söndag 29 december 2013

Tack för alla kreativa förslag

Eller vad man ska kalla dem ...

Har i alla fall gjort en sammanställning utifall jag får lust att skriva en handbok:

1. Gör ett schema över vilka tider och var ni stött ihop tidigare.

Ja, varför inte gå vetenskapligt till väga när man ändå håller på?

2. Ställ dig på vakt i närheten av kassan och bered dig på att vänta, när han kommer med sin korg och ska betala glider du upp lite elegant bakom honom och säger: Nämen vilket sammanträffande, vad roligt, hur har julen varit?

Ja, varför inte göra bort sig lite när man ändå håller på ...?

3. Du kanske kan jobba extra i kassan för att vara på den säkra sidan?

Ja, varför inte passa på att dra in lite extra stålar när man ändå håller på?

4. Eller tvinga dina elever att sälja hembakta bullar utanför dörren under ditt överinseende?

Ja, varför inte kalla in sina elever när man som bäst behöver dem?

5. Skramla med röda korsets bössa.

Ja, varför inte hjälpa folk i nöd när man ändå håller på?

6. Nästa gång ni råkar mötas, gör sällskap med honom ut ur butiken.

Ja, varför inte stalka lite när man ändå håller på?

7. Kolla hans varukorg för att se om du verkligen vill ha honom.

Ja, och vem vet, kanske får jag inspiration till min egen middag på samma gång!

8. Sätt upp en efterlysning på han på anslagstavlan i affären.

Japp, här har jag min chans att liva upp en ICA-anslagstavla. För hur tråkiga är de inte? En stor bild på mig med varukorgen i fast grepp tarvas. Och en pratbubbla där min efterlysning tar sig ton. 'DU som brukar heja på mig ... HALLÅ DÄR!'

9. Kan du inte bara ställa dig vid entrén ett tag, eller ett par timmar?

Ja, varför inte ... stå still i timtal? När man ändå håller på.

10. Eller tre-fyra timmar?

Får man ta med en klappstol?

11. Skugga honom lite diskret och kolla var han bor eller vad han har för bil.

Ja, varför inte balla ur fullständigt när man ändå håller på. Alltså, här är jag på.

12. Skramla med korgen utanför butiken kvart över sju på kvällarna, ha ögonkontakt, kolla om det finns någon parkbänk utanför butiken och håll span på hans handlingsrutiner. 

Ja, varför inte ta tillfället i akt och träna upp sin simultankapacitet? När man nu ändå ... ni vet ...


Om jag får handboken utgiven kommer ni förstås få sådana där royalties.

fredag 27 december 2013

HAN VAR INTE DÄR

Man kan undra vad han har för problem.

Och medan den här något segdragna händelseutvecklingen står still har jag räknat ut sannolikheten för att två personer av vitt skilda kön ska råka handla på sin ICA-affär vid samma tidpunkt under dagen.

Affären i fråga är dagligen öppen mellan 07.00 och 22.00 och sannolikheten är alltså 11 %.

Då har jag inte tagit hänsyn till faktorer som våra respektive rörelsemönster inuti butiken. Mitt eget är mycket slumpmässigt och flexibelt. I genomsnitt går jag en sträcka som motsvarar fyra varv vid varje köptillfälle; fyra 'varv' av extremt random karaktär. Ett slikt rörelsemönster ökar sannolikheten för att stöta ihop med folk när man shoppar sin middagsmat, och det inte bara en gång, men jag brukar låtsas att jag inte ser dem jag redan hälsat på.

Å andra sidan kanske hans rörelsemönster är strikt schemalagt, vilket i så fall påverkar sannolikheten åt rakt motsatt håll. Jag känner en som är så effektiv att hen i genomsnitt går ett halvt varv vid varje köptillfälle, men ändå kommer åt alla hyllor och diskar. Ett sådant mönster minskar drastiskt chansen för att stöta ihop med folk eftersom folket inte hinner se att personen i fråga passerar; allt de uppfattar är ett vinddrag. Något vi kan utesluta i det aktuella fallet, med hänvisning till att jag uppfattat bra mycket mer av honom än ett vinddrag. Faktum är att han brukar se ganska avslappnad ut, vilket likt en liten vätgasfylld ballong driver sannolikheten mot oväntade höjder.

Hursomhelst. De elva procenten stämmer inte med mitt empiriska material som pekar med hela handen mot typ 50 %. Minst.

torsdag 26 december 2013

Jag hatar skumtomtar

Det blev en aning ensidigt när vi shoppade julgodiset, min dotter och jag. Choklad, choklad, choklad, choklad, choklad. Och skumtomtar, blä.

Alltså sitter jag nu och undrar var alla andra godissorter tog vägen. Blev de kvar i affären, par example?

Bäst jag cyklar iväg och kollar.

onsdag 25 december 2013

Snart har julen rasat ut och ett nytt år rasar in utan att bry sig om vad vi tycker

Men om vi bortser från att åren kommer och går med en något för hög hastighet, så är det en ganska trevlig känsla att ha tolv finlödiga månader framför sig som ännu är oskrivna. Vad som helst kan ju hända.

Och jag har bäddat för lite spänning.

Exempelvis håller jag på att utforska en person på min ICA-affär. De senaste två månaderna har vi stött ihop ett oräkneligt antal gånger, vad ger ni mig för den? Vi började tidigt heja på varandra (för vad gör man) och med varsin korg under armen har hejandet blivit alltmer hjärtligt, för att dagen före julafton kulminera i en konversation. I en minut, ungefär, men han (personen) hann lägga handen på min och jag känner att det här kan barka iväg varsomhelst.

Tjugohundrafjorton, here I come!

Är känslan vissa stunder. Andra stunder tänker jag att jag ska handla på någon annan affär i ett par veckor eftersom jag inte vet vad jag ska säga slash göra nästa gång jag ser honom, och måste komma på det först.

Jag tar gärna del av er samlade erfarenhet i den här opåräknade situationen, då jag aldrig förr inlett något på ICA. Ska jag fråga vad han heter? Kommentera vad han har i sin korg? Lägga min hand på hans? Signalera att jag är singel? Svänga av mot godisdisken varje gång jag ser honom? (Fast den symboliken kanske han inte fattar?) Spela oåtkomlig?

Tacksam för svar.

torsdag 12 december 2013

Lite matblogg kanske?

Vad gör man inte för att få ihop ett blogginlägg en torsdag i december. Och varför inte prova en ingång via musikens värld för att förnya genren? Recept rakt upp och ner är ju lite boring.

Alltså väljer jag följande strof som av en händelse poppade upp i mitt huvud:

Ingen tycker om mig, ingen vill ha mig,
bara för jag äter mask.

Den sångtexten kan man inte klaga på. Rytmisk, kreativ och originell, plus att man direkt får sympati för jaget i texten.

Men nu var det mat vi skulle fokusera på och då är min ståndpunkt att man självklart borde kunna äta mask utan att bli utesluten ur gemenskapen. Att äta lamm, gris och räkor är ju allmänt accepterat, och vad är egentligen skillnaden?

Låt oss begränsa jämförelsen till räkor för enkelhetens skull. Räkor och maskar: långa och slibbiga, korta och klibbiga, den ena sorten i skal och den andra utan. Jag anser att man kan se det så. Att en räka är en mask i skal. Vilket med fördel kan jämföras med en man au naturell och en i frack. (Ja, jag kollade på Nobelfesten och fick kanske inspiration därifrån). Utifrån ser det ena ut att vara en människa och det andra en pingvin, men vi vet ju att det substantiellt sett är samma sak.

Och alltså är en räka en mask.

onsdag 11 december 2013

Krisreaktionen har anlänt

Det är sådana här gånger (läs: vid tandvärk/tandutdragningar) som man inser vad som är värt något i livet. Att det lilla är det stora. Aldrig mer kommer man kräva något utöver det nödvändiga, för slipper man bara värken så är man saligare än man någonsin varit. Man kan ägna resten av sitt liv i total anspråkslöshet, kanske sittande på en gräsmatta med ett glas vatten, iklädd fula kläder som inte sitter åt någonstans.

Så känns det, och det slår mig att jag kanske håller på att bli buddhist?

tisdag 10 december 2013

Nu är den utdragen

Tanden.

Jag ska bespara er detaljerna, för tro mig, dom vill ni inte veta. Men jag kan berätta att tandläkaren var mycket mycket trevlig. Mycket mycket trevlig ... Nej, sympatisk är ett bättre ord, trevlig låter så tråkigt och han var verkligen inte tråkig (förutom när han sågade itu min tand).

Fast sympatisk känns inte heller helt rätt, han var liksom inte sympatisk som i vänlig och lite präktig, han var ... ja, hur ska jag förklara ... kemisk? Ni vet när kemi uppstår och man bara känner sig trygg och hemma. Alltså, inte trygg som i skyddad och omhändertagen direkt, mer som i ... den här personen kan jag vara mig själv med. Varmt och mysigt och lovely när det händer. Ack, ja.

Och nu väntar jag med spänning på att bedövningarna ska släppa. Han fick lägga några innan jag slutade skrika.

måndag 9 december 2013

För er som tycker att jag ska ska skaffa mig en akuttid till tandläkaren:

Jag har varit iväg tre gånger för den här tandens skull, varav två har varit akuta.

Och varje gång har tandläkaren grävt sig längre och längre och längre ner i tanden, bra va. Först när borren kom ut på andra sidan käkbenet gav hon upp eftersom 'alla döda nerver nu med all sannolikhet var utplånade'. Eller om hon menade att hon hade dödat alla levande nerver, jag hörde inte så noga. Men minns att hon berättade om skillnaden mellan levande och döda, de förstnämnda blöder ymnigt, och det gör inte de döda nerverna. Ändå är det dom som gör ont, jag fattade inte riktigt hur det kom sig för jag hade ingen möjlighet att ställa frågor, hade en gummiduk i munnen som fyllde alla håligheter vilket gick jättebra för jag har en rymlig näsa med fina andningsvägar.

