lördag 12 juli 2014

Nu har ontet i hälen flyttat till andra hälen

Och tillbaka igen.

Vad ger ni mig för den?

Det betyder att det inte kan vara hälsporre, i alla fall, sa jag till en av alla mina nya kompisar, en som själv har hälsporre. 'Eftersom det inte är speciellt troligt att man får det i båda hälarna, hö hö', förklarade jag utifrån min kunskap i sannolikhetslära. Jodå, svarade hon, det kan man visst få. Likväl som man kan få full pott på alla brickor i bingo.

Jag har lite svårt för den typen av vänner. De som inte bara är sanningssägare, utan dessutom levererar sanningarna som liknelser och metaforer. Vad är det för fel på dem? Varför kan de inte bara ljuga lite och säga att det kommer bli bra?

För det kommer bli bra, jag har nämligen hittat en ny löpteknik. Jag springer på tårna. Sätter inte ner hälarna en enda gång. Det går inte fort, men det känns fantastiskt. Har aldrig förr känt mig så lätt och graciös; som en hind på snabb söndagspromenad. Tre kilometer har jag hittills sprungit på tå. Det var idag. Nästa gång ska jag springa fyra kilometer, nästnästa fem, och så vidare. Ja, ni fattar. Och hakar på, tycker jag. Om ni inte har något jävligt bra skäl för att inte göra det.

torsdag 3 juli 2014

Idag har jag köpt två ormbunkar

Man får roa sig så gott man kan när man har ont i hälen.

Har köpt ett par leggings också, beiga. Bakom disken i leggingaffären stod en kvinna som gick på samma högstadium som jag för snart fyrtio år sedan. Har inte sett henne sedan dess. Vi var inte kompisar, men skrattade ihop en gång, och då skrattade vi ordentligt, jag minns det som igår. Och varför inte återuppliva minnet? Tänkte jag tydligen, för jag gick fram till henne och frågade om de hade leggings, varpå jag lade till:

'När jag ser dig tänker jag på dammsugare.' Jag såg med all säkerhet pillimarisk ut, en av mina talanger. 'Sådana små som man äter, alltså.'

'Jaså...? sa hon och började leende gå. Innan jag visste ordet av stod hon och ryckte i några svarta leggings.

'Vi höll på att skratta ihjäl oss åt att det blev daaamsugare när man tog bort ett m. Ha ha!'

Hon log ett tillmötesgående expeditleende, och jag passade på att säga att jag inte ville ha svarta leggings, utan beiga.

'Fast det var ju några år sedan, minst femton', fortsatte jag.

'Femton..?' sa hon och såg konfunderad ut. Hon fortsatte gå åt ett annat håll, och jag följde efter.

'Nej, jag skojade bara, det var ju när vi gick på högstadiet. Ha ha. Liiite mer än femton år sedan, ha ha.'

Hon fortsatte le.

'De här har vi i beige, det är inte leggings, direkt, men de är stretchiga. Jättesköna.'

Då gav jag upp. Vad är det med folk i min ålder, har de inget minne, eller? När jag betalade låtsades jag att jag inte kände igen henne heller, som straff. Betalade bara och gick. Förutom att jag berättade att jag har ont i hälen, för det får de flesta jag möter veta. Dock nämnde jag inte att jag är anmäld till Stockholm halvmaraton, så jag kanske får gå tillbaka och berätta det i morgon.

tisdag 1 juli 2014

Det blev ingen skivstång igår!

Outgrundliga äro herrens vägar.

Istället sprang jag och fick ont i hälen igen. Jävla skit! Eller hur?

Det känns lite jävla skit, i alla fall, för jag och min PT har redan bokat hotellrum i Stockholm när halvmaran går. Vem vet om vi får tillbaka pengarna. Det är sådant som hotellägare kan vara väldigt snåla med, speciellt när det är skadade långdistanslöpare som avbokar. De tänker att man bara simulerar för att få slippa springa, och det tycker jag är ganska fördomsfullt av dem. De känner mig ju inte ens! De satarna.

söndag 29 juni 2014

God kväll i skivstångsstugorna!

Nu har jag inte ont i hälen längre, jätteskumt! Ingenting känns det, hur jag än bänder och vrider på den, och jag undrar om det betyder att jag ska börja springa igen?

Nej, för då kanske jag får ont igen, är det logiska svaret på den frågan. Istället har jag i morgon bokat in mig på ett skivstångspass. På ett sådant lär man inte använda hälen så mycket, åtminstone inte båda. Faktum är att jag inte vet vad man använder för jag har aldrig varit på ett sådant pass förut, men jag tänkte så här: När jag dör vill jag ha deffade muskler. Eller så tänkte jag bara 'varför inte testa ett nytt fritidsintresse ... öööh ... skivstång kanske...?'

