onsdag 31 december 2014

Stordåd

Tjockisen ska utföra tolv stordåd under 2015 (hon ska alltid vara värst), och jag vill såklart inte vara sämre. Här kommer mina tretton planerade stordåd för 2015:

1. Kliva ur min comfortzon en gång om dagen.
2. Springa en halvmara.
3. Äta (lite) mindre godis.
4. Köpa ett par spinningskor.
5. Sluta komma för sent till mina lektioner.
6. Söka lärarlegitimation (innan jag får sparken).
7. Börja fredagsfika på jobbet.
8. Genomföra hundrafemtio träningspass på Friskis.
9. Skriva hundrafemtio blogginlägg.
10. Skaffa tio nya kompisar.
11. Köpa sladd och sänka ner kökslampan till normal nivå.
12. Göra slingor i håret.
13. Vandra i fjällen.

Nu ser jag att det här är förvillande likt nyårslöften, och jag undrar i mitt stilla sinne om Tjockisen har insett det hela tiden...? Nå, när det gäller mina dåd så kommer de givetvis modifieras vid behov. Känner jag inte för att skriva hundrafemtio blogginlägg så kommer jag heller inte göra det. Och är jag på dåligt humör och inte vill steppa ur min comfortzon så blir det heller inget jävla steppande. Fattar ni?

tisdag 30 december 2014

Nu ska jag börja blogga igen

Tänker jag då och då. Sedan blir det inte så mycket av med det. Anledning oklar, men jag misstänker att det har att göra med min personlighet.

Jag vet inte hur det är med era personligheter, men min har många intressanta aspekter. Givetvis utgörs den i botten av ett logiskt fundament, men då överbyggnaden tillåtits växa ganska ostrukturerat under årens lopp är det ibland svårt att skönja denna logik.

Men trassliga härvor kan också vara vackra, får man då påminna sig om. Och vem vill ha en välordnad och städad personlighet? När man kan ha en med lite hoppsan i?

tisdag 9 september 2014

Kom att tänka på att det var länge sedan ni fick någon information om mina hälar

Det gör fortfarande ont där nere. På en punkt under vänster häl till höger i färdriktningen, och på en annan punkt under höger häl till vänster i färdriktningen. Och bara därför har jag blivit en jävel på att spinna. Känner mig som en atletisk drottning på spinningcykeln, och jag blir lika förvånad varje gång över att inte ledaren säger något när jag lämnar passet. Hur är det möjligt? De kan vara avundsjuka, jag vet inte. Avundsjuka människor är dåliga på att ge bekräftelse, det är något jag har lärt mig. De suger verkligen på det. Inte minsta lilla uppmuntrande ord, bara galla kommer sipprande ut genom deras rosenknoppar till munnar. Och vad är problemet? Med aldrig så lite träning skulle de kunna vända den bittra pannkakan och bli jättebekräftande och trevliga. De skulle, par example, kunna ha en liten fusklapp med fraser som: 'Du är sjukt snygg i position två, hur gör du egentligen?' Och kanske: 'Hur har du lyckats lära dig tekniken så perfekt, du höjer dig verkligen över mängden här inne!'

Då skulle jag berätta att jag bara är en helt vanlig femtiotvåårig trebarnsmamma och lärare med hälsporrar och celluliter, och att livet faktiskt inte går ut på att spinna snyggast av alla, och att det bara är något jag råkar göra för att jag har en talang som jag inte kan hjälpa, men att de inte ska oroa sig, för de duger som de är. Med eller utan spinningtalang.

Vilken position är ni snyggast i?

söndag 7 september 2014

Kom att tänka på min blogg

Den ignorerade kraken.

Det är bara det att livet utanför min blogg är så händelserikt att jag inte har tid. Ta nästa lördag, till exempel, då ska jag till Stockholm och heja på alla som ska springa halvmaran, så då kommer jag definitivt inte ha tid att blogga.

Sedan har vi ju alla karlar jag måste spana på hela tiden. Det tar sin beskärda tid, och praktiskt taget all min energi. Det är så det är att vara singel. De som säger att det inte finns några karlar har inte öppnat ögonen, för det kryllar av dem. Hejsan svejsan, säger jag när jag möter någon, och det blir många hejsansvejsan varje dag. Säkert femtio.

Hur gör ni när ni raggar?

onsdag 20 augusti 2014

Det går fantastiskt bra för mig att börja på nytt jobb!

Jag har lärt mig hitta i den enorma skolbyggnaden och skuttar lätt och ledigt upp och ner för trapporna, jag samarbetar nästan utan gnissel med mina nya arbetskamrater, jag hinner planera mina lektioner och ... jag har en känsla av att ha kontroll på min arbetssituation.

Var och en fattar att det inte bådar gott.

Ta det där med kontrollen. Jag har aldrig haft kontroll på min tillvaro förut, varför skulle jag plötsligt ha det nu? Inte för att jag har det egentligen (vem fan kan ha kontroll på sin arbetssituation?), men det KÄNNS så, och det är det som skrämmer mig.

Hur gör ni för att undvika att få kontroll på saker och ting?

lördag 16 augusti 2014

Jag överlevde första veckan på mitt nya jobb


Första arbetsveckans roligaste:

Att jag fick tid över till att börja planera min mattekurser. De kommer bli så HIMLA ROLIGA! Jag kommer börja med diagram, procent och procentenheter, så vi nogsamt kan följa alla opinionsundersökningar fram till valet. Suck! (En lycklig sådan, mind youuuuu.)

Första arbetsveckans näst roligaste:

Att jag träffade mina före detta kollegor på kommungemensamma lärardagen. Jag har tänkt på det en del sedan i onsdags; hur SÖTA de var, fortfarande. Lika söta som de var då, i slutet på nittiotalet. Hjälp, vad söta de var. Varje fikarast gömde de min tekopp under bordsduken, bara en sådan sak.

