en fondtapet.

Benny: En fondtapet? På Tegnell?

Britta: Ja! På väggen bakom TV'n, kanske.

Benny: Nu skojar du?

Britta: Faktiskt inte. Det skulle bli ett fint minne från en väldigt speciell tid.

Benny: Men man kan väl inte tapetsera med folk hursomhelst? Är det ens tillåtet?

Britta: En helkroppsbild vore läckrast. Vad tror du om där i hörnet nära fönstret?

Benny: Då ser ju folk som går förbi!

Britta: Det vore coolt, förstår du inte det? En egen, lite spännande inredningsdetalj som ingen annan har, jag är så trött på allt som är mainstream.

Benny: Fast det skulle kännas konstigt, tycker jag allt. Att han stod där i hörnet och kollade, jag skulle få svårt att slappna av här inne ...

Britta: Lugna ner dig. Du behöver inte göra så stor grej av det.

Benny: Jag tycker bara inte att det känns helt normalt!

Britta: Men lugna NER dig, sa jag! Herregud vilket liv över en fondtapet. Jag fick en idé bara. Var inte så negativ.

Benny: Kanske onödigt att bråka om det ... men det känns inte som en bra idé.

Britta: Lyssna på mig. Tegnell är en extremt sympatisk och kunnig person. LYSSNA PÅ MIG! Han är den som leder oss genom krisen, dag efter dag står han i stormens öga och vet vad han pratar om.

Benny: Fast ibland säger han att han inte riktigt vet ...

Britta: Ja, men det är ju också så underbart. Inte nog med att han är kunnig, han är ödmjuk också.

Benny: För all del ... men man behöver kanske inte ha honom på väggen för det?

Britta: Man blir i själ och hjärta glad att det finns såna män.

Benny: Ja, jo, det får man ju vara ...

måndag 27 april 2020

Benny och Britta del 14

Britta: Äntligen måndag! Idag är det presskonferens.

Benny slår upp sina ljusgrå och ser Brittas ryggtavla på sängkanten. En ovanlig syn, han blinkar och tar in den. Han har legat vaken större delen av natten, av oro för att börja snarka.

Benny: Har du sovit gott?

Britta: Ja, förutom när du väckte mig med ditt snarkande.

Benny vet inte vad han ska svara, han har ju knappt sovit?

Benny: Det var tråkigt att höra.

Britta: Du måste söka hjälp.

Benny: Du snarkade också litegrann.

Britta: Va?

Benny: Bara lite.

Britta: Du menar att jag andades? Det är tillåtet.

Det var knappt att Benny gjorde det; andades alltså. Endast ljudlösa, ytliga andetag, minut efter minut, timme efter timme. Tänker han.

Britta: Idag är det Sofia också, det ska bli skönt. Jag har fortfarande träningsvärk i låren från i fredags, mumma för musklerna.

Benny: Jag tror jag sover en stund till, när är hennes pass?

Britta: Men herregud, ska du sova ännu mer? Det är inte bra att sova för mycket! Det ger huvudvärk.

Benny: Nja, jag har ju aldrig huvudvärk ...

Britta: Nej, men du kan få. Upp och hoppa nu!

söndag 19 april 2020

Benny och Britta del 13

Britta: 'Men kom hit då!'

Benny: 'Tycker du?'

Britta: 'Det är klart jag tycker, vad är annars vitsen?'

Benny: 'Ja, nej ...'

Britta: 'Lägg dig bakom mig och håll om mig.'

Benny: 'Ja, visst kan jag göra det ... '

Britta: 'Får jag din arm!'

Benny: 'Så här?'

Britta: Nej, den andra, så där kan du inte ligga fattar du väl.'

Benny: 'Så här?'

Britta: 'Det blir bra.'


Tystnad. Om man bortser från regnet som smattrar mot fönsterbläcket.


Britta: 'Det är bättre om du kommer lite närmare.'

Benny: 'Lite närmare?'

Britta: 'Det är kontakten hud mot hud som gör det. Så här, menar jag. Fattar du?'

Benny: 'Oj då. Ja, det går bra.'

Britta: 'Sov nu.'

Benny: 'Absolut, kunde jag bara få sticka in andra armen här? Så den inte blir klämd.'

Britta: 'Menar du här?'

Benny: 'Ja?'

Britta: 'Jag undrar vad min nacke säger om det, men vi provar.'

Benny: 'Okej, här kommer den.'

