måndagen den 14:e april 2014

Det där med att misslyckas med skämt

Det är något jag är rätt bra på. Var ner till tvättstugan för en stund sedan och där stod en sådan där MAN (stadig bit både på längden och bredden, därtill äldre än miself) och putsade fönstren.

- När du är klar här kan du få putsa mina fönster, sa jag, och det tycker jag faktiskt var ganska roligt sagt. Mina fönster är smutsiga, kanske är bäst att tillägga, så ni fattar varifrån jag fick idén till skämtet. Jag har en stor hund som ibland försöker betvinga materiens lagar och tränga ut genom rutorna, och det sätter sina spår.

Men drog den stadige minsta lilla på mungiporna? NEJ. Icke sa Nicke. Istället såg han rädd ut. Rädd. Alltså, hur kunde han bli rädd för lilla mig??? Det förstår jag inte.

Allt annat förstår jag.

Men inte det. Ser jag farlig ut, kanske? Nej, det gör jag inte. Det hela slutade med att jag nogsamt förklarade att jag bara skojade. Bara, bara skoj! Sedan gick jag.

söndagen den 13:e april 2014

Jag blev uttagen!

Har varit på uttagning idag, och som tur är blev jag uttagen. (Puh!) Risken med uttagningar är att man inte blir uttagen, och då kan man bli deprimerad på kuppen. (Såvida man inte lyckas undvika det genom att tjata hål i huvudet på sig själv om hur bra man är bara-att-vissa-inte-fattar-det.) Men nu blev jag som sagt uttagen, och alltså känns det bra. Man är med. En i laget. I livets laguppställning, kan man säga, fast det kanske ger felaktiga associationer, gör det det?  Det är ju inget världsomvälvande steg jag tar, bara ett litet skutt. Som kan bli ett stort, för man vet inte vad som händer när man tar de där små stegen. Allt kan hända, det har man ju erfarenhet av!

Jag verkar lugn och trygg, sa de (och jag ba: mmmm, apselut...). Det var därför de ville ha mig. Och jag tänker att de inte känner mig de stackars satarna. Men snart gör de det och då får vi hoppas att min intressanta och mångfacetterade personlighet har hunnit arbeta sig så långt ner i deras undermedvetna ryggmärgar att det inte längre går att avhysa den. Visst?

tisdagen den 11:e mars 2014

Helloe!

Skulle gärna ge er brottsstycken ur min komiska thriller när ni nu så hett önskar det (jo, det tror jag allt att ni gör) men tyvärr måste jag tänka på min image. Man ska inte underskatta betydelsen av en bra sådan, och nu när min är på topp (visst?) vill jag inte att den ska shanghajas och släpas runt i allsköns dynga. Annars skulle jag med glädje berätta både det ena och det andra, det förstår ni nog.

Vilket osökt för mig till den samtida svenska musikskatten. (Inga frivilliga kopplingar i övrigt.) Och jag behöver er hjälp här. Det finns en svensk låt som inte är så gammal men kanske inte så ny heller och jag behöver veta vad den heter. Jag är ganska säker på att det är en kille som sjunger och den handlar om kärlek. Kanske tycker ni att sökfältet än så länge är ganska stort, men håll i er för nu smalnar det av: Någonstans i låten frågar sångaren om de kommer komma ihåg 'kvällen'. Det uttrycks eventuellt i andra ordalag, men ni förstår andemeningen.Vilken låt är det? Va? Va? Va? Va? Va?

Mitt liv är en komisk thriller

Ja ... det var väl ... allt jag hade att säga idag.

fredagen den 28:e februari 2014

Det kunde ha varit värre

Jag tar mig fram, och jag har klarat att genomföra mina lektioner trots alla trappor på vägen dit.

Och han funktionären som hade i uppgift att springa sist med 'eftersläntrarna' (mig) sa ungefär en gång var femte minut (vilket måste betyda att det är sant) att det är BRA att chocka kroppen. BRA, BRA, BRA! Kanske kickar det igång en föryngringsprocess? Hoppas.

Men jag tänker att jag nog inte ska fortsätta med det här organiserade språngmarscherandet ändå. Och jag har en genomtänkt anledning: jag vill inte bli för smal. Mitt midjemått är bara åttio centimeter och jag vill inte riskera att det blir mindre. Jag vet att det finns de som har ett midjemått under åttio, och som inte lider av det, men jag är inte en av dem. Tvärtom har jag kommit till den punkt i livet då jag inser värdet av att ha en fettreserv, och jag ser den fladdra iväg som ett korthus i vinden om jag ska fortsätta de höga knäuppdragningarna genom stan med Torbjörn och Anders på onsdagskvällarna.

