fredag 24 maj 2019

På temat otippat

Sedan ett halvår tillbaka driver jag ett hund- och kattpensionat i mina tre rum och kök, och vem hade kunnat tro det? Definitivt inte jag, i alla fall.

Har tre ickebetalande gäster; en katt och två hundar. Bara roligt hela tiden, och var det inte därför man skaffade barn en gång i tiden? För att så småningom få rå om deras husdjur?

Jo, det måste det ha varit.

Och det är givande, må ni tro, för att dammsuga och rolla bort katt- och hundhår gillar jag en masse. Göra rent kattlådor också. Har aldrig förr haft katt så det är en ny erfarenhet. Kisset och bajset suger till sig sanden och bildar små och stora klumpar som man fiskar upp med en spade. Varning för att slänga dem i toaletten. Då bildas cement. Varning också för att slappa till och glömma att städa kattlådan, då bajsas det bredvid den.

Men det allra guldigaste guldkornet är ändå alla hundpromenader. Eftersom den ena hunden är ett litet troll på tolv år som endast vill nosa upp harbajs på gräsmattan utanför mitt hus (harbajs är hennes bästa) och den andra är en treårig finsk lapphund med ett motionsbehov jämförbart med en vildhästs, så behöver de tas ut en och en. Det gör åtta sköna hundpromenader varje dag. De två första direkt när jag kommit ur sängen på morgonen (och klivit i byxor och gummistövlar), och de två sista innan jag åter stupar i nämnda säng.

Eftersom den rara tolvåringen första tiden pinkade revir i min säng, får båda hundarna sova i hallen nuförtiden. Den söta katten pinkade istället i mina skor, vilket jag just då kunde uppleva som ett irritationsmoment, men som jag nu i efterhand såklart ser charmen med. Det var en livlig och intrikat tid i mitt liv. Stunder jag kommer bära med mig, ta fram och skrocka förtjust över när jag blir gammal och de små rara liven inte längre lever.

Hur länge nu små troll lever, kan man undra ibland.

På långpromenad

fredag 17 maj 2019

När man måste ägna fredagskvällen åt att hantera kränkningar

Jag fick en anonym kommentar:

'Obviously like your web site however you have to check the spelling on quite a few of your posts. Many of them are rife with spelling issues and I in finding it very bothersome to tell you the truth then again I will surely come again.'


Dear Anonym,

I don't make any spelling mistakes, but I write in a language you don't know.

It's called Swedish.

Love,

Nilla


Ett bra svar, om jag får säga det själv. Ett personligt men inte privat. Ett svar som är professionellt och ändå inte dignar av förakt gentemot stackaren som skrev kommentaren.

Sen känner jag givetvis förakt, det fattar ju vem som helst med hjärncellerna innanför pannbenet.

I really despise that little shitty thing!

From the bloody bottom of my heart!

And FYI

I NEVER MAKE SPELLING MISTAKES.

måndag 13 maj 2019

Vissa klichéer är så klichéartade att de inte ens händer i verkligheten

En sån hände mig idag.

Man bara, neeej det här händer inte, och alltså händer det inte.

Jag stod vid whiteboardtavlan och beskrev engagerat matematikens värld för mina elever när jag plötsligt la märke till att flera av dem inte visste åt vilket håll de skulle titta. Som pingpongbollar for deras blickar fram och tillbaka (de är ju väluppfostrade, krakarna) och jag bara visste: min gylf var på vid gavel.

Här hade jag kunnat göra pinan kort med ett 'oj, ha ha' och snabbt dragit upp blixtlåset. Så blev det inte, för min instinktiva reaktion var att låtsas som att det regnade, och jag fortsatte lugnt förklara (hur man kan använda algebra för att bevisa att kvadraten på det mittersta talet i en aritmetisk talföljd om tre tal minus produkten av första och tredje talet är lika med kvadraten på differensen mellan två av talen).

Så på det hela taget ovärdigt.

För att hjälpa upp situationen växlade jag mellan att stå i vinklar som inte visade min framsida, och att dölja gylfpartiet med armar och händer. Drog i blusen också, som inte var tillräckligt lång för att dölja spektaklet. Kände hur mina kinder hettade, lämnade whiteboardtavlan och satte mig bredvid en elev långt bak i klassrummet. Tänkte att jag där kunde smyga upp blixtlåset utan att någon lade märke till det. En omöjlighet, insåg jag snart, så jag reste på mig, gick ut ur klassrummet, drog upp gylfen och gick in igen som om ingenting hänt. 

Så elegant!

Och tack vare allt mankemang från min sida så tänkte förmodligen mina elever att de sett fel där i början, och att min gylf varit stängd hela tiden. Det är det bästa av allt.

fredag 10 maj 2019

Nu har jag skånsk ordning och reda i min verktygslåda

Hur klarade jag mig innan?