Första arbetsveckans mest oväntade:

Johanssons Pyrotekniska jobbar på mitt nya jobb! Det var verkligen inte väntat. Jag tror inte att han heter Johanssons Pyrotekniska på riktigt, för det var ju jag som hittade på det namnet, men det är han! Vet inte än vad jag ska göra åt det. Skriva en uppföljare om Johanssons Pyrotekniska på jobbet? Han kanske är en mycket seriösare och mer djuplodande karaktär på arbetet än på jympan, så det kan ju bli intressant.

Första arbetsveckans mest komplicerade:

Mötet där fyrtio personer skulle organisera personalfikat med start nästa vecka. Det är sådana gånger min personlighet blir tillbakadragen och asocial. Jag tänker helt sonika att jag skiter i att fika det här läsåret.

onsdag 13 augusti 2014

Ja, käre värld!

För er som inte är lärare: Ni går miste om de kommungemensamma lärardagarna! Era krakar.

Alla gamla kollegor man råkar på, till exempel.

Idag stötte jag i pausen mellan en föreläsning och ett seminarium ihop med två bedårande kanaljer som jag jobbade ihop med för ungefär femton år sedan. Min första instinkt var att undvika dem (ni vet hur det kan vara när man återser kollegor man haft en aning för roligt tillsammans med... stämningen blir lätt lite svajig), men de närmade sig likt en gräshoppssvärm (med två gräshoppor i) så jag ba:  'Nämen, hej .........' (svälj)

Fattar ni? Det här mötet hade överhuvudtaget inte ägt rum om vi inte hade haft en kommungemensam lärardag! Inser jag i mitt stilla sinne, och en slags tacksamhet över livets krumbukter breder sakta ut sig över tyll och taffel.

måndag 11 augusti 2014

Jag åker inte tåg

Sitter hemma vid köksbordet och slösurfar slash äter mascarponeglass. Har gjort det sedan jag kom hem från min första arbetsdag för fyra timmar sedan. Bearbetning av jobbchock, kan man anta, och sådana processer kan vara lika farliga att avbryta som att väcka någon som går i sömnen.

Första arbetsdagen kan inte återges. Hashtag.

Igår var jag på ett corepass tillsammans med Knasterfaster, om vi nu ändå ska försöka oss på ett byte av ämne. Tänk ett femtiotal människor som står brett med benen och suger in naveln mot ryggraden - där har ni träningsformen core. Alla som hade läst min blogg hade ljusgröna träningstoppar på sig, det var roligt. Kan ha varit endast en person, men jag tyckte jag skymtade någon mer i skiraste vårgrönt. Knaster och jag höll ställningarna längst bak, som de biffiga livvakter vi ger intryck av att vara när vi är på hugget. Respekt! Skulle ni ha tänkt om ni såg oss.

söndag 10 augusti 2014

Det här med att ta vara på sista lediga dagen, hur gör man det?

Hela grejen gör mig orolig, för det känns som att jag kommer missa något.

Det bästa är nog att vara uppe på fötterna hela tiden, och inte sätta sig ner. Just nu sitter jag ner, men man måste ju få äta frukost, eller hur. När jag är klar med det ska jag bli effektiv. Frågan är bara hur. Man borde stryka kläder för hela arbetsveckan som kommer, kanske? Det skulle bli första gången i historien för mig, och ärligt talat känns det som förspilld kvinnokraft. Strukna kläder ger ju dessutom ett ganska lamt intryck. Som om man går omkring i livet och är rädd för att se skrynklig ut, och därför står vid strykbrädan och hetsar varje kväll. Hetsstrykning kallas det, och handlar i grunden om en skräck inför att inte duga som man är. Inte för att jag alltid känner att jag duger som jag är, men jag stryker åtminstone inte mina kläder...

Stryker ni era kläder?

lördag 9 augusti 2014

På måndag börjar jag jobba

Och i morgon ska jag sålunda ta itu med alla projekt jag har på min to-do lista den här sommaren. Måla en tavla, till exempel, men det ska väl gå undan för jag har tänkt mig abstrakt konst. En röd tavla med en detalj på, som eventuellt kan vara en stol. Men det är upp till betraktaren att avgöra det, har jag tänkt.

Ett annat av mina sommarprojekt är att städa hela lägenheten, inklusive tvätta fönstren. Det kommer inte ske, men det var en bra tanke. 

Och nu kommer jag inte ihåg de andra projekten, hur jag än försöker. Bra, bra. För jag skulle bara känna mig misslyckad om jag insåg hur mycket jag underlåtit att göra denna sommar. Och jag hatar att känna mig misslyckad, det är det värsta jag vet. När jag gör det glömmer jag helt bort alla mina fantastiska sidor (som att jag ger mig på att måla abstrakt konst utan att ha tränat, till exempel) och tror att jag suger rakt igenom. Och det gör jag ju inte. :)

Jag - en tågfil

Eller heter det tågofil?

I alla fall så älskar jag att åka tåg. Det är så himla roligt. Och spännande. Satt inklämd i en pytteliten compartment för djur idag; åtta sittplatser och lika många hundar. Lägg hussarna och mattarna till det så har ni den fullständiga kaosbilden, och många kanske då tänker: Usch, vad jobbigt och okontrollerbart ... vilken tur att jag inte var där och bla bla bla.

Men det är i sådana krissituationer som människor börjar prata med varandra, och det tycker jag är så fint. Det är när vi känner att vi inte har något att förlora som vi vågar ta kontakt. Och det är bara på tåg den typen av samförstånd breder ut sig, inte sant? Jag har i alla fall inte upplevt det någon annanstans. Faktum är att jag aldrig överhuvudtaget upplevt något liknande det jag var med om i djurvagnsdelen idag. Den känslan av gemenskap var något i hästväg, ända till Västerås. Då klev en hund med sin husse av, och det blev genast lite långtråkigare stämning. Men roligt ändå, om man jämför med att åka bil eller buss.