Britta: 'Vänta ... jo, det funkar. Så här långt, i alla fall.'

Tystnad.

Benny: 'Mmm, känner du oxytocinet?'

Britta: 'Ja, lite grann faktiskt.'

lördag 18 april 2020

Benny och Britta del 12

Krisen har nu fått effekten att Britta ibland, i obevakade ögonblick, funderar på att flytta tillbaka in i sovrummet. Om man ska förklara det vetenskapligt så blir människan mindre kräsen i akuta krissituationer, i synnerhet när det gäller närstående. Det här sker på ett omedvetet plan så Brittas hjärna upplever faktiskt Benny i en fördelaktigare dager. Man kan se det som en överlevnadsinstinkt som inträder. En som gör människor mer korkade för att hjälpa dem genom krisen.


Britta: 'Jag hörde eller läste någonstans att kroppskontakt förlänger livet.'

Benny: 'Jaså, säger du?'

Britta: 'Det handlar om oxytocinet som bildas när hud möter hud, det stärker immunförsvaret.'

Benny: 'Jaså, säger du?'

Britta: 'Jag tänker att vi får börja ta i varandra, helt enkelt.'

Benny: 'Jaha?'

En stunds tystnad.

Britta: 'Ett alternativ är att skaffa ett husdjur man kan klappa, det ska tydligen ha samma effekt.'

Benny: 'Är inte det att krångla till det?'

Britta: 'Det behöver inte bli så krångligt. Jag kan kolla upp hur man köper en hundvalp.'

Benny: 'Det vore jätteroligt med en hundvalp, men du tycker ju inte om hundar ...?'

Britta: 'Man kan väl ändra sig, men annars räcker det väl att du tycker om den.'

Benny: 'Om du säger det så ...'

Britta: 'Tänker att jag ändå bör flytta in i sovrummet igen.'

Benny: 'Jaha? Ja, du är välkommen ...'

Britta: 'Ju mer oxytocin desto bättre.'

Benny: 'Det verkar klokt tänkt.'

Britta: 'Då kommer vi producera både dag och natt.'

Benny: 'Oj oj, det kommer spruta oxytocin här.'

Britta: 'Sluta larva dig.'

måndag 13 april 2020

Benny och Britta del 11

Britta: 'Neeeeeeeej!'

Benny hoppar till och slår hakan i sin laptop så att glasögonen halkar ner till nästippen. De sitter inte bra hans glasögon, bakom höger öra borde bågen böjas till, men det har inte blivit av.

Benny: 'Vad händer?'

Britta: 'De kramade varandra!'

Benny: 'Ja? Det där programmet spelades ju in förra sommaren, eller vad det kan ha varit.'

Britta: 'Det vet jag väl, men det kändes ändå inte bra.'

Benny: 'Nej, det förstås ...'

Britta: 'Jag tror inte att folk kommer börja krama varandra igen efter det här ...'

Benny: 'Jodå.'

Britta: 'Sina närstående, ja, men inte kreti och pleti.'

Benny: 'Jodå.'

Britta: 'Alla kommer vara rädda för nästa pandemi.'

Benny: 'Nästa pandemi? Vad menar du?'

Britta: 'Det kommer fler pandemier, har du inte hört det?'

Benny: 'Nej? När då?'

Britta: 'Ingen vet, inte ens experterna. Men att det kommer fler, det råder det inget tvivel om.'

Benny: 'Åh nej, ska man behöva isolera sig igen då?'

Britta: 'Det kan du räkna kallt med. Vi blir inte yngre heller, tyvärr, och ju äldre vi blir desto mer måste vi isolera oss.'

Benny: 'Åh, fy fan ...'

Britta: 'Svär du? Det var inte likt dig.'

Benny: 'Jag blir deprimerad när du säger att det kommer fler pandemier, det hade jag inte räknat med ...'

Britta: 'Så blir det.'

Benny: 'Det är tolv år kvar tills vi blir sjuttio, vore det inte klokt att redan börja hålla sig på sin kant?'

Britta: 'Det är det jag också funderar på. Man kanske skulle flytta ut på landet rentav.'

Benny: 'Då kan vi odla våra egna grönsaker och skaffa höns.'

Britta: 'Ja, då kan du få dina efterlängtade höns ... Blir du glad då?'

Benny: 'Jag skulle gärna vilja ha höns, det har jag velat ända sedan jag var liten.'

Britta: 'Tack, jag vet.'

