söndag 29 mars 2020

Benny och Britta del 9

Britta: Vad gör vi nu då?
Benny: Vad menar du?
Britta: Hur ska vi ta oss igenom detta utan att slå ihjäl varandra, det är vad jag menar.
Benny: Men snälla du, nu överdriver du, varför skulle vi inte klara det här? Vi har ett fint hem som skyddar oss, en liten trädgård att hämta luft i ...
Britta: Jag har redan klaustrofobi.
Benny: Det här kan bli riktigt mysigt, tror jag.
Britta: Mysigt?!
Benny: Ja, det skulle det väl kunna bli ...?

Skrammel när Britta tömmer diskmaskinen och slänger in tallrikarna i skåpet.

Britta: Jag förstår fortfarande inte varför du ska jobba hemifrån, du är ju i stort sett själv på din arbetsplats.
Benny: Det kommer ju en och annan som ska ha hjälp ...
Britta: Det kan du väl sköta digitalt!
Benny: Jo, det är ju det jag ska göra nu.

Skrammel när Britta tömmer bestickkorgen i besticklådan.

Benny: Det här skulle kanske kunna bli en slags nystart för oss ...
Britta: Nystart?
Benny: En chans för oss att komma närmare varandra igen, kanske? Inte för att vi är jättelångt ifrån varandra, men ibland kan man ju kanske känna ett visst avstånd ...?
Britta: Vad fan menar du med det?
Benny: Nej, jag tänkte bara ...
Britta: Vårt problem är att vi är för nära varandra! Jämt, jämt, jämt! Som ihopklistrade.
Benny: Tycker du?
Britta: JAAA! Och det är inte frågan om något jävla tyckande, det ÄR så.
Benny: Du tappade en gaffel där.
Britta: Det är den här jävla bestickkorgen, jag hatar den! Besticken fastnar i hålen.
Benny: Så som du och jag fastnar i varandra ...?
Britta: Men för fan, SKÄRP DIG!

tisdag 24 mars 2020

Det bidde inget jobba hemifrån

Vad bidde det då då?

Det bidde sitta på skolan och jobba.

För plötsligt kom någon där uppe i kommunhimlen på att gymnasielärare faktiskt inte kan jobba hemifrån. Kanske skulle vi gå på toa mitt under en lektion, eller något annat förfärligt. Faktum är att man inte vet VAD vi lärare kan hitta på i våra egna hem. Det är det som är det läskiga. Tänkte de nog.

Så nu sitter vi och trängs i våra arbetsrum. När vi har digitala sammankomster och möten med ljud med våra elever får vi lämna arbetsrummet och söka upp något tomt klassrum, så vi inte stör varandra.

Jag antar att detta även gäller för alla andra yrkesgrupper som fick besked om att de skulle jobba hemifrån; att de två dagar senare blev återkallade till jobbet av oklar anledning.

Så måste det vara.

fredag 20 mars 2020

Benny och Britta del 8

Britta: Nu är det klart, från och med fredag kommer jag jobba hemifrån.

Benny: Det kommer jag också göra.

Britta: Va? Du kan väl inte jobba hemifrån? Hur ska det gå till?

Benny: Det kommer lösa sig på något sätt. Det viktiga är att vi hjälper till att stoppa smittan, säger dom på jobbet.

Britta: Men allt kan ju inte stängas ner!

Benny: Jo, det kan det väl?

Britta: NEJ, det kan det inte.

Benny: Hur ska vi annars få stopp på smittan?

Britta: Vi ska inte HA stopp på smittan, vi ska ha FLOCKIMMUNITET.

Benny: Flock ... vadå?

Britta: Men följer du inte nyheterna?

Benny: Jo ... det gör jag ... speciellt nu sen coronan kom ...

Britta: Covid19.

Benny: Ja ... är inte det samma sak?

Britta: Jag tycker INTE att du ska vara hemma.

Benny: Nähä?

Britta: Några behöver bli smittade redan nu, för kurvans skull.

Benny: Va?

Britta: Jag säger inte att jag vill att du ska bli smittad, men du har nog inget val. Nästan alla kommer bli det.

Benny: Du också?

Britta: Ja, men jag kommer inte bli sjuk förrän i april, eller möjligtvis maj.