Kvällens oundvikliga (medelålderskris)fråga är nu förstås:

Hur brukar ni hantera situationer där det plötsligt blir för många hundar och människor på för liten yta?

torsdag 7 augusti 2014

Jag åker tåg

Man får roa sig bäst man kan. Jag har nya snygga vita (och lite blå) Asicsdojor, så de som ser mig här på tåget tror nog att jag ska springa halvmaraton i Stockholm i september. Men icke. Bara för att man ser ut som en atlet är det inte är säkert att man springer alla maratonlopp som anordnas. Tyvärr.

För man har kanske hälsporrar. I båda hälarna. Eller plantar fasciit, som det egentligen heter. Sjukgymnasten jag var hos förklarade att man får det om man är så jävla dum att man trappar upp löpträningen för fort. Hon var en surpuppa. Och typ förbannad. Hon tyckte att jag borde veta bättre, i min ålder och allt. (Vadå i min ålder? Så irriterande med folk som tycker man ska bete sig på ett visst sätt bara för att man är runt femtiotvå.) Hon berättade också att jag från och med nu tycker att spinning är den roligaste träningsformen eftersom den inte belastar mina plantar fasciitar. SPINNING ÄR ROLIGT. Jo, fast inte lika roligt som jympa, pep jag, men hon var inte den sortens vårdpersonal som har medkänsla med sina patienter så jag hade lika gärna kunnat vara tyst. Inte minsta lilla ömkan kom ur henne. En sådan sjukgymnast var hon.

Ska inte berätta att jag trots förbud jympade igår för då tycker ni väl också att jag är dum i huvudet. Men det gjorde jag, i alla fall. Jympade. På tå, förstås. Hade en ljusgrön träningstop på mig, vilket jag kan rekommendera om man ska jympa på tå. Fast ni får ta vilken färg ni vill om ni är på det humöret. Huvudsaken är att ni kör ett jympapass på tå.

onsdag 6 augusti 2014

Då var det höst igen då

Har utvecklat en ny fin vana den här sommaren - tupplur efter frukost. Man sitter bara kvar vid frukostbordet efter intagen macka och inväntar dåsigheten. Sedan går man till sängen och vips sover man.

Det jävliga i kråksången är att man inte kan fortsätta med det när man börjar jobba igen. Jag börjar jobba på måndag. Äntligen. För även om jag kommer sakna mina tupplurar så ser jag fram emot ett högre tempo i tillvaron. Lite marschtakt och vinddrag i lockarna. Jaga fram i korridorerna och svära över sena ankomster. (Min egna, alltså.) Irra runt halvspringande och inte hitta till konferenserna. Glömma det jag behöver ha med mig till lektionerna, och sprinta tillbaka till arbetsrummet för att hämta. Göra oväntade utfallssteg mot elever som är försjunkna i sina mobiler istället för att lyssna på mig. Göra lika oväntade hopp (sk skipping) framme vid whiteboardtavlan för att bibehålla elevernas uppmärksamhet.

Man kan undra varför jag tränar på min fritid. I sanningens namn får jag tillräckligt med motion på jobbet. Men man vill ju leva ett aktivt liv, det är ju det. Man vill inte bli försoffad. Man vill vara vältränad. Stark, smidig och välgymnastiserad. Vig, fjädrande och elastisk. Töjbar, sviktande och eterisk. Inverterad.

Vad vill vi mer vara?

lördag 12 juli 2014

Nu har ontet i hälen flyttat till andra hälen

Och tillbaka igen.

Vad ger ni mig för den?

Det betyder att det inte kan vara hälsporre, i alla fall, sa jag till en av alla mina nya kompisar, en som själv har hälsporre. 'Eftersom det inte är speciellt troligt att man får det i båda hälarna, hö hö', förklarade jag utifrån min kunskap i sannolikhetslära. Jodå, svarade hon, det kan man visst få. Likväl som man kan få full pott på alla brickor i bingo.

Jag har lite svårt för den typen av vänner. De som inte bara är sanningssägare, utan dessutom levererar sanningarna som liknelser och metaforer. Vad är det för fel på dem? Varför kan de inte bara ljuga lite och säga att det kommer bli bra?

För det kommer bli bra, jag har nämligen hittat en ny löpteknik. Jag springer på tårna. Sätter inte ner hälarna en enda gång. Det går inte fort, men det känns fantastiskt. Har aldrig förr känt mig så lätt och graciös; som en hind på snabb söndagspromenad. Tre kilometer har jag hittills sprungit på tå. Det var idag. Nästa gång ska jag springa fyra kilometer, nästnästa fem, och så vidare. Ja, ni fattar. Och hakar på, tycker jag. Om ni inte har något jävligt bra skäl för att inte göra det.

torsdag 3 juli 2014

Idag har jag köpt två ormbunkar

Man får roa sig så gott man kan när man har ont i hälen.

Har köpt ett par leggings också, beiga. Bakom disken i leggingaffären stod en kvinna som gick på samma högstadium som jag för snart fyrtio år sedan. Har inte sett henne sedan dess. Vi var inte kompisar, men skrattade ihop en gång, och då skrattade vi ordentligt, jag minns det som igår. Och varför inte återuppliva minnet? Tänkte jag tydligen, för jag gick fram till henne och frågade om de hade leggings, varpå jag lade till:

'När jag ser dig tänker jag på dammsugare.' Jag såg med all säkerhet pillimarisk ut, en av mina talanger. 'Sådana små som man äter, alltså.'

'Jaså...? sa hon och började leende gå. Innan jag visste ordet av stod hon och ryckte i några svarta leggings.

