lördag 24 november 2012

Jag har ett problem

Eller, jag har en jäkla massa problem, men jag tänkte bara dra upp ett av dem nu. Och det handlar om att jag ska läsa ut Kerstin Ekmans Grand Final i skojarbranschen TILL PÅ TISDAG. Bokcirkeln, förstår ni. Någonstans spårade planeringen ur, det måste den ha gjort, för jag är bara på sidan 42 av 396 fucking sidor. Och inte läser jag den nu heller! Herregud, liksom. Lite mer struktur och ordning på den här tanten skulle verkligen behövas. Lite mer lydnad och anpassning till tillvarons ordningslagar. Om hon kände efter lite mindre och bara gjorde saker utan att tänka skulle hon få hur mycket som helst gjort. ('Hon' är jag, om ni fattar.) Men nu är jag inte en sådan där lobotomerad effektiv slags person, och alltså kommer jag inte ha läst boken till på tisdag. Problem solved, puh.

torsdag 22 november 2012

Hej allihopa

Idag har min bob visat sig från sin bästa sida. Wow, vad snygg jag är i håret, har jag tänkt varenda gång jag sett mig i spegeln. Himla otippat, men det är ju så livet är - otippat. Frisyrer utgör inget undantag.

Jaha, det var väl allt för idag.

tisdag 20 november 2012

Snart ska jag sluta tjata om min bob

Men först: Jag har fått en och annan kommentar på jobbet om min nya frisyr, och sammantaget går de ut på att mitt hår är 'mer samlat' än tidigare. Skönmålning för 'platt bob' om ni frågar mig, men jag säger inget om det utan ler bara. Snabbt. Varför komplicera saker när man kan göra pinan kort. Till jul är det dags för nästa klippning och då kommer det osamlade intrycket åter triumfera, det är ett som är säkert. Aldrig mer en bob. Och det står jag för.

Över till två små gåtor jag fått mig till livs idag:

Elev: Vad heter en mus på två ben?
Jag: ???
Elev: Musse Pigg.
Jag: Jaha, ha ha.
Elev: Och vad heter en anka på två ben?
Jag: Kalle Anka.
Elev: Nä, för alla ankor har två ben. Dah.

Hur klarar man sig på arbetsplatser som saknar elever? Fattar inte.

söndag 18 november 2012

Det där med att jag var snygg i håret

Det har gått över. Fyllig bob är numera platt bob, och den ser bedrövlig ut. Min frisör sa att jag bara behövde ta i lite mousse och sedan blåsa håret och det låter ju inte så svårt, eller hur? Men jag har ingen hårblås. Tänkte att jag kunde fixa det genom att hoppa runt och slänga lite med huvudet, men nej, det funkar inte. Och helvete att jag tänker köpa en hårblås och bidra till konsumtionshysterin.

Nope.

För övrigt har jag en ny idol. Han heter José.

lördag 17 november 2012

Det där med att springa omkring med järnrör på stan, iklädd kostym och slips

Hm, liksom. Och att vederbörande sitter i Sveriges riksdag... Något skaver våldsamt. Har tittat på den där filmen flera gånger för att se om det verkligen är sant. Och jo, där springer de. Med långa järnrör i händerna. Diametern är ca 6-7 cm. Uppskattningsvis.

Något som också irriterar, och som inte har kommit fram i den allmänna debatten, är att de bara släpper järnrören där de står när de hör polissiréner. Sånt kan verkligen reta gallfeber på mig. Varför bär de inte tillbaka rören till byggarbetsplatsen där de tog dem? Inte en sekund verkar de tänka på att någon annan kommer få göra det när de själva bara skiter i det.

Men det var ju så himla länge sedan, två och ett halvt långa år. Ja, vem har koll på vad man gjorde för två och ett halvt år sedan? Vad blir det... våren 2010... hm, nä gud vad länge sedan. Om jag gjorde något då kan det knappast räknas idag, eller hur?

fredag 16 november 2012

Jag var i alla fall snygg i håret

Kommer jag kunna säga när jag summerar den här hösten, för idag har jag varit hos frisören och införskaffat en fyllig bob. Ni kan ju tänka er.

I övrigt:
Inget skrivande. (Förutom den dagen då jag skrev förra inlägget.)
Inget läsande. (Att tala om.)
Inget jympande. (!)
Och inget tramsande på bloggen, som ni kanske märkt.

Däremot:
Mycket, mycket jobb.
Och lite annat.

