torsdag 28 oktober 2010

Var ålder har sin charm

Ibland tar IRL över så till den milda grad att jag nästan glömmer bort bloggen. Nästan, alltså.
Den, bloggen, hänger där bak i huvudet som ett litet fladder men det finns inte plats för den att komma fram dit där the action is. (Där auktionen är.)
Idag har jag skickat iväg mellandottern på en treveckorsresa till pojkvännen som bor på andra sidan Atlanten. Äldsta har åkt hem till sig och teaterproduktionen hon håller på med, och maken jobbar i utlandet. Min yngsta och hennes pojkvän är dock duktiga på att fylla huset med liv på egen hand; de slåss just nu om en kudde. Tänk att det kan låta så mycket! Ack, ljuva tonårstid.
Jag, som ju passerat den tiden med några decennier, sitter framför datorn och försöker ha roligt med min blogg och ett glas treo som står vid min sida. Var ålder har sin charm.

tisdag 26 oktober 2010

Lite lullig

Har precis kommit från akupunkturen så jag är lite lullig. Det är bra, säger min sjukgymnast. Man ska bli påverkad. Än så länge har den här behandlingen dock inte påverkat min huvudvärk, men skam den som ger sig. Min sjukgymnast sticker i fler nålar för varje gång. Och jag sjunker längre och längre ner i britsen som en lealös padda. När jag efter en halvtimme ska upp, i min byxor + bh-outfit, är jag inte mitt smidigaste. Eftersom det finns en stor spegel på väggen vet jag att jag inte heller är mitt snyggaste just då. Eller så är det precis det jag är, om man är en sån som vägrar de ytliga skönhetsidealen man kan se i reklam och sånt. Om man tycker skönhet är precis det motsatta till HM´s underklädesmodeller, då är jag en kanonpingla när jag är nyakupunkterad.

Här hemma har jag just nu hela familjen plus bonusson; jag känner mig som solen runt vilken alla planeter snurrar. Mina planeter snurrar förvisso med större oregelbundenhet och godtycklighet än den riktiga solens, men om man tänker ett solsystem i lätt kaos? Eller så är jag bara lullig. Vi kanske inte är ett solsystem överhuvudtaget.

I mitt eventuella solsystemskaos lyckades jag tidigare idag skriva en halv A4 på mitt romanprojekt. Texten avslutades med en replik:

"Inte lite, hon är HELT jävla galen!"

Hur tycker ni jag ska fortsätta efter det?

söndag 24 oktober 2010

Eftertankar

För ett antal år sedan jobbade jag heltid som gymnasielärare. Det var slitigt. Under de åren utvecklades min huvudvärk som idag är konstant.
Ibland tänkte jag att jag skulle vilja gå ner i arbetstid, kanske jobba 80%. Men att göra det? Nej, det kändes omöjligt av flera skäl, en del vågade jag knappt tänka högt.
Som exempelvis att jag såg det som ett misslyckande att gå ner i tid om man inte hade småbarn. På min arbetsplats fanns många som gått ner i tid och de var uteslutande kvinnor. Som inte orkade jobba heltid, tänkte jag. Och en sån ville jag ju inte vara. Jag ville vara en sån lärare som jobbade engagerat på heltid, som inte sa nej till nya arbetsuppgifter, som kollegor tyckte det var lätt att samarbeta med, som eleverna tyckte om och uppskattade, som var positiv när chefen kom med nya förslag; en superlärare helt enkelt. Allt annat vore ett misslyckande, kände jag. Livsfarligt. Ur flera aspekter.
Med hjälp av nära och kära kom jag såsmåningom att förstå att jag var på väg att köra åt helvete med mitt eget liv och insåg att det var ett steg framåt, inte bakåt, för mig att gå ner i arbetstid. När jag väl gjort det kände jag inga tvivel och jag kände mig inte misslyckad, tvärtom; jag fick mer tid till det i mitt liv som verkligen spelar roll. Jag kände mig som en vinnare.
Inte ens min dåvarande chef, som vid lönesamtalet motiverade mitt lägre påslag med att jag "ju av någon anledning inte jobbar heltid", kunde få mig att tvivla. När hon hänvisade till den här väldigt suspekta anledningen blev det tydligt för mig att hon såg min nedgång i arbetstid som ett misslyckande för mig. Men då visste jag att det inte var det.
Nu har jag hoppat av jobbet helt och hållet ett år. Längre tillbaka hade även det varit omöjligt. Bara misslyckade lärare gör sånt, hade jag tänkt då. Och jag hade stirrat mig blind på alla pengar jag skulle förlora, kanske inte så mycket årslönen som förlorade pensionspoäng och ett års förlorat lönelyft.
Den här helgen har jag påmints om vad som är viktigt i livet, och jag känner mig så glad över att jag vågade hoppa ner och av. Jag kommer kanske hoppa på jobbet igen men jag kommer förmodligen aldrig mer jobba heltid, och att ständigt vara positiv till chefers nya förslag har jag slutat med för gott. Senaste åren har jag varit en riktig ragata på jobbet. För att det har behövts.
Det finns så mycket i mitt liv som jag vill ha tid för och jobbet kommer, helt enkelt, ganska långt ner på den listan.

