måndag 28 februari 2011

För övrigt skriver jag som en gud just nu

Ninasskrivarlya har utmanat mig på en riktig tuffing. Jag ska nämna något jag är exceptionellt bra på. Jao.
Det som nu automatiskt poppar upp är min förmåga att tramsa. Jag är exceptionellt bra på att tramsa. Jag förstår om ni nu suckar och tycker att det inte gills men då ska jag berätta att jag har livat upp mången tryckt och gråmulen stämning med mitt tramsande. Ibland har motsatsen skett, måste jag tillstå, men man kan ju inte lyckas jämt. Ibland har mitt tramsande gått så förfärligt överstyr att jag inte längre minns det. Nästan. Några ångestfyllda minnen hänger fortfarande och dinglar i det tillgängliga minnet, några som inte ens kvalar in i kategorin: det som inte dödar blir ett bra blogginlägg. Ni fattar, de skulle inte ens bli bra blogginlägg och då är det illa.
Nu tror ni kanske att jag var kriminell eller liknande när jag var yngre men det var jag inte, kanske är bäst att påpeka.
Från något exceptionellt bra till något exceptionellt dåligt på bara några rader.
Det är jag också väldigt bra på.

Alla som är sugna på att anta utmaningen tar den!

Måndagsmorgon hey hey

Läser krönikör i morgontidningen som orerar om vår stads fina gator och affärer, hur hon njuter av att bara strosa omkring på och i dom. Om det inte vore för alla människor hon möter som ser så bittra och stressade ut. Dystra och allvarliga. Hon spekulerar i huruvida det hör till den regionala karaktären och slår fast att fler borde göra som hon, strosa omkring med sprudlande humör och le mot sina medmänniskor.
Och jag tänker: varför vara så negativ och gnällig i en måndagsmorgonskrönika? När man kan välja att vara positiv!
So sad.

söndag 27 februari 2011

Från en underbart rolig, härlig och ärlig tvilling

Med följande motivering har jag fått en award av Den hemska tvillingen:

Priset skickar jag vidare till Nilla för att hon håller på att skriva en bok, en beige bok ska det bli. Det ser jag fram emot. För Nilla skriver bra och det är något jag verkligen uppskattar.


Det måste betyda att Tvillingen tycker om mig, jag kan inte tolka det på något annat sätt. Kanske innebär det också att jag får följa med henne på hennes Thailandssemester som hon snart ger sig iväg på? Eller dylikt. En årsförbrukning av toapapper går bra. Tvillingen har ett väldigt fint guld-dass, det var därför jag kom att tänka på just toapapper, men jag kan ta något annat också. Kåldolmar eller kyckling till exempel.


lördag 26 februari 2011

Hur fångar man läsarens uppmärksamhet?

Ägnar dagen åt att läsa en mycket bra bok. Diggar, som vi sa på 70-talet. I inledningen sågar en tjej av sig tummen så att blodet sprutar. Det kan man kalla öppningsscen. I jämförelse är början på min roman lika spännande som en luktlös smygfis.
Hur vill ni att en bra bok börjar?

fredag 25 februari 2011

Hej igen, proppskåpet

Vår elektricitet är väldigt känslig. Överkänslig skulle jag säga om det inte vore för att jag inte tycker om det begreppet - man är väl precis så känslig som man behöver, eller hur!?
Känslig, alltså.
När det är kallt ute tycker Mr Electricity att han har nog med att värma upp huset. Kanske, om vi skött oss, kan vi få sätta på spisen för att laga lite mat. Skulle någon samtidigt komma på idén att sätta på en maskin tvätt släpper han allt ansvar som den missförstådde förfördelade välgörare han inbillar sig att han är, och pang går strömmen.
Idag hittills, tre gånger.
Men jag klagar inte. Vi har ju ström då och då. Det är mer än man har när man är ute och campar. Utan el då.

torsdag 24 februari 2011

Framförallt

Undrar man ju vem den där Onti Anusen är.
Det låter lite finskt.

Google google kära vän, håller du utav mig än?