Frågor på det?

Jag veeeeet, jag har också jättemånga. Och jag tar gärna emot svaren.

söndag 7 oktober 2012

Skriver

Och det för första gången på länge. Kul att se att Börje är kvar och att han är pigg på att utvecklas vidare, så som romankaraktärer helst ska om det ska bli lite krut i berättelsen.

Inte för att jag vet vart han är på väg.

Men.

Jenny Valentine vet inte heller vart hon är på väg när hon skriver, och hon har gett ut fyra, fem, sex eller nåt böcker. Jag lyssnade på henne på bokmässan och blev ... kär kan man nog säga. Ibland blir jag väldigt lätt kär.
'Om jag bestämmer i förväg vad som ska hända kan jag inte skriva', sa hon och såg intressant avslappnad ut. När jag senare såg henne i folkhavet på mässgolvet skyndade jag fram till henne och skrek sa: INTE JAG HELLER! Fast på engelska, eftersom hon inte förstår svenska. Jag berättade för henne om min vånda över att inte kunna skriva med synopsis, och hon sa (igen) att inga synopsis behövs. Att man kan låta karaktärerna leda vägen. Thank you, Jenny Valentine, I love you.

Nu sitter jag här med min auberginefärgade och ser henne framför mig. Och jag bara skriver på. Har ingen aning om vad det kommer bli av det hela, men jag har jävligt roligt, och det får räcka.


Jenny Valentine i mitten. Till vänster om henne sitter Jenny Jägerfeld och till höger en karl.
                                                          Foto: Magica de Hex

lördag 6 oktober 2012

Okej

Det kanske var något av ett önsketänkande, det där om att mina elever längtar till vår mattelektion på måndag morgon. Men ändå. Varför skulle de inte.

Så jag tror nog att de gör det.

Ikväll ska jag gå på teater med KNASTERFASTER, fatta vad kul. Inte för att man kan veta innan hur roligt det blir, men oddsen är goda. Först ska vi prata med varandra och sedan ska vi äta samtidigt som vi ser pjäsen. Hög mysfaktor på det. Ostnebulosa ska vi mumsa i oss, en tallrik var. Jag vet vad ost är och jag vet vad en nebulosa är (ett jätte jätte jättestort moln av gas i rymden), men vad en ostnebulosa är vet jag inte. Kanske ost i gasform.

Nu ska jag dammsuga klart.

fredag 5 oktober 2012

Jaha

Då var det fredag igen. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur mina elever ska klara sig utan mig hela helgen. De kommer hänga på låset på måndag morgon kl.08.15, det är vad jag tror. Då har vi matte tillsammans och det är väldigt roligt att ha det att se fram emot. Tycker de.

Nu ska jag dammsuga.

torsdag 4 oktober 2012

Läget

Mitt liv är en aning rörigt den här hösten, om ni undrar varför jag bloggar så glest.

Det undrar ni inte?

Nä nä.

I alla fall så känner jag mig som en tårta som luften har gått ur. Och bloggandet blir därefter. Endast tre av mina sju bloggar prunkar för närvarande.

Nej, jag skojar bara, jag har inte sju bloggar. Bara typ en. Som inte prunkar så värst.

tisdag 2 oktober 2012

På temat: vad är det för fel på dagens ungdom?

Har idag ansträngt mig för att vara rolig på jobbet, men otack är världens lön. Skrev matteuppgifter, eleverna skulle räkna med negativa tal och jag hade printat ut statistik från SMHI. Uppgifterna var av typen 'Beräkna skillnaden mellan högsta respektive lägsta uppmätta temperatur i Vouggatjolme i januari 1988.'  Och så vidare.

Kul, men okej, det låter lite träigt, och det var därför jag fick idén att slänga in ett engelskt ord i en uppgift: Beräkna skillnaden mellan högsta respektive lägsta temperaturen ever i Sverige.

Kände mig inte bara rolig utan lite cool också.

- Vad står det här? frågade den elev som först kom till den här uppgiften. Hon pekade på ever.
- Ever, sa jag.
Efter ett par minuter räckte nästa elev upp handen.
- Öh, vad står det här?
Jag lämnar åt er själva att fantisera ut hur de såg ut när deras poletter trillade ner. De är i total avsaknad av humor, det är allt jag har att säga.