lördag 23 oktober 2010


Till Malde

fredag 22 oktober 2010

Det är PLÅGSAMT att vänta på respons

Väntar på respons på mitt skrivprojekt från min lärare. Det tar tid för hon har mångas texter att läsa.
Jag sitter här och förstår det.
Jag är så tålmodig och förstående och lugn som man bara kan vara när när man levt i 48 år eller mer.
Eller är det 18, nu igen?
Det måste vara 18. Inte för min släta hys skull men vart tog min värdiga mognad vägen?
Varför har inte jag genomgått den? Den där som filar av hörnen på rädslan, otåligheten och sårbarheten. Ni vet. Alla ni som sitter där med ert värdiga lugn.

Okej, alla mina läsare är kanske inte där ännu.
Men ändå.

torsdag 21 oktober 2010

Skottsäker overall, kanske...?

Polisen går ut och uppmanar människor i Malmö, i synnerhet de med invandrarbakgrund, "att vara försiktiga när de är ute kvällstid" så de inte blir skjutna.
Hm, hur gör man då? Jag har mörkt hår och bruna ögon så jag skulle verkligen vilja veta, utifall att den där skjutgalningen skulle dyka upp i min stad.
Smyger man längs med husväggarna? Det bästa är kanske att krypa? Gömma sig bakom träd och springa som fan när man ska från det ena trädet till det andra?
Eller kanske helt enkelt stanna inomhus? Som kvinna ska man ju ändå göra det för att se till att man inte blir våldtagen, så då slår man ju två flugor i en smäll. Bravo.

onsdag 20 oktober 2010

Oj, klockan är visst snart ett...

Jag: - Nämen, gå och lägg dig nu!

Jag: - Ja men va fan, jag ska ju inte upp imorgon!

Jag: - Nä, men du kan väl inte vända på dygnet för det.

Jag: - Och varför inte?

Jag: - Därför att det inte är bra för dig.

Jag: - Vadå inte bra? Jag tycker det känns skitbra.

Jag: - Men skärp dig! Tänk på att du är 48 och inte 18.

Jag: - Måste jag?

Jag: - Måste och måste...Nänä, gör som du vill då.

Jag: - Men tack! Vad snäll du är!

Jag: - Det var så lite så.

tisdag 19 oktober 2010

Jag undrar!

När jag ska sluta gå till jobbet på nätterna?
I natt missade jag en friluftsdag. Jag märkte inte att jag hade missat den förrän den var över och då är det illa. Hade jag lektioner i tomma klassrum, kan man undra.
Sedan kom jag på att jag glömt bort att informera mina elever om att det var kulturtemadag nästa dag. Klockan var 21 på kvällen och jag letade febrilt i min pärm efter schemat för temadagen så att jag skulle kunna sätta mig och ringa runt till min klass och berätta när de skulle vara på en viss föreställning, och berätta att de inte skulle ha mattelektion kl.08 på morgonen. Det var för mycket papper i pärmen och alla papper var hala och gled ur mina händer. Usch, vad stressigt det kändes.

Kanske min hjärna tror att jag borde vara på jobbet? Att anledningen till att jag inte gått dit hittills den här hösten är att jag har missat att terminen har börjat? Kan vara så.

måndag 18 oktober 2010

Min skrivarkurs

Till på onsdag ska jag skriva en dialog som utspelar sig i mitt kök.
Den ska vara en A4 lång och skildra en konflikt.
Tralala.
Jag som aldrig har bråkat i mitt kök, hur ska det här gå?
Haha.
Man kan ju börja med en replik och se vad som kommer sedan.

Exempelvis:

"Älskling, när du ägnade tre timmar åt att göra rent kylskåpet glömde du visst inre vänstra hörnet på femte hyllan..."

eller

"Mamma, vad äckligt det luktar, vad får vi till middag?"

eller

(till mamman i familjen)
"Oj, sitter du fortfarande vid datorn...? Du håller inte på att bli beroende?"

eller

(till barnen)
"En av er tar ut soporna och den andra tömmer diskmaskinen, ni får själva bestämma vem som gör vad."