Ur dagens skörd av sökord folk kommit hit på:

godkänt minus 

onti anusen

klimakterie grinig 

kräkningar och näsblod 

migrän yrsel näsblod 

nillalivet 

nillas

Det verkar vara en kul blogg det här.

onsdag 23 februari 2011

Så himla godkänd

Har läst igenom en del av min beiga roman och den får godkänt. Utan minus. Jag inser att det låter drygt att säga så, men ni får tänka på att godkänt i det här fallet är en subjektiv bedömning. Det handlar egentligen bara om att jag har samma typ av humor som den som skrivit berättelsen. Och den som skrivit den är ju jag.
Om jag även ska vara lite kritisk så kan jag känna att mina karaktärer är lite överdrivna ibland. Huvudkaraktärens svägerska, till exempel, är fruktansvärt jobbig så fort hon öppnar munnen. Så jobbiga mäniskor finns nästan inte och det är det jag menar med överdrivet. Lite för mycket. Så pass att man vill dränka en gammal tubsocka i ättiksprit och täppa till hennes trut med den. Lite den känslan. Och det är ju kanske inte vad läsare vill ha när de på semestern lägger sig med en god bok i hängmattan för att koppla av. Risken är att de ramlar ur den där hängmattan för att de brusar upp i affekt. Det händer mig minst en gång per sommar men då är det i allmänhet någon kvällstidning jag läser. Och jag faller inte så långt för när jag ligger i hängmattan nuddar rumpan gräsmattan. Makens förtjänst.
Vare därmed hur som helst, den beiga är i alla fall godkänd så här långt. Gäller bara att få något förlag att inse det också. Alltså sen när jag har skrivit klart de återstående tre fjärdedelarna.

Godkänd minus

Är jag godkänd idag?
Det vette fan. Du har på dig morgonrocken fast klockan är över tolv, it doesn't look good...
Men jag har skrivit en uppgift på min skrivarkurs, det är bra...väl?
Fast du ska ju skriva två!
Jo, jag vet, men jag har hela kvällen på mig.
Det låter som dålig framförhållning, du vet att ansvarstagande ingår i betygskriterierna?
Jag har varit ute med min hund också!
Det ingår i vardagssysslorna så det räknas inte.
Nähä.
Men du är väl godkänd då, vi säger så. Godkänd minus.
Godkänd minus?
Det betyder att du är är godkänd. Men nästan inte. 

tisdag 22 februari 2011

Idag är vi värda semlor

Denna vackra förmiddag som är idag har jag nästan skrivit en hel A4 på min beiga roman.
YES! YES! YES!
Mitt romanbygge går inte så snabbt som ni antagligen förstår men jag är glad att det går framåt överhuvudtaget.

Här kommer ett litet utdrag från dagens arbete som ni inte kommer förstå då det är helt ryckt ur sitt sammanhang. Ni får helt enkelt ställa upp och vara delaktiga utan att begripa. I eftermiddag firar vi med semla!

Jag kan be honom låtsas att han är min fästman, att han heter det jag vill att han ska heta, och sedan betala honom för besväret. Jag har sett ett liknande upplägg på film, Sandra Bullock hade huvudrollen. 
     Men hur ska jag föreslå det? Han kanske kommer känna sig som en prostituerad, som någon jag köper. Och det skulle han ju också vara. 
     Allting verkar så enkelt på film, där renderar det poäng att bete sig som en galning. I verkligheten blir man betraktad som onormal, i den minst smickrande av bemärkelser, för minsta lilla sak.

När jag ändå har er på tråden: Störde det er att jag använder ordet 'minst' två gånger i sista meningen?

måndag 21 februari 2011

Halskragar hör till tillvarons jäfvligheter

Idag har jag bara gjort tråkiga saker.
Exempelvis har jag skaffat en halskrage till vår sexåriga eurasiervovve. Han har en infektion i örat som han så förtvivlat gärna vill klia bort med tassen vilket är en dålig idé. Sedan han för ett antal timmar sedan fick på sig kragen och gick in med den i ett dörrfoder har han i princip stått still, och han börjar bli ganska trött på det nu. Jag har försökt få honom att förflytta sig, att lägga sig ner, att äta sitt torrfoder men han vägrar. Däremot äter han skinka, köttbullar och hundgodis när jag trugar, och det är ju bra annars kanske han skulle svälta ihjäl.
Om han inte följer med mig ut och kissar och om han sen inte lägger sig ner och slappnar av så vet jag inte hur han och jag ska kunna sova i natt. Då kanske någon tar av honom den där jäfvla halskragen och tänker att man klarar sig bra med ett öra intakt. Det är sånt man inte kan veta i förväg men man kan ana.