'Vi höll på att skratta ihjäl oss åt att det blev daaamsugare när man tog bort ett m. Ha ha!'

Hon log ett tillmötesgående expeditleende, och jag passade på att säga att jag inte ville ha svarta leggings, utan beiga.

'Fast det var ju några år sedan, minst femton', fortsatte jag.

'Femton..?' sa hon och såg konfunderad ut. Hon fortsatte gå åt ett annat håll, och jag följde efter.

'Nej, jag skojade bara, det var ju när vi gick på högstadiet. Ha ha. Liiite mer än femton år sedan, ha ha.'

Hon fortsatte le.

'De här har vi i beige, det är inte leggings, direkt, men de är stretchiga. Jättesköna.'

Då gav jag upp. Vad är det med folk i min ålder, har de inget minne, eller? När jag betalade låtsades jag att jag inte kände igen henne heller, som straff. Betalade bara och gick. Förutom att jag berättade att jag har ont i hälen, för det får de flesta jag möter veta. Dock nämnde jag inte att jag är anmäld till Stockholm halvmaraton, så jag kanske får gå tillbaka och berätta det i morgon.

tisdag 1 juli 2014

Det blev ingen skivstång igår!

Outgrundliga äro herrens vägar.

Istället sprang jag och fick ont i hälen igen. Jävla skit! Eller hur?

Det känns lite jävla skit, i alla fall, för jag och min PT har redan bokat hotellrum i Stockholm när halvmaran går. Vem vet om vi får tillbaka pengarna. Det är sådant som hotellägare kan vara väldigt snåla med, speciellt när det är skadade långdistanslöpare som avbokar. De tänker att man bara simulerar för att få slippa springa, och det tycker jag är ganska fördomsfullt av dem. De känner mig ju inte ens! De satarna.

söndag 29 juni 2014

God kväll i skivstångsstugorna!

Nu har jag inte ont i hälen längre, jätteskumt! Ingenting känns det, hur jag än bänder och vrider på den, och jag undrar om det betyder att jag ska börja springa igen?

Nej, för då kanske jag får ont igen, är det logiska svaret på den frågan. Istället har jag i morgon bokat in mig på ett skivstångspass. På ett sådant lär man inte använda hälen så mycket, åtminstone inte båda. Faktum är att jag inte vet vad man använder för jag har aldrig varit på ett sådant pass förut, men jag tänkte så här: När jag dör vill jag ha deffade muskler. Eller så tänkte jag bara 'varför inte testa ett nytt fritidsintresse ... öööh ... skivstång kanske...?'

Det blir nog intressant, i alla fall.

lördag 28 juni 2014

Idag har solen gassat hos mig

Skoja bara.

Det är så mycket regn och kyla här att jag tagit fram min vinterkappa. Och springa i det här vädret kommer inte på fråga. Fortsätter regnandet (och, ja, det ska det) är det nog inte många som kommer springa halvmaran i september. Man behöver ju kunna träna inför en sådan.

I brist på springträning har min springboksuppladdning idag fått ett uppsving; fick biografin Ät och spring av en person på en pizzeria (där jag var och åt pizza). Boken skildrar utvecklingen från 'soffpotatis till ultramaratonlöpare'. En ultramaratonlöpare springer lopp som har längden sexton till tjugo mil. Sexton till tjugo mil. Ja ... bara hälen och min höftmuskel återhämtar sig från mina femkilometerslopp så  ska jag väl kunna pressa upp distansen. Apselut.

fredag 27 juni 2014

Det regnar hos mig

Inget fel på regn, enda nackdelen är att man blir blöt när man går på hundpromenad. Vilket inte gör så mycket, det är ju varmt ute. Ganska, i alla fall. Om man jämför med vinterhalvåret.

För övrigt funderar jag på vilka skäl folk har för att springa runt som idioter i mitt motionsspår. Något fishy är det med det... Själv kan jag inte springa idag för jag har ont i en häl. Jag läste någonstans att två av tre som löptränar blir skadade så det är helt normalt, och inget jag oroar mig för. Bara en av tre går skadesfri, och det är alltså det som inte är helt normalt.

Har också konstiga känningar i en muskel jag inte visste att jag hade. Den sitter nedanför höftbenet i höjd med ljumsken, och den undrar för närvarande vad fan jag håller på med. Jag svarar som det är, att vi ju ska bli långdistanslöpare nu! TRALALA, lägger jag till för att övertyga alla inblandade parter om att det här är jättekul. Det konstiga är att den lilla muskeln då börjar gråta... Jag är inte helt säker på det, för det är inte så lätt att lägga örat mot höftbenet, men sanningen är att jag kan ana förtvivlade hulkningar. Är inte det ovanligt?

tisdag 24 juni 2014

Nu har jag bestämt mig!

För att tjata hål i huvudet på er om mitt kommande halvmaraspring. Tänkte att jag skulle skona er, men nej. Ska jag utsätta mig för en massa springande så ska ni åtminstone läsa om skiten, eller hur?

Så, dagens information: En t-shirt jag beställt landade idag på hallmattan: I would run marathons if they were shorter - Stockholm halvmarathon.

Är inte det en fyndig text så säg? Jag tycker om när arrangörer av långdistanslopp har humor, för jag har en känsla av att det inte är så många långdistanslöpare som har det. Generellt ger de intryck av att ta sitt springande på lite för stort allvar. Tänk om de kunde lattja när de sprang, till exempel. Det vore mycket roligare för publiken, men framförallt vore det bra för dem själva att släppa lös skitnödigheten, om ni förstår vad jag menar. Man behöver inte se gravallvarlig ut bara för att man springer ett halvmarathon, det är en av mina främsta principer inom det här för mig obekanta området.