Benny: 'Pärlhöns.'

Britta: 'Bara de värper ätbara ägg så är jag nöjd.'

Benny: 'Det gör de, oroa dig inte. Det är ägg med en något annorlunda form, men de är normalstora och goda. Frågan är bara varifrån vi ska få kaviaren om livsmedelsförsörjningen störs.'

Britta: 'Jag äter inte ägg utan kaviar.'

Benny: 'Nej, det var just det jag tänkte på.'

lördag 4 april 2020

Benny och Britta del 10

Aprilsolen skiner, men den här våren är inget sig likt. Hela samhället har avstannat, som om en propp i himlen har gått. Det är öde på gatan utanför Benny och Brittas lilla radhus. Det enda som hörs är Morgonstudion som i vardagsrummet mal på om Corona-virusets framfart i världen och alla dess tänkbara konsekvenser på en sikt ingen vet något om.

Benny: Nu står de där ute på gatan igen.

Britta: Vilka?

Benny: Edqvist och de som har huset längst bort.

Britta: Jaha?

Benny: De står och pratar bara ...

Britta: Håller de avståndet?

Benny: Nej, det tycker jag nog inte ...

Britta reser sig ur soffan och kommer fram till fönstret.

Britta: Nej, det gör de ju inte!

Benny: Näe ...

Britta: Och där är ju en gammal människa, en äldre äldre! Vad fan gör han där?!

Benny: Jag vet inte?

Britta: Hon med matkassarna står max en halvmeter ifrån honom! Alltså, jag får lust att gå ut med en tumstock och bara: Håll avståndet! 

Benny: Ja? Men det kanske är hennes pappa?

Britta: Det ser du väl att det inte är, de konverserar ju! Så där pratar inte folk i samma familj med varandra.

Benny: Fast det kan väl vara lite olika i olika familjer ...?

Britta: Nej, det kan det inte.

Tystnad.

Britta: Usch, jag ser honom redan framför mig på intensiven. Det är så jävla sorgligt det här!

Britta återvänder till soffan och Morgonstudion.

Benny: Jag hörde att det kan vara bra att bara titta på Corona-nyheter ibland, kanske tre gånger per dag, men inte mer.

Britta: Varför då?

Benny: För att man inte ska bli så orolig.

Britta: Va? Om man inte ska vara orolig nu, när ska man då vara det? Hela världen har stängt ner, massor med människor dör och ingen vet när detta tar slut. Det ska ju till en idiot för att inte bli orolig i den här situationen.

Benny: Jovisst, men det är inte bra att få Corona-ångest. Dr Chatterje pratade om det för en stund sen.

Britta: Dr Chatterje? Herregud, vi behöver den här ångesten för att lära oss att inte ta allt vi har för givet. Om alla ska sitta i små bubblor och lalla sig igenom krisen kommer vi bara fortsätta som tidigare sen.

Benny: Ja, om du säger det så. Vill du ha kaffe?

söndag 29 mars 2020

Benny och Britta del 9

Britta: Vad gör vi nu då?

Benny: Vad menar du?

Britta: Hur ska vi ta oss igenom detta utan att slå ihjäl varandra, det är vad jag menar.

Benny: Men snälla du, nu överdriver du, varför skulle vi inte klara det här? Vi har ett fint hem som skyddar oss, en liten trädgård att hämta luft i ...

Britta: Jag har redan klaustrofobi.

Benny: Det här kan bli riktigt mysigt, tror jag.

Britta: Mysigt?!

Benny: Ja, det skulle det väl kunna bli ...?

Skrammel när Britta tömmer diskmaskinen och slänger in tallrikarna i skåpet.

Britta: Jag förstår fortfarande inte varför du ska jobba hemifrån, du är ju i stort sett själv på din arbetsplats.

Benny: Det kommer ju en och annan som ska ha hjälp ...

Britta: Det kan du väl sköta digitalt!

Benny: Jo, det är ju det jag ska göra nu.

Skrammel när Britta tömmer bestickkorgen i besticklådan.

Benny: Det här skulle kanske kunna bli en slags nystart för oss ...

Britta: Nystart?

Benny: En chans för oss att komma närmare varandra igen, kanske? Inte för att vi är jättelångt ifrån varandra, men ibland kan man ju kanske känna ett visst avstånd ...?

Britta: Vad fan menar du med det?

Benny: Nej, jag tänkte bara ...

Britta: Vårt problem är att vi är för nära varandra! Jämt, jämt, jämt! Som ihopklistrade.