Imorgon ska jag dit igen. Det blir kul.

söndag 8 december 2013

Tandvärk i hakan

Har jag, tra la la. Då och då snärtar det även till i örat för det finns en tunn räls inne i mitt käkben som transporterar värken fram och tillbaka i små gnisslande vagnar, sådana som förr i tiden fanns i kolgruvor för att transportera kol. Eller järnmalm, om det var det man behövde. Mina små vagnar krockar ibland så att smärtan far iväg åt båda håll. Då får jag tandvärk i örat och hakspetsen samtidigt.

Som smärta är den i örat mest intressant. Den har en rörelse som påminner om slingrande ormar; likt indisk dans åmar och blixtrar den sig in mot mitten av mitt huvud. Det onda i hakan håller sig dock still vilket gör den mer förutsägbar. Såvida jag inte tuggar, då blir även den mer livlig i karaktären.

lördag 30 november 2013

Här är låten

WILD

Det är bara att hoppa upp och dansa som de dansgudar ni är.

Och JA, jag tittar på Idol som den oberumpeliga person jag är.

Vidare kan jag avslöja att mitt Idoltittande bara är ett av mina mindre sjansemang. Jag har sjansemang som är betydligt värre. Betydligt värre! Eller bättre, det beror på hur man ser på saken. Och i sanningens namn så föredrar jag att se positivt på mina tveksamma karaktärsdrag och aktiviteter, det blir så förskräckligt mycket ångest att hantera annars.

Och jag är väldigt dålig på att hantera ångest, hur jag än grejar med den så är den kvar. Alltså har jag omvärderat en rad egenskaper jag besitter och som jag tidigare sett ner på. Likaså har jag uppvärderat en rad aktiviteter som jag nu kan ägna mig åt utan att känna mig som en dålig person. Lite moral har jag väl kvar någonstans, men bara den absolut mest nödvändiga.

Glöm inte att dansa! VILT!

tisdag 26 november 2013

Tisdag kväll

Nu är det inte måndag morgon längre, och jag har fått en ny favoritlåt. Jag kan inte länka till låtar men den börjar så här:

Åh, åh, åh, åh.

Åh, åh, åh, åh.

Åh, åh, åh, åh.

Åh, åh, åh, åh.

Åh, åh, åh, åh.

Åh, åh, åh, åh.

Åh, åh, åh, åh.

Åh, åh, åh, åh.

Du har gift på ditt skinn,

bara en snudd och jag går in i grottan.


Och fortsättningen är lika bra. SÅ JÄVLA BRA! Även själva musiken. En sådan låt som man hoppar upp och dansar till vare sig man vill eller inte. Jag har gjort en Spotifylista med bara den låten, SÅ BRA ÄR DEN! Ni fattar, tänkte jag skriva nu men sen kände jag att, nej, det gör ni nog inte. 

måndag 25 november 2013

Måndag morgon i november

Jag ska strypa den katt som släpade in den beståndsdelen i mitt liv.

söndag 24 november 2013

Men!

Borde jag inte ha skrivit ett inlägg den här helgen? Jo, det tycker jag verkligen. Vad kan vara så himla viktigt i min behängda tillvaro att jag inte tar mig tid att klämma ur mig några ord på min blogg? Va?

Vilket osökt men obönhörligt för oss till begreppet 'behängd tillvaro'. Vad fan är det? En behängd julgran kan man ju eventuellt tänka sig, men en behängd tillvaro? En upphängd dito, kanske. Som hänger och slänger och endast på grund av gravitationen hindras att dra till väders och ta några varv runt solen.

Japp. Där har ni mitt liv just nu.

söndag 17 november 2013

And life goes on

Kampen för ett värdigt liv, ni vet. Om ni vet. Vissa verkar ha extremt lättlevda liv, fan ta dem.

Har i alla fall skaffat en snygg vardagsrumslampa nu, tänkte att jag skulle berätta det. Köpte den idag eftersom det är november och eftersom behovet av belysning raskt har stegrats sedan vi vred fram (eller bak) klockan.

Och jag är värd min vardagsrumslampa, jag känner det. Vilket väl i och för sig alla är, om man tänker hastigt på saken. Fast kanske inte, om man tänker lite noggrannare. Vissa skulle man önska fick sin tyngsta lampa i huvudet med ett brak, inte sant. Ett riktigt kraftbrak. Det kan vara en kristallkrona av gigantiska mått, eller en lampskärm i betong. En ganska stor lampskärm i betong, alltså. Tegellampor, finns det sådana? I så fall kan det vara en tegellampa också.

lördag 9 november 2013

Sista delen

Är utlagd.

Vem hade trott det?

Inte min kompis, i alla fall, som när hon häromdagen hade läst genom hela min berättelse utbrast: 'Den är ju för faen inte färdig!" Fast hon svor inte, jag la till 'faen' för att ni ska förstå med vilken tyngd hon förmedlade sitt budskap. Och jag bara: 'Nähä?' Och hon bara: 'Nä, du har ju för faen inte skrivit klart.' Och jag bara: 'Nähä?' Och hon bara: 'Du har ju typ bara skrivit del ett i en serie.' Och jag bara: 'Jaha.'

Det är dock oklart när fortsättningen kommer. Mycket oklart. Kanske kommer den så sakteliga växa fram, men allt kan också komma som en rasande klump när jag minst anar det. Ni fattar.

Nu får ni i alla fall sista delen av första delen. HÄR.

torsdag 7 november 2013

tisdag 5 november 2013

Del nio

HÄR.

Tisdag i november

Det var värst vad jag lät teknikfientlig i gårdagens inlägg. Som om jag inte uppskattar den tekniska utvecklingen. Men det gör jag inte heller. Tycker den är rätt dålig. Förutom framstegen vi sett de senaste tjugo åren mot rejälare och sittvänligare cyklar. Och miljövänligare hus.

Blev också lite deprimerad av att se vilka färger jag har på mina kläder, så i morse rotade jag fram en rödrosa tröja med glitter på. Men ledde det till något? Neeej. Alltså kommer jag ha den på mig imorgon också. Kanske har den då landat i betraktarnas ögon som den feta lilla hallonpudding den är. Hoppas.

måndag 4 november 2013

Måndag i november

Och när jag kom till jobbet i morse hade någon j*vel uppdaterat min dator till Windows 7. Himla rart, kan man tycka, men TYVÄRR innebar det att ingenting fungerade. Skulle skriva ut; inga skrivare installerade. Behövde ett tomt worddokument; Microsoft word borta. Inte helt borta, visade det sig när jag fick hjälp av en stackars kollega som råkar ha sin arbetsplats i samma skrubb som jag, men tillräckligt borta för att jag skulle få hjärnblödning på sakernas tillstånd.

Vad är det med den här satans tekniken som måste förändras hela tiden? Vad har den för problem? Och vad var det för fel på Windows 6? Jag var nöjd redan med Windows 1. Och jag har en teori. Den går ut på att vi är så otroligt lurade av företag som vill tjäna pengar på att kränga nya versioner av Windows. På samma sätt som modehusen ständigt ändrar på modet så att folk hela tiden måste köpa nya kläder. Om de (folket) vill hänga med, alltså. Det vill inte jag och därför köper jag samma typ av kläder nuförtiden som jag gjort de senaste trettio åren. Samma färger också, alla mina kläder går i vitt, beige, brunt, grått och svart.

Vilka färger går era kläder i? Ni måste inte svara om ni inte vill.

söndag 3 november 2013

fredag 1 november 2013

torsdag 31 oktober 2013

Meddelande till er som gnäller

Ni som klagar på att jag inte lägger ut hela berättelsen på en gång:

DET ÄR FAKTISKT JOBBIGT ATT STUVA IN DEN I BLOGGINLÄGG.

Måste gå igenom och känna på varenda mening. Ändra på ordföljden eftersom man läser nerifrån och upp i en blogg och inte hit och dit som i en bok. Byta ut ord som inte lämpar sig för bloggvärlden och anpassa texten till mottagarna (that would be you).

När jag först skrev texten trodde jag att den skulle bli utgiven på förlag, nu när det inte är fallet behövs en helt annan viskositet och nullitet i texten. Vilket medför ett väldigt bläddrande i min synonymordbok, det är numera min huvudaktivitet kvällstid. Att byta ut ett enda ord mot ett mer lättfattligt kan ta en och en halv timme, fattar ni? Vad jag jobbar för er skull?

Nä nä.

onsdag 30 oktober 2013

Del sex

Börjar bli tjatigt med de här delarna. Del hit och del dit. Om man slår upp ordet 'del' i sin darling synonymordbok ser man att det finns ganska många alternativ, femtioen stycken närmare bestämt. Stycke, bit, smula, parcell och fyrtiosju andra. Parcell kan man inte annat än älska, eller hur?

Parcell sex!

Varsågoda.

måndag 28 oktober 2013

Del fem

HÄR.

söndag 27 oktober 2013

Nu har jag firat Halloween

Genom att rensa vattenlås och golvbrunn i badrummet. Ska det var läskigt slash äckligt så ska det. Spindlar och fladdermöss i alla ära men de är ganska lama ändå.

För bästa Halloweeneffekt bör man inskränka rensandet av nämnda skattkistor till en gång per år. Man vill ju ha så mycket gegga som möjligt när man väl är igång. Nu kommer jag inte vara hungrig på minst två timmar och jag tycker att det är ett ganska gott resultat.

Hur firar ni Halloween?

lördag 26 oktober 2013

Det finns ekvationer som inte har några reella lösningar

Jag tycker om det. Inte ens matematiken, liksom. Trots att den är så himla uppstrukturerad och exakt.

Det innebär att man verkligen inte kan kräva av oss människor att lösa alla problem vi hamnar i, eller hur. Det är den enda slutsats man kan dra och nu drar jag den. För min egen, men också för Rosannas skull. Hur har hon lyckats med att samla så många jobbiga människor runt sig i sitt lilla liv? Måste ha varit en sadistisk typ som diktade ihop det hela.

Del fyra HÄR.

torsdag 24 oktober 2013

Del tre

HÄR dårå.

tisdag 22 oktober 2013

Del två av den beiga

Säg HEJ till Bruno och Solbritt!