De andra principerna har jag inte filat färdigt på ännu, men de kommer med oanad kraft när de väl kommer. (Antar jag.)

onsdag 18 juni 2014

Idag ska jag inte tjata om min stundande halvmarathon

Bara helt kort nämna att jag i eftermiddags sprang fem kilometer sketasnabbt. Och att jag därefter åt en omelett. (Bygger sätesmuskler.)

The End.

söndag 15 juni 2014

Det var inget vidare värst kuperat i Dalarna, så jag åkte hem igen


Men det blev i alla fall en najs tågresa på fem och en halv timme, så jag klagar inte. Började läsa Born to run på tåget, och det hade förmodligen inte hänt om jag inte hade åkt till Dalarna. Att läsa springböcker är en viktig del av uppladdningen för en halvmara. Det handlar om den mentala biten; att vänja sig vid att se sig själv som ett löpande väsen. Jag blev så inspirerad av läsningen att jag fick lust att springa fram och tillbaka i gången mellan sätena. Men det gjorde jag inte eftersom jag ännu inte har köpt någon pulsklocka att mäta distans och puls med. Enligt min PT måste man ha en pulsklocka om man ska springa, och gud nåde den som fuskar med det.

Hur ser ni på den mentala biten kontra den fysiska träningen?

fredag 13 juni 2014

God kväll i halvmarathonstugorna!

Imorgon ska jag åka till Dalarna och springträna eftersom det är mer kuperat där än här på Närkeslätten. För så mycket har jag förstått, att när man tränar för att springa halvmarathon behöver man variera sin träning. Variera, variera, variera. Man får praktiskt taget springa hur man vill, bara man inte springer likadant som man gjort någon annan gång. Roligt, men man behöver mycket fantasi. Vad gäller min Dalarna-idé så har jag inte ens varit i det landskapet tidigare (Sälen räknas inte), så det blir väldigt varierat. Att inte springa alls är också en slags variation; en jag ägnat mig åt hittills den här veckan. Varför springa när man kan cykla, till exempel.

Hur går det mer er löpträning?

onsdag 11 juni 2014

Oj

Nu har jag haft ett blogguppehåll igen. Ett helt oplanerat. Blogguppehåll bara händer mig (pling plong, liksom), så jag kan inte direkt ta på mig skulden för dem. Hur gärna jag än skulle vilja, såklart.

Mitt liv sedan jag bloggade sist känns vid en hastig tillbakablick en aning jävligt osorterat. Idag har jag ätit tårta, om jag ska börja i den änden. En torr avtackningstårta. Nu var det inte bara jag som avtackades, så jag tar inte tårtan personligt, men det är klart att jag undrar vem som hade bakat den. Min mamma lärde mig att man ska skvätta saft på tårtbottnarna, och det är ett tips jag gärna sprider. Till hösten ska jag jobba på annan skola.

Vidare är det bestämt att jag ska springa Stockholms halvmara i september. Det beslutet hör också till kategorin 'saker som bara hänt utan min förskyllan', och jag är för närvarande i förbluffningsfasen. Vad har jag gått med på och vill jag verkligen det här, är frågeställningar som roterar på höga varvtal i mitt huvud. Icke desto mindre håller jag på att förbereda mig mentalt genom att fundera på vilken pulsklocka jag ska köpa, och vad jag ska ta med mig för matsäck. Jag tänker också att jag borde träna på att springa, för om man inte kommer i mål innan tre timmar har gått, så räknas man inte. Vem fan kom på det elitistiska upplägget, undrar man spontant, men i nästa steg tänker man, som sagt, att det vore bra att springträna lite.

Hur går era tankebanor?

När det gäller halvmarathon, alltså.

söndag 20 april 2014

Jag har för liten balkong, det är det

Ni vet den där grisen vars fläckar på kroppen ser ut som en världskarta? Den grisen, ja. Kom att tänka på den lille vännen när jag studerade min solbränna i spegeln för en stund sedan. Inte för att mina röda fläckar bildar något som liknar en världskarta (snarare en karta över någon skum planet vi ännu inte känner till), men ändå. Det ser intressant ut. Så länge det varar, för jag tänker att det kommer jämna ut sig så småningom. När jag har legat i några andra ställningar och solat mig.

För övrigt kan ingen jävel komma och begära att man ska ha en jämn och fin bränna vid femtioett års ålder; det är så jag tänker också.

måndag 14 april 2014

Det där med att misslyckas med skämt

Det är något jag är rätt bra på. Var ner till tvättstugan för en stund sedan och där stod en sådan där MAN (stadig bit både på längden och bredden, därtill äldre än miself) och putsade fönstren.

- När du är klar här kan du få putsa mina fönster, sa jag, och det tycker jag faktiskt var ganska roligt sagt. Mina fönster är smutsiga, kanske är bäst att tillägga, så ni fattar varifrån jag fick idén till skämtet. Jag har en stor hund som ibland försöker betvinga materiens lagar och tränga ut genom rutorna, och det sätter sina spår.

Men drog den stadige minsta lilla på mungiporna? NEJ. Icke sa Nicke. Istället såg han rädd ut. Rädd. Alltså, hur kunde han bli rädd för lilla mig??? Det förstår jag inte.

Allt annat förstår jag.

Men inte det. Ser jag farlig ut, kanske? Nej, det gör jag inte. Det hela slutade med att jag nogsamt förklarade att jag bara skojade. Bara, bara skoj! Sedan gick jag.

söndag 13 april 2014

Jag blev uttagen!

Har varit på uttagning idag, och som tur är blev jag uttagen. (Puh!) Risken med uttagningar är att man inte blir uttagen, och då kan man bli deprimerad på kuppen. (Såvida man inte lyckas undvika det genom att tjata hål i huvudet på sig själv om hur bra man är bara-att-vissa-inte-fattar-det.) Men nu blev jag som sagt uttagen, och alltså känns det bra. Man är med. En i laget. I livets laguppställning, kan man säga, fast det kanske ger felaktiga associationer, gör det det?  Det är ju inget världsomvälvande steg jag tar, bara ett litet skutt. Som kan bli ett stort, för man vet inte vad som händer när man tar de där små stegen. Allt kan hända, det har man ju erfarenhet av!