Benny: Tycker du?

Britta: JAAA! Och det är inte frågan om något jävla tyckande, det ÄR så.

Benny: Du tappade en gaffel där.

Britta: Det är den här jävla bestickkorgen, jag hatar den! Besticken fastnar i hålen.

Benny: Så som du och jag fastnar i varandra ...?

Britta: Men för fan, SKÄRP DIG!

tisdag 24 mars 2020

Det bidde inget jobba hemifrån

Vad bidde det då då?

Det bidde sitta på skolan och jobba.

För plötsligt kom någon där uppe i kommunhimlen på att gymnasielärare faktiskt inte kan jobba hemifrån. Kanske skulle vi gå på toa mitt under en lektion, eller något annat förfärligt. Faktum är att man inte vet VAD vi lärare kan hitta på i våra egna hem. Det är det som är det läskiga. Tänkte de nog.

Så nu sitter vi och trängs i våra arbetsrum. När vi har digitala sammankomster och möten med ljud med våra elever får vi lämna arbetsrummet och söka upp något tomt klassrum, så vi inte stör varandra.

Jag antar att detta även gäller för alla andra yrkesgrupper som fick besked om att de skulle jobba hemifrån; att de två dagar senare blev återkallade till jobbet av oklar anledning.

Så måste det vara.

fredag 20 mars 2020

Benny och Britta del 8

Britta: Nu är det klart, från och med fredag kommer jag jobba hemifrån.

Benny: Det kommer jag också göra.

Britta: Va? Du kan väl inte jobba hemifrån? Hur ska det gå till?

Benny: Det kommer lösa sig på något sätt. Det viktiga är att vi hjälper till att stoppa smittan, säger dom på jobbet.

Britta: Men allt kan ju inte stängas ner!

Benny: Jo, det kan det väl?

Britta: NEJ, det kan det inte.

Benny: Hur ska vi annars få stopp på smittan?

Britta: Vi ska inte HA stopp på smittan, vi ska ha FLOCKIMMUNITET.

Benny: Flock ... vadå?

Britta: Men följer du inte nyheterna?

Benny: Jo ... det gör jag ... speciellt nu sen coronan kom ...

Britta: Covid19.

Benny: Ja ... är inte det samma sak?

Britta: Jag tycker INTE att du ska vara hemma.

Benny: Nähä?

Britta: Några behöver bli smittade redan nu, för kurvans skull.

Benny: Va?

Britta: Jag säger inte att jag vill att du ska bli smittad, men du har nog inget val. Nästan alla kommer bli det.

Benny: Du också?

Britta: Ja, men jag kommer inte bli sjuk förrän i april, eller möjligtvis maj.

Benny: Jag vill inte heller bli sjuk förrän i april eller maj.

Britta: Ja, men det funkar inte så. Vi behöver platta ut oss.

Benny: Platta ut oss?

Britta: FRÅGA INTE SÅ MYCKET! Fortsätt gå till jobbet, bara.

torsdag 19 mars 2020

Händer det här verkligen?

Hörde för en stund sedan att tunnelbanan i London nu stängs ner - på obestämd framtid. Inte många som tippade det i december. Trots all min intuitiva förmåga tänkte jag inte ens tanken. Och hade någon sagt det till mig hade jag garanterat förhållit mig skeptisk till den utsagan. Vilken skulle anledningen till det vara, liksom? Tredje världskriget?

Och hade denne någon dessutom sagt att hela Europa skulle komma att stänga ner inom kort så hade jag blivit ännu mer skeptisk. Vad skulle anledningen till DET vara, liksom? Ja, det vore ett tredje världskrig då.

Och hade denne någon dessutom sagt att Örebro skulle ligga öde, skulle jag definitivt inte trott på det. Med rätta! Körde en tur i min Toyota i eftermiddags och tappade snart räkningen på alla som var ute och gick med sina rullatorer. Jag brukar inte räkna dem, så jag har inte så bra koll på hur många de normalt är, men nu fick jag känslan att de gått man ur huse. I någon slags protest, kanske? Hade jag inte suttit inlåst i bilen hade jag sagt åt dem att gå hem! Nu tutade jag bara på dem.

Nä, jag skojade bara. Jag har faktiskt aldrig använt min tuta, jag inväntar fortfarande rätt tillfälle.

Dagens uttalande från Anders Tegnell: 'Män är svagare är kvinnor.'

