tisdag 9 september 2014

Kom att tänka på att det var länge sedan ni fick någon information om mina hälar

Det gör fortfarande ont där nere. På en punkt under vänster häl till höger i färdriktningen, och på en annan punkt under höger häl till vänster i färdriktningen. Och bara därför har jag blivit en jävel på att spinna. Känner mig som en atletisk drottning på spinningcykeln, och jag blir lika förvånad varje gång över att inte ledaren säger något när jag lämnar passet. Hur är det möjligt? De kan vara avundsjuka, jag vet inte. Avundsjuka människor är dåliga på att ge bekräftelse, det är något jag har lärt mig. De suger verkligen på det. Inte minsta lilla uppmuntrande ord, bara galla kommer sipprande ut genom deras rosenknoppar till munnar. Och vad är problemet? Med aldrig så lite träning skulle de kunna vända den bittra pannkakan och bli jättebekräftande och trevliga. De skulle, par example, kunna ha en liten fusklapp med fraser som: 'Du är sjukt snygg i position två, hur gör du egentligen?' Och kanske: 'Hur har du lyckats lära dig tekniken så perfekt, du höjer dig verkligen över mängden här inne!'

Då skulle jag berätta att jag bara är en helt vanlig femtiotvåårig trebarnsmamma och lärare med hälsporrar och celluliter, och att livet faktiskt inte går ut på att spinna snyggast av alla, och att det bara är något jag råkar göra för att jag har en talang som jag inte kan hjälpa, men att de inte ska oroa sig, för de duger som de är. Med eller utan spinningtalang.

Vilken position är ni snyggast i?

söndag 7 september 2014

Kom att tänka på min blogg

Den ignorerade kraken.

Det är bara det att livet utanför min blogg är så händelserikt att jag inte har tid. Ta nästa lördag, till exempel, då ska jag till Stockholm och heja på alla som ska springa halvmaran, så då kommer jag definitivt inte ha tid att blogga.

Sedan har vi ju alla karlar jag måste spana på hela tiden. Det tar sin beskärda tid, och praktiskt taget all min energi. Det är så det är att vara singel. De som säger att det inte finns några karlar har inte öppnat ögonen, för det kryllar av dem. Hejsan svejsan, säger jag när jag möter någon, och det blir många hejsansvejsan varje dag. Säkert femtio.

Hur gör ni när ni raggar?

onsdag 20 augusti 2014

Det går fantastiskt bra för mig att börja på nytt jobb!

Jag har lärt mig hitta i den enorma skolbyggnaden och skuttar lätt och ledigt upp och ner för trapporna, jag samarbetar nästan utan gnissel med mina nya arbetskamrater, jag hinner planera mina lektioner och ... jag har en känsla av att ha kontroll på min arbetssituation.

Var och en fattar att det inte bådar gott.

Ta det där med kontrollen. Jag har aldrig haft kontroll på min tillvaro förut, varför skulle jag plötsligt ha det nu? Inte för att jag har det egentligen (vem fan kan ha kontroll på sin arbetssituation?), men det KÄNNS så, och det är det som skrämmer mig.

Hur gör ni för att undvika att få kontroll på saker och ting?

lördag 16 augusti 2014

Jag överlevde första veckan på mitt nya jobb


Första arbetsveckans roligaste:

Att jag fick tid över till att börja planera min mattekurser. De kommer bli så HIMLA ROLIGA! Jag kommer börja med diagram, procent och procentenheter, så vi nogsamt kan följa alla opinionsundersökningar fram till valet. Suck! (En lycklig sådan, mind youuuuu.)

Första arbetsveckans näst roligaste:

Att jag träffade mina före detta kollegor på kommungemensamma lärardagen. Jag har tänkt på det en del sedan i onsdags; hur SÖTA de var, fortfarande. Lika söta som de var då, i slutet på nittiotalet. Hjälp, vad söta de var. Varje fikarast gömde de min tekopp under bordsduken, bara en sådan sak.