Satans tråkmånsar, får man lust att utbrista. Men kanske är deras humor bara en aning outvecklad, de är ju ganska unga. Annat är det med oss i medelåldern, vi förstår liksom det roliga med att oväntat flika in ett engelskt ord i en svensk text. Dessutom tycker vi att det är jävligt coolt.

Visst?

måndag 24 september 2012

Nä,

nu ska jag gå och sova.

torsdag 20 september 2012

Inte nog med att jag blivit dissad av fyra förlag

Idag har jag fått höra av en elev att jag ser sur och tjurig ut. Hon är inte min elev men jag hade ett enskilt samtal med henne. Mitt i det säger hon:

- Du är ju trevlig.
- Eh ... ja? (That would be me.)
- När du kom in i vårt klassrum såg du ut som en sån där sur och tjurig lärare. (Hon hötte med pekfingret för att illustrera hur tjuriga lärare gör.)
- Ha ha, nej, jag är inte speciellt tjurig av mig.
- Nej, du är ju inte det, det är bara att du har ett sånt utseende.

Jag säger som Aristoteles sa på sin tid: Vad fan ÄR det med dagens ungdom???

fredag 14 september 2012

Skrivhelg

Helt ensam hela helgen eftersom jag ska ägna mig åt mina romaner. Blir si och så med skrivandet nu när jag jobbar så mycket, alltså måste jag boka in helgerna. I alla fall den här helgen, som just nu klockan nästan fem på fredagseftermiddagen känns som ett stort hav av tid och lättjefullt bankande på tangentbordet. (Jo, jag bankar in orden i datorn, fråga min familj eller varför inte mina arbetskompisar.)

En skrivhelg, det låter helt ljuvligt i mina öron. Skrivhelg, skrivhelg, skrivhelg. Fast jag har lärt av mina misstag, vilket innebär att jag inte satt upp några jävla mål. Det enda jag bestämt är att jag ska öppna mina romaner (dokumenten) och läsa lite i dem. Eftersom jag känner mig själv vet jag att det kommer leda till en del nya ord; jag kan nämligen inte läsa det jag själv skrivit utan att ändra och skriva till nytt.

Men det låtsas jag inte om just nu, jag säger bara lugnt och fint till mig själv: Raring, du behöver inte skriva något i helgen, det räcker att du läser i dina dokument, bra va? Och med ens känns mitt liv som en kravlös tango att bara flyta med i. Istället för ett avancerat trapetsnummer på en cirkus. Man är bra lättlurad. Hoppas jag. För om det nu inte funkar (eftersom lögnen kanske kommer i kapp mig när jag babblar om den här) så kommer jag bli väldigt besviken. Väldigt, väldigt besviken. En hel skrivhelg åt helvete, fy fan.

tisdag 11 september 2012

När jag blir stor ska jag bli mogen

Gjorde bort mig på jobbet för en vecka sedan. Så till den milda grad att det (uppenbarligen) tog en vecka innan jag ens kunde nämna det här på min egen blogg. Det jag gjorde kommer kanske bli en trevlig anekdot om några år sisådär. När jag avtackas som pensionär, föreslog en kollega idag. Hon är en av tre på min arbetsplats som i efterhand fått ta del av fadäsen. De första två såg helt chockade ut när jag berättade, men den här tredje var snäll och sa att det jag gjort nästan kan sägas vara normalt. (Det kan det inte.)

Den som drabbades av mitt klavertramp har inte förlåtit mig än (trots att jag bett så rart så ni anar inte), men idag fick jag en blick som inte var alltigenom fientlig, och det ser jag som ett framsteg. Ett annat framsteg är att jag överlevt en hel vecka med denna intressanta pinsamhet i bagaget. Som jag inte tänker avslöja. HELL NO!

måndag 10 september 2012

Depressionen är över

Att skriva blä på sin blogg kan rekommenderas. Efter att jag gjort det igår sipprade min depression bort och i dess ställe störtade skrivlusten fram likt en het svallvåg. Plockade fram min auberginefärgade skapelse och gav Börje (min huvudkaraktär) en omgång som heter duga.

Förlaget sa att min beiga roman är svår att placera i en genre. Min aubergine blir ännu mer svårfångad, det är min sorgliga magkänsla. En viktig del av berättelsen utspelar sig i nutid mellan två medelålders män i en skrubb någonstans i Sverige, vad kan det vara för genre? En sådan setting kan ju utvecklas åt alla möjliga håll. Psykologisk thriller? Chic lit? Kriminalroman? Romance? Bildningsroman? Brevroman? Pikareskroman? Vilken passar bäst, tycker ni?

söndag 9 september 2012

onsdag 5 september 2012

Loligt!