Synd, eller hur. För om jag inte riskerade avmagring skulle jag absolut fortsätta.

onsdagen den 26:e februari 2014

Då var det gjort

Era förslag tarvar ju ett eget blogginlägg, herregud vilken fantasi ni har. Men. Jag spanade inte in ungtuppar, spelade inte mupp, sprängde inga väggupp, spottade inte upp (mig), spanade inte med lupp, drack ingen Spendrupp och spände inte en endaste liten snupp. (Det sista var inte ert förslag, jag kom på det själv precis nu.)

Jag är ledsen att göra er besvikna men det var helt enkelt bara en sextio minuters språngmarsch i atletisk trupp, hit och dit i vår vackra stad. Mmm, sextio minuters språngmarsch i atletisk trupp. SPRÅNGMARSCH. I sextio minuter. Och jag gick till startplatsen helt frivilligt och helt själv (i min nya fina rosa träningsjacka).

Jag är ännu i chock, och kan därför inte redogöra för resten av händelseförloppet. Vet bara att jag kommer ha stora problem med att ta mig ur sängen imorgon bitti. Och att jag fick två nya kompisar! Torbjörn och Anders.

Ska göra något väldigt läskigt ikväll

Såvida jag inte ångrar mig, alltså.

Det är något jag definitivt inte hade gjort när jag var gift, no no no.

Det börjar på SP och slutar på UPP, och nu när jag outat det här kan jag inte banga, tänker jag. Bloggen är bra på det sättet. Ett slags stöd i tillvaron; som en byggnadsställning när man har svårt att stå på egna ben. Man kan tänka att man bara gör det (läskiga) för att ha något att skriva om på sin blogg. Och att det till och med är BRA om det går åt helvete, för underhållningsvärdets skull.

Nu tänker vi så.

tisdagen den 25:e februari 2014

Lyckan är en såpad gris, håll den fast till varje pris

Tisdagsmornar är inte helller att leka med. Kände mig som en omkullvält långtradare när jag vaknade i morse. Stängde av alarmet och somnade om, helt sonika. Om inte solen stuckit mig i ögonen en timme senare hade jag nog inte kommit iväg till jobbet idag.

Men det gjorde den, och inte nog med det, den var inbäddad i snyggaste rosa slöjmolnen. Sådana soluppgångar ser man inte ofta, så jag satte mig raskt upp och kände ett slags sinnesrubbat stråk av lycka vandra genom kroppen. Det var fint.

måndagen den 24:e februari 2014

Hemma igen

Åkte hem igår, men den resan var inte lika kul som ditresan för en ljushårig kvinna i fyrtiofemårsåldern med örhängen kom och satte sig bredvid mig. Inte för att jag har något emot ljushåriga kvinnor i fyrtiofemårsåldern med örhängen, men man vill helst inte sitta bredvid dem när man åker tåg. Jag klämde in mig mot fönstret så mycket det gick, men det är bevisligen ganska obekvämt att sitta på det sättet.

Och nu är det måndag morgon, vilket inte är så mycket bättre. Nästan sämre, till och med. VEM FAN KOM PÅ MÅNDAGSMORNARNA, får jag lust att skrika, men jag inser att det är ganska omoget så jag håller tyst.

lördagen den 22:e februari 2014

Halleluja!

Jag hann med tåget. På vippen inte, men jag brukar alltid få till det i slutänden, hur det nu går till. (Någon däruppe måste gilla mig, lalalala). Nu kom jag springande mot loket med mitt skärp i handen, för det hade jag inte hunnit trä in i byxhällorna. Jag ska bespara er fler detaljer, men stressigt var det. Hittade varken telefonladdaren eller cykelnyckeln när jag skulle iväg och jag hatar den typen av oväntade händelser. Det finns inget utrymme för dem i mitt liv. INGET UTRYMME. Fatta.

Men nu sitter jag på tåget och det känns helt fantastiskt. Inte nog med att jag hann med det, jag sitter här och bloggar på min nya lilla Mac Air. Helt otroligt. Jag gillar den tekniska utvecklingen. Lyssnar dessutom på Spotify, inte undra på att livet är underbart. Bobby Womack har jag i öronen just nu, mmmmm. Gillar honom. Typ lika mycket som jag gillar att åka tåg.

Och i morgon tar jag tåget hem igen. Det blir skoj!