söndag 20 februari 2011

Vetenskapens diskreta charm

Googles sökord är på väg att bli en egen forskningsdisciplin inom universitetsväsendet, visste ni det? Det är bara en tidsfråga innan någon doktorerar i ämnet, och det kan bli jag.
Googlare med nedanstående sökord har senaste veckan landat på min blogg och här följer min analys.

alla ben i kroppen är intakta
Ja, alla mina ben är intakta, så det är inte förvånande att denna sökande hamnade på just min blogg.
Dock skulle jag vilja passa på att klaga lite på benmassan. Kraftig benstomme har ni kanske hört talas om? Det har jag.
Men oj, hur kan en sådan liten snärta väga så mycket?
Kraftig benstomme.
The story of my childhood.
För att han skulle slippa bryta ryggen slapp maken bära mig över någon tröskel på bröllopsdagen. Sedan dess ser jag med förväntan fram emot ålderdomens urkalkade skelett.

kärring väska på hjul rutig
Har jag någonsin skrivit om något rutigt? Nej, det tror jag inte. Kärringväska på hjul? Nej.
Alltså får vi i det här fallet dra analysen ett extra varv.
Min farmor - som vilar under jord sedan trettiosex år tillbaka - hade en rutig kärringväska på hjul som hon drog efter sig när hon gick och handlade. Hon kan ha något med denna googling att göra. I så fall vill jag passa på att säga att jag inte tycker att man ska låsa ut sina barnbarn på balkongen när de har varit dumma.

modekonstruktion
En sådan är jag och vi kan inte annat än häpna över googles förmåga att leda de sökande rätt. Som alla förstår handlar det om innehållet snarare än utanpåverket. Inuti ligger jag bestämt före min tid, åtminstone om man menar hjärnan. Min har ovanligt många synapser som bygger broar mellan olika delar och skapar ett rejält nät som man kan falla i utan att slå ihjäl sig. Definitionen av modern konstruktion om ni frågar mig.

Det är ju så jävfla kul att skriva!

Sitter som en säck potatis framför datorn denna i övrigt vackra februaridag.
Så himla förödmjukande.

Nej, det kan man faktiskt inte säga men nu har jag klämt in dagens Skrivpufford.
Och därmed vill jag passa på att tipsa om skrivpuff.blogspot.com för de som tycker det är kul och utmanande att skriva på tema ibland.

lördag 19 februari 2011

Hur raggade man i mitten på 70-talet?

Undrades det i kommentarerna till föregående inlägg.
Inte gjorde vi raggandet till ett individuellt problem i alla fall, som man gör nu. Nej, vi organiserade det kollektivt förstås, på så sätt fick alla vara med och ingen behövde köpa en handbok i raggning för att få till det.
Vi körde med lite olika varianter, mörka rummet var en av dem.
Alla tjejer gick in i ett mörkt rum och släckte lyset varpå killarna fick komma in och fumla runt i mörkret tills de stötte på någon tjej. Då blev det puss och kram. Enkelt och smidigt.
En annan variant var organiserad som nutida stationsträning. Killarna satt på olika ställen längs med väggarna i rummet och tjejerna flyttade runt, från den ena killen till den andra. En LP-skiva satte tidsgränsen; ny låt, ny kille. Det var bara att köra.
Lottning var också populärt. Tjejerna bestämde sig för ett nummer var i ett rum och killarna bestämde sig för detsamma i ett annat rum. Sedan parade man ihop sig. Under en period när jag gick i femman var jag tillsammans med en kille och då brukade han och jag fuska genom att komma överens om en siffra i förväg. Lite gulligt när man tänker på det så här i efterhand.

