torsdag 31 oktober 2013

Meddelande till er som gnäller

Ni som klagar på att jag inte lägger ut hela berättelsen på en gång:

DET ÄR FAKTISKT JOBBIGT ATT STUVA IN DEN I BLOGGINLÄGG.

Måste gå igenom och känna på varenda mening. Ändra på ordföljden eftersom man läser nerifrån och upp i en blogg och inte hit och dit som i en bok. Byta ut ord som inte lämpar sig för bloggvärlden och anpassa texten till mottagarna (that would be you).

När jag först skrev texten trodde jag att den skulle bli utgiven på förlag, nu när det inte är fallet behövs en helt annan viskositet och nullitet i texten. Vilket medför ett väldigt bläddrande i min synonymordbok, det är numera min huvudaktivitet kvällstid. Att byta ut ett enda ord mot ett mer lättfattligt kan ta en och en halv timme, fattar ni? Vad jag jobbar för er skull?

Nä nä.

onsdag 30 oktober 2013

Del sex

Börjar bli tjatigt med de här delarna. Del hit och del dit. Om man slår upp ordet 'del' i sin darling synonymordbok ser man att det finns ganska många alternativ, femtioen stycken närmare bestämt. Stycke, bit, smula, parcell och fyrtiosju andra. Parcell kan man inte annat än älska, eller hur?

Parcell sex!

Varsågoda.

måndag 28 oktober 2013

Del fem

HÄR.

söndag 27 oktober 2013

Nu har jag firat Halloween

Genom att rensa vattenlås och golvbrunn i badrummet. Ska det var läskigt slash äckligt så ska det. Spindlar och fladdermöss i alla ära men de är ganska lama ändå.

För bästa Halloweeneffekt bör man inskränka rensandet av nämnda skattkistor till en gång per år. Man vill ju ha så mycket gegga som möjligt när man väl är igång. Nu kommer jag inte vara hungrig på minst två timmar och jag tycker att det är ett ganska gott resultat.

Hur firar ni Halloween?

lördag 26 oktober 2013

Det finns ekvationer som inte har några reella lösningar

Jag tycker om det. Inte ens matematiken, liksom. Trots att den är så himla uppstrukturerad och exakt.

Det innebär att man verkligen inte kan kräva av oss människor att lösa alla problem vi hamnar i, eller hur. Det är den enda slutsats man kan dra och nu drar jag den. För min egen, men också för Rosannas skull. Hur har hon lyckats med att samla så många jobbiga människor runt sig i sitt lilla liv? Måste ha varit en sadistisk typ som diktade ihop det hela.

Del fyra HÄR.

torsdag 24 oktober 2013

Del tre

HÄR dårå.

tisdag 22 oktober 2013

Del två av den beiga

Säg HEJ till Bruno och Solbritt!

 HÄR

söndag 20 oktober 2013

Förlåt att jag kräks mer ångest över er

Men nu är det helt nödvändigt.

Har nyss läst igenom början på min beiga roman och känslan är exekrabel. Kan en story bli mer beige än så här? Nej, det kan den inte. Alla som vill ha berättelser med fart och fläkt och cliffhangers bör gå någon annanstans så att det bara skriker om det.

Har funderat på att ta bort första delen. Böcker behöver inte ha börjor nu för tiden, helst ska läsarna slängas direkt in i hetluften. Frågan är bara var jag ska slänga in er, för mitten är inte heller speciellt eldfängd. På slutet finns det delar som glöder en aning men om jag bara publicerar dem kommer ingen fatta någonting.

Till mitt försvar kan sägas att det var ganska länge sedan jag skrev berättelsen. Jag var fortfarande gift då, och i största allmänhet en ganska omogen skribent. Det jag publicerar framöver kommer ha en helt annan ton, skärpa och rapiditet. Något jag ser extremt mycket fram emot.

I alla fall så finns första delen av den beiga här: www.enbeigeroman.blogspot.se

Jag har ångrat mig

Vill inte leva mitt liv som fan.

Det där med att man behöver ta risker och kliva ur sin komfortzon och bla bla bla om man vill leva sitt liv fullt ut - jag tror att det är en nutida myt. En myt som springer ur en prestationsneurotisk kultur som bygger på ett förakt för människor som vill ta det lite lugnt och inte utsätta sig för en massa ångest hela tiden. Människor som (liksom jag) inser att ett ständigt steppande utanför komfortzonen faktiskt kan vara beroendeframkallande och farligt. Kanske hittar man aldrig tillbaka, till exempel, och måste leva resten av sitt liv ute i kylan i ett resultatlöst sökande efter den fina zon man en gång hade.

Det är så jag tänker.

lördag 19 oktober 2013

Diverse ångest

I veckan fyller jag femtioett. Fy faen, är min spontana reaktion på det. Femtio räcker, jag vill inte bli äldre än så. Femtio i sådär fyrtio år till, sedan kan jag tacka för mig. Att fylla femtioett är ju rent tekniskt som att ta första trappsteget mot sextio - FY FAEN!