Jag hoppas att han kommer förklara på vilket sätt på morgondagens presskonferens.

onsdag 18 mars 2020

Dags att damma av bloggen

Ska jobba hemifrån i oöverskådlig tid framöver, för att undvika sociala kontakter. Sitta i karantän, kan man kanske säga? Nej, skulle Tegnell säga, men vem lyssnar på honom?

Jag, en aning.

Alltså, först hatade jag honom. Det ska sägas. Tyckte att han gav ett högst opålitligt intryck. När han tjatade om vetenskapen hit och dit tänkte jag att jag aldrig sett maken till mansplainer. Det var så uppenbart att han var maktgalen och njöt av att få bestämma allt om Corona-krisen själv. Hans snack om 'rätt åtgärd vid rätt tillfälle' retade verkligen gallfeber på mig.

Men det var på den tiden. Nu älskar jag honom. Vilken fantastisk kille! Han skiter FULLSTÄNDIGT i alla som har högljudda synpunkter på hans agerande, gör bara det han anser vara rätt. Som en stadig rauk leder han sin panikslagna flock (that would be the Swedish population) genom kaos och katastrof. Anders Tegnell kommer gå till historien som en hjälte. Kom ihåg var ni läste det först.

Såg på svt.se att någon startat ett upprop på Facebook för att applådera all vårdpersonal. Det vill man ju verkligen göra! Som de sliter. Antar att initiativtagaren till uppropet inspirerats av balkongaktiviteterna som äger rum i Italien och Spanien. Bland annat sång som ekat och ekar mellan husen.

Men här skulle vi bara applådera. Vi är ju svenskar, after all. Klockan 20.00 ikväll skulle det äga rum, och strax innan öppnade jag min balkongdörr och kikade ut. Stendött! Stod kvar (bakom gardinen) och lyssnade efter klappande händer, men inte ett ljud. Jag hade ju kunnat kliva ut och klappa själv, förstås, och skrämt slag på någon förbipasserande på trottoaren. Så blev det inte. Man får hoppas att det applåderades mer på annat håll. Närmare sjukhuset, kanske.

Själv får jag göra det så här: TACK ALLA I VÅRDEN SOM JUST NU SLITER FÖR ATT TA SVERIGE GENOM KRISEN! Ni är guld värda, och borde ha BETYDLIGT HÖGRE LÖN!

tisdag 21 januari 2020

Har fått en släng av klimakteriet

Igen.

Trodde jag var ute på andra sidan, men det är jag alltså inte. Är det normalt att klimakteriet kommer och går i perioder? Det gör mitt. I ungefär ett år har det varit lugnt, i stort sett besvärsfritt, men i natt sov jag bara tre timmar på grund av skiten. Frös och lindade in mig i täcket, somnade gott, vaknade av värmeexplosion, kastade av mig täcket, somnade om, vaknade djupfryst, lindade in mig i täcket, somnade, vaknade av värmeexplosion, slängde av mig täcket, sov räv en stund, började frysa, drog på mig täcket, låtsades sova, inväntade lavautbrottet, kastade av mig täcket, sket i att sova, började tänka, började frysa igen, drog på mig täcket, började oroa mig för morgondagen, började svettas, slängde av mig täcket, började oroa mig för utvecklingen i världen, började frysa, OCH SÅ VIDARE.

Läste någonstans att man kan fastna i klimakteriet, och inte komma ur det förrän man dör. Det är inte utan att man ryser lite när man tänker på det.

torsdag 16 januari 2020

Det är fortfarande januari

Hur det nu är möjligt. Någon sa på radio idag att det är 'som vår' ute. Var då, undrar jag. Inte i Örebro, i alla fall. Tio grader och blåst gör inte en vår när utomhuset fortfarande är grått, mörkt och deprimerande.

Men såklart finns det saker att göra för att underlätta färden fram emot februari. Man kan exempelvis arbeta. Låter inte så kul, men här handlar det inte om att ha skoj utan om att överleva.

Att arbeta med elever är bra. Ta en måndagsmorgon i januari i ett klassrum på en gymnasieskola någonstans i Sverige. Du är trött, och förstår inte riktigt hur du ska orka igenom hela dagen. 'Varifrån ska jag få energin?' tänker du. 'Hur många år är det kvar tills jag får gå i pension?' tänker du också. Sedan kliver du över tröskeln in till din klass, ser dig omkring och inser att du är PIGG SOM FAN jämfört med eleverna. Ett fullständigt unikum av vakenhet och vitalitet.