fredag 18 februari 2011

Att skriva en roman är ingen dans på rosor

Mycket får man stå ut med när man skriver en roman.
Min huvudkaraktär har gått och köpt en nyutkommen handbok i raggning! Eftersom det är jag som skriver berättelsen så måste jag nu läsa boken i fråga, det är det som kallas för research.
Handboken börjar med att tjata om att man ska ha rätt "inställning" när man raggar, som om man vore någon sabla kortvågsradio. "Kul och spännande", ska man ratta in. Dessutom, mind you, ska man inte ha fokus på den man vill ragga upp! Då verkar man för desperat. Man ska bara "råka" tilltala personen i fråga när man "råkar" passera. Får man ändå en dissande kommentar ska man svara: "Aj! Det där var det vassaste jag hört idag. Snyggt! Får jag sno den?" för det kan "vända ett otrevligt bemötande till ett hett hångel."
Jag kanske ska testa det på jympan i eftermiddag?
Nej, tacka vet jag 70-talet.

torsdag 17 februari 2011

Nä, om man skulle ta och bli lite glamorös?

Idag,
en annan vardag.
Ibland undrar jag om jag inte skulle satsa på lite mer glamour i tillvaron. Jag har ingen alls för närvarande så det behövs inte så mycket för att det ska bli lite mer.
Lite blankare tyg i några klädplagg skulle kanske göra susen.
En gåslever till middag.
Smycken och smink. Jag är urusel på det departementet. Tog hål i öronen en gång, hål som växte igen snabbare än de öppnades upp. Förlovnings- och vigselringarna försvann någon gång på det mystiska åttiotalet och jag är glad att jag inte slarvade bort maken i samma veva. Kunde ha hänt.
Nej, jag struntar i smycken och smink, det är för jobbigt.
Och jag orkar inte köpa nya kläder, har för övrigt klädaffärsfobi.
Det får bli en gåslever till middag. Vad har man till? Ris eller potatis?

onsdag 16 februari 2011

Morgonpoesi

Vaknade vid 6-tiden och kände mig oväntat lycklig.
Avslappnad och lugn i kroppen, varm i hjärtat. Jag log, helt oplanerat.
Så det är klart jag blev skeptisk.
Håller min själ på att luckras upp? Eller är det själva lyckan det är fel på?
Tänk om lycka inte är något att sträva efter egentligen? För att den ändå sedan bara kommer när den själv känner för det! Den kanske skiter blankt i vad jag vill och inte vill, kanske är den lika okontrollerbar som Berlusconi på bordell...?
Det är inte utan att man blir förbannad så här på morgonkvisten.

tisdag 15 februari 2011

My darling February

The Fat Lady klagade på februari i en kommentar. Hon klagar förvisso på det mesta så februari kanske inte ska ta det så personligt men jag känner mig ändå nödgad att rycka in till denna vackra månads försvar.

Alltså:
Februari är årets torsdag. Det betyder att det är den bästa månaden efter mars, april, maj, juni, juli och augusti. Frågan är för övrigt om den inte slår augusti? Tänk:
Februaris ljusnande morgnar mot augustis allt mörkare kvällar,
trädens rimfrost mot alla irriterande nattfjärilar,
Alla hjärtans dag mot skolstart,
tacos mot (äckliga) kräftor,
snögubbar mot fästingar,
tjugoåtta dagar att ta sig igenom mot trettioen ditos,
annalkande vår mot annalkande höst,

Februari vann.

14 feb 2012

Jodå, maken blev förvånad över mitt lilla blomsterarrangemang, den stackaren. Först trodde han inte ens på mig.
Frågan som nu infinner sig är om jag fick något av honom?
Nej.
Jag utgår från att han redan idag börjar planera för nästa års Allahjärtansdag.

måndag 14 februari 2011

Hängande lökar och rosa strössel

Nu har jag köpt en klase påskliljor, en klase krokusar och en klase scilla, alla med vidhängande lökar. Det fanns inga färdiga arrangemang vilket innebär att jag nu måste leta reda på en ganska vid men inte så djup kruka, lite jord och...inget mer tror jag. Krukor och jord har maken i garaget. Sedan ska alltihopa ner i nämnda kruka med lökarna neråt.
Jag är faktiskt inte så korkad som jag låter, jag har grejat med blommor förr. Största problemet är nog att få det gjort, det är tur att maken kommer hem sent i kväll. Jag har inte packat upp blomstren ur kassen ens, trots att det är en och en halv timme sedan jag kom hem. De befinner sig i en påse under ett stort fluffigt lager av silkespapper eftersom jag tänkte att de behövde skyddas från frysskrumpningsdöden. Och snabbt cyklade jag hem, mitt fortaste. Förutom när jag var tvungen att vänta vid rött ljus. Då vände jag ansiktet mot den ljuvliga februarisolen och solade en stund. Nu hettar kinderna, i kväll när maken kommer hem kommer de ha en vacker solbränd ton.
Och nu (håll i er) bakar jag dessutom bullar! Inte nog med det; jag har köpt rosa strössel att blanda pärlsockret med. Allahjärtansdag-bullar, har ni hört talas om såna? Inte jag heller, men nu ska de bakas ut, de små rara degklumparna.