Inget av det här har lett till konflikt i vårt hem förstås, men man kan ju tänka sig hur det låter i andra familjer.

söndag 17 oktober 2010

I'm a slow blogger too

Som ni kanske märker.

fredag 15 oktober 2010

Slow writing

Idag har jag skrivit en halv A4 på min roman.
Man skulle kunna tro att mitt skrivande går trögt men nej då.
Det är bara det att jag är en slow writer. Jag skriver långsamt, tänker, letar rätt formuleringar och liknelser, slår i synonymordboken.
Sedan läser jag igenom texten och ändrar det jag känner behöver ändras. Och därefter läser jag igenom den igen tio gånger för att fila.
Klart som fan det tar tid, men jag kan inte och vill inte skriva på något annat sätt.
Så, nu har jag tagit konsekvensen och mailat min chef om att jag inte vill börja jobba igen i januari, att jag behöver VILL VILL VILL vara ledig till augusti.
Jag har inte fått svar än.

Akupunktur: fem brödrostar

Nu har jag fått akupunktur två gånger mot min huvudvärk och jag är helt såld.
I en halvtimme får jag ligga på magen på en skön brits, med en kudde under fötterna så de kommer upp lite, och ansiktet i en sån där ring med utsikt mot golvet. Sjukgymnasten sticker i tre nålar på var sida om nacken som han sedan med jämna mellanrum kommer och vrider runt. Det känns. Ont. Och skönt. Som när man får ömma muskler masserade ungefär.
Vill du lyssna på radio, frågar han. Mm, säger jag. Vilken kanal, undrar han. Ta vad du har, säger jag och sedan ligger jag där och lyssnar förstrött på Lotta Bromé när hon snackar med sin lite hesa släpiga Lotta Bromé-röst om det eeena och det aaandra. När hon sen spelar någon låt som jag tycker så där alldeles väldigt mycket om så får jag nästan tårar i ögonen för att det känns så skönt att ligga där och bli ompysslad med nålar som snurras runt i ömma muskler och lyssna på den där låten som är så himla bra.
Om det här dessutom hjälper mot huvudvärk är det ju helt fantastiskt. Jag hoppas det tar ganska många behandlingar.

torsdag 14 oktober 2010

Välkommen Eilert!

En ny karaktär har dykt upp i min roman.
Han heter Eilert.
Eilert, liksom?
Var kom det ifrån?
Han verkar ganska patetisk men jag har bara träffat honom litegrann, så det är svårt att säga hur han egentligen är.
Det lär visa sig.

onsdag 13 oktober 2010

På min gata i stan händer det grejer (kanske inte så mycket som det händer på era gator, men ändå)

Nu har den nye grannen varit här igen. Med sig hade han en tjej. Och var det inte märkeskläder de hade på sig så vet jag inte vad. Hon såg ut som en som rider, han som en tvättäkta brat. Bakåtslick, uppslagen trenchcoatkrage och hela kittet.
Men jag har inga fördomar, de kan säkert vara trevliga. Och jag kan mycket väl ha missat någon obrattig detalj för jag ville ju inte stå där och pressa näsan mot fönsterrutan.
Nu råkade jag stå där ändå. Just vid mitt köksfönster har jag en köksbänk, och där stod jag av en slump och försökte få bort en klibbig degklump, ett blivande franskt lantbröd, från händerna. Inte mycket att titta på men det tyckte tydligen de för jag märkte att de kollade. Jag flyttade mig lite från ena sidan av fönstret till den andra och tittade lite förstrött på buskarna utanför för att de inte skulle få intrycket att jag glodde tillbaka.
Nu kommer jag förmodligen ha en byggarbetsplats att titta på framöver när jag bakar och lagar mat. Huset de köpt är byggt på femtiotalet och har mig veterligen aldrig renoverats. Jag tror att det bara finns en toa till exempel. Inte för att man kan dra några slutsatser bara baserat på deras märkeskläder men två toaletter vill de nog i alla fall ha. Och en hel del annat, om jag får gissa. Men veta kan man ju inte.

Som en liten missfärgad (beige) bakelse guppar den nu omkring i cyberspejs

Nu har jag skickat in början på mitt skrivprojekt!
Hjälp, liksom.
Min största rädsla är att tonen inte går hem.
Att de som ska ge respons tänker: Men, oj, den där människan som skrivit detta kan inte ha alla hästar eller getter eller kossor eller vadenuär i stallet. Och vilket gravitationsfritt solsystem har tagit in henne i sin omloppsbana?
Den typen av reaktioner är jag mest rädd för.

tisdag 12 oktober 2010

Blogger HALLÅ!

