måndag 12 augusti 2019

Första arbetsdagen efter sommaren

Har ägnat den åt att prata om min bil, vad annars. Mina kollegor har inte varit med mig i sommar och alltså behövde de uppdateras. Snällt har de lyssnat, lett och sagt att ja, jo, de tycker också att det är roligt att köra bil. De raringarna. De är verkligen bra att ha när man behöver prata av sig. Älskar dem litegrann.

Övrigt vi har pratat om:

Övningskörning, provkörning när man ska köpa bil, vart man kan åka när man har bil, bra och dåliga ställen att parkera på samt bilolyckor. (Det sistnämnda ämnet var det inte jag som tog upp, mind you.)

Imorgon måste jag skärpa mig och prata om något annat.

Skåne kanske?

söndag 11 augusti 2019

Livet med bil

Igår körde jag till återvinningscentralen tre gånger, min bil fullpackad varje gång. En sån tillfredställelse! Kom där i min lilla svarta och såg ut som jag haft körkort i åratal.

Rampen upp till anläggningen var smal och kantad av räcken på båda sidorna, var gång var jag rädd att jag skulle skrapa sidan på bilen, men det gjorde jag inte. Väl däruppe fanns containrar på båda sidor. Tanken är att man ska stanna vid den container man ska kasta sina sopor i, men folk ställde sina bilar och sprang hit och dit med sina grejer, vilket skapade en ganska trevlig stämning, tycker jag.

Jag har förstås hört talas om återvinningscentraler tidigare, men utifrån det hade jag ingen vidare positiv bild av dem. Folk är så bortskämda, de tar både sina körkort och sina rättigheter till återvinningscentraler för givna. Klagar och klagar och verkar tycka att det är en självklarhet att kommunen ska stå i givakt när de har behov av att dumpa en massa skit de har överkonsumerat.

Ta lite jävla ansvar för era konsumtionsmönster! Får man lust att säga.

För min egen del kan jag säga att det var ett sant nöje att köra upp på rampen, tippa ner gamla uttjänta grejer i containrarna och sedan åka ner på en annan ramp. Det fick mig att känna mig lycklig, fri, kompetent och inkluderad. Samt lite rörd, faktiskt.

lördag 10 augusti 2019

Klargörande

Jag förstår att det kan bli en aning tjatigt för de som envisas med att läsa vartenda jäkla inlägg här. Skåne hit och Skåne dit, man kan tro att han är ett överjordiskt fenomen av något slag.

Det är han inte. Vill bara vara tydlig med det: Han är en vanlig människa. En vanlig skåning som råkat komma min väg med sina högst ordinära egenskaper. Tänk ordinär, och ni har Skåne framför er.

Men som alltid finns det grädde på moset och det är väl det som sipprar ut här på bloggen ibland. De små guldkornen i hans alldaglighet. Skulle kunna räkna upp dem och göra en lista. Men orkar icke. Det kanske man gör när man är nykär, men inte när man har varit ihop i två och ett halvt år. Det finns gränser och den här går vid ett och ett halvt år eftersom 'förälskelsen tar så mycket energi'. Man orkar alltså inte längre än så. (Källa: MåBra) Det hela kan förklaras evolutionärt; när det gått arton månader har man hunnit fortplanta sig, och tåget växlar då in på ett mindre energiskt spår där tryggheten och bekvämligheten är prio ett.

Men nog om det.

Skåne är en vanlig människa, det var bara det jag ville ha sagt.

tisdag 6 augusti 2019

Fördelarna med körkort

En ny värld har öppnat sig sedan jag skaffade körkort och bil. Nu ska jag exempelvis åka till en återvinningscentral och dumpa en massa skit. BARA SÅ DÄR. Svänga förbi och lasta ur.

Helt fantastiskt.

Sedan har vi Kilsbergen. En hel värld av skog och berg och sjöar och på vintern skidspår. Åkte runt där förra veckan med dotter på kringelkrokiga vägar och hittade den allra näpnaste vik med sandbotten och kristallklart vatten där det var helt folktomt. Detta är kanske vardagsmat för människor boende på andra ställen i Sverige, men om man bor i Örebro är det:

Helt fantastiskt!


Vidare kan man åka hit och dit för skojs skull, och det är i sanning också helt fantastiskt.

