torsdag 16 januari 2020

Det är fortfarande januari

Hur det nu är möjligt. Någon sa på radio idag att det är 'som vår' ute. Var då, undrar jag. Inte i Örebro, i alla fall. Tio grader och blåst gör inte en vår när utomhuset fortfarande är grått, mörkt och deprimerande.

Men såklart finns det saker att göra för att underlätta färden fram emot februari. Man kan exempelvis arbeta. Låter inte så kul, men här handlar det inte om att ha skoj utan om att överleva.

Att arbeta med elever är bra. Ta en måndagsmorgon i januari i ett klassrum på en gymnasieskola någonstans i Sverige. Du är trött, och förstår inte riktigt hur du ska orka igenom hela dagen. 'Varifrån ska jag få energin?' tänker du. 'Hur många år är det kvar tills jag får gå i pension?' tänker du också. Sedan kliver du över tröskeln in till din klass, ser dig omkring och inser att du är PIGG SOM FAN jämfört med eleverna. Ett fullständigt unikum av vakenhet och vitalitet.

Det ger ändå lite energi. Piggast i rummet. Du kan kläcka ur dig: 'MEN vad ni ser trötta ut!' och 'Ni som är så unga och starka, HUR kan ni vara så trötta?' och 'Jag tror banne mig att JAG som är FEMTIOSJU är den som är piggast här!' och 'Hur trötta ska inte NI vara när ni är femtiosju om ni är så HÄR trötta redan NU?' Därefter kan man med fördel ta några danssteg och smälla enmeterslinjalen hårt i en bänk tre gånger. PANG PANG PANG. De elever som fortfarande sover efter det är få, och själv har du fått en energiboost som åtminstone räcker fram till lunch.

Fler bra idéer kommer jag inte kläcka ur mig idag, men try this at home om du inte har ett klassrum. Det som funkar i klassrummet funkar hemma, som jag brukar säga.

lördag 11 januari 2020

Januari

Finns det någon endaste människa i det här landet som tycker om januari? En sådan kvalificerad skitmånad.

Men livet knatar på ändå förstås. Så till den milda grad att man knappt hinner tänka på vilken månad det är. Att jobba i skolan är givande på många sätt och vis, men när jag ser mig i spegeln inser jag att det också sliter kopiöst. Skulle vilja åldras naturligt och vackert, men det får bli i ett annat liv.

Mycket mer finns väl inte att säga från min horisont denna usla månad. Ska se om jag kan skaka liv i Benny, Britta, Karin och Gunnar, eller om de gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Förmodligen sover de bara, som de små tröttsamma grisar de är.

Hur kan de vara så hopplösa? Det är vad jag undrar. Och det är väl också det jag har lust att ta reda på. Varifrån får de energin? Det hela är en outrannsaklig gåta.

fredag 3 januari 2020

Nytt decennium!

20-talets första dallrande dagar har förlöpt utan något större mankemang. Kommer inte riktigt ihåg vad jag gjort, men det ska jag nu försöka minnas. Tänker att det sätter tonen för hela decenniet. Eller inte. Mitt liv har inte varit speciellt förutsägbart hittills, så varför skulle det börja vara det nu?

Hursomhelst.

Nyårsdagen: Körde hem dotter som firat nyår med Skåne och mig. Fikade hos kompis som bor behändigt nära min dotter, typ två hundra meter. Hon bjöd på sju sorters kakor, vilket direkt stjälpte mina nyårsambitioner om att sluta äta socker. Nu heter det att jag ska dra ner på det, och det är väl ändå sundare. Men svårare, när man är en sockerknarkare. Skåne åt glatt av alla kakor, så som skåningar gör. Nog om nyårsdagen.

