lördag 25 augusti 2012

Men nu så!

En av mina döttrar har kopplat upp min dator till en iphone, och nu har jag simsalabim internet. Vilket ger mig tillfälle att fylla på med lite mer information:

1. Grävlingar har vi som sagt inte sett några, däremot har vi haft besök av gatans alla småbarn som i samlad tropp stod på trappan när min dotter öppnade dörren igår:
"Har ni fångat grävlingen ännu?"
Nä, det hade vi ju tyvärr inte. Jävla skit.

2. Sedan var det mina elever. De som har finare namn (och finare allting) än andra elever. Orsak: Ungdomar man lär känna är finare än ungdomar man inte lär känna. Sålunda kan hjärtat svämma över för en elev man möter i skolans trappor, medan man nonchalant kan passera en annan utan att bevärdiga denne med så mycket som en blick. Det är så det funkar inom gymnasieskolan.

3. Största nackdelen med mitt jobb (nu med 85-procentig tjänstgöringsgrad) är att jag inte hinner skriva, och jag saknar verkligen Börje, Roland och de andra i min aubergine.
Ungefär en femtedel av romanen är skriven hittills och man kan undra: Ska den inte få bli längre än så? En bok bör väl i varje fall vara tre femtedelar lång, tveksamt om hela berättelsen kommer med annars. Frågan är bara när jag ska få tid att skriva?

Mobilbloggar eftersom vårt skitbredband har lagt ner verksamheten

Jag hatar att mobilblogga, det är som att försöka delta i livet genom ett nyckelhål. Alltså ska jag fatta mig kort:

1. Ingen grävling har gått i fällan, och man kan undra om grannen som såg den såg fel. Kanske kan han inte skilja på grävling och katt, till exempel.

2. Jag har jobbat hela dagarna i veckan och lärt mig namnen på mina nya elever. Liiite finare namn än resten av skolans elever, måste jag säga.

3. Jag LÄNGTAR efter min aubergine, men har liksom inget utrymme för att sjunka in i den. Suck. Fint ändå att längta, jag gillar det.

Är det något mer ni vill veta?

onsdag 22 augusti 2012

Jag grävlingen 1-0

Vilket känns lite jobbigt eftersom jag är en blödig typ. Men nu är en fälla utsatt. Om det är en smart grävling som inte går i den får vi ändra poängställningen.

Grävlingar hör inte hemma i stan, det är bara det jag tycker, och därför ringde jag kommunens viltvårdare. Han kom som ett skott i sin gröna jeep och viltvårdarstass (tänk cool), och trampade runt vår altan en stund innan han drog fram fällan. Stackars grävling, känner jag. Men buren är ganska stor i alla fall, så den lilla skrutten kan röra sig där inne. Jag kommer höra när den kliver in för då smäller det till, blev jag informerad. Och grävlingen kommer rumstrera om där inne och föra oväsen. Stackars liten. Jag ska ringa viltvårdaren då, men helst inte om klockan är två på natten. Fast jag får det om jag vill. Det kan man kalla service. Trehundra kronor kostar kalaset.

Det var vår granne som gjorde mig uppmärksam på att vi nog hade en grävling i vår trädgård. Han (grannen) stod och tittade ut genom fönstret härom natten då den lilla gynnaren kom utskuttande från vår trädgård. Jag trodde inte mina öron när han berättade det. Grävlingar inne i stan ingår inte i min världsbild. Efter lite efterforskningar visade det sig att en annan granne lite längre ner på gatan också haft grävlingar i sin trädgård. Där hade de underminerat ett förråd. Jag hoppas vår grävling gått mer varsamt fram under vårt hus. Och att hen bara är en. Tyvärr är min make (som borde vara hemma och skydda mig från livets besvärligheter) i England, så i natt kommer jag ligga på aga och vänta på att det smäller och rumstrerar. Jag tror det får bli öronproppar.

tisdag 21 augusti 2012

En bok

I våras korrläste jag ett romanmanus åt en bloggvän, och igår fick jag den färdiga boken i brevlådan. Så coolt! Jag var tvungen att klämma och känna på den en stund för att fatta att manuset jag satt och petade i, för inte så länge sedan, nu är en färdig BOK. En sådan som man ställer i bokhyllan. En ovanligt fin bok, utseendemässigt, jag gillar verkligen omslaget. Men framför allt är det en fin berättelse.  En om kärlek och beroende, som utspelar sig på västindiska Puerto Rico med sina vita stränder, regnskogar, stjärnklara nätter och sjungande grodor. Ska bli mucho interesante att läsa det färdiga resultatet.