Alltså, jag inser att jag kanske inte kan kräva så himla mycket i det här fallet i och med att jag inte betalar Blogger för att blogga, men NÄR tänkte ni komma till rätta med ERROR 503???
Jag blir galen när varannan av de genomtänkta, välformulerade och kloka! (i synnerhet kloka) kommentarer jag skriver hos mina bloggvänner bara går upp i rök: Service unavailable error 503.
DU på blogger som har hand om just det 503:e felet:
Se mig! Hör mig! Fixa mig!
Oj, fixa felet, menar jag.
Skynda, skynda innan jag freakar ur och börjar gå bärsärkagång i kvarteret blir irriterad.

Dagens filosofiska cirkelresonemang

Mitt vardagsliv ger inte så mycket till min blogg nuförtiden. Inte så mycket händer, förutom i min fantasi, förstås.
Idag har jag gjort äppelkaka. Sådana har jag gjort i massor denna höst eftersom jag hunnit.
Jag har också smygkikat i köksfönstret på någon som jag tror tänker köpa huset mittemot vårt. Det är en ganska stor happening. Inte mitt smygande, alltså, utan det faktum att vi snart får nya grannar.

Den här, om han nu är vår nya granne, såg lite skitnödig tråkig ut, måste jag säga. Å andra sidan så ser jag ju inte så jävla rolig ut själv, så det jämnar väl ut sig. Eller, det som jämnar ut sig är nog hans snobbighet, som jag tyckte mig ana, i kombination med min osnobbighet. Osnobbighet som i jag-bär-mina-kläder-tills-de-går-sönder-och-jag-skulle-aldrig-köpa-något-för-ett-märkes-skull. Eventuellt skulle en del påstå att det också är en form av snobbighet och kanske har de en poäng där. En snobb är nog, när man tänker efter, någon som fördömer andra i samma veva som den upphöjer sig själv.
Och så gör ju alltid aldrig jag. Gör jag inte. Alls. Bara när jag skymtar en person genom fönstret som jag direkt kan se inte håller måttet.
Och så.
Men han såg skitnödig ut.
Så det så.
Och så var han i trettioårsåldern också.
Såna vet man ju hur de är.

måndag 11 oktober 2010

Tänk om man inte kunde ljuga! Det vore inte roligt.

Då har jag ljugit ihop dagens A4. Duktigt jobbat.

Jag minns en gång när jag var sju år och min bästis sa att hennes mamma sagt åt henne att inte lyssna på allt som jag sa.
Jag förstod ingenting, varför det?!
Det är för att du ljuger så mycket, svarade min bästis sanningsenligt. Nettan hette hon förresten, hon flyttade till Västerås sen.
Jag tänkte och tänkte, försökte verkligen komma på vad jag hade ljugit om men kunde bara komma ihåg en enda sak: att jag hade fått en guldhamster. Det hade jag inte. Det var inte så himla mycket ljugande, tyckte jag. Inte så mycket som Nettans mamma fick det att låta som i alla fall.
Efter det hade jag en känsla av att det inte var bra att ljuga, att man liksom var en sämre människa då. Och varje gång jag gjorde det fick jag dåligt samvete.

Tills nu. Äntligen inser jag att det är i ljugarbranschen jag hör hemma. Pga av Nettans mamma tog det fyrtio år innan jag hittade rätt men NU har jag tagit tjänstledigt för att sitta och ljuga dagarna i ända. Och aldrig har jag väl varit lyckligare.
Jag hoppas Nettans mamma läser det här och att hon lär sig en läxa.

Måndagsmorgon

Ljuvliga måndag!
Vaknade av att morgonsolen gjorde en tavla på väggen över sängen. Nu sitter jag i köket med macka och kaffe och knappar på min dator (obviously). Ute är himlen sommarblå men gula löv och glittrande frost snackar höst.
Om en timme ska jag vara hos sjukgymnast och testa akupunktur mot min huvudvärk. Det blir intressant.
Sen ska jag skriva skriva skriva. Har bestämt mig för att bli lite mer strukturerad (ähum). Känns som att jag har haft den typen av föresatser förr men nu gäller det mitt skrivande, och inget annat tråkigt, och då blir det väl annorlunda? Ska skriva en A4 om dagen på mitt projekt. Sen kommer jag förmodligen kassera tre sidor av fyra, det har jag gjort hittills, men enda sättet att få något att kassera, och något som duger att spara, är ju att skriva som sjutton. Det är en nästan magisk känsla att gå in i den världen som jag skapar via mitt tangentbord. Om man tänker rationellt så är det jag som styr och bestämmer varenda detalj i berättelsen, ändå känns det som att den lever sitt eget liv, som att det som växer fram är utom min kontroll. Oj, kan jag känna när jag läser igenom vad jag skrivit. Det blir något som jag inte såg medan jag skrev. Det är häftigt.