2 januari: Skjutsade Skåne till stationen där han tog tåget söderut. Nu har vi hållit på så här i tre år, fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Örebro och Malmö. Vi borde få något pris, tycker jag. På kvällen gick jag på ett spinning-puls pass och orsakade en soppa utan dess like. Anlände i sista sekund när alla satt på sina cyklar, fick inte på mig det förbannade pulsbandet (som ska sitta under kläderna runt bålen), hittade inte min cykel som skulle vara nr 33, för där satt en person som tagit fel cykel. Jag avbröt ledaren som börjat berätta om sitt pass för att reda ut cykelfadäsen och det blev ett visst dividerande tills någon bad mig titta på mitt pulsband (som jag till slut hade fått fast) och såg då att jag hade nr 3, och inte 33. Den kvicka spinningledaren sa något om att jag kanske fortfarande såg dubbelt, med tanke på nyårshelgen och allmänt skratt utbröt. Något jag inte kunde låta passera naturligtvis så jag drämde till med att jag är nykterist. Vilket jag inte riktigt är, men det hade inte låtit så bra om jag sagt att jag bara dricker jättelite alkohol, så nu blev det nykterist. Cykel nr 3 visade sig stå längst bak i lokalen, vilket kändes bra efter den entrén.

3 januari: Det är idag, så här minns jag utan större ansträngningar. Det som kan tänkas vara av allmänt intresse är att jag tankat och spolat av bilen. Har skickat sju sms till Skåne, varav han endast har besvarat tre. Har läst ut Stina Wollters Kring denna kropp och börjat på Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Har bara läst första kapitlet i den sistnämnda, men den lovar så gott att jag är på gränsen till exalterad. Mycket intressant första kapitel!

tisdag 31 december 2019

Decenniet som gick

Går det att sammanfatta mitt 10-tal i ett blogginlägg? Nej. För mycket har hänt. Himmel och helvete har avlöst varandra. Jag är glad att jag i denna stund, på gränsen till 20-talet, står på benen.

Känner mig inte redo att skriva om allt som varit tufft och svårt (men ska så småningom) så här och nu håller jag mig till de himmelska upplevelserna: Skrivandet, Skåne och körkortet. (Och här utesluter jag de händelser som rör mina barn eftersom de är mina barn, och de inte är jag. Jag kan ibland ha svårt att skilja på mina barn och mig själv, det finns både en faktisk ihopblandning (från min sida) och en röst i mitt huvud som säger att jag borde vara ett med mina barn, om jag nu ska göra anspråk på att vara en riktig mamma. Den rösten behöver jag kanske utforska närmare? Men inte just nu.)

Tillbaka till de himmelska upplevelserna. Eller himmelska och himmelska, det låter ju som att de där tre grejerna är alltigenom himmelriket, och det är de ju inte. Vad gäller skrivandet så älskar jag att skriva, ja. Men det ger mig också en försvarlig dos ångest mellan varven. Skåne ger mig inte ångest, han skulle bara våga. Men inga relationer är en guldkantad promenad i parken hela tiden, inte heller denna. Slutligen körkortet; det är mycket himmelrike över det, men det finns stunder då jag inte tycker om att köra. När jag inte ser något genom vindrutan, till exempel. Mörker, dimma, regn, nedsplashad vindruta av omkörande bil. Inte så himmelskt. Backade in i en bil på en parkering i höstas, det var inte heller himmelriket.

Rörigt inlägg detta, men det har ju också mitt decennium varit, så det passar bra.

Och nu kliver vi över till 20-talet, GOTT NYTT ÅR OCH DECENNIUM!

Reflektion 2

Gunnar

En sliskig manipulativ skitstövel är på väg att växa fram. En genomvidrig typ. Funderar på om jag helt sonika borde byta ut honom?

Karin

Karin borde definitivt dumpa Gunnar, frågan är varför hon inte redan gjort det. Vad vinner hon på att vara tillsammans med honom? Ingenting, så vitt jag kan se.

Britta

Britta har förmodligen på gränsen till livsfarligt högt blodtryck. Hon borde också lämna sin man, om inte annat så för blodtryckets skull.