Men Valentin kan slänga sig i väggen

Som den motvallskärring jag är brukar det aldrig falla mig in att fira Alla Hjärtans Dag. Jag bestämmer själv när jag ska dela ut ömhetsbetygelser. Typ.
Men nu känner jag för att köpa en kruka med vårlökar i, kanske pärlhyacinter och något annat, till maken bara för att det är vår i luften och för att han är han. Det är alltid han som fixar med våra växter både inne och i trädgården - han är den med gröna fingrar i vår familj - och han skulle bli bra förvånad, på gränsen till förvirrad tror jag. Alla hjärtans dag och blomma från mig på samma gång, liksom. Men han har ett starkt hjärta så det ska nog gå bra.

lördag 12 februari 2011

En lördagskväll, en lördagskväll, det är en kväll med revbensspjäll

Nu måste jag gå och handla mat. Vi ska äta revbensspjäll, det kom till mig när jag skrev rubriken. Som en sång. Jag tror ni vet vilken låt det är som fått ny text här. Jag kan inte berätta för jag kommer bara ihåg melodin, men någon får gärna lämna låtens namn i en kommentar så slipper jag grubbla på det.

Jag har kommit av mig med matlagningen efter införandet av att låta tonåringarna fixa maten i veckorna. Igår när det "äntligen" var min tur igen beställde jag pizza. Kan jag beställa pizza idag igen? Nej, jag skojar bara, jag förstår att jag skulle hamna under gränsen för "tillräckligt bra" mamma då.

Fast oss emellan: det skulle jag inte alls ju. Som om matlagningen skulle vara det viktigaste i mammaskapet! Det är det inte. Det viktigaste är att man finns. Ikväll kommer jag finnas framför Melodifestivalen. Det kommer inte mina tonåringar för de tycker att mellon suger. Men jag kommer sitta där och visa dem att det är helt okej att vara töntig och intresserad av kommersiell skvalmusik, att man faktiskt duger ändå. Med risk för att de redan dragit ut på sina egna äventyr då och inte ser mig där i soffan. Men i så fall kommer jag finnas framåt natten när de ska hem. Då brukar jag finnas alldeles för mycket, tycker de. Vad jag tycker är jag inte helt på det klara med, för efter midnatt är det min mer primitiva indrivningsfunktion som slår på. Lite manisk är den, det kan jag erkänna. Ända tills jag vet var jag har dem för natten, då slår den av igen.
Hejar vi på någon i mellon ikväll?

Sydkorea hey hey del 2

Nu har Sydkorea varit och hälsat på min blogg igen. Sextiosex gånger i natt, utspritt på ett par timmar.
Det är tur att de inte har natt när vi har natt annars skulle man kunna få alla möjliga idéer om syftet. Man skulle kunna tänka att det var någon tvivelaktig nattklubb som fått nys om mig. De kan förmodligen inte mer svenska än jag kan koreanska vilket innebär att de kan tolka in vad som helst när de läser min blogg.
Huvva.

torsdag 10 februari 2011

På min cykelbana i stan

Händer det konstiga saker ibland.
Idag låg en tant där på alla fyra och letade efter ägg i snön.
Bredvid henne, lutande mot en lyktstolpe, stod hennes cykel med en överfylld matkasse i korgen på styret.
Man kan undra vem som ger sig till att cykla på en cykelbana som är grundad med spårig, knövlig is och toppad med en decimeter nysnö? Lite korkad får man anta att hon är.
Dessutom hade hon ett 12-pack ägg överst i den där överfulla matkassen, men det kan man ju förstå. Vem lägger äggen nederst i kassen?
Nå, hon log, i och för sig en aning ansträngt, men det tyder väl ändå på att hon inte tyckte situationen var så jobbig. Och hon hittade åtta av äggen hela, snö är ju mjuk. De andra fyra hade hon en snabb ceremoni för sen hon föst lite snö över dem. Hon sa att hon skulle blogga om det när hon kom hem så om ni googlar cykelbaneomelett kanske? Hälsa från mig om ni hittar dit.