 HÄR

söndag 20 oktober 2013

Förlåt att jag kräks mer ångest över er

Men nu är det helt nödvändigt.

Har nyss läst igenom början på min beiga roman och känslan är exekrabel. Kan en story bli mer beige än så här? Nej, det kan den inte. Alla som vill ha berättelser med fart och fläkt och cliffhangers bör gå någon annanstans så att det bara skriker om det.

Har funderat på att ta bort första delen. Böcker behöver inte ha börjor nu för tiden, helst ska läsarna slängas direkt in i hetluften. Frågan är bara var jag ska slänga in er, för mitten är inte heller speciellt eldfängd. På slutet finns det delar som glöder en aning men om jag bara publicerar dem kommer ingen fatta någonting.

Till mitt försvar kan sägas att det var ganska länge sedan jag skrev berättelsen. Jag var fortfarande gift då, och i största allmänhet en ganska omogen skribent. Det jag publicerar framöver kommer ha en helt annan ton, skärpa och rapiditet. Något jag ser extremt mycket fram emot.

I alla fall så finns första delen av den beiga här: www.enbeigeroman.blogspot.se

Jag har ångrat mig

Vill inte leva mitt liv som fan.

Det där med att man behöver ta risker och kliva ur sin komfortzon och bla bla bla om man vill leva sitt liv fullt ut - jag tror att det är en nutida myt. En myt som springer ur en prestationsneurotisk kultur som bygger på ett förakt för människor som vill ta det lite lugnt och inte utsätta sig för en massa ångest hela tiden. Människor som (liksom jag) inser att ett ständigt steppande utanför komfortzonen faktiskt kan vara beroendeframkallande och farligt. Kanske hittar man aldrig tillbaka, till exempel, och måste leva resten av sitt liv ute i kylan i ett resultatlöst sökande efter den fina zon man en gång hade.

Det är så jag tänker.

lördag 19 oktober 2013

Diverse ångest

I veckan fyller jag femtioett. Fy faen, är min spontana reaktion på det. Femtio räcker, jag vill inte bli äldre än så. Femtio i sådär fyrtio år till, sedan kan jag tacka för mig. Att fylla femtioett är ju rent tekniskt som att ta första trappsteget mot sextio - FY FAEN!

Det är tur att jag känner några som är levande bevis på att det går att vara äldre än jag utan att vara död. Det ger ändå lite hopp om framtiden. Jag känner folk som fyllt sextio också. Sådana som lever som fan, tro det eller ej.

Senare idag, eller imorgon, ska jag också leva som fan för då ska jag smyga ut första delen av min beiga roman på min nya blogg. Läskigt, läskigt, läskigt. För då kan ju vem som helst läsa. Och efter första delen kanske dissa resten. Utan att jag har någon möjlighet att utdela lämpligt straff. Men jag tänker att det är smällar man får ta när man ska leva som fan. Suck.

torsdag 17 oktober 2013

Mer poesi till folket

Här ligger jag (ja, i min säng, alltså) och försöker kläcka ur mig en dikt. Har fått blodad tand sedan jag skrev den om han som står och glor. Ändå; hur mycket jag än stövlar runt i mina poetiska träskmarker kommer inget annat än:

Din idiot!

Kan för er verka random, men tro mig, det är det inte. Tvärtom är det en mycket färsk erfarenhetstråd jag halat fram. Mycket, mycket färsk. Den kokar fortfarande, kan man säga, och jag har inte hunnit generalisera den ett dugg.

Eftersom den som dikt är i kortaste laget (och eftersom jag är praktiskt lagd) lägger jag helt sonika ihop den med glo-dikten. Kanske kommer jag till slut få ihop en hel sonett om jag fortsätter på det här sättet.

Dikten i detta nu:

Men du
raring,
varför står du där borta och glor?
Din idiot!

måndag 14 oktober 2013

Om ni undrar vad det är som prasslar

Så är det bara jag som grejar med en ny blogg. När den är klar kommer jag ha två bloggar.

söndag 13 oktober 2013

Jag tänker inte tolka det ringa antalet kommentarer i förra inlägget som ett tecken på att min dikt inte berörde er

Snarare som ett tecken på att den kräver sin läsare. Funderade på att lägga till en rad för att göra den mer folklig (glor rimmar ju på ganska många ord; skor, tror, for, major och så vidare) men, nej, jag skiter i det. Jag tycker mina dikter ska få vara så korta de vill.

I sammanhanget vill jag betona att de inte på minsta sätt reflekterar mitt eget liv. Förvisso börjar jag med att fiska upp en tråd ur mitt inre förråd av intresseväckande erfarenheter, men när dikten är klar har jag generaliserat ut den så till den milda grad att jag inte ens själv känner igen den. Det är därför jag så ofta blir golvad av mina alster när jag efter färdigställandet läser igenom dem. Det är det oväntade universella i dem som gör det. Som det där med att stå och glo här och där. Asuniversellt.

Men, oss emellan, kan man verkligen säga att det är normalt?

lördag 12 oktober 2013

Temat är kärlek

Och jag har knåpat ihop en liten men generell kärleksdikt som alla kan känna igen sig i:


Men du
raring,
varför står du där borta och glor?

Jag hade gärna sett mer passion i det lilla skaldestycket, men som bekant styr man inte över sin konstnärliga ådra. Och jag är i alla fall nöjd med det så kallade öppna slutet. Vad som helst kan hända härnäst, är känslan man bär med sig efter att ha pokulerat poemet, eller hur. 

fredag 11 oktober 2013

Det har nästan gått två veckor sedan förra inlägget och man kan undra vad i hela friden jag håller på med som skiter i min blogg så till den milda grad?

Ja, men jag har ju åkt tåg, till exempel. I tisdags, vill jag minnas. Och när jag åker tåg kan jag inte blogga. Hade den här gången två säten för mig själv ända tills en satans karl kom och slog sig ner bredvid. Förrädiskt trevlig när han frågade om det var ledigt men han hann inte mer än sätta sig innan han påbörjade arbetet med att tränga bort min arm från armstödet mellan våra säten. Det är inte första gången det här händer mig, ska ni veta, och jag kan meddela att man (jag) kan bli galen för mindre.

Givetvis tog jag inte bort min arm, helvete heller. Vilket resulterade i en tyst men hård kamp mellan två oomkullrunkeligt envisa femtiotaggare. Och kramp i min axel, men det var det värt. Många bäckar små kommer till slut undergräva patriarkatet, det är min teori. Som ett korthus kommer det schloffs falla ihop med ett brak bara vi alla bidrar med det motstånd vi har att erbjuda.

Egentligen är jag en väldigt ödmjuk och prestigelös varelse, det vet ju ni. Bara inte när jag möter karlar som har en föreställning om att alla kvinnor är biologiskt betingade att maka på sig slash krympa lite när de kommer så att de kan breda ut sig som de småpåvar de tror att de är. Som grädden på moset tog jag plötsligt bort armen när det var tjugo minuter kvar av min resa. Pang, bara. Där blev han allt förvånad. Och gissa om jag bredde ut mig och mina väskor maximalt när jag vid min sorti klämde mig förbi honom? Det gjorde jag. Synd att jag inte passade på att släppa en brakare också, kan jag känna så här i efterhand. Men det lär komma fler tillfällen, inte sant.

Hur brukar ni göra när ni åker tåg?

söndag 29 september 2013

Jag blev kompis med en författare på Göteborgsmässan

Hon heter Lena Andersson och har skrivit blabla stycken böcker. Den senaste Egenmäktigt förfarande - som handlar om Ester och konstnären - bar jag runt i en (infernaliskt snofsig) tygkasse som hängde på min axel.

Lena, om du läser det här:

Det var jag som hade grön tröja och snygg frisyr. Jag berättade att jag hade kommit till Paris i berättelsen och att det var skitjobbigt att läsa, mmm?

Nu har jag läst ut boken och jag undrar: Tänkte du på dina stackars satar till läsare när du skrev den? Det blev väldigt jobbigt för mig att läsa din berättelse, faktiskt, och jag tycker kanske att du kan ha en något lättsammare ton nästa gång, mmm? Gärna med lite syre i så att man slipper få kvävningskänslor. Jag skulle också önska en huvudkaraktär som inte råkar gå till den där förbannade Kommendörsgatan hela tiden, mmm?

Annars var din roman ganska bra.

lördag 28 september 2013

Nu har jag varit på bokmässan

Sjukt roligt, men var fan ska man göra av all läs- och skrivlust som alstras? Den trycker på kan jag meddela. Något så infernaliskt! (När man slår upp infernalisk i synonymordboken är följande betydelser uppradade: helvetisk, satanisk och djävulsk. Enligt logikens lagar är alltså infernalisk en svordom - kan vara bra att veta för den som har svordomsfobi. Inte jag.)

Tillbaka till trycket. Tänk er in i en situation där det tryckte på så infernaliskt att ni nästan tappade andan. När ni blev upptryckta mot en hissvägg, till exempel, eller var ni nu blev upptryckta. Så känns det, vilket både är bra och dåligt. Bra för att det är roligt att tänka på allt jag vill läsa och skriva. Dåligt för att jag blir en aning deprimerad av att tänka på allt jag vill läsa och skriva; jag kommer ju inte hinna innan jag trillar av pinnen eftersom jag kanske bara har typ fyrtio år kvar att leva. Om jag läser en bok i månaden har jag bara fyrahundraåttio böcker kvar. Och om jag skriver en bok då och då kommer det kanske bara bli tolv totalt sett. Tretton med den beiga som jag ju redan skrivit.

Jättebra, jättebra. Not.

tisdag 24 september 2013

Hur utrotar jag ormbunkar?

Frågespalten goes krukväxtexpert eftersom krukväxtfunderingar ramlar in via google. Eller hatfunderingar, skulle man kunna säga i det här fallet och jag kontrar med en motfråga:

Är det inte lite taskigt att utrota dem?