(Nu kan man undra varför jag väntade så länge med att ta det där körkortet, men då får man tänka på att jag behövde träffa Skåne först så att jag hade någon att övningsköra med. Det här inlägget ska handla om fördelarna med körkort, och inte om Skåne, men tänk er den mest perfekte privata handledaren för övningskörning, fast ännu lite bättre. Där har ni honom. Dessutom är han ovanligt söt att se på, som en karamell, vilket man inte har någon större glädje av när man kör, men har man bara parkerat på ett bra ställe så kan man sitta och glo sig mätt.)

Om ni kommer på fler fördelar med att ha körkort får ni gärna dela med er.

söndag 4 augusti 2019

Det säkra före det osäkra

Min körskolelärare sa en gång till mig att jag kommer vara med om en och annan incident när jag fått mitt körkort. Incidenter är både bra och dåliga, sa hon, men mest bra, för man lär sig av dem.

Så, igår var jag med om en incident.

Kom körande på höger sida på en väg som svängde, och där, precis i svängen stod en bil vid vänster sida av vägen med motorhuven öppen och två kvinnor bredvid. En av dem vinkade till mig (en medelålders och solbränd med långt blont hår i krusiga vågor och mjukisbyxor, ni vet sorten) och jag stannade och drog ner fönstret.

'Har du starka nypor? Vi behöver hjälp att öppna ett lock.'

Jag svarade tjänstvilligt att jag väl i alla fall kunde försöka, förstod dock inte hur det skulle gå till. På min sida av vägen fanns ingen vägren att stå på, och man kan ju inte parkera mitt i körbanan. I synnerhet inte när man befinner sig efter en krök och inte syns för bilar som kommer farande bakom en. Tänkte att en u-sväng nog skulle funka och la in backen för att kunna göra en som förhoppningsvis skulle ta mig runt till andra sidan där hennes bil stod.

U-sväng, alltså. För man vill ju så gärna hjälpa till om man kan, och inte vara en egoistisk skitstövel i trafiken. När jag ska göra u-sväng behöver jag ta sats och när jag som bäst höll på med det såg jag en vit bil i backspegeln, på väg rakt mot mig. Inte i hög hastighet, tack och lov, men blicken jag fick av föraren när han passerade mig var inte nådig, och det tackar jag för. Man behöver en uppsträckning då och då, och det här var för mig definitivt ett sådant tillfälle. Man kan ju för i helvete inte stå still mitt i körbanan direkt efter en krök! Det fattar vilken idiot som helst.

Så jag trampade på gasen och körde vidare. Sa inget till kvinnan i fråga, gjorde en ansats till att vinka hej då, men det blev inte mycket till vinkning. Hade gärna velat förklara att jag bara haft körkort i en och en halv månad, men rädslan för att det skulle dyka upp ytterligare en bil piskade iväg mig. Obönhörligt.

Denna incidents lärdom: Stanna inte bilen mitt i körbanan efter en kurva.

Nej, inte ens om någon ber dig om det.

lördag 3 augusti 2019

En av mina upplivande störningar

Har skrivit 'blogga' på min att-göra-lista idag och då är det ju bara att göra det. Tack vare mitt bloggande, som pågått till och från i över tio år nu, vet jag att de flesta blogginläggen kommer till av att jag sätter mig framför datorn, och inte av att jag får en idé till vad jag ska skriva om.

Intressant att notera med tanke på mitt övriga skrivande.

Sätt dig framför datorn, och det skola bli skrivet.

Hade planerat in tio dagar för skrivande i juli, det blev tre. En vink om att jag nästa år ska planera in trettio, för då kanske det blir tio? En dag för skrivande innebär för mig minst fyra timmar i något av mina skrivprojekt. Bloggandet räknas inte. Det är inget projekt. Vet inte riktigt vad det är. För det mesta roligt, och om inte roligt så i alla fall kravlöst. I min blogg (ja, här alltså) kan jag skita i syfte och målsättning, det är det bästa. Inga långsiktiga planer, inga kortsiktiga heller. Få läsare som bryr sig, även om jag förstås högt och heligt värderar de arma krakarna.