Torsdag

Dårå.

onsdag 9 februari 2011

Och nu är det onsdag

Jag hinner fan inte med.

tisdag 8 februari 2011

Nu är det tisdag

Både på vägen till och från jobbet idag blev jag tilltalad av vilt främmande människor. Stort leende vilt främmande människor. Det är isknölarna, de som breder ut sig som en matta på cykelbanorna. Lite isknölar är vad som krävs för att svenskar i medelstora städer spontant ska ta kontakt med varandra.
Andra krislägen funkar också, som oplogade cykelbanor till exempel. Eller älgbesökta; en gång sprang en älg omkring i en park bredvid min cykelbana, det var en tidig vardagsmorgon när alla var på väg till jobbet. Folk hoppade av sina cyklar och ställde sig och glodde, jag också, och då kom ytterligare en cyklist som inte lagt märke till älgen och frågade vad vi glodde på. Den där älgen, svarade vi.

Men annars pratar vi inte med varandra på min cykelbana.
Jo, nu kom jag på en till gång. Jag kom fram till ett trafikljus som jag passerar på väg till jobbet och såg en kille som jag kände igen stå där och vänta. En aning osäker på vem han var tittade jag noga på honom och han mötte min blick och såg ganska glad ut, tyckte jag. Han hade lockigt cendré hår som stack ut under mössan, minns jag.
Hej, sa jag och log när jag hoppade av min cykel bredvid honom.
Hej, svarade han och såg riktigt uppiggad ut av att bli hälsad på. Någonstans där började jag känna mig osäker på om jag verkligen kände igen honom, var han en gammal elev, eller vad?
Jag känner igen dig, sa jag för att föra konversationen framåt.
Jaha? svarade han förvånat. Sedan berättade han att han var nyinflyttad i min stad, att han börjat läsa på universitetet och var 28 år gammal. Hela tiden såg han jätteglad ut. Kanske var jag den första som tilltalat honom sen han flyttade hit, tänkte jag och cyklade iväg det fortaste jag kunde när det blev grönt för om man skyndar sig som fan hinner man över i nästa korsning innan det blir rött.
Min förhoppning är att han fick några andra kompisar sen. I hans egen ålder kanske. Inte för att jag är åldersfixerad men han kan ju ha varit det. Man må också betänka att jag har så mycket i mitt liv att jag inte riktigt har tid med en till kompis. Det låter grymt men någonstans går gränsen för vad man mäktar med.
Även när det gäller dravel, så jag slutar nu.

måndag 7 februari 2011

Måndagsångesten lyser ännu med sin frånvaro (och snart är det ju tisdag)

Kanske beror det på att mina elever är så INIHELVETE söta. (Mina är mycket sötare än de andra lärarnas.)
Man blir liksom väldigt glad av att träffa dem.
Det i kombination med ledig eftermiddag har gjort min dag idag.
Och två av husets tonåringar är iväg och handlar, snart kommer de hem och steker hamburgare.
Finns något i övrigt att önska?
Nope.

F'låt

Konstaterar att den rätta måndagsmorgonkänslan inte vill infinna sig. Har nu jobbat några veckor och jag kan fan inte uppbringa den där ångesten ni vet, den där känslan av att jag hellre tar livet av mig än startar en ny arbetsvecka.
Nu är det mer typ: "Nu går jag till jobbet och sen kommer jag komma hem igen." Jag vet, det låter som att jag har lobotomerats, men det har jag inte.
Det kan kanske bero på mognad. (Chansar vilt, jag närmar mig ju 50.) Eller avsaknad av något näringsämne. Kolhydrater, kanske.
Jag vet inte, men jag skrev betydligt intressantare måndagsmorgoninlägg förr i tiden, det kan man i alla fall slå fast.

söndag 6 februari 2011

Färdig

Nu har jag sammanbrottat klart.
La mig och läste vidare i Elizabeth George´s Skriv på! och fick lite idéer om hur jag ska gå vidare i min beiga roman.
Och vadå 50? Jag är ju bara 48.