Inte alls, har jag förstått. Hade systemet allt-ihopslängt-i-en-plastlåda, vilket också är ett system. Men inte ett bra, förstås, om man jämför med det skånska.

I vårt sydligaste landskap är en verktygslåda en verktygslåda, med en uppsjö av fack i olika storlekar. Som av en händelse övningskörde jag förra helgen till Biltema och köpte en. Min skånska influenser visade vägen. Till i förmiddags har den lilla grå plastpuddingen (verktygslådan, alltså) stått i min trapp och undrat var den hamnat. Men inte nu längre. För as we speak står den i min skrubb, fylld med alla grejer jag hade i min plastlåda uppsorterade i perfekt ordning. En skånsk, sålunda.

Sorteringsarbetet tog större delen av förmiddagen, för jag var tvungen att gå igenom varenda pryttel, en i taget. Det som var mest tidsödande: att fundera ut vad det var för pryttlar. En del var helt obegripliga. Förmodligen delar av något annat, men vad? Om man inte kommer på det kan man inte slänga dem, för tänk om man plötsligt saknar en pryttel som hör till någon grej som inte funkar för att man har slängt bort en viktig liten del?

Men nu är de i alla fall inordnade i fack, de små oklara tingestarna.

Det är de säkert tacksamma över.

måndag 6 maj 2019

Misslyckanden är inte min grej

Därför är jag glad att vi i vårt tidevarv har avskaffat misslyckanden och istället infört lärtillfällen. Det gör att man blir glad istället för ledsen när något inte går som planerat.

Ta exemplet uppkörning. Klarar man inte den, för att man helt enkelt kör för dåligt, så får man en massa utvecklande feed back och man lär sig betydligt mer än man annars skulle ha lärt sig. Vem tackar nej till det? Nuförtiden, alltså, för annat var det förr i tiden, när ett misslyckande var ett misslyckande. Då kunde folk skrika och gråta, bli deprimerade och dra täcket över huvudet, ligga på köksgolvet och snyta sig i mattfransarna och jag vet inte vad. Det var ovärdigt, kan inte beskriva det på något annat sätt. Så skönt att slippa sådana debacle och istället bara vara glad hela tiden.

Som var och en förstår hoppas jag på att få köra upp ett antal gånger. Ju fler desto bättre. Därför blev jag också uppiggad av att jag på dagens körlektion hade stora problem med att komma ut på motorvägen. Det var nära att jag hade fått parkera bilen där i slutet av påfarten.

Sådant blir man kuggad för, sa min körlärare.

Ja men det låter ju hoppingivande, sa jag.

söndag 5 maj 2019

Ytterligare en helg närmare döden

Om man tänker så blir man lite mer ödmjuk, inte sant. Man är tacksam för varje helg man får uppleva, oavsett kvaliteten på dem.

Kvaliteten på mina helger varierar betänkligt, det måste jag i ärlighetens namn säga. Ena helgen kan vara så fantastisk att man aldrig hört talas om maken, medan nästa närmast kan liknas vid en dynghög av värsta sorten.

Fast för det mesta är helgerna förstås en mix av de två lägena, då de båda i verkligheten svårligen kan skiljas åt. Ingen fantastisk helg utan sina illaluktande inslag, och ingen skithelg utan sina bedårande guldkanter. Till slut är de så ihopblandade att det är rent omöjligt att hålla isär dem. Man vet bara att de ramlar över en varenda fredag och att man i bästa fall kommer ur dem levande på måndag morgon.

Ja, så upplever jag mina helger. Hur upplever ni era?

onsdag 1 maj 2019

Skåne Skåne Skåne

I eftermiddag kommer Skåne hit, så jag har inte tid att sitta här vid min blogg och idka flegma. Behöver ju förbereda hans mottagande. Det tar en arbetsdag, ungefär.

Förutom de vanliga förberedelserna så har jag inför just detta besök köpt boken Liten parlör för älskande av David Levithan. Drygt två hundra vokabulär (avvikande, adj till zenit, s) och en liten text till varje ord. Jag har tjuvbläddrat lite och i sanningens namn verkar den inte så intressant som den skulle kunna vara. Men det är mycket luft på boksidorna så vi kan ju skriva våra egna små texter. Dikter och sonetter, till exempel. Men kanske en och annan novell också.

Eller inte, med tanke på den långa raden av påbörjade projekt som vi har bakom oss.

Vi skulle behöva en tredje person i det här förhållandet, som har ansvar för att följa upp och avsluta det som påbörjas. En slags assistent, kanske. Gärna med talang för uppstyrning och administration. Någon som kan väga upp Skånes och min lättja. En arbetsmyra, that is!