Benny: Jag vill inte heller bli sjuk förrän i april eller maj.

Britta: Ja, men det funkar inte så. Vi behöver platta ut oss.

Benny: Platta ut oss?

Britta: FRÅGA INTE SÅ MYCKET! Fortsätt gå till jobbet, bara.

torsdag 19 mars 2020

Händer det här verkligen?

Hörde för en stund sedan att tunnelbanan i London nu stängs ner - på obestämd framtid. Inte många som tippade det i december. Trots all min intuitiva förmåga tänkte jag inte ens tanken. Och hade någon sagt det till mig hade jag garanterat förhållit mig skeptisk till den utsagan. Vilken skulle anledningen till det vara, liksom? Tredje världskriget?

Och hade denne någon dessutom sagt att hela Europa skulle komma att stänga ner inom kort så hade jag blivit ännu mer skeptisk. Vad skulle anledningen till DET vara, liksom? Ja, det vore ett tredje världskrig då.

Och hade denne någon dessutom sagt att Örebro skulle ligga öde, skulle jag definitivt inte trott på det. Med rätta! Körde en tur i min Toyota i eftermiddags och tappade snart räkningen på alla som var ute och gick med sina rullatorer. Jag brukar inte räkna dem, så jag har inte så bra koll på hur många de normalt är, men nu fick jag känslan att de gått man ur huse. I någon slags protest, kanske? Hade jag inte suttit inlåst i bilen hade jag sagt åt dem att gå hem! Nu tutade jag bara på dem.

Nä, jag skojade bara. Jag har faktiskt aldrig använt min tuta, jag inväntar fortfarande rätt tillfälle.

Dagens uttalande från Anders Tegnell: 'Män är svagare är kvinnor.'

Jag hoppas att han kommer förklara på vilket sätt på morgondagens presskonferens.

onsdag 18 mars 2020

Dags att damma av bloggen

Ska jobba hemifrån i oöverskådlig tid framöver, för att undvika sociala kontakter. Sitta i karantän, kan man kanske säga? Nej, skulle Tegnell säga, men vem lyssnar på honom?

Jag, en aning.

Alltså, först hatade jag honom. Det ska sägas. Tyckte att han gav ett högst opålitligt intryck. När han tjatade om vetenskapen hit och dit tänkte jag att jag aldrig sett maken till mansplainer. Det var så uppenbart att han var maktgalen och njöt av att få bestämma allt om Corona-krisen själv. Hans snack om 'rätt åtgärd vid rätt tillfälle' retade verkligen gallfeber på mig.

Men det var på den tiden. Nu älskar jag honom. Vilken fantastisk kille! Han skiter FULLSTÄNDIGT i alla som har högljudda synpunkter på hans agerande, gör bara det han anser vara rätt. Som en stadig rauk leder han sin panikslagna flock (that would be the Swedish population) genom kaos och katastrof. Anders Tegnell kommer gå till historien som en hjälte. Kom ihåg var ni läste det först.

Såg på svt.se att någon startat ett upprop på Facebook för att applådera all vårdpersonal. Det vill man ju verkligen göra! Som de sliter. Antar att initiativtagaren till uppropet inspirerats av balkongaktiviteterna som äger rum i Italien och Spanien. Bland annat sång som ekat och ekar mellan husen.

Men här skulle vi bara applådera. Vi är ju svenskar, after all. Klockan 20.00 ikväll skulle det äga rum, och strax innan öppnade jag min balkongdörr och kikade ut. Stendött! Stod kvar (bakom gardinen) och lyssnade efter klappande händer, men inte ett ljud. Jag hade ju kunnat kliva ut och klappa själv, förstås, och skrämt slag på någon förbipasserande på trottoaren. Så blev det inte. Man får hoppas att det applåderades mer på annat håll. Närmare sjukhuset, kanske.

Själv får jag göra det så här: TACK ALLA I VÅRDEN SOM JUST NU SLITER FÖR ATT TA SVERIGE GENOM KRISEN! Ni är guld värda, och borde ha BETYDLIGT HÖGRE LÖN!

tisdag 21 januari 2020

Har fått en släng av klimakteriet

Igen.