Benny

Vad ska man säga om Benny? Vet inte riktigt vilket fack jag ska stoppa honom. Har svårt att tro att Bennysar, som denna, ens existerar. Ändå känns han bekant på något lurigt sätt.


Jag fortsätter skriva dialogerna ett tag till för att se vad som händer. Kan bli regelrätt krig, men det är ju bara på papper i så fall. De här fyra personerna finns ju inte på riktigt, SOM TUR ÄR.

lördag 28 december 2019

Karin och Gunnar del 7

Karin: 'Britta har skickat en länk om en mansgrupp ...'

Gunnar: 'Har Fitta skickat en länk om en mansgrupp?'

Karin: 'Men gud, lägg av! Alltså, varför håller du på så där?!'

Gunnar: 'Jag skojar ju bara, gumman. Skulle aldrig säga så när någon annan än du hör, det vet du ju.'

Karin: 'Det skulle kanske vara bra för dig med en sån här grupp ... Känner du dig ibland otillräcklig som partner, vän eller arbetskamrat?'

Gunnar: 'Va? Nej, det gör jag verkligen inte.'

Karin: 'Saknar du ibland seriösa och mogna vänskapsrelationer?'

Gunnar: 'Nej, varför skulle jag göra det?'

Karin: 'Känner du dig ibland som en vilsen pojke i en vuxen kropp?'

Gunnar: 'Ha ha, nej ... en vilsen pojke i en vuxen kropp ... verkligen inte.'

Karin: 'Är du nyfiken på nya förhållningssätt?'

Gunnar: 'Vad är det här, ett förhör?'

Karin: 'Skulle du vilja lära dig nya sätt att hantera konflikter?'

Gunnar: 'En sån kurs var jag ju på i höstas. Men allvarligt talat, det var inget nytt de hade att komma med. När man befinner sig i hetluften som jag gör då lär man sig med tiden att hantera konflikter. Gör man inte det så åker man.'

Karin: 'Jag tror att du skulle ha stort utbyte av en mansgrupp.'

Gunnar: 'Jag säger inte att det är fel med mansgrupper, jag tror de fyller en viktig funktion för många.'

Karin: 'Men du kan inte tänka dig att vara med i en?'

Gunnar: 'Jo, det skulle jag absolut kunna, det handlar inte om det.'

Karin: 'Vad handlar det om då?'

Gunnar: 'Hur skulle jag ha tid med det? Du klagar ju ständigt på att jag är borta för mycket redan som det är. Vill du att jag är borta ännu mer, eller?'

Karin: 'Ja, det skulle jag inte ha något emot.'

fredag 27 december 2019

Benny och Britta del 7

Britta: 'Känner du dig ibland otillräcklig som partner, vän eller arbetskamrat?'

Benny: 'Va?'

Britta: 'Känner du dig ibland otillräcklig som partner, vän eller arbetskamrat?'

Benny: 'Nej, det tycker jag väl inte ...?'

Britta: 'Saknar du ibland seriösa och mogna vänskapsrelationer?'

Benny: 'Nej, det tycker jag väl inte ... Vad är det du läser?'

Britta: 'Känner du dig ibland som en vilsen pojke i en vuxen kropp?'

Benny: 'Nej, det tycker jag väl inte ...'

Britta: 'Är du nyfiken på nya förhållningssätt?'

Benny: 'Nya förhållningssätt? Vad är det du läser?'

Britta: 'Skulle du vilja lära dig nya sätt att hantera konflikter?'

Benny: 'Jag har inte funderat på det, men det vore kanske bra ...?'

Britta: 'Då anmäler jag dig till den här mansgruppen; MMM - mjuka och manliga män.'

Benny: 'Va? Nä, det vet jag inte ...?'

Britta: 'Du vill ju lära dig nya sätt att hantera konflikter!'

Benny: 'Jo, men inte i en mansgrupp! Varför skulle jag vara med i en sådan? Jag har inget behov av det.'