Det ger ändå lite energi. Piggast i rummet. Du kan kläcka ur dig: 'MEN vad ni ser trötta ut!' och 'Ni som är så unga och starka, HUR kan ni vara så trötta?' och 'Jag tror banne mig att JAG som är FEMTIOSJU är den som är piggast här!' och 'Hur trötta ska inte NI vara när ni är femtiosju om ni är så HÄR trötta redan NU?' Därefter kan man med fördel ta några danssteg och smälla enmeterslinjalen hårt i en bänk tre gånger. PANG PANG PANG. De elever som fortfarande sover efter det är få, och själv har du fått en energiboost som åtminstone räcker fram till lunch.

Fler bra idéer kommer jag inte kläcka ur mig idag, men try this at home om du inte har ett klassrum. Det som funkar i klassrummet funkar hemma, som jag brukar säga.

lördag 11 januari 2020

Januari

Finns det någon endaste människa i det här landet som tycker om januari? En sådan kvalificerad skitmånad.

Men livet knatar på ändå förstås. Så till den milda grad att man knappt hinner tänka på vilken månad det är. Att jobba i skolan är givande på många sätt och vis, men när jag ser mig i spegeln inser jag att det också sliter kopiöst. Skulle vilja åldras naturligt och vackert, men det får bli i ett annat liv.

Mycket mer finns väl inte att säga från min horisont denna usla månad. Ska se om jag kan skaka liv i Benny, Britta, Karin och Gunnar, eller om de gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Förmodligen sover de bara, som de små tröttsamma grisar de är.

Hur kan de vara så hopplösa? Det är vad jag undrar. Och det är väl också det jag har lust att ta reda på. Varifrån får de energin? Det hela är en outrannsaklig gåta.

fredag 3 januari 2020

Nytt decennium!

20-talets första dallrande dagar har förlöpt utan något större mankemang. Kommer inte riktigt ihåg vad jag gjort, men det ska jag nu försöka minnas. Tänker att det sätter tonen för hela decenniet. Eller inte. Mitt liv har inte varit speciellt förutsägbart hittills, så varför skulle det börja vara det nu?

Hursomhelst.

Nyårsdagen: Körde hem dotter som firat nyår med Skåne och mig. Fikade hos kompis som bor behändigt nära min dotter, typ två hundra meter. Hon bjöd på sju sorters kakor, vilket direkt stjälpte mina nyårsambitioner om att sluta äta socker. Nu heter det att jag ska dra ner på det, och det är väl ändå sundare. Men svårare, när man är en sockerknarkare. Skåne åt glatt av alla kakor, så som skåningar gör. Nog om nyårsdagen.

2 januari: Skjutsade Skåne till stationen där han tog tåget söderut. Nu har vi hållit på så här i tre år, fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Örebro och Malmö. Vi borde få något pris, tycker jag. På kvällen gick jag på ett spinning-puls pass och orsakade en soppa utan dess like. Anlände i sista sekund när alla satt på sina cyklar, fick inte på mig det förbannade pulsbandet (som ska sitta under kläderna runt bålen), hittade inte min cykel som skulle vara nr 33, för där satt en person som tagit fel cykel. Jag avbröt ledaren som börjat berätta om sitt pass för att reda ut cykelfadäsen och det blev ett visst dividerande tills någon bad mig titta på mitt pulsband (som jag till slut hade fått fast) och såg då att jag hade nr 3, och inte 33. Den kvicka spinningledaren sa något om att jag kanske fortfarande såg dubbelt, med tanke på nyårshelgen och allmänt skratt utbröt. Något jag inte kunde låta passera naturligtvis så jag drämde till med att jag är nykterist. Vilket jag inte riktigt är, men det hade inte låtit så bra om jag sagt att jag bara dricker jättelite alkohol, så nu blev det nykterist. Cykel nr 3 visade sig stå längst bak i lokalen, vilket kändes bra efter den entrén.

3 januari: Det är idag, så här minns jag utan större ansträngningar. Det som kan tänkas vara av allmänt intresse är att jag tankat och spolat av bilen. Har skickat sju sms till Skåne, varav han endast har besvarat tre. Har läst ut Stina Wollters Kring denna kropp och börjat på Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Har bara läst första kapitlet i den sistnämnda, men den lovar så gott att jag är på gränsen till exalterad. Mycket intressant första kapitel!