Jag går inte med på det här längre!

På en direkt fråga idag om min ålder kom jag på att jag fyller 49 i år. 49!
Herregud, vad hände med 12? Och 18? Och 34?
49 låter nästan som 50, och att jag skulle vara i 50-årsåldern känns inte möjligt. Mina föräldrar var i 50-årsåldern nyss och de var rätt gamla kan jag tala om. Mycket äldre än jag är.
Dels var de inte i närheten av den studskvalité min kropp besitter, de var betydligt långsammare och osmidigare.
Dessutom har jag ett ungt intellekt, jag är så där snabb och livlig i tanken som normalt bara yngre människor är. Det vet ju ni som läser min blogg. Om jag inte hade talat om hur gammal jag är hade ni gissat på 25-årsåldern, förmodar jag. Nytt och fräscht, skulle ni ponera när ni läste mina texter. Oväntat och modernt. Åttiotalist-karaktär. (Minus åttiotalisternas jobbiga sidor.)

Nu spelar i och för sig den faktiska åldern inte någon egentlig roll - om man bortser från det faktum att det inte är så mycket kvar av livet när man är i 50-årsåldern. Men antalet år man har kvar i jordelivet kan man ju strunta i att tänka på, och istället leva i nuet. (Gör man det tillräckligt effektivt kan man även förtränga räkningar och dylika tråksaker.)
Men, nu är det så att jag har en bokjävel att skriva som jag kört fast i. Har man tid att köra fast i ett romanprojekt om man är i 50-årsåldern? Nej tyvärr, är svaret på den frågan, oavsett om man häckar i nuet eller inte. För man vill ju dessutom hinna skriva de där andra romanerna som än så länge dinglar på idéstadiet.

Så vad gör man med liv-skrutten som är kvar?
Förlänger den genom att tänja ut den som en gummisnodd eller effektiviserar den genom att öka genomsnittshastigheten på allt man gör? Kan man kanske stoppa framfarten genom att ligga still på en sommaräng och vägra resa sig? Nej, det är klart man inte kan. Det vet jag också.

Nu ska jag bryta ihop en stund.

lördag 5 februari 2011

Slutsats

Då vet vi det: anti-rynkkräm fungerar inte.
Och jag tror inte ett ögonblick på att jag skulle ha testat för kort tid. Bullosshittos. De enda som tjänar på att jag testar år ut och år in är producenterna av skiten.
Och med värme minns jag min mammas lena, sladdriga kinder, det var kvalitet i dem. Varför skulle inte jag vilja ha såna?

fredag 4 februari 2011

Det funkade inte.

Skönhetsexperiment

Idag fick jag en liten förpackning anti-rynkkräm med posten. Reklam skulle man kunna säga om man var elak, men egentligen var det någon som ville ge mig en chans att bli "strålande vacker med skönhetsprodukter från växtriket". Det är ju skillnad.
I alla fall så bestämde jag mig för att lägga min fördomsfullhet åt sidan och jag smörjde noggrannt in ansiktet. Ögonlocken, påsarna under ögonen och hängkinderna fick sig en extra rundsmörjning. Hur kan jag veta att det bara är skit när jag aldrig provat, tänkte mitt nya öppna prövande jag. Det är första gången i mitt 48-åriga liv som jag har anti-rynkkräm i fejan, och intresserat följer jag nu händelseutvecklingen.
Fungerar anti-rynkkrämer eller fungerar de inte? Snart har jag svaret.

Det snöar ute

Inte okej.
Det var kul med en riktig vinter förra året, men nu är det inte förra året längre.