lördag 9 oktober 2010

Min udda lördag

Idag har jag en sån dag som jag nästan aldrig har.
Jag har t ex shoppat kläder och skor.
Det är inte min favoritsysselsättning.
När jag ska köpa jeans och möts av en skylt som säger 25% rabatt på jeans så känner jag bara:
FÖR I HELVETE, om jag hittade ett enda jävla par jeans som PASSADE så skulle jag SÅ skita i priset.
Till slut köpte jag ett par stretch med resår i midjan. Tveksamt om de går under namnet jeans.
Sen köpte jag ett par skor, nu kan jag slänga mina gamla trasiga.
En tunika blev det också, detta gudabenådade plagg som döljer det mesta mellan halsen och knäna. Ja, det var en ganska lång tunika. Och bred.
Anledningen till att jag överhuvudtaget gav mig ut i kläd- och skoaffärer på en lördag är en middag och show med maken och hans arbetskompisar ikväll. Det hör till ovanligheterna att jag ger mig ut i natten på det viset, men nu kommer jag i alla fall vara snygg i mina resårjeans och min tunika. Den sistnämnda är beige förresten. Jag kan blunda och stryka med handen på tyget och tänka på min beiga roman om jag får tråkigt.
En bonus av dagens shopping är att jag nu har kläder till nästa år då jag ska lansera min roman på bokmässan. Eller vilket år det nu blir. Då är man ju gärna lite uppklädd, tänker jag.
Det blir roligt.

På temat behövs verkligen lördagarna?

Det är ju trevligt med lördagar.
Och så.
Men mycket skriva blir det inte.

fredag 8 oktober 2010

Vad mycket man kan hinna på fem minuter!

Idag har jag träffat en bloggkompis för första gången!
I fem minuter varade träffen.
Det var väldigt kul.
När jag sa att jag skulle sakna hennes blogg i helgen (då hon är bortrest) sa hon: Nä...?
Jo, sa jag då.
Vi hann också prata om sjuka barn, humor, fester och kemi.
Minst en av oss måste ha varit en jävel på att babbla, helt enkelt.

Så kan det gå

Skrev för ett tag sedan om min äldsta och mellandotters problem med sina datorer. De köpte samma typ av HP-dator för ett och ett halvt år sedan och för ett tag sedan, när garantin gått ut, drabbades båda datorerna av överhettning, brummande fläktar och skärmflimmer.
Jag genomgick en helvetes massa krångel för att få datorerna reklamerade; ärligt talat, de gör allt för att man inte ska orka. Om det skrev jag här för några veckor sen, som sagt.
En kille från HP som hittat min blogg hörde av sig: Hej, jag har läst på din blogg att du har problem med era datorer...
Nu har de lagat äldstas dator och uppdaterat den så att den är som ny. Mellandotterns dator hann lägga av helt innan jag lämnade in den och nu har hon fått en ny. Hon hämtade ut den igår.
Vad ska man säga?
Det lönar sig att ha en blogg.

torsdag 7 oktober 2010

Idag är också en dag

Sov till 10.20!
Totalt oplanerat.
Och här satt ni allihopa på rad imorse och väntade på ett inlägg, förstår jag. Alltmedan jag låg i sängen och snarkade med öppen mun. Jag har vitt påslakan med beigegrå blommor på. Mitt huvud, med sin bruna kalufs (några få inslag av grått), ligger normalt sett på kudden och ett ben sticker för det mesta ut, men resten av mig är dolt under täcket när jag sover.
Det var dagens bild. Alla bilder kan inte vara vackra.

I natt har jag varit uppe flera gånger pga av akut illamående. Frusit har jag också gjort. Jag tror att jag är lite sjuk. Men det känns okej, jag slipper ju oroa mig för hur det löser sig på jobbet när jag inte kommer dit. Jag kan istället sitta här, utan någon ängslan, och vara precis så sjuk som jag känner mig.
Som grädde på moset visade det sig också att det inte var den här veckan jag skulle lämna in mitt skrivprojekt (början på min beiga roman) utan nästa vecka. Helt fantastiskt lugnt och skönt känns det.
Och nu en kopp kaffe.