Jag verkar lugn och trygg, sa de (och jag ba: mmmm, apselut...). Det var därför de ville ha mig. Och jag tänker att de inte känner mig de stackars satarna. Men snart gör de det och då får vi hoppas att min intressanta och mångfacetterade personlighet har hunnit arbeta sig så långt ner i deras undermedvetna ryggmärgar att det inte längre går att avhysa den. Visst?

tisdag 11 mars 2014

Helloe!

Skulle gärna ge er brottsstycken ur min komiska thriller när ni nu så hett önskar det (jo, det tror jag allt att ni gör) men tyvärr måste jag tänka på min image. Man ska inte underskatta betydelsen av en bra sådan, och nu när min är på topp (visst?) vill jag inte att den ska shanghajas och släpas runt i allsköns dynga. Annars skulle jag med glädje berätta både det ena och det andra, det förstår ni nog.

Vilket osökt för mig till den samtida svenska musikskatten. (Inga frivilliga kopplingar i övrigt.) Och jag behöver er hjälp här. Det finns en svensk låt som inte är så gammal men kanske inte så ny heller och jag behöver veta vad den heter. Jag är ganska säker på att det är en kille som sjunger och den handlar om kärlek. Kanske tycker ni att sökfältet än så länge är ganska stort, men håll i er för nu smalnar det av: Någonstans i låten frågar sångaren om de kommer komma ihåg 'kvällen'. Det uttrycks eventuellt i andra ordalag, men ni förstår andemeningen.Vilken låt är det? Va? Va? Va? Va? Va?

Mitt liv är en komisk thriller

Ja ... det var väl ... allt jag hade att säga idag.

fredag 28 februari 2014

Det kunde ha varit värre

Jag tar mig fram, och jag har klarat att genomföra mina lektioner trots alla trappor på vägen dit.

Och han funktionären som hade i uppgift att springa sist med 'eftersläntrarna' (mig) sa ungefär en gång var femte minut (vilket måste betyda att det är sant) att det är BRA att chocka kroppen. BRA, BRA, BRA! Kanske kickar det igång en föryngringsprocess? Hoppas.

Men jag tänker att jag nog inte ska fortsätta med det här organiserade språngmarscherandet ändå. Och jag har en genomtänkt anledning: jag vill inte bli för smal. Mitt midjemått är bara åttio centimeter och jag vill inte riskera att det blir mindre. Jag vet att det finns de som har ett midjemått under åttio, och som inte lider av det, men jag är inte en av dem. Tvärtom har jag kommit till den punkt i livet då jag inser värdet av att ha en fettreserv, och jag ser den fladdra iväg som ett korthus i vinden om jag ska fortsätta de höga knäuppdragningarna genom stan med Torbjörn och Anders på onsdagskvällarna.

Synd, eller hur. För om jag inte riskerade avmagring skulle jag absolut fortsätta.

onsdag 26 februari 2014

Då var det gjort

Era förslag tarvar ju ett eget blogginlägg, herregud vilken fantasi ni har. Men. Jag spanade inte in ungtuppar, spelade inte mupp, sprängde inga väggupp, spottade inte upp (mig), spanade inte med lupp, drack ingen Spendrupp och spände inte en endaste liten snupp. (Det sista var inte ert förslag, jag kom på det själv precis nu.)

Jag är ledsen att göra er besvikna men det var helt enkelt bara en sextio minuters språngmarsch i atletisk trupp, hit och dit i vår vackra stad. Mmm, sextio minuters språngmarsch i atletisk trupp. SPRÅNGMARSCH. I sextio minuter. Och jag gick till startplatsen helt frivilligt och helt själv (i min nya fina rosa träningsjacka).

Jag är ännu i chock, och kan därför inte redogöra för resten av händelseförloppet. Vet bara att jag kommer ha stora problem med att ta mig ur sängen imorgon bitti. Och att jag fick två nya kompisar! Torbjörn och Anders.

Ska göra något väldigt läskigt ikväll

Såvida jag inte ångrar mig, alltså.

Det är något jag definitivt inte hade gjort när jag var gift, no no no.

Det börjar på SP och slutar på UPP, och nu när jag outat det här kan jag inte banga, tänker jag. Bloggen är bra på det sättet. Ett slags stöd i tillvaron; som en byggnadsställning när man har svårt att stå på egna ben. Man kan tänka att man bara gör det (läskiga) för att ha något att skriva om på sin blogg. Och att det till och med är BRA om det går åt helvete, för underhållningsvärdets skull.

Nu tänker vi så.

tisdag 25 februari 2014

Lyckan är en såpad gris, håll den fast till varje pris

Tisdagsmornar är inte helller att leka med. Kände mig som en omkullvält långtradare när jag vaknade i morse. Stängde av alarmet och somnade om, helt sonika. Om inte solen stuckit mig i ögonen en timme senare hade jag nog inte kommit iväg till jobbet idag.

Men det gjorde den, och inte nog med det, den var inbäddad i snyggaste rosa slöjmolnen. Sådana soluppgångar ser man inte ofta, så jag satte mig raskt upp och kände ett slags sinnesrubbat stråk av lycka vandra genom kroppen. Det var fint.

måndag 24 februari 2014

Hemma igen

Åkte hem igår, men den resan var inte lika kul som ditresan för en ljushårig kvinna i fyrtiofemårsåldern med örhängen kom och satte sig bredvid mig. Inte för att jag har något emot ljushåriga kvinnor i fyrtiofemårsåldern med örhängen, men man vill helst inte sitta bredvid dem när man åker tåg. Jag klämde in mig mot fönstret så mycket det gick, men det är bevisligen ganska obekvämt att sitta på det sättet.