Det är tur att jag känner några som är levande bevis på att det går att vara äldre än jag utan att vara död. Det ger ändå lite hopp om framtiden. Jag känner folk som fyllt sextio också. Sådana som lever som fan, tro det eller ej.

Senare idag, eller imorgon, ska jag också leva som fan för då ska jag smyga ut första delen av min beiga roman på min nya blogg. Läskigt, läskigt, läskigt. För då kan ju vem som helst läsa. Och efter första delen kanske dissa resten. Utan att jag har någon möjlighet att utdela lämpligt straff. Men jag tänker att det är smällar man får ta när man ska leva som fan. Suck.

torsdag 17 oktober 2013

Mer poesi till folket

Här ligger jag (ja, i min säng, alltså) och försöker kläcka ur mig en dikt. Har fått blodad tand sedan jag skrev den om han som står och glor. Ändå; hur mycket jag än stövlar runt i mina poetiska träskmarker kommer inget annat än:

Din idiot!

Kan för er verka random, men tro mig, det är det inte. Tvärtom är det en mycket färsk erfarenhetstråd jag halat fram. Mycket, mycket färsk. Den kokar fortfarande, kan man säga, och jag har inte hunnit generalisera den ett dugg.

Eftersom den som dikt är i kortaste laget (och eftersom jag är praktiskt lagd) lägger jag helt sonika ihop den med glo-dikten. Kanske kommer jag till slut få ihop en hel sonett om jag fortsätter på det här sättet.

Dikten i detta nu:

Men du
raring,
varför står du där borta och glor?
Din idiot!

måndag 14 oktober 2013

Om ni undrar vad det är som prasslar

Så är det bara jag som grejar med en ny blogg. När den är klar kommer jag ha två bloggar.

söndag 13 oktober 2013

Jag tänker inte tolka det ringa antalet kommentarer i förra inlägget som ett tecken på att min dikt inte berörde er

Snarare som ett tecken på att den kräver sin läsare. Funderade på att lägga till en rad för att göra den mer folklig (glor rimmar ju på ganska många ord; skor, tror, for, major och så vidare) men, nej, jag skiter i det. Jag tycker mina dikter ska få vara så korta de vill.

I sammanhanget vill jag betona att de inte på minsta sätt reflekterar mitt eget liv. Förvisso börjar jag med att fiska upp en tråd ur mitt inre förråd av intresseväckande erfarenheter, men när dikten är klar har jag generaliserat ut den så till den milda grad att jag inte ens själv känner igen den. Det är därför jag så ofta blir golvad av mina alster när jag efter färdigställandet läser igenom dem. Det är det oväntade universella i dem som gör det. Som det där med att stå och glo här och där. Asuniversellt.

Men, oss emellan, kan man verkligen säga att det är normalt?

lördag 12 oktober 2013

Temat är kärlek

Och jag har knåpat ihop en liten men generell kärleksdikt som alla kan känna igen sig i:


Men du
raring,
varför står du där borta och glor?

Jag hade gärna sett mer passion i det lilla skaldestycket, men som bekant styr man inte över sin konstnärliga ådra. Och jag är i alla fall nöjd med det så kallade öppna slutet. Vad som helst kan hända härnäst, är känslan man bär med sig efter att ha pokulerat poemet, eller hur. 

fredag 11 oktober 2013

Det har nästan gått två veckor sedan förra inlägget och man kan undra vad i hela friden jag håller på med som skiter i min blogg så till den milda grad?

Ja, men jag har ju åkt tåg, till exempel. I tisdags, vill jag minnas. Och när jag åker tåg kan jag inte blogga. Hade den här gången två säten för mig själv ända tills en satans karl kom och slog sig ner bredvid. Förrädiskt trevlig när han frågade om det var ledigt men han hann inte mer än sätta sig innan han påbörjade arbetet med att tränga bort min arm från armstödet mellan våra säten. Det är inte första gången det här händer mig, ska ni veta, och jag kan meddela att man (jag) kan bli galen för mindre.

Givetvis tog jag inte bort min arm, helvete heller. Vilket resulterade i en tyst men hård kamp mellan två oomkullrunkeligt envisa femtiotaggare. Och kramp i min axel, men det var det värt. Många bäckar små kommer till slut undergräva patriarkatet, det är min teori. Som ett korthus kommer det schloffs falla ihop med ett brak bara vi alla bidrar med det motstånd vi har att erbjuda.

Egentligen är jag en väldigt ödmjuk och prestigelös varelse, det vet ju ni. Bara inte när jag möter karlar som har en föreställning om att alla kvinnor är biologiskt betingade att maka på sig slash krympa lite när de kommer så att de kan breda ut sig som de småpåvar de tror att de är. Som grädden på moset tog jag plötsligt bort armen när det var tjugo minuter kvar av min resa. Pang, bara. Där blev han allt förvånad. Och gissa om jag bredde ut mig och mina väskor maximalt när jag vid min sorti klämde mig förbi honom? Det gjorde jag. Synd att jag inte passade på att släppa en brakare också, kan jag känna så här i efterhand. Men det lär komma fler tillfällen, inte sant.

Hur brukar ni göra när ni åker tåg?