Första arbetsveckans mest oväntade:

Johanssons Pyrotekniska jobbar på mitt nya jobb! Det var verkligen inte väntat. Jag tror inte att han heter Johanssons Pyrotekniska på riktigt, för det var ju jag som hittade på det namnet, men det är han! Vet inte än vad jag ska göra åt det. Skriva en uppföljare om Johanssons Pyrotekniska på jobbet? Han kanske är en mycket seriösare och mer djuplodande karaktär på arbetet än på jympan, så det kan ju bli intressant.

Första arbetsveckans mest komplicerade:

Mötet där fyrtio personer skulle organisera personalfikat med start nästa vecka. Det är sådana gånger min personlighet blir tillbakadragen och asocial. Jag tänker helt sonika att jag skiter i att fika det här läsåret.

onsdag 13 augusti 2014

Ja, käre värld!

För er som inte är lärare: Ni går miste om de kommungemensamma lärardagarna! Era krakar.

Alla gamla kollegor man råkar på, till exempel.

Idag stötte jag i pausen mellan en föreläsning och ett seminarium ihop med två bedårande kanaljer som jag jobbade ihop med för ungefär femton år sedan. Min första instinkt var att undvika dem (ni vet hur det kan vara när man återser kollegor man haft en aning för roligt tillsammans med... stämningen blir lätt lite svajig), men de närmade sig likt en gräshoppssvärm (med två gräshoppor i) så jag ba:  'Nämen, hej .........' (svälj)

Fattar ni? Det här mötet hade överhuvudtaget inte ägt rum om vi inte hade haft en kommungemensam lärardag! Inser jag i mitt stilla sinne, och en slags tacksamhet över livets krumbukter breder sakta ut sig över tyll och taffel.

måndag 11 augusti 2014

Jag åker inte tåg

Sitter hemma vid köksbordet och slösurfar slash äter mascarponeglass. Har gjort det sedan jag kom hem från min första arbetsdag för fyra timmar sedan. Bearbetning av jobbchock, kan man anta, och sådana processer kan vara lika farliga att avbryta som att väcka någon som går i sömnen.

Första arbetsdagen kan inte återges. Hashtag.

Igår var jag på ett corepass tillsammans med Knasterfaster, om vi nu ändå ska försöka oss på ett byte av ämne. Tänk ett femtiotal människor som står brett med benen och suger in naveln mot ryggraden - där har ni träningsformen core. Alla som hade läst min blogg hade ljusgröna träningstoppar på sig, det var roligt. Kan ha varit endast en person, men jag tyckte jag skymtade någon mer i skiraste vårgrönt. Knaster och jag höll ställningarna längst bak, som de biffiga livvakter vi ger intryck av att vara när vi är på hugget. Respekt! Skulle ni ha tänkt om ni såg oss.

söndag 10 augusti 2014

Det här med att ta vara på sista lediga dagen, hur gör man det?

Hela grejen gör mig orolig, för det känns som att jag kommer missa något.

Det bästa är nog att vara uppe på fötterna hela tiden, och inte sätta sig ner. Just nu sitter jag ner, men man måste ju få äta frukost, eller hur. När jag är klar med det ska jag bli effektiv. Frågan är bara hur. Man borde stryka kläder för hela arbetsveckan som kommer, kanske? Det skulle bli första gången i historien för mig, och ärligt talat känns det som förspilld kvinnokraft. Strukna kläder ger ju dessutom ett ganska lamt intryck. Som om man går omkring i livet och är rädd för att se skrynklig ut, och därför står vid strykbrädan och hetsar varje kväll. Hetsstrykning kallas det, och handlar i grunden om en skräck inför att inte duga som man är. Inte för att jag alltid känner att jag duger som jag är, men jag stryker åtminstone inte mina kläder...