Bild stulen från författarens blogg.

söndag 19 augusti 2012

Det där med att publicera sig

Jag vet inte. Det känns plötsligt så ... inte jag. Har det ens varit på tapeten? Eller har jag drömt alltihop?
En arbetskompis frågade vid lunch häromdagen hur det går med boken, och när jag viskade att den kanske någon gång, förr eller senare, eventuellt kommer ges ut, men att man verkligen inte kan veta, skrek hon att då måste jag ta med en massa exemplar och bulla upp dem för försäljning i personalrummet för alla kommer ju vilja läsa!
Blotta tanken får mig att överväga nedläggning av hela projektet. Jag vet inte om någon förstår mig men vi snackar skräckfilm här. Folk som känner mig kan köpa och läsa den beiga om den kommer ut som bok. Min beiga. Det kan vara så att jag hellre dör.

Å andra sidan är det kanske det livet handlar om: att ibland dö, för att sedan kliva upp och ta en ny väg i livet?

Kanske.

fredag 17 augusti 2012

Mina två jobb

Sedan jag kom hem från jobbet vid fem har jag skrivit, skrivit, skrivit. En lång fin pizzabeställarscen har jag fått ihop, till den beiga romanen. Till auberginen, skulle man kunna tro, eftersom jag egentligen skrivit klart den beiga, och i nuläget författar den auberginefärgade, men det är liksom ingen ordning på organisationen av mitt skrivande. Den böljar hit och dit lite som den behagar. Men jag har överseende, det här med att skriva romaner är ju nytt för mig, så jag låter det vara lite (nybörjar)rörigt. Jag jobbar också som lärare, ska man komma ihåg. Mitt i allt skrivande. Hur jag nu ska lyckas pressa in det. Lärarjobbet, alltså. Timmarna runt lunch får jag försöka hålla mig på skolan, och sedan hoppas på att jobbet blir gjort.

Men åter till scenen jag skrev: den är jättefin. Det är tre personer som ska beställa pizza, men lite grejer kommer i vägen. Alla är glada. En går in på toaletten och stannar där ganska länge, och det är också väldigt fint. Jag vet inte om det framgår, men det kan faktiskt vara den finaste scenen jag har skrivit. Ever.

onsdag 15 augusti 2012

Förlåt Ryssland

Varje gång jag ser Ryssland i min bloggstatisitk tänker jag: Jävla Ryssland! De satans ryska maffiaspammarna, vad har de här att göra?

När jag ser USA i min bloggstatistik tänker jag: Oh, mina amerikanska läsare är vakna nu, så roligt! Good morning to youuu.

Kan vi säga att jag är ett offer för den amerikanska kulturimperalismen? Jag hoppas det. Är man en bornerad jävel vill man ju gärna ha något att skylla på.

Om ni nu till äventyrs undrar vad fan bornerad är, så kan jag berätta att det betyder trångsynt och insulär.

Och om ni nu till äventyrs undrar vad trångsynt och insulär betyder, så tänk inskränkt och fördomsfull. Och det vill man ju inte vara. Usch, liksom.

Det är bara onsdag

Åh, fredag, tänkte jag när jag slog upp mina korpgluggar för en timme sedan. Först när jag micklade med min frukost kom jag på att det bara är onsdag. (Va? Va? Va?) Vilket innebär att jag bara jobbat två dagar den här veckan! Och att jag har tre kvar innan jag kan vingla hem på min cykel och vara helgledig? Helt obegripligt. Jag brukar klaga på att tiden går för fort, kanske är det här mitt straff.