Min egen ormbunke skulle (om den kunde) blänga ilsket på mig bara för att jag ger den här frågan utrymme i min spalt. Om jag utrotade den skulle det ta hus i helvete. Och det har jag full förståelse för. Alla behöver känna att de har ett värde, och vara trygga i förvissningen om att deras ägare inte vill dränka dem i koncentrerad saltsyra. Man ska respektera sina medvarelser, det är min devis. Inte överheten, nödvändigtvis, men blommor och blader - absolut. Och vad har en liten ormbunke gjort för ont? Inte mycket.

Tänk så här: 'Jag blir glad när jag ser min ormbunke.'

Glädje smittar och till slut kommer du och din ormbunke leva i någon slags harmoni trots ditt svekfulla sinne.

måndag 23 september 2013

Tvingas ändra inriktning på frågespalten

Jag förstår att ni vill veta allt om mina intressanta samtal i diverse små rum men idag ska vi ägna oss åt allvarligare saker. Som att ingen visste (herregud) hur många promille Sveriges befolkning utgör. Förvisso är det ingen nyhet att matematikkunskaperna sjunker år från år, men jag blir ändå berörd. Och känner att ni behöver hjälpas ur ert tillstånd av kompakt mörker.

Kolla här:

Hela Sveriges befolkning är tusen promille. Tusen.

Hur många promille är då hela Norges befolkning?

söndag 22 september 2013

Alltså, det var inte en SÅN träff jag hade i fredags

Ni vet vad jag menar; tjofaderittan och tjong i medaljongen. Inte en sån träff. En helt annan sorts.

Det här var en människa jag snubblade över helt oförhappandes och är inte det lite tjosan hoppsan det också? Har man inte tid att planera livet så sköter livet planeringen själv. Eller planering och planering, det handlar ju mer om slumpmässiga frukter som hamnar i ens väg. Den här gången öppnade jag en dörr. Långt bort såg jag den här människan (en gråhårig) som genast satte fart mot mig med något vilt i blicken. Framme, redan innan han klivit in genom dörren (som jag höll upp åt honom), började han skälla på mig för att han var försenad.

Mycket kan man anklaga mig för men att den här tjommen var försenad var inte mitt fel.

Nä nä, det höll han med om. Men ändå inte. För ni vet hur det kan vara när man är ute och cyklar på dåligt underlag och gärna vill skylla det hela på någon annan för att det suger så fett att man själv är den ansvarige? En sån grej var det. Psykologisk försvarsmekanism.

Så jag tog med honom in i ett rum för att prata och det var jävligt roligt, helt enkelt. Ha ha. Vilken snubbe. Hoppas jag träffar honom igen.

lördag 21 september 2013

Känner mig lycklig idag

Anledning oklar.

Men ni vet sådan där vördnad inför livet som ibland sveper in? Helloooee, liksom.

Det finns ju så mycket man kan göra när man lever. Vadsomhelst som man tycker är kul. Cykla och jympa, till exempel. Eller gå på teater om man känner för det. Träffa människor. Det finns så sjukt många människor att träffa om man liksom jag har kommit på att det är väldigt roligt. Helt otroligt många. Även om man träffar och lär känna en ny människa varje fucking dag i resten av sitt liv så hinner man bara träffa 365 gånger 30 stycken om man har typ trettio år kvar att leva. Det är 10 950 pers vilket bara är drygt en promille av hela Sveriges befolkning. En jäkla massa promillar har man då kvar kan jag upplysa om. Hur många då?

Igår träffade jag en rolig människa som jag aldrig förut träffat, kanske är det därför jag känner lycka idag? Han var väldigt rolig men det var bara jag som tyckte det, inte han. Så kan det vara. Faktum är att det kan vara hursomhelst. Men ändå väldigt bra.

fredag 13 september 2013

Ligger i soffan och existerar

En ganska bortglömd aktivitet i mitt liv för närvarande. Det är bara prestera och effektivisera för hela slanten. I alla fall på min arbetsplats, där jag tillbringar merparten av min vakna tid. Det kanske är annorlunda på era arbetsplatser, men det kan jag inte tänka mig. Att prestera och effektivisera ligger i tiden, vilket är ett problem för mig som haaatar ordet prestera.

För att inte tala om effektivisera, fi fan för den lede. Jag säger det på jobbet gång på gång, att det inte går att effektivisera. Att det bara är en nutida myt. Försöker man går det oundvikligen åt helvete, och det är det ju ingen som tjänar på.

Men det är ingen som lyssnar, helt obegripligt men så är det. Ingen som vill ta in min klokskap. Jag antar att jag är en sådan som ligger före min tid, missförstådd av min samtid men hyllad så småningom. Då när alla fattar att effektiviseringarna i början av tjugohundratalet var ett gift som avhumaniserade människor och starkt bidrog till den uppåtgående våldsspiralen i samhället. Den dagen blir det loligt.

onsdag 11 september 2013

Kan man få nya kompisar när man är vuxen?

Jaha, det kan man!

Ikväll, till exempel, har jag skaffat en ny kompis. Hon heter Bodil Malmsten och liksom jag är hon en person som tycker om att skriva. Det var mest hon som pratade den här första träffen vi hade, men det kändes okej. Jag är en god lyssnare och hon hade ett uppdämt behov av att prata om sitt skrivande - något jag verkligen kan relatera till - så jag lät henne hållas.

Sedan fick hon skriva i en av mina böcker, jao. Hon ritade ett hjärta också. När det klickar så klickar det, och rådet jag har att ge när det gäller att skaffa nya kompisar i vuxen ålder är: GO FOR IT!

Men Bodil är min.

måndag 9 september 2013

Nu slår jag till med en reträtt in i sovrummet

Vill först bara berätta att Realisten inte vill ha de tre Alexander McCall Smith-böckerna. Jag förstår inte varför, de har ju så tilltalande omslag.

Istället får hon bara en bok. Den är å andra sidan ganska bra. Jag säger inte vilken för det ska bli en överraskning. Dessutom har jag inte bestämt mig ännu, det gäller att välja omsorgsfullt, det ska vara en bok som passar sin nya ägare. Må de två smälta ihop i harmoni, det är så jag tänker.

söndag 8 september 2013

Om att tömma ett hus

Jag tömmer i dagarna ett hus jag och min familj bott i många år. Vis av erfarenheten (att tömma) har jag nu två råd att dela med mig av:

1. Köp inte hus.

2. Köp inga grejer. Om du ändå gör det - släng dem fort som fan.

Råd nummer två vilar (med sin kvävande tyngd) på det faktum att vi femtio-, sextio- och sjuttiotalister är den klämda generationen. Klämda mellan å ena sidan våra välmenande (får man anta) föräldrars tjat om att ta vara på allt och, å andra sidan, vår tids konsumtionshysteri. Fattar ni?

- Jag känner att något saknas i mitt liv, ska vi kanske köpa ett nytt kök? 

- Men Bertan ... eh, jag menar Pertan, varför glömmer jag alltid vad du heter? ... vi köpte ju ett nytt kök förra året! 

- Ja, och jag minns fortfarande att jag var glad hela den veckan! 

- Men är det inte lite slöseri ändå? Och var ska vi göra av köket vi har nu?

- Det är absolut inte slöseri, det säger bara den som inte förstått de inneboende naturlagarna i den marknadsekonomiska organismen. Tänk på alla asiater som får jobb när vi köper fler och fler fläktar och spisar, vi gör en välgärning, damn it! Och förra årets kök kan vi stuva upp på vinden, kanske vill Snoffsan ha det när hon flyttar hemifrån ... ? 

Resultat: Överfulla vindar och källare. Så länge man bor kvar tänker man att nja ... det är väl inte så jättemycket man packat undan ändå ... lite barnkläder på vinden och campinggrejerna och barnens urvuxna skridskor i källaren ... typ.

HA HA HA HA HA.

lördag 7 september 2013

Rätt svar är LIVET

Och det var Realisten som vann, hurra för henne! Hon är smart hon. Till skillnad från mina andra bloggbesökare. Nej, vad sa jag nu?! Ni är ju jättesmarta allihop. Herregud. Värsta intelligenta skogsvirvlarna.

Hursomhelst. Realisten vinner tre olästa böcker på originalspråk av Alexander McCall Smith. Jag fick dem för några år sedan i present av min dåvarande man, och allvarligt talat de är inte bra. Man kan säga att de suger rätt rejält. Det var därför jag aldrig läste dem och nu vill ge bort dem.

Om Realisten inte heller gillar Mr McCall Smith kan jag säkert hitta några andra böcker, jag håller nämligen på att städa ut ett hus jag bott i och hjälp vad många böcker jag har. Jag kommer inte få plats med alla i min nya lägenhet för den är bara på tre rum och kök och då är det ju en bra idé att dela ut böcker som priser här på min blogg, inte sant? Varje gång jag ställer en medelålderskrisfråga i min frågespalt så pang tjoff vinner någon en dålig bok. Eller, alltså, inte en dålig bok bara en bok jag tycker är dålig. En mycket liten men ändå berumpelig skillnad.

Nu är frågan om Realisten fattar att hon ska ge mig sin adress?

Jag har kommit på en gåta

Vad är det som går upp och ner och aldrig kommer tillbaka?

Eller låter det här bättre: Vad är det som går upp och ner och sedan tar slut?

Svaret är detsamma, nu kan ni gissa.

fredag 30 augusti 2013

Ikväll har jag varit på intensivpass, dah

Det var värst vad alla hade bytt vattenlås. Jösses. Finns nog inte ett vattenlås i hela vårt avlånga land som inte någon av mina bloggläsare tallat på.

Ja ja.

Vi säger väl det då.

Men har ni varit på ett intensivpass på Friskis & Svettis? Det har jag. Idag. Skulle som vanligt på ett medelpass men hade läst fel i schemat. Vände för att åka hem otränad men ett 'äh va fan' fick mig på andra tankar. Man kan väl alltid testa, eller hur? Ställde mig längst bak nära utgången och hade det inte varit för mysbyxorna hade nog ingen lagt märke till mig. Vi snackar om stan's grädda av superjympare här och ingen mer än jag hade mysbyxor. Verkligen inte. Klädkod, jag säger bara det - klädkod. (Bah.)