Trodde jag var ute på andra sidan, men det är jag alltså inte. Är det normalt att klimakteriet kommer och går i perioder? Det gör mitt. I ungefär ett år har det varit lugnt, i stort sett besvärsfritt, men i natt sov jag bara tre timmar på grund av skiten. Frös och lindade in mig i täcket, somnade gott, vaknade av värmeexplosion, kastade av mig täcket, somnade om, vaknade djupfryst, lindade in mig i täcket, somnade, vaknade av värmeexplosion, slängde av mig täcket, sov räv en stund, började frysa, drog på mig täcket, låtsades sova, inväntade lavautbrottet, kastade av mig täcket, sket i att sova, började tänka, började frysa igen, drog på mig täcket, började oroa mig för morgondagen, började svettas, slängde av mig täcket, började oroa mig för utvecklingen i världen, började frysa, OCH SÅ VIDARE.

Läste någonstans att man kan fastna i klimakteriet, och inte komma ur det förrän man dör. Det är inte utan att man ryser lite när man tänker på det.

torsdag 16 januari 2020

Det är fortfarande januari

Hur det nu är möjligt. Någon sa på radio idag att det är 'som vår' ute. Var då, undrar jag. Inte i Örebro, i alla fall. Tio grader och blåst gör inte en vår när utomhuset fortfarande är grått, mörkt och deprimerande.

Men såklart finns det saker att göra för att underlätta färden fram emot februari. Man kan exempelvis arbeta. Låter inte så kul, men här handlar det inte om att ha skoj utan om att överleva.

Att arbeta med elever är bra. Ta en måndagsmorgon i januari i ett klassrum på en gymnasieskola någonstans i Sverige. Du är trött, och förstår inte riktigt hur du ska orka igenom hela dagen. 'Varifrån ska jag få energin?' tänker du. 'Hur många år är det kvar tills jag får gå i pension?' tänker du också. Sedan kliver du över tröskeln in till din klass, ser dig omkring och inser att du är PIGG SOM FAN jämfört med eleverna. Ett fullständigt unikum av vakenhet och vitalitet.

Det ger ändå lite energi. Piggast i rummet. Du kan kläcka ur dig: 'MEN vad ni ser trötta ut!' och 'Ni som är så unga och starka, HUR kan ni vara så trötta?' och 'Jag tror banne mig att JAG som är FEMTIOSJU är den som är piggast här!' och 'Hur trötta ska inte NI vara när ni är femtiosju om ni är så HÄR trötta redan NU?' Därefter kan man med fördel ta några danssteg och smälla enmeterslinjalen hårt i en bänk tre gånger. PANG PANG PANG. De elever som fortfarande sover efter det är få, och själv har du fått en energiboost som åtminstone räcker fram till lunch.

Fler bra idéer kommer jag inte kläcka ur mig idag, men try this at home om du inte har ett klassrum. Det som funkar i klassrummet funkar hemma, som jag brukar säga.

lördag 11 januari 2020

Januari

Finns det någon endaste människa i det här landet som tycker om januari? En sådan kvalificerad skitmånad.

Men livet knatar på ändå förstås. Så till den milda grad att man knappt hinner tänka på vilken månad det är. Att jobba i skolan är givande på många sätt och vis, men när jag ser mig i spegeln inser jag att det också sliter kopiöst. Skulle vilja åldras naturligt och vackert, men det får bli i ett annat liv.

Mycket mer finns väl inte att säga från min horisont denna usla månad. Ska se om jag kan skaka liv i Benny, Britta, Karin och Gunnar, eller om de gått vidare till de sälla jaktmarkerna. Förmodligen sover de bara, som de små tröttsamma grisar de är.

Hur kan de vara så hopplösa? Det är vad jag undrar. Och det är väl också det jag har lust att ta reda på. Varifrån får de energin? Det hela är en outrannsaklig gåta.

fredag 3 januari 2020

Nytt decennium!

20-talets första dallrande dagar har förlöpt utan något större mankemang. Kommer inte riktigt ihåg vad jag gjort, men det ska jag nu försöka minnas. Tänker att det sätter tonen för hela decenniet. Eller inte. Mitt liv har inte varit speciellt förutsägbart hittills, så varför skulle det börja vara det nu?