onsdag 6 oktober 2010

Hur man skaffar en ny scrambler

Skulle göra en betalning på nätet när jag upptäckte att min lilla scrambler, som man måste använda, signalerade slut på batterierna. Kan den få slut på batterierna, liksom?
Mindes att någon sagt någon gång att det bara är att gå in på banken och få en ny om man behövde, att de har en massa scramblers i sina lådor som bara ligger och väntar på att kunder ska komma och hämta dem, så jag hoppade upp på cykeln och trampade in till stan.
Inne på banken tog jag en nummerlapp och ställde mig för att vänta. Ganska snart insåg jag att det var krypfart på kön och att det skulle ta minst en halvtimme för att få be om en scrambler. Jobbigt. Jag hade en beige parkas på mig där jag stod och väntade väluppfostrat och vägde på än det ena och än det andra benet. Som om inte det räckte så stod jag i ett hörn av lokalen.
Nej, tänkte jag, om jag skulle ta för mig lite, ta lite plats. Och så gick jag helt resolut fram till en bankpersonal som inte såg så upptagen ut.
"Jag skulle bara hämta ut en sån här scrambler", sa jag och viftade med min gamla. "Onödigt att vänta i den långa kön, liksom." Jag lät lite lagom kaxig, sådär som folk som tar plats låter.
"Jaha? Vad är det för fel på din då?", sa kvinnan på andra sidan disken. Av någon anledning såg hon förvånad ut.
"Slut på batterierna", sa jag.
Hon var tyst ett par sekunder.
"Ja... men batterier kan man byta", sa hon sedan och tittade på mig med en blick som helt klart avslöjade att hon placerade mig i kategorin korkade kunder.
"Hm", sa jag. "Men jag har ingen sån där liten skruvmejsel för att öppna batteriluckan. Och så vet jag inte vad det ska vara för batterier."
"Okeeej...", sa hon. "Du kan köpa batterierna i affärer som säljer batterier...Du kan också beställa via en länk på bankens hemsida, jag kan hjälpa dig om du inte vet hur man gör...?"
Maj Gadd, det är klart jag vet vad en länk är, jag har ju till och med en blogg!
"Jaha...men skruvmejseln då?", sa jag. Jag hade ju redan blåst alla intelligenspoäng så varför inte.
Nu såg hon faktiskt lite osäker ut. Jag insåg att jag snart skulle vara i hamn.
"Det finns såna där små etuier att köpa med en uppsättning små skruvmejslar. Och de kan ju vara bra att ha till annat man ska fixa också. När man ska skruva andra saker och så..." Hennes tålamod prövades, det kunde man höra på rösten.
"Jaha", svarade jag och kom i detsamma på att det ju skulle ta tid för mig att få de där batterierna om jag beställde dem, och att jag behövde dem idag!
"Men jag behöver scramblern idag", sa jag.
Då gav hon upp.
"Okej, jag ska se om jag har någon i min låda här borta", sa hon, och det var klart att hon hade! Jag fick den i ett litet vadderat paket. Med en sladd. Vad man ska ha sladden till vet jag inte men jag har lagt den i vår sladdlåda i hallen.
Och nu har jag en alldeles ny och fin topnotch scrambler!
'Cause I'm worth it.

Hallå Jonas Karlsson!

Nu har jag läst båda de novellsamlingar som Jonas Karlsson har gett ut. Framlänges och baklänges.
Jag undrar vad Jonas Karlsson tänker att jag ska läsa nu?

tisdag 5 oktober 2010

Vad är väl en bal på slottet

Ikväll har mitt liv varit så där perfekt som det alltid borde vara. Suck, liksom.
Det började sent i eftermiddags med att jag cyklade upp till stan och mötte yngsta dottern. Hon ville att jag skulle följa med och köpa hårfärg och foundation. Hennes pojkvän var också med. Vi gick till Åhléns där pojkvännen och jag var smakråd i ungefär två timmar innan hon bestämde vilken färg hon ville ha. Det blev en rödaktig. Det kommer bli jättefint, hon passar i alla hårfärger.
Sen åkte vi hem där mellandottern och yngstas pojkvän fixade tacos medan yngsta gjorde hundgodistårtor till hundarna eftersom minstinghunden Nellie fyller tre idag. Och jag, jag svängde ihop en kanelbullssmet! Alltihop skedde samtidigt i köket, det var jättemysigt. När hundarna fick sina tårtor avstannade all annan aktivitet, vi sjöng Ja må dom leva (om vi bara hade sjungit för lilla Nellie hade det inte varit så kul för Nabbe), och alla tittade på voffsingarna när de åt upp sina tårtor. Det tog 20 sekunder.
När maten var klar åt vi. Tacosgrönsakerna var fantastiskt fint hackade, så små bitar orkar jag aldrig skära. Pojkvännen har ett trick när han skär gurka, han har försökt lära mig det tidigare, men jag är lite tröglärd. När jag ätit klart var det en lagom kvart kvar till Desperate Housewives började, så då hann jag kavla ut bulldegen, dunka på kanel, äta lite deg och dela upp det hela i småbullar.
Äntligen fick vi sen titta på Desperate Housewives! I den här familjen tycker vi verkligen att det är på tiden att de är tillbaka. I andra reklampausen slängde jag fram O'boy och en korg med varma kanelbullar på soffbordet. Då kände jag mig som en riktig bullmamma! Trots att jag bara bakar bullar ungefär en gång per år.
Nu har jag varit ute och gått med Nabbe, han behövde gå av sig lite tårta, det var ju inte han som fyllde år.
Köket ser ut som ett bombnedslag, men det tar jag itu med imorgon.