Och här snöar det blogginlägg.
Från total torka till två-tre tramsor per dag. Jag antar att ni har noterat.
Ni tror mig fömodligen inte om jag säger att jag kan vara väldigt allvarlig ibland. Väldigt allvarlig. Så att klockorna stannar och omgivningen darrar i andakt. (Darrar i andakt??? Ja ja, skitsamma.) Då lyser tramset med sin frånvaro på mils avstånd.
Men ni är min tramskanal. Ni får stå ut. Om jag ska stå ut i den här skruvade världen så måste jag driva med den, det är en ren överlevnadsmekanism.
Och nu kan jag avslöja att utdragandet av det här inlägget bottnar i ett motstånd för att skriva i den beiga istället. Där måste alla meningar vara genomtänkta, språkligt rytmiska, stämningsfyllda, mättade med information mellan raderna och gudvetallt.
Här räcker det med lite osammanhängande trams. Som ni ser.
Men nu den beiga. Jodå, jadå.
Någon som vill ha med något speciellt?
Maj Korner föreslog förra veckan att Eilert skulle ha vita tubsockor med trådslitna hälar och det har han nu. Lite snyggt vävde jag även in två andra av era förslag. Det måste ju synas att ni är med i processen så låt förslagen snöa in! Eller så skriver ni en egen bok, det kan ni också få göra.

torsdag 3 februari 2011

Svar på frågor (som jag antar att ni har)

1. Jag har fortfarande migrän...
2. Tack, men nej,det går ganska trögt att skriva just nu. Det blir för mycket eller för lite eller för enahanda.
3. Jag överlever, tycker om eleverna och står ut med resten.
4. Inte lätt att svara på det...lite tung, och varm, ändå rörlig, kan man säga. Lite bubblish.
5. Nej.

Nu piper min ugn

Eftersom det är dags att ta ut kycklingen som yngsta dottern slängde in där för en timme sedan. Då när jag påminde henne om att jag hädanefter bara lagar mat fredagar, lördagar och söndagar.

Inget har fixats som tilltugg till denna kycklingkrake men det behövs kanske inte. Vad vet jag. Jag sitter bara här vid min dator och lagar inte mat på torsdagar.

onsdag 2 februari 2011

Kvällsrapport

Migrän, migrän, migrän.
Lite retlig som jag då kan bli meddelade jag vid middagen den församlade menigheten att jag bara tar hand om matlagandet fredagar, lördagar och söndagar hädanefter. Resten av veckans dagar får de andra slåss om ansvaret. Känns som ett spännande experiment.
Senare under middagen fick jag lära mig att sköldpaddor kan andas med röven. Det var yngsta dotterns pojkvän som helt oväntat informerade oss. Vi höll som bäst på att prata om halkan på vår gata och oförberedd på sköldpaddsämnet som jag var satte jag vattnet jag drack i halsen och var tvungen att hoppa runt och hosta som en toka.
Och det är inte så kul när man har migrän!
Det blev inte bättre av att maken torrt konstaterade att man kunde se att jag inte var en sköldpadda eftersom jag inte började andas med röven, trots att jag satt vatten i halsen.
Det kändes som att han hade kunnat spara den lustifikationen till ett senare migränfritt tillfälle. Bara ett förslag.

tisdag 1 februari 2011

Kvällens undran

Sen kan man undra vem det var som lurade i mina kollegor att jag skulle plugga spanska!
Vem var det? Va?
Vem var det som inte vågade berätta att hon skulle gå en skrivarkurs eftersom det lät som att hon hade författarplaner!? Var är mesen? Skaka era datorer! Med lite tur ramlar hon ut.
Under tiden (som ni skakar) ska jag fundera ut ett lämpligt straff.

Vänta bara!

Jag jobbar på en stor skola och fortfarande stöter jag dagligen ihop med kollegor som jag inte sett sedan jag kom tillbaka från min tjänstledighet. Välkommen tillbaka, hur har det gått med spanskan? säger de glatt.
Eh, nej, det blev ingen spanska, svarar jag.
Va? säger de och ser ut som fågelholkar.
Näe, alltså, det blev ingen spanska...
Nähe...?
Nä, jag har gått...går, menar jag, en skrivarkurs.
Skrivarkurs?
Skrivarkurs, ja, jo, typ.
Va, håller du på och skriver på något? Stora ögon.
Eh, ja, kanske...lite...
Nähä!? utbrister de med sina uppspärrade ögon. Vad säger du!? Och gluttar inte en liten djävul ut med ett hahahaha genom vederbörandes korpgluggar? Jojemensan.
Som om de inte tror att jag (läs: min bok) kommer ligga på pockettoppen inom kort! Som om det vore så inihelvete omöjligt. De kan fetglömma ett signerat ex.