Hursomhelst.

Nyårsdagen: Körde hem dotter som firat nyår med Skåne och mig. Fikade hos kompis som bor behändigt nära min dotter, typ två hundra meter. Hon bjöd på sju sorters kakor, vilket direkt stjälpte mina nyårsambitioner om att sluta äta socker. Nu heter det att jag ska dra ner på det, och det är väl ändå sundare. Men svårare, när man är en sockerknarkare. Skåne åt glatt av alla kakor, så som skåningar gör. Nog om nyårsdagen.

2 januari: Skjutsade Skåne till stationen där han tog tåget söderut. Nu har vi hållit på så här i tre år, fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan Örebro och Malmö. Vi borde få något pris, tycker jag. På kvällen gick jag på ett spinning-puls pass och orsakade en soppa utan dess like. Anlände i sista sekund när alla satt på sina cyklar, fick inte på mig det förbannade pulsbandet (som ska sitta under kläderna runt bålen), hittade inte min cykel som skulle vara nr 33, för där satt en person som tagit fel cykel. Jag avbröt ledaren som börjat berätta om sitt pass för att reda ut cykelfadäsen och det blev ett visst dividerande tills någon bad mig titta på mitt pulsband (som jag till slut hade fått fast) och såg då att jag hade nr 3, och inte 33. Den kvicka spinningledaren sa något om att jag kanske fortfarande såg dubbelt, med tanke på nyårshelgen och allmänt skratt utbröt. Något jag inte kunde låta passera naturligtvis så jag drämde till med att jag är nykterist. Vilket jag inte riktigt är, men det hade inte låtit så bra om jag sagt att jag bara dricker jättelite alkohol, så nu blev det nykterist. Cykel nr 3 visade sig stå längst bak i lokalen, vilket kändes bra efter den entrén.

3 januari: Det är idag, så här minns jag utan större ansträngningar. Det som kan tänkas vara av allmänt intresse är att jag tankat och spolat av bilen. Har skickat sju sms till Skåne, varav han endast har besvarat tre. Har läst ut Stina Wollters Kring denna kropp och börjat på Alex Schulmans Bränn alla mina brev. Har bara läst första kapitlet i den sistnämnda, men den lovar så gott att jag är på gränsen till exalterad. Mycket intressant första kapitel!

tisdag 31 december 2019

Decenniet som gick

Går det att sammanfatta mitt 10-tal i ett blogginlägg? Nej. För mycket har hänt. Himmel och helvete har avlöst varandra. Jag är glad att jag i denna stund, på gränsen till 20-talet, står på benen.

Känner mig inte redo att skriva om allt som varit tufft och svårt (men ska så småningom) så här och nu håller jag mig till de himmelska upplevelserna: Skrivandet, Skåne och körkortet. (Och här utesluter jag de händelser som rör mina barn eftersom de är mina barn, och de inte är jag. Jag kan ibland ha svårt att skilja på mina barn och mig själv, det finns både en faktisk ihopblandning (från min sida) och en röst i mitt huvud som säger att jag borde vara ett med mina barn, om jag nu ska göra anspråk på att vara en riktig mamma. Den rösten behöver jag kanske utforska närmare? Men inte just nu.)

Tillbaka till de himmelska upplevelserna. Eller himmelska och himmelska, det låter ju som att de där tre grejerna är alltigenom himmelriket, och det är de ju inte. Vad gäller skrivandet så älskar jag att skriva, ja. Men det ger mig också en försvarlig dos ångest mellan varven. Skåne ger mig inte ångest, han skulle bara våga. Men inga relationer är en guldkantad promenad i parken hela tiden, inte heller denna. Slutligen körkortet; det är mycket himmelrike över det, men det finns stunder då jag inte tycker om att köra. När jag inte ser något genom vindrutan, till exempel. Mörker, dimma, regn, nedsplashad vindruta av omkörande bil. Inte så himmelskt. Backade in i en bil på en parkering i höstas, det var inte heller himmelriket.

Rörigt inlägg detta, men det har ju också mitt decennium varit, så det passar bra.

Och nu kliver vi över till 20-talet, GOTT NYTT ÅR OCH DECENNIUM!