Stryker ni era kläder?

lördag 9 augusti 2014

På måndag börjar jag jobba

Och i morgon ska jag sålunda ta itu med alla projekt jag har på min to-do lista den här sommaren. Måla en tavla, till exempel, men det ska väl gå undan för jag har tänkt mig abstrakt konst. En röd tavla med en detalj på, som eventuellt kan vara en stol. Men det är upp till betraktaren att avgöra det, har jag tänkt.

Ett annat av mina sommarprojekt är att städa hela lägenheten, inklusive tvätta fönstren. Det kommer inte ske, men det var en bra tanke. 

Och nu kommer jag inte ihåg de andra projekten, hur jag än försöker. Bra, bra. För jag skulle bara känna mig misslyckad om jag insåg hur mycket jag underlåtit att göra denna sommar. Och jag hatar att känna mig misslyckad, det är det värsta jag vet. När jag gör det glömmer jag helt bort alla mina fantastiska sidor (som att jag ger mig på att måla abstrakt konst utan att ha tränat, till exempel) och tror att jag suger rakt igenom. Och det gör jag ju inte. :)

Jag - en tågfil

Eller heter det tågofil?

I alla fall så älskar jag att åka tåg. Det är så himla roligt. Och spännande. Satt inklämd i en pytteliten compartment för djur idag; åtta sittplatser och lika många hundar. Lägg hussarna och mattarna till det så har ni den fullständiga kaosbilden, och många kanske då tänker: Usch, vad jobbigt och okontrollerbart ... vilken tur att jag inte var där och bla bla bla.

Men det är i sådana krissituationer som människor börjar prata med varandra, och det tycker jag är så fint. Det är när vi känner att vi inte har något att förlora som vi vågar ta kontakt. Och det är bara på tåg den typen av samförstånd breder ut sig, inte sant? Jag har i alla fall inte upplevt det någon annanstans. Faktum är att jag aldrig överhuvudtaget upplevt något liknande det jag var med om i djurvagnsdelen idag. Den känslan av gemenskap var något i hästväg, ända till Västerås. Då klev en hund med sin husse av, och det blev genast lite långtråkigare stämning. Men roligt ändå, om man jämför med att åka bil eller buss.

Kvällens oundvikliga (medelålderskris)fråga är nu förstås:

Hur brukar ni hantera situationer där det plötsligt blir för många hundar och människor på för liten yta?

torsdag 7 augusti 2014

Jag åker tåg

Man får roa sig bäst man kan. Jag har nya snygga vita (och lite blå) Asicsdojor, så de som ser mig här på tåget tror nog att jag ska springa halvmaraton i Stockholm i september. Men icke. Bara för att man ser ut som en atlet är det inte är säkert att man springer alla maratonlopp som anordnas. Tyvärr.

För man har kanske hälsporrar. I båda hälarna. Eller plantar fasciit, som det egentligen heter. Sjukgymnasten jag var hos förklarade att man får det om man är så jävla dum att man trappar upp löpträningen för fort. Hon var en surpuppa. Och typ förbannad. Hon tyckte att jag borde veta bättre, i min ålder och allt. (Vadå i min ålder? Så irriterande med folk som tycker man ska bete sig på ett visst sätt bara för att man är runt femtiotvå.) Hon berättade också att jag från och med nu tycker att spinning är den roligaste träningsformen eftersom den inte belastar mina plantar fasciitar. SPINNING ÄR ROLIGT. Jo, fast inte lika roligt som jympa, pep jag, men hon var inte den sortens vårdpersonal som har medkänsla med sina patienter så jag hade lika gärna kunnat vara tyst. Inte minsta lilla ömkan kom ur henne. En sådan sjukgymnast var hon.

Ska inte berätta att jag trots förbud jympade igår för då tycker ni väl också att jag är dum i huvudet. Men det gjorde jag, i alla fall. Jympade. På tå, förstås. Hade en ljusgrön träningstop på mig, vilket jag kan rekommendera om man ska jympa på tå. Fast ni får ta vilken färg ni vill om ni är på det humöret. Huvudsaken är att ni kör ett jympapass på tå.