Fast kravlöst och kravlöst, jag vill ju ha kvar de läsare som fortfarande återkommer. Mitt (hemliga) knep är att få till ett avslut med ordentligt schvung i varje inlägg. Ett avslut som trycker ut energi i världen, och gör den en aning rikare. Kan bli sittande i timmar (nåja, i alla fall halvtimmar) bara för att få till de där sista orden. Hjärnan i baklås, träsmak i arslet, ömmande muskler i nacken. Jävligt jobbigt och kravfyllt, faktiskt.

Så, vad har ni för störningar?

måndag 29 juli 2019

Bilen går bra

Jag utgår från att alla undrar. Jag utgår också från att alla som ser mig låsa upp min lilla svarta och sätta mig på förarplatsen tänker WOW. Nej, det utgår jag inte ifrån, jag vet att ingen bryr sig, men jag är imponerad.

Jag har kört ungefär sjuttio mil den vecka som gått sedan jag köpte bilen. Tycker om att ratta mig fram i stan och på landsbygd, men inte så mycket på motorväg för där är hastigheterna för höga. Ogillar speciellt påfarter där andra bilar smyger upp bakom mig både till höger och vänster samtidigt som jag måste köra i minst nittio. Tänker så positivt jag bara kan i de situationerna, frågan är dock hur långt det räcker.

Igår tankade jag själv för första gången. Sammanlagt 0,33 liter vilket jag först upptäckte när jag var på väg ifrån macken och såg att mätaren fortfarande var nära noll. Anledningen var att jag hade tryckt tankgrejen för långt och för hårt in i hålet, antog killen som hjälpte mig när jag kom tillbaka. Han visade mig hur jag skulle göra och lämnade mig när bensinen pumpades in i min bil som den skulle. Så skönt att man kan be om hjälp, inte sant. När tickandet på pumpen avstannade drog jag ut snabeln, precis som killen instruerat, och sprutade ner både bilen och mina byxor. Körde in grejen igen, snabbt som fan, och sedan stod jag där en stund och fullständigt sket i bilarna som stod i kö. Man kommer ibland till en gräns, och där var min. Helt kolugn stod jag där, indränkt i bensin, blickade ut över de köande bilarna och tog mig den tid jag behövde.

Nåväl, en stund senare drog jag ut snabeln, satte mig bakom ratten (i min lilla svarta) och gled ut från stationen. Åkte till en biltvätt där jag högtrycksspolade både bilen och mig, och när jag kom till Beriths kolonilott (tre kvart senare än uppgjort) sa Berith att jag inte luktade minsta lilla bensin. Jag älskar den kvinnan.

Imorgon ska jag köra till Småland helt själv. Bara jag i bilen. Tjugo mil, delvis motorväg. I regn. Varför, kan man undra.

DÄRFÖR.

torsdag 18 juli 2019

Attention, please

Vill bara säga att om en svart liten bil fräser förbi så kan det vara jag.

måndag 8 juli 2019

Dagens reflektioner

Sällan har väl en skåning passat så bra in i det närkingska landskapet som min skåning. Det är något med hans kroppshållning, den harmonierar med Närkeslätten. Och när jag tog en bild av honom utanför Örebro slott förra sommaren upptäckte jag att han var som skapt för att stå där utanför slottsporten och vakta. Mustaschen ton i ton med stenväggen.

Nu är han på väg hit, han kör sin bil, kanske längs med Vätterns strand just nu. Att köra längs med Vätterns östra sida är en fröjd, det är så vackert att man nästan smäller av och inte kan njuta av det hela. Min Skåne är också vacker, och liksom Vättern långsmal och djup. Och hans ögon glittrar i ljust, ljust blått.

Ja, det var väl det jag hade att säga idag.

torsdag 4 juli 2019

En liten skrivövning i all anspråkslöshet

Tiden stannade inte upp (som man kunde ha förväntat sig med tanke på händelsens dignitet) för att jag tog körkort. Dagarna har trippat på, och jag har:

1) Fått mitt körkort på posten
2) Kört bil upp till Åre med min syster
3) Kört HELT SJÄLV mellan Åre och Järpen (samma dag var det en trafikolycka på just den sträckan, men jag var inte inblandad!)
3) Gått skrivarkurs Skriv ditt liv
4) Börjat skriva mitt liv
5) Spenderat tre dagar i Östersund

En av uppgifterna på skrivarkursen:
Skriv en text som inkluderar orden på listan!