Observera

Jag menar beeesch, inte bäääsch.
Dessutom är det lite rosa mellan raderna.

Fyra nyanser av beige

Nu har jag läst igenom det jag skrivit och som jag ska lämna in för respons imorgon kväll. (Känslan: jag hänger och dinglar i en bit tandtråd över ett stup.)
Jag måste säga att det blir en väldigt beige berättelse. Väldigt beige. (Ni får gärna skriva en kommentar om att ni gillar beiga berättelser.)
Nu ska jag tvätta sängkläder, kanske känns det bättre sen.

Kanelbullar, mandelskorpor och gräddtårta

Det blev inga kanelbullar igår för mig, kanelbullens dag till trots. Det kan jag inte tillskriva min fantastiska karaktär, tvärtom, det berodde på lathet. Eller, lathet och lathet, det är ett så tråkigt ord; avsaknad av ork, snarare.
Jag cyklade i alla fall iväg och köpte jäst och det andra som ska vara i kanelbullar, men sen tog orken slut. Nu måste jag baka kanelbullar idag istället. Aj, då. Idag som det är mandelskorpans dag enligt Spader Madame och det måste stämma för hon har aldrig ljugit i hela sitt liv, det är jag helt säker på.
Så det blir väl till att trycka i sig både kanelbullar och mandelskorpor idag. Lite gräddtårta också, för jag missade gräddtårtans dag i söndags.

måndag 4 oktober 2010

Apropå att skriva (f'låt att jag tjatar)

Det finns någonting som jag försöker fånga i min roman. (Ja, nu skriver jag roman, jag är lite less på mitt konstrande.) Än så länge vet jag inte vad det är, det där jag ska fånga, för det är lite luddigt i kanterna. Man kan säga att det hittills mest är en känsla som är lite mjuk och studsig. En rosa känsla, fast inte romantiskt rosa, mer jordnära rosa. Beige, kanske.
När jag kommer på vad det är ska jag tala om det. Fast det beror på vad det är, förresten. Man kan inte berätta vad som helst, ju.

Och nu känner jag att jag inte är klok som skriver i min blogg att jag tar tjänsledigt för att skriva en bok. Vad tänker jag med? Hur kommer det kännas när det sen inte blev någon bok och alla vet? Jag som hatar att misslyckas när andra ser på. Hur ska det gå, hade jag tänkt?

Den där skrivarlyan

Har under eftermiddagen suttit och skrivit på mitt projekt. (Roman skulle man också kunna kalla det, om man var lite daring.)
Helt inne i den världen har jag varit med dess halvjobbiga lilla huvudperson (som inte är jag).
Så kände jag vad hungrig jag var, och ena dottern kom också och hungergnällde lite, så jag lämnade mitt projekt (som man skulle kunna kalla roman om man vågade) och ställde mig vid spisen för att hacka lök, strimla fläskfilé och choppa bacon. Vad händer? Jo, projektet (som man skulle kunna kalla romanen) fortsatte att rulla på i mitt huvud och jag fick inte stopp på det. Blablablabla; den ena bra formuleringen efter den andra vevades fram utan att jag kunde skriva ner det eftersom jag lagade mat. Min hjärna har ingen stoppknapp, det visste jag i och för sig förut, men nu blev det extra tydligt. Bla bla bla bla bla bla bladderibludder. Ingen hejd på det.
Det känns som att detta fenomen är ytterligare ett tecken på att jag behöver en skrivarlya. En lya där det är nära mellan spisen och skrivbordet, eller, en lya med kock.