Sedan blev det lite jobbigt, det ska jag inte förneka. Så pass att jag var helt orkeslös i benen när jag cyklade hem. Sladdrig från knäna upp till ljumskarna. Och trött i hela kroppen, till och med i huvudet, vilket rimmar illa med hela konceptet träning. Jag tränar för att bli pigg och inte för att bli trött och kommer i ren protest undvika intensivpass i fortsättningen. Men jag gjorde det!

Nu kan ni berätta om alla era oomkullrunkeliga intensivpass idag. Jag är idel öra.

torsdag 29 augusti 2013

Ikväll har jag bytt vattenlås

Hur många av er har gjort det ever? Inte en enda, skulle jag tro. Inte för att jag har några fördomar mot mina bloggbesökare men jag slår vad om att ni inte ens vet vad ett vattenlås är. Än mindre har ni bytt ut ett. Jag kan ha fel, men det tror jag inte. (Och har jag fel så är jag tacksam om jag slipper höra det, tänk på att det här är min blogg, min världsbild, min snuttefilt.)

Först åkte jag och köpte vattenlåset, och sedan monterade jag dit det istället för det gamla som jag då hade tagit bort. 'Montera' är ett stort ord och jag kan avslöja att det bara är att bända, trycka och skruva lite, sedan är det klart. De som brukar använda sig av ordet 'montera' vill nog bara att det ska låta märkvärdigare än det är att skruva grejer. Så fort det är fråga om att skruva så är det så satans avancerat så det finns ingen hejd på det. Herregud.

Eller hur?

söndag 25 augusti 2013

Kvällens filosofiska höjdpunkt

Man kan undra om den här tanten har väldigt mycket att göra så glest som hon bloggar? Eller om hon bara är lat? Fundera på ni, själv vet jag att lat är en egenskap som inte existerar, det är bara ett ord som används för att smutskasta folk. Gör man inget så beror det väl på något, eller hur? Allt beror på något, det är en av mina deviser. Man kan inte göra något (eller inte göra något) som bara hänger i luften utan sammanhang.

Tänk att det ska vara så jävla svårt för vissa att fatta det?!

Korkade jävlar. Men det finns givetvis en anledning till att de gör sig korkade, så är det ju. Ingen är född korkad, det är en annan av mina deviser. Människor lär sig att göra sig korkade, det är ett slags försvar. Ta till exempel alla som står och klipper med ögonfransarna och inte fattar någonting när det passar dem. Man kan bli galen på dem men då kan man tänka på att allt beror på något. Att de är skadade på något sätt.

Vad brukar ni tänka?

måndag 19 augusti 2013

Efterlysning

Har jag nämnt att jag har gått ner i vikt senaste året? Skilsmässometoden. Mitt midjemått var åttioåtta centimeter i augusti förra året, nu är det åttio. Vad det motsvarar i kilo vet jag inte för jag har ingen våg, men ni fattar, jag har blivit smalare. Känns bra nu när jag bor på översta våningen utan hiss, då är det en fördel att lättsamt kunna studsa upp för trapporna. Vilket jag gör flera gånger om dagen eftersom jag är en sådan som alltid glömmer något.

Strax efter att aptiten kom tillbaka någon gång i våras fick jag ögonen på en ofi som var så söt att jag glömde äta i några veckor, och midjemåttet fortsatte krympa. Nu är det äventyret slut och jag tänker att jag behöver skaffa en ny ofi om jag vill behålla den här vikten. Frågade en man om vägen i fredags men kom inte på att han var en ofi förrän vi hade vinkat hej då, och var ska jag få tag på honom nu? Han var sjukt (SJUKT) bra på att visa vägen och ca 170 cm lång. Håret var kort och halvcendré, leendet betagande (som fan), någon som känner igen honom?

Annars får jag ta en annan, känns som att de finns lite överallt så det blir nog inte så svårt.

söndag 18 augusti 2013

När går man in i klimakteriet?

Frågan kom igår. Från någon som googlat sig hela vägen till min eminenta frågespalt. Jag blir rörd. Man betyder något ändå, det är så jag tänker. Frågeställaren kanske är helt desperat och googlar som en galning. Det blir en överlevnadsstrategi, som om det handlar om livsuppehållande verksamhet. Så länge googlandet pågår hålls den värsta ångesten stången, men det är en kamp av bibliska mått. Och plötsligt är min blogg där och det lilla ångestknippet kan få svar på sina frågor.

Hursomhelst.

När går man in i klimakteriet?

Man kan väl inte precis säga att man går in i klimakteriet, om vi till att börja med ska reda ut hur frågan är formulerad. Jag skulle snarare säga att det är klimakteriet som går in i oss. Och alla som tror att man kan välja om man ska släppa in det eller inte, glöm det. Det är klimakteriet som väljer NÄR det slår till, OM du ska få ett västerländskt eller ett asiatiskt, och HUR LÄNGE det ska hålla på. Vissa är kvar i det resten av livet, har jag läst. De kan få byta lakan flera gånger per natt i tjugo till trettio års tid. Stackars satar.

lördag 17 augusti 2013

Första arbetsveckan är avklarad

Och jag är inte ens trött!

Hur skumt som helst. Den där komaliknande känslan jag tidigare haft när jag kommit hem från jobbet är ett minne blott. Vet inte när jag upplevde den sist, men det är i alla fall mer än ett år sedan, vilket tarvar en ANALYS.

Tänkbara orsaker till denna intressanta förändring:

Jag har inte ätit något fläsk- och nötkött senaste året.

Jag har inte haft någon make senaste året.

Jag har gått upp till heltid på jobbet.

Jag har kommit in i klimakteriet.

Sen har jag bytt frisyr också.


Ändå - jävligt konstigt är det.

torsdag 15 augusti 2013

Repetition är kunskapens moder

Jag lyckades skapa viss förvirring i föregående inlägg genom att använda akronymen ofi.

Kolla här:

Ofi betyder OBJEKTET FÖR INTRESSET.

Om man befinner sig i den flytande fas som kölvattnet efter en skilsmässa är, och man inte orkar hålla isär alla objekt för ens flammande intresse, är det praktiskt med ett samlingsnamn. Jag trodde att ofi var ett ganska vedertaget begrepp som alla kände till, men sedan kom jag på att jag hittade på det i tisdags.

Icke desto mindre är det en förkortning med enorm potential. Säg den högt för dig själv så kommer du upptäcka hur fint den faller på plats i (puss)munnen. Ooooffi. Galet sött. Ingen kommer kunna motstå att bli kallad det. Förmodligen kommer det räcka att gå fram och säga 'Hej ooooffi ... ' för att bli tillsammans.

tisdag 13 augusti 2013

Hur blir man tillsammans med någon?

Jag har tre förslag. Det första är för de som vill känna livet bulta i kroppen. Förslag två och tre är för de som skulle vilja känna att livet bultar i kroppen, men inte vågar.

1) Gå fram till objektet för intresset (ofi) och bjud hem henom. Förslag på replik: Hej, vill du komma hem till mig ikväll?

2) Titta på din ofi. Välj ett lagom avstånd. För nära kan skrämma slag på vem som helst och står du för långt bort ser inte ofi dig. Upprepa två-tre gånger per dag. Om resultat fortfarande lyser med sin frånvaro efter en vecka - byt ofi.

3) Babbelmetoden: Låtsas att du är intresserad av annat än det du egentligen är intresserad av (att få hem ofi till dig). Förbered en massa frågor och samtalsämnen som har med andra saker att göra och babbla på. Personligen tror jag inte på den här metoden. Orka, liksom.


Ett ganska magert knippe råd, kan man tycka. I synnerhet som jag är medelålderskrisexpert, specialiserad på Den nya våren och kärleksrelationers darriga inledningar. Men jag känner mig trygg i förvissningen om att ni kommer bidra med fler metoder. Om det finns några.

måndag 12 augusti 2013

Frågor som kommit in till medelålderskrisfrågespalten

Sista veckans bekrullade skörd:

Kan man få nya kompisar när man är vuxen?
Maj, är det verkligen en kul månad?
Det här med klimakteriet, kan man få hoppa över det?
Varför har kvinnorna i Asien inga klimakteriebesvär?
Hur var grekerna förresten?
Hur blir man tillsammans med någon? Frågar man chans eller hur är det man gör?

Svar kommer kanske.

söndag 11 augusti 2013

Nu ska vi reda ut det här med det västerländska klimakteriet

Klockan sju i morse var jag på Ica och handlade mat. Just det har inget med klimakteriet att göra, men när jag stod vid tidningshyllan och lät blicken vandra fick jag syn på en förstorad bild av Jennifer Anistons lår. En liten bit bara, av det där låret, men den var förstorad så pass att man kunde se ojämnheter! Och hade jag inte sett dem, så kunde jag läsa i rubriken som var utsmetad över tidningens framsida: Anistons kropp förfaller. Kan också ha varit: faller ihop, faller isär, faller sönder eller faller i backen, jag minns inte, men ni fattar. Faller en cell så faller alla och man förstår att livet nu är slut för Jennifer. För allvarligt talat, finns det något kvar att leva för om man inte har varmkorvssläta lår? Inte lär man få några nya kompisar, i alla fall.

Jag kollade noggrannt på alla tidningar för att se om till exempel George Clooneys lår hade förstorats någonstans, men det hade de inte. Då skulle garanterat ingen vilja hänga med honom heller, det är vad jag tänker.

Nej, det tänker jag inte för det är ju skillnad på människor och människor.

I alla fall.

Så tycker jag att klimakteriepaniken i västvärlden är Anistons fel. Om hon ansträngde sig lite för att hålla kroppen i trim så skulle vi andra inte få en känsla av att livet tar slut någonstans mellan fyrtio och femtiofem. Det är min teori. Och om jag nu ska dra in Asien i den här debatten så kan jag berätta att där kallas klimakteriet för Den nya våren. Källa okänd, men ni fattar. Man ser mer fram emot en promenad i parken med en massa nya kompisar en dag i maj än att bli en skräcködla som ingen vill leka med.

Frågor på det?

lördag 10 augusti 2013

Nu är sommaren slut, tut.