Det blir nog intressant, i alla fall.

lördag 28 juni 2014

Idag har solen gassat hos mig

Skoja bara.

Det är så mycket regn och kyla här att jag tagit fram min vinterkappa. Och springa i det här vädret kommer inte på fråga. Fortsätter regnandet (och, ja, det ska det) är det nog inte många som kommer springa halvmaran i september. Man behöver ju kunna träna inför en sådan.

I brist på springträning har min springboksuppladdning idag fått ett uppsving; fick biografin Ät och spring av en person på en pizzeria (där jag var och åt pizza). Boken skildrar utvecklingen från 'soffpotatis till ultramaratonlöpare'. En ultramaratonlöpare springer lopp som har längden sexton till tjugo mil. Sexton till tjugo mil. Ja ... bara hälen och min höftmuskel återhämtar sig från mina femkilometerslopp så  ska jag väl kunna pressa upp distansen. Apselut.

fredag 27 juni 2014

Det regnar hos mig

Inget fel på regn, enda nackdelen är att man blir blöt när man går på hundpromenad. Vilket inte gör så mycket, det är ju varmt ute. Ganska, i alla fall. Om man jämför med vinterhalvåret.

För övrigt funderar jag på vilka skäl folk har för att springa runt som idioter i mitt motionsspår. Något fishy är det med det... Själv kan jag inte springa idag för jag har ont i en häl. Jag läste någonstans att två av tre som löptränar blir skadade så det är helt normalt, och inget jag oroar mig för. Bara en av tre går skadesfri, och det är alltså det som inte är helt normalt.

Har också konstiga känningar i en muskel jag inte visste att jag hade. Den sitter nedanför höftbenet i höjd med ljumsken, och den undrar för närvarande vad fan jag håller på med. Jag svarar som det är, att vi ju ska bli långdistanslöpare nu! TRALALA, lägger jag till för att övertyga alla inblandade parter om att det här är jättekul. Det konstiga är att den lilla muskeln då börjar gråta... Jag är inte helt säker på det, för det är inte så lätt att lägga örat mot höftbenet, men sanningen är att jag kan ana förtvivlade hulkningar. Är inte det ovanligt?

tisdag 24 juni 2014

Nu har jag bestämt mig!

För att tjata hål i huvudet på er om mitt kommande halvmaraspring. Tänkte att jag skulle skona er, men nej. Ska jag utsätta mig för en massa springande så ska ni åtminstone läsa om skiten, eller hur?

Så, dagens information: En t-shirt jag beställt landade idag på hallmattan: I would run marathons if they were shorter - Stockholm halvmarathon.

Är inte det en fyndig text så säg? Jag tycker om när arrangörer av långdistanslopp har humor, för jag har en känsla av att det inte är så många långdistanslöpare som har det. Generellt ger de intryck av att ta sitt springande på lite för stort allvar. Tänk om de kunde lattja när de sprang, till exempel. Det vore mycket roligare för publiken, men framförallt vore det bra för dem själva att släppa lös skitnödigheten, om ni förstår vad jag menar. Man behöver inte se gravallvarlig ut bara för att man springer ett halvmarathon, det är en av mina främsta principer inom det här för mig obekanta området.

De andra principerna har jag inte filat färdigt på ännu, men de kommer med oanad kraft när de väl kommer. (Antar jag.)

onsdag 18 juni 2014

Idag ska jag inte tjata om min stundande halvmarathon

Bara helt kort nämna att jag i eftermiddags sprang fem kilometer sketasnabbt. Och att jag därefter åt en omelett. (Bygger sätesmuskler.)

The End.

söndag 15 juni 2014

Det var inget vidare värst kuperat i Dalarna, så jag åkte hem igen


Men det blev i alla fall en najs tågresa på fem och en halv timme, så jag klagar inte. Började läsa Born to run på tåget, och det hade förmodligen inte hänt om jag inte hade åkt till Dalarna. Att läsa springböcker är en viktig del av uppladdningen för en halvmara. Det handlar om den mentala biten; att vänja sig vid att se sig själv som ett löpande väsen. Jag blev så inspirerad av läsningen att jag fick lust att springa fram och tillbaka i gången mellan sätena. Men det gjorde jag inte eftersom jag ännu inte har köpt någon pulsklocka att mäta distans och puls med. Enligt min PT måste man ha en pulsklocka om man ska springa, och gud nåde den som fuskar med det.

Hur ser ni på den mentala biten kontra den fysiska träningen?