Britta: 'Hur kan du veta det innan du har provat. Jag anmäler dig.'

Benny: 'Nej!'

Britta: 'Va?'

Benny: 'Jag sa nej, jag tänker inte vara med i någon mansgrupp.'

Britta: 'Varför då?'

Benny: 'För att jag inte vill!'

Britta: 'Nähä?'

Tystnad.

Britta: 'Det var värst vad du tog i, det var ju bara ett förslag.'

onsdag 25 december 2019

Reflektion

Nu ska Benny och Britta hem till Karin och Gunnar på middag nästa lördag, och hur ska det gå, kan man undra. Katastrofscenarierna avlöser varandra i mitt huvud.

Å andra sidan har de ju uppenbarligen ätit middag ihop förr och det torde ha funkat någorlunda, annars skulle de väl inte göra det igen? Inte lätt när man inte känner folk så bra, då vet man inte vad som händer när man tussar ihop dem.

Sen är det ju ändå så i det här landet att folk beter sig när det krävs. De värsta konfliktämnena lämnar man liksom i hemmets lugna vrå. Såvida inte för mycket alkohol kommer in i bilden, förstås, men då kan man ju skylla på den.

Middagen får nog dröja. Det är en hel vecka kvar, och mycket kan hända på sju dagar. Jag tror Britta och Karin får träffas på stan för en fika, det känns som en bra förberedelse. Det kommer förmodligen ha en konfliktdämpande effekt, på vilket sätt vet jag inte, men har inte de två kvinnorna förmågan att smörja kugghjulen när det behövs? I alla fall Karin. Britta är väl lite mer av en osäkrad handgranat, men man vet aldrig hur en persons karaktär förändras när hen hamnar i en ny situation. Hen kan bli helt personlighetsförändrad.

God fortsättning så länge!

måndag 23 december 2019

Benny och Britta del 6

Britta: 'Fick ett sms från Karin. Hon undrar om vi vill komma på middag nästa lördag.'

Benny: 'Jaha? Vill vi det?'

Britta: 'Vi? Hur ska jag veta vad du vill?'

Benny: 'Jag menar, vad tycker du?'

Britta: 'Nej, det menar du inte.'

Benny: 'Nej ... '

Britta: 'Jag svarade att vi kommer.'

Benny: 'Det gjorde du rätt i.'

lördag 21 december 2019

Karin och Gunnar del 6

Gunnar: 'Ah, sitter du här?'

Karin: 'Japp.'

Gunnar: 'Vad skönt det ser ut.'

Karin: 'Mmm. Solen värmer här mot väggen.'

Gunnar går in, sätter på sig shorts, hämtar en solstol (för Karin har bara tagit ut en) och ställer stolen bredvid Karins mot söderväggen.

Karin tar tag i sitt ena lår och granskar det.

Karin: 'Jag får bara mer och mer celluliter.'

Gunnar: 'Jaha? Vad kan man göra åt det då?'

Karin: 'Vad man kan göra åt det?!'

Gunnar: 'Ja?'

Karin: 'Varför ska jag göra något åt det?'

Gunnar: 'Jag menar bara om du är missnöjd med dem, alltså.'

Karin: 'Om jag är missnöjd! Det torde väl vara du som är missnöjd, som börjar snacka om att göra något åt dem. Varför ska jag göra något åt dem?'

Gunnar: 'Om man kan göra något så är det väl inget fel med det.'

Karin: 'Inget fel med det?'

Gunnar: 'Nej, det tycker jag väl inte ...'

Karin: 'Då kanske du skulle ta tag i dina hängbröst?'

Gunnar: 'Hängbröst? Jag har väl inga hängbröst!'

Karin: 'Åh, då måste jag ha sett fel. Gunnar har inga hängbröst som slänger och dänger när han rör på sig, det är bara jag som ser dåligt.'

Gunnar: 'Nu är du barnslig, tycker jag.'

Karin: 'Japp. Jag ser dåligt och är barnslig.'