Denna evighetssommar, som känts oändlig i alla riktningar. Som ett hav där jag mestadels guppat omkring utan någon speciell färdriktning. Det får bli som det blir, har jag många gånger tänkt, och det har det också blivit. En viss tacksamhet kan jag känna över det.

Fatta omställningen när jag nu ska börja jobba på måndag. Den blir brutal. Sedan kommer den riktiga hösten med mörker och en massa mys, och gud vad jag ska mysa! Så känns det. Men när jag tänker efter kommer det kanske inte bli så jävla mysigt, jag hatar ju tidiga mornar, till exempel. Eller mornar överhuvudtaget, om jag ska vara noga. Vaknar oftast med känslan att livet kan dra åt helvete. Först när jag börjat orientera mig i tillvaron bland frukostattiraljer och dylikt, gör sig livslusten försiktigt påmind. Det kan också vara något jag hör på TV'n (som i arla morgonstund får agera respirator). En morgon hörde jag till exempel att antalet turister i Sverige stadigt ökat det senaste decenniet och då blev jag på klart bättre humör. Jag visste inte ens att jag ville ha hit fler turister, men tydligen. Antar att det är förmågan att glädjas åt det lilla som utvecklas som en oljad blixt så här i femtioårsåldern.

Apropå femtioårsåldern så har jag läst på internet att kvinnorna i Asien inte har några klimakteriebesvär. Känn på den.

fredag 9 augusti 2013

Okej, det här inlägget kan verka lite utflippat men det är det inte

I förrgår satt jag på tredje våningen på Arlanda och hittade på nya ord. Jag var i ett så kallat kreativt flow och de här kom jag på:

berumpelig
morantad
skogsvirvel
berattad
förtrevad
bekrullad
piruntad
bängofil

I gårdagens inlägg använde jag första ordet berumpelig och det smälte in så bra att ingen ens reagerade på att ordet inte finns. Jag tar det som ett tecken på att mina nya ord sitter som smäckar i det svenska språket, och att de mycket väl kan hamna i Svenska akademins ordlista om jag använder dem tillräckligt envetet. Tills dess behöver de få betydelser men jag tänker att det kommer ge sig, att jag kommer känna vad de betyder när jag använder dem, att alla nyanser kommer ta form på ett naturligt sätt. Exempelvis kan man använda förtrevad för att beskriva känslan som breder ut sig i en pinsam tystnad. En förtrevad känsla. Fast det är bara en idé, kanske tänker jag på trevande för det kan man ju bli när man inte finner orden, och den man pratar med inte heller gör det. Och trevande är inte ett nytt ord, dah. Piruntad är kanske bättre, för det ordet känns helt random. Vem fan kommer på ett sådant ord, tänker man spontant. Alltså ett bra ord.

torsdag 8 augusti 2013

Nu är det augusti

Sedan slutet av april har jag skrivit hundratusen ord. Det är en till storleken högst berumpelig roman på sisådär trehundra sidor.

Fast nu är det inte en roman jag skrivit utan dagbok. Man kan undra om så himla mycket hänt i mitt lilla liv de senaste månaderna att det behövts hundratusen ord för att skildra soppan, men tydligen lever jag ett händelserikt liv. 

En del upprepningar finns där nog (läs: ältande) och tar man bort svordomarna kommer texten kanske ner i give and take åttiotusen ord. Men ändå. Åttiotusen ord är mycket, jag är förvånad själv. Orden har sprutat ur mig som hagelsvärmar, och skrivlusten har varit konstant, ta mig fan. Många gånger när jag varit på väg ut genom dörren, picknickkorgen packad och den syrénfärgade bikinin på (till exempel, alltså), har jag stannat upp mitt i steget och: 'Eeh ... jag ska bara ...'

Skriva lite i min dagbok. Och in igen med picknickkorgen i en vid båge genom dörren och sedan har jag suttit framför datorn och skrivit ner senaste händelseförloppet och, inte minst, mina reflektioner runt det. Herregud, vad jag kan reflektera, ni har ingen aning. Så att håret krullar sig.

Vad får ert hår att krulla sig? 

tisdag 30 juli 2013

Det där med att göra slut

Så här:

Om man gör slut har det vanligtvis föregåtts av ett visst tänkande fram och tillbaka. Typ: vill jag eller vill jag inte, vill jag eller vill jag inte. Om man bara tänker jag vill jag vill jag vill jag vill hela tiden brukar man inte göra slut. Hur som haver, man velar hit och dit tills något gör att man kanske blir förbannad, eller ilsk rent av, och då gör man slut. Det kan betyda att man i samma veva säger allt och kanske mer än allt, det beror på hur arg man är i stunden. Det må vara hur det vill med det, för sedan när man sagt allt och tystnaden lagt sig, då ser man saker och ting ur andra vinklar. Alla möjliga intagande och intressanta, och man får passa sig så att det inte blir ett enda rörigt tingeltangel av alltihop.

Vilket osökt får mig att tänka på första gången jag gjorde slut, då var jag elva år. Min kompis hade gjort slut med sin kille för att hon var arg på honom, och då gjorde jag också slut. Med min kille, alltså, för att han var kompis med min kompis kille. Inte så konstigt, eller hur.

Innan jag åkte hem den dagen hörde jag att Guldlock i parallellklassen hade frågat chans på min kille (som rent tekniskt inte var min kille längre) och att han sagt ja, och när jag kom hem drabbades jag av fruktansvärd ånger. Efter en stunds panikartad vånda lyfte jag luren, ringde Olle (det var hans namn) och sa att jag hade ångrat mig och ville bli ihop igen. 'Okej', sa han och sedan la vi på. Man var snabb och effektiv på den tiden. Hur det gick med Guldlock vet jag inte men jag hoppas att hon lärde sig en riktig läxa.

Nu var det här ett generellt svar (om att göra slut) som kan passa in på alla (det här är ju en frågespalt), och ni ska alltså inte tolka in mig och mitt liv i det. Ni är däremot välkomna att tolka in er själva, hugg in bara.

söndag 28 juli 2013

Just ja

Jag bloggar ju nuförtiden.

En hel vecka har gått sedan förra inlägget och jag undrar i mitt stilla sinne: hur gick det till? Och vad har jag gjort den här veckan? Herregud, jag har ingen aning, faktiskt. Dagarna flyter liksom ihop, igår gjorde jag absolut ingenting, till exempel. Det var för varmt. I onsdags kommer jag ihåg för då gjorde jag slut. Det kändes väldigt bra, så bra att det är oklart om det verkligen ÄR slut eller om det bara var ett varningsskott. Det är sådant som man inte kan veta förrän man vet, ni fattar. Alltså, detta livet ger mig svindel. Det var i onsdags, och i torsdags fick jag en ny kompis. Ibland bara faller de ner från skyn när man minst anar det, det är roligt. I fredags vet jag inte vad jag gjorde, och igår gjorde jag som sagt ingenting.

Det var väl ungefär sista veckan i sammanfattning, give and take, hur har ni haft det?

lördag 20 juli 2013

Det gungar fortfarande

Men svischandet har tillfälligt avtagit något och jag har ingen aning om när det kommer igång igen. Så är min sommar, ni fattar.

Har skrivit en till dikt. Den här handlar om hur det är att vara på krönet av livet, där man är när man är femtio. Eller typ sextio, jag vet inte eftersom jag ännu inte har varit så gammal. Här kommer den:

Och där står man mitt i livet
på toppen av sin samarbetsförmåga
sin sociala och emotionella kompetens
sin kompatibilitet
habilitet
likviditet
korpulens
och metakognitiva kapacitet.


Vad tyckte ni?

Den slutar ganska abrupt men tänk på att det bara går utför sedan, när man varit på den där toppen, och det är inte så roligt att skriva om det:

Och sedan går det bara utför... Typ.

Såvida det inte går utför? Man kanske rafsar ihop de där jävla kompetenserna, häller på bensin, fjuttar på skiten och blir fri? Jag vet inte varifrån jag fick den idén, den bara kom.

tisdag 16 juli 2013

Sommaren 2013

Visst är det något magiskt med den här sommaren? Något som gör den VÄLDIGT speciell. Som om det yr och virvlar mer än vanligt i trädtopparna? (I båd löv- och barrträd.)

Som om allt svischar hit och dit likt odisciplinerade lianer i en frisk stormby. Och man kan bara gunga med, för man har inget val.

Visst är det så?

måndag 15 juli 2013

Ormbunkar och annat viktigt

Eftersom jag har köpt en ormbunke har jag läst på hur man sköter om en sådan. Vad de behöver och slikt. De behöver vatten. Som alla krukväxter, tänker ni nu lite halvdrygt, men en ormbunke behöver vatten på två sätt. Dels det vanliga vattnet i jorden i krukan och dels sprut på bladen. För att underlätta har jag ställt strykbrädan med sprutflaska på, i samma rum som ormbunken. Då har jag också någonstans att stryka, och det känns bra. Sakta men säkert växer mitt nya liv fram, som en späd ormbunksknopp strävar det uppåt och framåt.

Hur är det med era liv då?

söndag 14 juli 2013

Måste åka tillbaka till Rom

Har tvättat min nya bikini, som jag köpte i Rom i juni, och den är nu nopprig! Sådant blir jag galen på, känner nästan att det är värt priset för flygbiljetterna att åka tillbaka och klaga.

Men inte helt, man får ju tänka på flygets klimatpåverkan också. Dessutom kan jag erinra mig ett tips jag läst någon gång om att man kan raka bort noppror och jag har några engångshyvlar i badrumsskåpet.

Brukar ni raka era kläder?

lördag 13 juli 2013

Idag har jag läst en jävligt rolig bok

Min egen beiga.

Det var över ett år sedan sist och det var i sanning ett glatt återseende. Jag låg ute på gräsmattan i min park och läste, shit vad mysigt det var. Hade inte bara syrénfärgad bikini och dito hörlurar, utan också en chockrosa kulspettspenna i min hand för lite lätt redigering. Fatta snyggt. Pennan var förbjuden, min något bossiga vän som hade beordrat mig att damma av och läsa igenom manuset var noga med att poängtera vikten av att jag bara läste, och inte började redigera. Vilket förstås gjorde att den rosa pennan kändes som en spännande krydda sprinklad över manussidorna. Kan inte hjälpa att jag tycker om att göra tvärtemot vad andra säger, det är nog medfött och jag kan således inte lastas.