Och nu är det måndag morgon, vilket inte är så mycket bättre. Nästan sämre, till och med. VEM FAN KOM PÅ MÅNDAGSMORNARNA, får jag lust att skrika, men jag inser att det är ganska omoget så jag håller tyst.

lördag 22 februari 2014

Halleluja!

Jag hann med tåget. På vippen inte, men jag brukar alltid få till det i slutänden, hur det nu går till. (Någon däruppe måste gilla mig, lalalala). Nu kom jag springande mot loket med mitt skärp i handen, för det hade jag inte hunnit trä in i byxhällorna. Jag ska bespara er fler detaljer, men stressigt var det. Hittade varken telefonladdaren eller cykelnyckeln när jag skulle iväg och jag hatar den typen av oväntade händelser. Det finns inget utrymme för dem i mitt liv. INGET UTRYMME. Fatta.

Men nu sitter jag på tåget och det känns helt fantastiskt. Inte nog med att jag hann med det, jag sitter här och bloggar på min nya lilla Mac Air. Helt otroligt. Jag gillar den tekniska utvecklingen. Lyssnar dessutom på Spotify, inte undra på att livet är underbart. Bobby Womack har jag i öronen just nu, mmmmm. Gillar honom. Typ lika mycket som jag gillar att åka tåg.

Och i morgon tar jag tåget hem igen. Det blir skoj!

fredag 21 februari 2014

Pling plåååååång

Jag har kommit hem från London nu, om ni undrar?

Och i morgon åker jag till Stockholm, det är ett fasligt flängande på mig. Det blir så när man är singel - ingen vila ingen ro, bara slita bara gno. Ni vet ... när man är gift är man ju ganska passiviserad. Man vet kanske inte om det när man är mitt i det (äktenskapet), men herregud vad gifta människor är lata. Jag vet för jag har varit där. Och nu är jag inte det längre, så jag kan jämföra och uttala mig med viss empirisk tyngd. Och det jag vill betona är alltså att gifta människor är extremt slöa och liksom handlingsförlamade. Om det fanns något som hette äktenskapsbidrag tycker jag absolut att man skulle ta bort det. Det finns annat att lägga våra skattepengar på, eller hur.

Köpte fyra par mysbyxor med elefanter på i London, för att det kändes lite nytt och fräscht, och jag har på mig dem nu. Köpte också en snygg rosa träningsjacka som jag ska ha när jag löptränar i vår som den otroligt rörliga och aktiva singel jag är. Var har jag fått all energi ifrån? Och varför var jag så trött när jag var gift?

Nu får ni tänka en stund på det.

söndag 9 februari 2014

Idag tänker jag inte skriva något om barren

Finns liksom inget av värde att berätta i barrdepartmentet. Ni fattar.

Däremot kan jag meddela att jag åker till London med kompis på fredag för att skriva! Jag är otroligt bra på att hitta på roliga grejer, måste jag säga. Jättekul blir det nog, men det är klart, man kan ju inte veta. Det kan bli tråkigt också. Jättetråkigt. Blä, liksom. För livet är ju en aning oförutsägbart, inte sant. Skitspännande, med ett annat ord. Och i allra högsta grad interesting.

Annat kan man inte säga.

söndag 2 februari 2014

Jag ljög lite igår

Om man nu kan kalla det att ljuga.

Jag har inte dammsugit upp barren. Skrev det för att jag precis skulle göra det och behövde lite hjälp på traven. Målbild, ni vet. Det funkade inte. Men idag SKA jag dammsuga upp dem, och vad kan stoppa mig?

Okej, felaktigt ställd fråga. Men jag har faktiskt en del annat att tänka på, granbarr är inte hela livet, det är bara en liten del. Och jag tänker att ju längre tid in på nya året som de finns kvar i min lägenhet, desto större chans att jag minns the downside med julgran när vi närmar oss nästa jul, och då inte skaffar någon. Å andra sidan vore det ju trist, om jag skulle bli utan julgran i år, vilket talar för att jag ska dammsuga upp dem idag, inte sant. Men då måste jag kliva ur sängen... Tyvärr är jag inte gjord för att kliva ur sängen på söndagar. Speciellt inte sedan jag köpte mitt nya fluffiga täcke. Och vad är väl ett litet granbarr (okej, några hundra) i ett universellt tids- och avståndsmässigt perspektiv? (Tänk världskrigen och svarta hålet, till exempel) Inte mycket, inte mycket.

lördag 1 februari 2014

fredag 24 januari 2014

Halli hallå

Ni undrar väl hur det gick med min julgran? Jo, men det tror jag allt att ni gör.

Och då kan jag berätta att julgranen nu är uppsågad och forslad till soprummet. På ett handlingskraftigt och snofsigt sätt, om jag får säga det själv. Alltså är jag inte en sådan där hopplös person som aldrig får saker och ting gjorda, och det var dit jag ville komma. Är tacksam om samtliga nu begrundar detta en stund.

måndag 20 januari 2014

Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film...

Så skulle jag kunna tänka mig att göra det. Absolut. Och jag har en plan för den filmen, en slags handling kan man säga, som går ut på att huvudpersonen (that would be me) åker till lite olika ställen och chillar. Chilla, chilla i London några dagar. Chilla, chilla i New York. Chilla, chilla i Buenos Aires. Chilla, chilla på Nya Zeeland. I storstäderna finns gott om lämpliga utecaféer och parker (obs, glöm inte solglasögonen) och på Nya Zeeland lär finnas många gröna slänter att ligga på emedan man tuggar på ett grässtrå och studerar himlen. Mycket bra idé! Något annat kan ni inte säga. För övrigt kan ni få följa med, det vore väl kul.