Hur som haver, den här hösten kan inte annat än bli bra. Jag har fått mitt schema och inser att mitt liv kommer ha finaste stadgan ever. Tänk excelblad, travbana och spjälsäng med lock på. Jag vet var och när jag ska vara, från måndag morgon till fredag eftermiddag varenda vecka fram till jul, och det känns tryggt. Tvångströjekänslan kommer säkert ebba ut fram emot november. Och mitt förstånd kommer jag behålla eftersom jag har den stora lyckan att ha elever i mina schemarutor. Elever är guds gåva till mänskligheten, letmetellya. Utan dem vore risken överhängande att jag blevo galen på riktigt. De kommer på måndag, thankgod.

tisdag 14 augusti 2012

Första arbetsdagen avklarad

Jobbet fanns kvar där jag lämnade det i juni, who would have thought.
Här ska jag vara på heltid i höst, tänkte jag och gick in till min chef för att fråga om det verkligen var nödvändigt. Det slutade med att jag förmodligen får jobba åttio procent! Jag måste ju hinna blogga. Och ta hand om min aubergine. Hon fattade, min chef, och jag kände mig med ens en sten lättare (a very heavy greyish ill-natured stone easier). Åttio procent är också mycket tid, men det är mindre än hundra procent. Det blir inte en ledig dag, men luft i schemat här och där, och det är LYCKA för mig just nu.

Congrats, pleeease.

måndag 13 augusti 2012

Äntligen. Eller nåt.

Det har funnits fördelar med att vara ledig på måndagar, så som jag varit de två senaste åren, det medges. Men. Fatta vad jag har saknat måndagsångestgemenskapen här i bloggvärlden. Och fatta vad glad jag är över att få vara med igen!

Say after me, please:

JÄVLA MÅNDAG JÄVLA MÅNDAG JÄVLA MÅNDAG JÄVLA MÅNDAG JÄVLA MÅNDAG

söndag 12 augusti 2012

Förlagsresponserna

Sitter och bloggar framför handbollsfinalen på TV. Jag är inte speciellt intresserad av handboll, men lite just den här gången, eftersom ett OS-guld står på spel. Alltså tänker jag att det kommer fungera fint att blogga och bara kika då och då på matchen. Nu står det 5-3 till Sverige.

Tänkte berätta om mina refuseringar. Jag skickade in mitt manus till fyra förlag i april. Två veckor senare kom första refuseringen, en sk standardrefusering. Det innebär en färdig formulering om att de tackar nej för att manuset inte riktigt passar in i förlagets profil. I början av juni kom nästa standardrefusering och första juli mailade ett förlag och bjöd in mig till mötet jag nämnt tidigare.
Då saknades svar från ett förlag. Jag mailade dem och frågade, och fick då snabbt svar. De hade 'till slut' bestämt sig för att tacka nej, men först efter att ha diskuterat antagning. De skrev att de gärna tittar på nästa manus jag skriver. Man kan säga att det var en sk rolig refusering. Nu står det 7-8 till Frankrike. Jag misstänker att det är en sjukt spännande match men eftersom jag är mer koncentrerad på att skriva blogginlägg än att kolla så håller sig mitt blodtryck på normal nivå.

Fast nu ska jag titta på andra halvlek. HEJA SVERIGE!


lördag 11 augusti 2012

Min migrän har släppt och jag känner mig som pånyttfödd

Tänk ett litet vajande sly i en gles björkskog. I morgonsol. På våren. Tjock matta av vitsippor åt alla håll. Tänk att det lilla slyet har en hel lördag framför sig, utan några planer, och att den tunna nävern nästan är på väg att spricka av fågelsång och glädje.

Okej, jag överdriver. Så där fantastiskt är det inte. Men inte så himla långt ifrån.