Nu ska jag äta godis.

onsdag 10 juli 2013

Jag är ingen poet

MEN. Här kommer dagens dikt:

I livhelvetet
får man vada ibland
upp till knäna i skitvatten

tisdag 9 juli 2013

Dagens inredningstips del 2

Jag har sytt köksgardin också, för några dagar sedan, och den blev skitsnygg den med.

Dagens inredningstips

Syr gardiner till mitt vindsrum och det blir så galet snyggt att det inte är klokt.

GALET snyggt.

För att förstärka intrycket har jag ställt en ormbunke på fönsterbrädan och den gör verkligen jobbet. Herregud, vilken effekt en ormbunke kan ha, helt sjukt.

söndag 7 juli 2013

Ursäkta, nu är jag här och babblar igen

Träffade en arbetskompis på stan igår, vi skulle uträtta ett litet ärende tillsammans, och inte fan kom jag ihåg att använda ordet begabba. Tur att jag hade min dotters hund här, hon fick höra tio gånger att hon skulle sluta begabba mig och viftade lyckligt på svansen varje gång. Hon blir så himla glad när man pratar med henne, vad man säger kommer liksom i andra hand. Så glad att hon inte bara viftar på svansen, hon snurrar samtidigt runt, runt, runt som en elvisp. Helt bedårande. När jag är ute och går med henne får jag (hon) alltid betuttade leenden, vilket osökt leder mina tankar till hur man skulle kunna använda sig av det. Inte vet jag. Här nedan spelar hon x-box med dotterns pojkvän.



fredag 5 juli 2013

Semester är inte alltid en dans på rosor om man säger så

Ta dagen idag, till exempel, som började med depression över att semestern kommer ta slut. Det var väl dumt, kan man tycka, att slösa bort en semestermorgon på det, men det är ett faktum att semestrar tar slut och då är det klart att man blir deprimerad över det. Allt annat måste rimligen gå under rubriken förträngning.

Nå, depressionen avtog framåt niosnåret och jag började gladeligen planera min dag. För på semestern har man ju så mycket tid att göra så mycket roligt! Ja, jag behöver inte gå in på några detaljer, ni fattar hur det gick. Och nu är jag deprimerad igen. Jävla semesterjävel, skulle jag tänka om jag vore en sådan som svär, och det är jag ju. Snart är du ändå slut så varför är du här och begabbar mig???

Begabba är ett fint ord, tycker jag. BEGABBA. Och hur ofta används det? Inte ofta. Imorgon ska jag använda det vid minst tio tillfällen när jag pratar med folk. 'Begabba mig inte!' kan jag säga när någon driver med mig, men det finns säkert fler användningsområden. Hur kommer ni använda det?

torsdag 4 juli 2013

Same same

Jag har som sagt börjat dejta, som det heter nuförtiden. (Man vill ju gärna bli lite hänryckt, tack.) Hade ingen aning om hur man gör när man dejtar, men nu kan jag berätta att man gör exakt samma saker som förr i tiden.

Frågor på det?

onsdag 3 juli 2013

Hur man behåller lugnet i hotfulla situationer


1) Se cool ut för allt smör i Småland. 
2) Le och låtsas att du inte bryr dig. 
3) Sätt en resolut arm i sidan för att visa vem det är som bestämmer.

måndag 1 juli 2013

Sommartips för medelålders (helst ska man ha fyllt femtio)

Utanför mitt hus finns en stor park. Den har en tennisbana, en plaskdamm med fontäner i, stora uppvuxna träd, en kulle och rabatter med parkbänkar intill. På den stora öppna ytan är det nästan alltid folk på filtar som picknickar eller bara ligger och solar.

Men idag var det bara jag, kan bero på de tunga molnen som mestadels skymde solen. Jag lade mig på mitten av den stora gräsmattan, för jag tycker om när det är symmetriskt, ålade av mig kläderna och kom ut i min nya fina syrénfärgade bikini som jag köpte i Rom för några veckor sedan. Därefter pluggade jag in mina hörlurar (som också råkar vara syrénfärgade) och började sola. Jag tror det såg ganska fint ut, men när man är femtio och har fött tre barn spelar just det inte så stor roll, då får man se ut hur man vill i bikini. Och dessutom är det inte så många som kollar. Under den timme jag låg där var det bara en enda snubbe som gick förbi nära mig och fick mig att känna mig som 'hej, här ligger jag, tralala', ni fattar känslan. Annars var det en fin stund i min park utanför mitt hus, och något jag kan  rekommendera andra att göra i sina egna parker utanför sina egna hus.

söndag 30 juni 2013

Och så bara händer det

Att lusten att blogga pockar på. Och vem är då jag att säga nej? När livets övervåning säger sitt kan man inte annat än följa med. Så är det i alla fall för mig, jag vet inte hur det är för er.

Jag har flyttat in i min lägenhet nu. Eller, egentligen var det tre månader sedan, men det skulle man inte kunna tro. Igår köpte jag ett soffbord, i alla fall, så nu har jag ett sådant. Jag köpte det på Myrorna för etthundrafemtio kronor och sedan tog jag hem det på pakethållaren. Det är helt sant. Halvvägs hem började det regna och åska och i en sväng ramlade bordet av cykeln. Den smällen skulle ni ha hört, det gjorde alla i husen runtomkring. Det är ett mörkbrunt tungt bord, massivt trä rakt igenom. Ena sidan skrapades upp så idag har jag köpt sandpapper. Mörkbrun oljebaserad träbets hade jag redan. Det kommer bli skitsnyggt när jag väl är klar med det. Dessutom har det ju nu en intressant historia, det är därför jag tycker att det är bra att jag tappade det där i åskan och regnet.

Jag har börjat dejta också, men det berättar jag om någon annan dag.

fredag 22 februari 2013

Om konsten att säga förlåt utan att mena det

Idag kan man inte låta bli att reflektera över Hans-Erik Hellborg på Högskolan i Dalarna. För det är synnerligen intressant när makthavare gör s.k. pudlar. Mucho mucho interesante.

Bakgrund (om ni inte redan tagit del av den): En kille som heter Mehran skickar ett mail till Hans-Erik och frågar hur man registrerar sig på den kurs han blivit antagen till. Hans-Erik vidarebefordrar mailet till kansliet med orden: ”Kan du hjälpa Mohammed – han kommer nog direkt från Mecka”. Sedan råkar Hans-Erik slinta på tangenterna och mailet hamnar i Mehrans inkorg.

Det är nu Hans-Erik gör sin fantastiska pudel. Säger förlåt, förlåt, förlååååt och följer upp detta med följande 'förklaringar' som tydligt visar att han ser sig själv som den oskyldigaste lilla vitsippa:

'På kansliet skulle man inte ha uppfattat mig som det minsta rasistisk eller haft någon synpunkt på det.' (Se Svd)

Okej. Det låter jävligt allvarligt i mina öron. Vad är det för folk som jobbar på det kansliet?


'Ofta kan man säga saker inom en relation utan att det uppfattas som rasistiskt.' (Svd)

Typ om man har en relation med en Sverigedemokrat.


'Det fanns ingen tanke eller avsikt bakom det här.' (Svd)

Här är det frestande att orera om vakum bakom pannbenet, men han är ju för fan universitetslektor i rättsvetenskap. 


'Det säger ingenting om vad jag tycker och tänker.' (Aftonbladet)

Som Soran Ismail på sin facebooksida så träffande kommenterar: 'Eh.. jo. Det gör det faktiskt.'



Och till ev proffskommenterande sverigedemokrater/andra rasistiska grupperingar som brukar dras till inlägg som dessa kan jag meddela att era kommentarer kommer tas bort. Är jävligt less på ert systematiska hetsande mot alla människor som inte uppfyller era krav på hur en människa ska leva sitt liv. JÄVLIGT LESS.

torsdag 21 februari 2013

Ah, men nu har jag en reflektion

Det är ett fasligt tågåkande till Västerås nuförtiden! Man kan undra varför. Men, nu var det inte det som skulle utgöra råvaran för min reflektion slash piskrapp. Däremot: Rösten som ropar ut förseningar och spårändringar på min centralstation.

För den är extremt irriterande. Det är något med intonationen och tonläget som är inåthelvete fel, och man undrar: Vad är syftet? För det måste väl finnas ett? Varför får inte människan prata som folk?

Man kan ju bara tänka sig om det varit en mansröst. Då hade lätt kaos brutit ut på perrongen, det är min teori. Manliga röster med ett snäpp för högt tonläge parat med en intonation som knappt märkbart - men likväl - sakta strävar uppåt mot slutet av meningen passerar inte ostraffat. Åtminstone inte i landsorten. Vissa blir faktiskt så provocerade att rallarsvingen börjar veva. Själv skulle jag förmodligen bli stående med ett nervöst leende på läpparna, för sådan är jag; patetisk ibland, men ändå ganska bra i det stora hela.

Men nu är det ju bara kvinnliga utropare som låter löjliga. Vilken tur.

Det här var inte så lätt

Problemet är att jag reflekterar över så många olika grejer varje dag. Ohemult många. Vilket medför att jag måste ägna mig åt en urvalsprocess som inte är helt enkel. Ta bara idag: Jag har fortfarande inte kommit ur morgonrocken och har ändå hunnit reflektera över ungefär en miljon ämnen. Det är så när man har överaktiva hjärnceller. Nu i skrivande stund poppar exempelvis moderaternas senaste utspel i skolfrågor upp eftersom jag läste om det i morse. ÄR DOM DUMMA I HUVUDET ELLER, är min reflektion där. 

Nåväl, rätt vad det är kommer säkert genomtänkta och intressanta reflektioner gnistra som små ädelstenar här på bloggen.

Vänta bara.

onsdag 20 februari 2013

Det är glest mellan inläggen

Men jag har ju ett liv, liksom.