Nu ska jag ta tag i min julgran, den ska ju sågas upp i bitar, remember. Det blev tyvärr inte av igår, men det var inte mitt fel för det som hände var att morgonrocken fastnade i halsbandet när jag provsvingade sågen. Jävla halsband!

söndag 19 januari 2014

Jag har en plan

Köpte en såg på Claes Ohlsson igår, och trots det uppenbart brutala i akten ska jag nu såga upp min gran i småbitar. Jag får helt enkelt förtränga känslan av att det är fel att göra så. Och glömma att det är min första egna och ovanligt fina gran. Symmetrisk som ingen annan, vilket givit den här matteläraren sinnesro hela julen. Såga, såga, såga. Inte så kul, men vad ska jag göra? Man kan inte spara på julgranar.

Okej.

Bortsett från den mordiska känslan kommer jag också få en farlig mängd granbarr att hantera, och då tänker jag så här:

1. Sopa upp så många som möjligt, och slänga dem i komposten.
2. Dammsuga allt sågspån.
3. Dammsuga de barr som sedan är kvar, in i minsta vrå.
4. Stuva ner alla likdelar julgransstumpar i plastkassar och dumpa dem i soprummet.

Klädsel: Träskor, morgonrock. (Och halsband men det hör ju inte hit.)

Förutom själva sågandet känns det här som en riktigt bra plan ... genomtänkt och så vidare. Skriv det!

torsdag 16 januari 2014

Nu har jag sågat upp min julgran i småbitar, förpackat delarna i plastpåsar och packat in dem i frysen

Skojar bara, men nu är jag less på den lille bastarden. Funderar på att hala ner den, med kulor och allt, från balkongen i ett snöre, men det är 'tyvärr inte tillåtet'. (Surpuppor.) Kan ge åttahundra kronor i böter.

Nå, det löser sig nog. Det mesta brukar göra det om man tar det lugnt och väntar ut processen.

För övrigt kan jag meddela att snödjupet i min stad är så pass att man utan större problem skulle kunna gömma en hel liggande gran i det vita. I morse när jag kom till jobbet var cykelställena helt tomma och jag kunde välja vilket jag ville, så mycket snö är det. Örebroare i allmänhet tror att man inte kan cykla när det kommit några decimeter snö, och det har de väl rätt i, men man kan ju dra cykeln till jobbet, eller hur.

Slutligen (eftersom detta ju är en frågespalt) :

How did you get rid of your Christmas tree?

måndag 13 januari 2014

Alltså, jag har fått svar nu!

Redan igår kväll, faktiskt. Har bara glömt att berätta det. En timme och femtioen minuter tog det den här gången, och jämför man det med de fem timmarnas väntan jag fick utstå i tisdags så kan vi notera en förbättring på sextiotre procent. Innehållet i sms:et var dessutom även denna gång till belåtenhet, vilket gör att man gott och väl kan smacka på med ytterligare sju procentenheter och avrunda det hela till sjuttio procent.

YES!YES!YES!

Liksom.

söndag 12 januari 2014

Uuuuäh uuuuäh uuuuäääääääh

Ni fattar.

Väntar på sms igen.

Livet är hårt för Nilla nuförtiden.

onsdag 8 januari 2014

Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare…

Så skulle jag inte göra det. Det är inte min grej att hångla med personer ur någon yrkesgrupp under pistolhot, och författare utgör inget undantag.

Annars är aktiviteten i sig trevlig, det tycker jag.

Nog om det, för nu ska jag berätta att svaret kom till slut. Efter fem timmar. FEM timmar. Att det var fem timmar av viss vånda behöver jag väl inte nämna? Fem timmar är helt enkelt för lång tid för ett vändande sms, och man undrar vad håller folk på med som inte har koll på sin mobil under fem timmar? Vad GÖR de?

Nåväl. Sms:et var i en positiv anda, och det var också lite roligt. (Lite.) Vilket lett till att femtimmarstraumat har börjat lösas upp så sakteliga. Tycker ändå att människor som har för vana att lägga ifrån sig sina mobiler ska ha någon slags straffpåföljd. Säg att de till exempel fick böta tusen kronor varje gång de inte svarar på ett sms inom en timme från att de fått det, då skulle det bli fart på dem! Något vi alla i slutänden skulle tjäna på.

tisdag 7 januari 2014

Det där med att leva så att det känns - jag tror jag skiter i det

Ni vet hur det är när man har skickat iväg ett sms som är av typen på-liv-och-död och man inte får något svar? Fy satan, alltså!

Så nu tycker jag att ALLA kollar sina mobiler och har ni fått något sms (det är inte säkert att man ser att det är ett på-liv-och-död-sms, tvärtom kan det verka förrädiskt samlat) så SVARA, för alla avsvansade smådjävlars skull.

måndag 6 januari 2014

Todiloooe!

Nu hoppar vi (läs:jag) på Onekligens bloggrubriklista för varje dag i januari. Jag har missat några, men det gör inget. Kanske tar jag någon av de rubrikerna någon dag när andan faller på. Speciellt andra januaris rubrik om vilken textrad ur en låt man skulle tatuera i svanken om man var tvungen (pistolhot!). Den tål att tänka på.

Men idag är rubriken: Hepp! Dagens boktips.

Och då får det bli den jag läser just nu: Förr eller senare exploderar jag av John Green

Finns på pocket.

Nu har jag bara kommit till sidan fyrtiofyra, men så jävla bra är de sidorna att jag rekommenderar hela boken. Sidan fyrtiotre, par example, har jag läst sisådär tio gånger och fler kommer det bli. Så läsvärd är den. Det finns fler sidor som är väldigt bra (av de jag läst), men ingen har kommit upp i tio läsningar, kanske tre bara. I genomsnitt.

Ni får ju bestämma själva om ni ska läsa boken eller inte ... men vill ni vara min kompis så ... kanske det är bäst.