söndag 3 oktober 2010

Mina modesta krav

Om jag hade en liten skrivarlya med utsikt, kanske över hagar, ängar, en sjö och en kulle, en lya med en liten balkong vars dörr skulle stå öppen. Ett litet, ganska stort rum med stora fönster och träpersienner som silade solljuset så där som på film. Och några stora gröna krukväxter på fönsterbrädan i marmor, så att kvällssolens ljus, när persiennen var uppdragen då, bäddade in hela lägenheten i ett brokigt guldskimmer.
Och så en öppen spis i ett hörn för kalla vintermornar, och alla kvällar när jag ville lyssna på eldens sprakande och knastrande. Ett stort vackert vitmålat bord framför fönstret, där jag dagtid skulle sitta med min dator, en stor kopp kaffe och den milsvida utsikten. Ett litet kök, precis lagom stort för en, där jag kunde slänga ihop äppelkaka och gräddtårta när andan föll på och jag behövde lite tilltugg till kaffet.
Då skulle jag nog kunna skriva en roman.

lördag 2 oktober 2010

Nähä

Det var tydligen ingen som ville testa den där aktiviteten i förra inlägget.
Förutom trettio ryssar som passade på att kika in kl.18.51. (Vadan dessa punktliga massbesök från andra länder?)
Jag antar att detta kan innebära en del konflikter i ryska mataffärer de närmaste dagarna. Lite som på den gamla sovjettiden då de också slogs om matvarorna.
Det var inte mitt fel, kommer jag säga om någon frågar.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt del 5

Känner att jag behöver spänna bågen och skruva fjädern ett varv. Hotta upp mina idéer, helt enkelt.
Till min hjälp har jag tagit Knasterfaster (hon är lyckligt ovetande) som lanserade en aktivitet i en kommentar till mitt förra inlägg.
Nu kör vi.
Det hela går ut på att ta en fylld kundvagn i en affär, dvs en vagn som någon annan redan fyllt med mat, och gå till kassan och betala. Så enkelt och så genialt.
Det finns flera intressanta delar i den här aktiviteten. Dels är det spännande att komma hem och se vad man handlat, och dels skulle det säkert innebära att man fick pröva något nytt i matväg.
Men det roligaste med det hela skulle förstås vara att se reaktionen hos den person som fyllt kundvagnen. Vad skulle han/hon säga? Och vad skulle han/hon göra när man vägrade att lämna ifrån sig vagnen?
Den här grejen har jag inte testat själv, tänkte att ni skulle få göra det först enligt samma princip som jag låter maken ta sitt ägg före mig på helgmornarna så jag kan se på hans om jag behöver koka mitt lite längre. (Det kanske var en långsökt parallell men eftersom ni är mina läsare så fattar ni som vanligt vad jag menar.)
Jag ser fram emot era rapporter.

Drömde

Att jag tog en fullpackad kundvagn från grannen och körde in den i vår trädgård, in bakom huset och baxade upp den på altanen. (Fem trappsteg.)
Sen stod den där med sitt lilla berg av matvaror.
Någon dag senare tittade grannen förbi och fick syn på vagnen. Jag bad tusen gånger om ursäkt och hänvisade till min allmänna grad av förvirring, sa att jag inte hade den blekaste aning om varför jag hade tagit deras mat, och det hade jag inte heller. Jag förstod ingenting.
Tur att jag är vaken nu, tillbaka till mitt vanliga skärpta jag.

fredag 1 oktober 2010

Idag har jag inte legat på kullen

så mycket.

Gasen i botten

Nu har jag plötsligt fullt upp i min lilla tillvaro av migrän och kullar.
Nästa vecka ska jag lämna in mitt pågående skrivprojekt, dvs, ja, det jag skriver på, eller hur man nu ska uttrycka det. För respons. Alltså, det jag skriver på ska få respons. (Här skulle jag vilja uttrycka ett Edvard Munch-skri; Oooooooooooaaaah! Jag hoppas ni uppfattar fasan och skräcken.)
Jag måste få ihop berättelsen (alla mina lösa trådar) till något som hänger ihop. Spännande att se om det är möjligt. Sen ska det hela förhoppningsvis bli begripligt även för andra än mig själv. Här är jag lite orolig. Ibland tänker jag att nog bara jag själv och min syster kommer förstå det jag skriver. Det finns nämligen en hel massa grejer mellan raderna. Vilket i och för sig är bra, men allt ska helst inte befinna sig där.
I alla fall så sitter jag och småskrockar när jag skriver, och det är ju bra i sig. Jag kanske får nöja mig med det. Att i livet ha hittat ett sätt att roa sig själv är väl inte det sämsta. Behöver man egentligen ha högre mål än så?
Hursomhelst, så är inte mitt skrivprojekt det enda jag har att göra, nej, dessutom ska jag städa, blogga, jympa och laga mat t ex.
Hur hann jag jobba när jag jobbade? Det kan man verkligen undra.