Skoja bara.

Ska kanske ta och skriva en reflektion per dag? (Eller per vecka.) Vad tror ni om det?

Låta mina funderingar ('mina kolasnören', som jag brukar kalla dem) fritt spinna runt något jag erfarit under dagen (eller veckan)?

Då det här obviously är en medelålderskrisfrågespalt (se ovan) väljer jag att betrakta dessa reflektioner som medelålderskrisfrågor. I bemärkelsen issues. Som eventuellt kommer få smeknamnet Dagens (Veckans) piskrapp.

Gud, vad det här kommer bli bra.

lördag 2 februari 2013

Avdelningen absurda telefonförsäljarsamtal

Hur otroligt det än låter så gick jag med i en bokklubb för något halvår sedan när en kvinna ringde och frågade om jag ville vara med. Jag svarade nej förstås, det gör jag alltid när försäljare ringer, ändå hade jag gått med när samtalet var slut. Frågetecken, frågetecken, frågetecken.

Hursomhelst. Den här bokklubben har insett att de måste sätta klorna i sina medlemmar om de ska köpa några böcker och därför ringer de hem varje gång det är dags att beställa. Det heter att alla får en 'personlig rådgivare'. Min personliga rådgivare är ganska irriterad på mig. Det är för att jag varje gång hon ringer säger att jag inte har tid att prata just då. Sist hon ringde gick hon till motattack och hotade med att mitt ärende skulle 'gå vidare' eftersom jag inte verkade vilja uppfylla avtalet jag tackat ja till. Jag kontrade med att försäljaren när jag frågade, sa att inget kommer hända om jag inte köper de där tre böckerna inom ett år, och jag hörde hur det kom hetvattenånga ur min personliga rådgivares öron. Det kunde inte stämma att försäljaren sagt så, men hon skulle ta fram det bandade samtalet och lyssna själv. Sedan skulle hon skicka mitt ärende vidare till 'nästa instans'. Och DÅ kunde jag bli tvingad att betala boken och dvd-filmen jag fick som välkomstpresent. OCH MÅNGA HAMNAR HOS KRONOFOGDEN BARA FÖR DET. (Det sista sa hon inte, men i alla fall.)

Hm, det är det att jag inte har tid att läsa nuförtiden, mitt liv är lite rörigt ... exempelvis är jag mitt i en skilsmässa, sa jag i ett försök att förklara. Min personliga rådgivare blev knäpptyst. När hon hämtat sig sa hon att jag borde ha berättat det på en gång. VARFÖR SA DU INTE DET PÅ EN GÅNG? Som om de har en speciell klausul för folk i skilsmässa, bara man kläcker det ur sig i början av samtalet. Tänkte väl inte jag på, sa jag. DU SKULLE HA BERÄTTAT DET PÅ EN GÅNG, DÅ HADE DET JU VARIT EN HELT ANNAN SAK! Och nu skulle hon ge mig tid och inte återkomma förrän om ett halvår, nädå, en så fin människa var hon. Hänsyn hela vägen. Kommer du ha samma telefonnummer då? undrade hon med lenaste strupen och jag garanterade med min allra mest övertygande röst att det kommer jag verkligen ha. Speciellt som jag nu vet att hon kommer ringa om ett halvår. Min egen personliga rådgivare.

torsdag 31 januari 2013

Läst i Lärarförbundets tidning

Nu har man kommit till insikt om att lönespridning bland lärare inte bidrar till en bättre skola! Det beror på det faktum, kan man läsa, att alla lärare som får mindre påslag än genomsnittet tappar självförtroendet och motivationen och blir sämre lärare.

Nu är den spännande frågan hur många sekler det kommer dröja innan man inser att barn och ungdomar som får låga betyg också är människor.

onsdag 30 januari 2013

La flata

(Eller vad 'lägenhet' nu heter på spanska.)

Idag har jag bestämt vilka golv min flata ska ha, den ska nämligen få nya, den får det vart artonde år, och nu är det vart artonde år. Jag valde mörka för min syster säger att mörka golv landar bättre än ljusa, och hey, man vill att golven ska ligga kvar där man lagt dem, eller hur. Finns det något mer att säga idag?

Nej.

Over and outie, outie.

Det är något fel på systemet

Onsdagar har jag mattelektion kl.08.00. Och inte nog med det, lektionen är förlagd i en annan byggnad än den jag har mitt arbetsrum i. Det betyder att jag först måste till 'min' byggnad och hämta grejerna jag behöver, sedan ska jag ta mig över skolgården i snö, slask och drivis till en byggnad som inte utan anledning heter Sibirien. Där ska jag upp tre trappor för att möta mina halvt medvetslösa elever (klockan är ju 08.00). Ja, sedan börjar lektionen. Just nu räknar vi på volymer och det är inte mycket att säga om det.

tisdag 29 januari 2013

Nu är jag frånskild

Men det betyder inte att jag kommer hugga första bästa som kommer i min väg (bara om jag skulle råka känna för det just då) för så desperat är jag verkligen inte.

Nej, min tanke är att jag nu ska lära mig att stå på egna ben. Bli fri och oberoende. Vara mig själv nog. Älska mig själv riktigt ordentligt.

Det låter för jävla tråkigt, men det kommer säkert bli jättekul. Man har ju hört talas om människor som gått in i positiva utvecklingsspiraler och aldrig kommit ut igen. Det är något sådant jag tänker mig.

Over and fet-out.

måndag 28 januari 2013

Igår hade jag en SKITdag

Men idag har jag haft en helt otroligt perfekt dag. Allt jag har gjort har varit perfekt utfört, ni fattar; inga felsteg, inga misstag, inte minsta lilla katastrof. Någon borde ha filmat. Då hade jag förmodligen kunnat få något slags pris. Bästa läraren, typ (eftersom jag råkat jobba idag). Bästa läraren ever. På den nivån har det varit. I stort sett hela dagen. Det är klart att om man skulle bedöma vartenda steg jag tagit så hittade man kanske några små skavanker, men de vore nog väldigt små.

Over and out.

lördag 19 januari 2013

Lägenheten

Vi (ni och jag) kan inte riktigt sluta tänka på den, eller hur? Vi tänker och tänker i vitt, beige, guld, brunt, rött och murrigt grönt, och vi har till exempel kommit på att det är svårt att få in alla bokhyllor i skrivarlyan när väggarna lutar kraftigt. Trots det är vi lite kära i det där snedtaket, det är vi allt. Vi bestämmer oss för att bokhyllorna får stå i vardagsrummet för var fan ska de annars stå? Sedan funderar vi på var vi ska ställa alla sängar, såklart. Alla sängar som alla som kommer och hälsar på mig ska sova i, alltså. Rätt många kommer krävas. Jag funderar på att köpa en och tjugo breda så att alla kan sträcka ut sig. Och så att man vid behov kan klämma ner två besökare i varje säng. Ibland funkar det. Och apropå sängar så tänker vi också på sängkläder. Fina påslakan ska det vara, för jag hör till den praktiska del av befolkningen som inte krånglar med överkast och liknande skit.

Första april flyttar vi in.

torsdag 17 januari 2013

I alla fall

Så har jag hittat en lägenhet nu, som typ uppfyller mina krav. Om ni minns dem - annars kan jag rabbla upp dem igen, det gör jag så gärna: stor, luftig, snygg, balkong i soligt läge, gästrum, skrivarlya med utsikt (över det mesta och lite till), grannar som inte syns och hörs, prunkande omgivningar och gångavstånd till stan.

'Stor' och 'luftig' är relativa ting, och grannarna vet jag ännu inte så mycket om, men annars så. Och skrivarlyan har snedtak. Att det var ett krav förstod jag på en gång jag såg det. Det samma gäller för takfönstret. Och det andra takfönstret, som är stjärnformat, och placerat precis utanför min lägenhetsdörr. Ja, det var väl allt. Skriver hyreskontrakt imorgon.

Ja ja ...

Ni fattar.

söndag 6 januari 2013

lördag 5 januari 2013

Jag har fyllt 50

Skriv GRATTIS i kommentarsfältet.

fredag 4 januari 2013

Inte nog med att jag blivit dumpad

Jag har fått sämre syn också. Var i morse hos min optiker för att åtgärda det sistnämnda, och fick veta att min syn på nära håll under de närmaste tio till femton åren kommer bli allt sämre och sämre. Slutligen, när den är som allra sämst, kommer utvecklingen avstanna. Fucking skit, eller hur man nu ska uttrycka det. I synnerhet mot bakgrund av att min syn på alla andra håll (än det nära) suger fett. Extremt närsynt, alltså. Och snart inte ens det.

Jag provade ut ett par bruna bågar till mina nya glasögon. 'Jag är en beige råtta, en sådan som inte vill sticka ut', sa jag till den snofsiga kvinnan som assisterade mig framför spegeln. Man vill väl ge ett blygsamt intryck, eller hur. Men istället för att säga: 'Oh no, du är väl ingen beige råtta', log hon medkännande och plockade fram långa banor av bruna bågar. Varpå jag frågade om hon kanske hade några i guld, men det hade hon i princip inte. Skitsamma. Brunt hår, bruna ögon och bruna bågar, ingen kan komma och säga att jag inte matchar i alla fall. Och det är ändå det viktigaste. Att jag sedan också ser totally fucking awesome ut i mina nya bruna bågar är bara en bonus.

torsdag 3 januari 2013

Om man skulle ta och skriva ett litet skitinlägg.
Och berätta att jag numera är ensamstående. Och att jag som sådan letar efter en lägenhet där bara jag ska bo. Ett letande som kan komma att ta sin tid eftersom jag har höga krav. Min lägenhet ska vara stor och luftig nog att leva i, om ni förstår vad jag menar. Snygg ska den också vara eftersom jag lever efter devisen don efter person. Den ska ha en skrivarlya med utsikt, balkong i soligt läge och gästrum för mina utflugna barn slash alla kompisar jag ska skaffa. Grannarna ska vara trevliga (läs: inte synas och höras så mycket), omgivningarna ska prunka under sommarhalvåret och det ska vara gångavstånd in till stan. Jao.