För övrigt tar jag ert svala intresse för utvecklingskurvor som ett tecken. På att jag inte ska gräva ner mig i dem. Det känns bra. Och nu till viktigare saker: Frukost.

fredag 10 augusti 2012

Däckade i migrän igår

Min lilla migrän. Som vet precis när den ska slå till. Som en röd varningslampa dunkar den på när systemet är överansträngt, och det fina är att jag då inte har något annat val än att lägga mig raklång och inte göra något. Förutom att tänka.

På utvecklingskurvor, till exempel. Just nu är jag vansinnigt intresserad av utvecklingskurvor. Vill veta allt som finns att veta om dem.

Så töm era kunskapsdepåer i kommentarsfältet, tack.

onsdag 8 augusti 2012

Mötet

Har haft mitt möte med förlaget, och kommer inte få besked om eventuell antagning förrän längre fram i höst. Jobbigt? JAAA. Nyttigt? Förmodligen väldigt. De gav mig nämligen en del att tänka på. Seriös respons som jag behöver processa, och hjärnan går för närvarande på rätt höga varvtal.
För att lindra väntandet försöker jag tänka på att det är sjukt uppmuntrande för mitt skrivande att de alls ville träffa mig, även om det inte blir något bokkontrakt. Men ni vet hur det är när man (jag) försöker tänka på ett visst sätt; det går inte så himla bra.

Imorgon börjar jag jobba (heltid, vem kom på den idén? känner att den behöver omförhandlas) och då kommer jag få annat att tänka på. Detta livet! Hjälp, liksom.

måndag 6 augusti 2012

Mailskräck

Jag lider av mailskräck i dessa dagar. Kan ett förlag maila och bjuda in till ett möte så kan de förmodligen också skicka ett mail och meddela att de ångrat sig. Det är så jag tänker. Och därför kollar jag inte min mail. 

Det här är min frisyr.

lördag 4 augusti 2012

Dagens synonymer: trög, tung, inert, stillastående, tjockflytande, senfärdig, letargisk, försoffad

Mitt liv står för närvarande still i väntan på resten av mitt liv. Inte konstigt att min blogg är trögflytande. Som stelnad asfalt, ungefär. Min stackars lilla blogg. Jag kommer tillbaka med oanad svada, jag är helt säker. Vet bara inte riktigt när.

Min aubergine har också varit svårt försummad på sistone. Jag misstänker att Börje är sur som fan, men han måste inse att jag har ett eget liv att ta hand om. Jag kan inte ägna honom all tid, sorry. Om han var sportintresserad skulle han kunna kolla på OS så länge, men tyvärr är han inte det. Suck.

Men okej. Jag gör ett försök att skriva vidare på honom idag. Jag kan behöva skingra tankarna. Ge mig en detalj, vilken som helst, att peta in i berättelsen. Snälla.

torsdag 2 augusti 2012

Man kanske skulle skriva en roman utan handling? Inte?

Det går trögt med boken jag läser; Desarthes Ät mig. Trögheten beror mer på mig, misstänker jag, än boken, för jag läser bara ett par sidor då och då, och har liksom svårt att koncentrera mig. Ändå, när jag igår var ute och cyklade i kvällssolen kom bokens känsla över mig, och den tycker jag om. En känsla som är lite rörig, varm och latjolajban. Jag är inte så beroende av att böckerna jag läser har en tydligt utstakad handling, den brukar ändå blekna bort efter att jag läst klart. För att inte tala om sluten, jag kommer nästan aldrig ihåg hur böcker slutar. Känslan, däremot, bär jag med mig.

En bok (den enda?) jag minns slutet i är min egen. Kan bero på att jag skrivit den, och alltså bokstavligen präntat in slutscenen. När min syster hade läst min färdiga roman och formligen öste lovord över den (ja, hon gjorde faktiskt det) frågade jag henne vad hon tyckte om slutet då? Slutet? svarade hon och såg förvirrad ut. Jag var tvungen att återberätta det för henne för att hon skulle minnas, och då beskrev hon känslan hon hade när hon läste det. Är vi släkt, eller?