Hittade en latjolajban utmaning hos Christine (som hittat den hos Amanda som i sin tur hittat den hos Perny). Den går ut på att berätta åtta saker om sin romankaraktär. Saker man inte nämnt tidigare. Alla som hängt här de senaste två åren vet en del om karaktärerna i min beiga roman. Dock inte så mycket om min huvudkaraktär. 

Men här kommer det:

1. Det är min huvudkaraktär som gett romanen sin beiga kulör. Man kan säga mycket om de övriga karaktärerna, men speciellt beiga är de inte.

2. Min huvudkaraktär är en hon. 

3. Denna hon jobbar i en bokhandel.

4. Hennes ex heter Eilert. Tur för mig att det redan hade tagit slut mellan dem innan romanen började.

5. Alla hennes arbetskompisar är jobbiga. På olika sätt, men ändå: JOBBIGA.

6. Hon har en extremt jobbig granne. 

7. Hon har en låtsaskompis. (Eller vad man nu ska kalla honom...?) Han är också jobbig.

8. Hennes svägerska ska vi inte tala om.

tisdag 4 september 2012

Bredbandet tillbaka

Vilket ger mig möjlighet att klagoropa ut i internetrymden igen.

Här kommer det:

Jag går bananas för att jag inte hinner skriva på mina rara romaner och för att det bara är jobb jobb jobb hela tiden och det är så rörigt på mitt (jobb) att det är helt jävla sanslöst nya förutsättningar varje morgon och shit jag är flexibel ingen kan påstå något annat men det finns gränser även för en extremt töjbar person som jag och nu har jag helt enkelt åkt hem för att jag inte orkade mer idag.

Slut.

lördag 25 augusti 2012

Men nu så!

En av mina döttrar har kopplat upp min dator till en iphone, och nu har jag simsalabim internet. Vilket ger mig tillfälle att fylla på med lite mer information:

1. Grävlingar har vi som sagt inte sett några, däremot har vi haft besök av gatans alla småbarn som i samlad tropp stod på trappan när min dotter öppnade dörren igår:
"Har ni fångat grävlingen ännu?"
Nä, det hade vi ju tyvärr inte. Jävla skit.

2. Sedan var det mina elever. De som har finare namn (och finare allting) än andra elever. Orsak: Ungdomar man lär känna är finare än ungdomar man inte lär känna. Sålunda kan hjärtat svämma över för en elev man möter i skolans trappor, medan man nonchalant kan passera en annan utan att bevärdiga denne med så mycket som en blick. Det är så det funkar inom gymnasieskolan.

3. Största nackdelen med mitt jobb (nu med 85-procentig tjänstgöringsgrad) är att jag inte hinner skriva, och jag saknar verkligen Börje, Roland och de andra i min aubergine.
Ungefär en femtedel av romanen är skriven hittills och man kan undra: Ska den inte få bli längre än så? En bok bör väl i varje fall vara tre femtedelar lång, tveksamt om hela berättelsen kommer med annars. Frågan är bara när jag ska få tid att skriva?

Mobilbloggar eftersom vårt skitbredband har lagt ner verksamheten

Jag hatar att mobilblogga, det är som att försöka delta i livet genom ett nyckelhål. Alltså ska jag fatta mig kort:

1. Ingen grävling har gått i fällan, och man kan undra om grannen som såg den såg fel. Kanske kan han inte skilja på grävling och katt, till exempel.

2. Jag har jobbat hela dagarna i veckan och lärt mig namnen på mina nya elever. Liiite finare namn än resten av skolans elever, måste jag säga.

3. Jag LÄNGTAR efter min aubergine, men har liksom inget utrymme för att sjunka in i den. Suck. Fint ändå att längta, jag gillar det.

Är det något mer ni vill veta?

onsdag 22 augusti 2012

Jag grävlingen 1-0

Vilket känns lite jobbigt eftersom jag är en blödig typ. Men nu är en fälla utsatt. Om det är en smart grävling som inte går i den får vi ändra poängställningen.

Grävlingar hör inte hemma i stan, det är bara det jag tycker, och därför ringde jag kommunens viltvårdare. Han kom som ett skott i sin gröna jeep och viltvårdarstass (tänk cool), och trampade runt vår altan en stund innan han drog fram fällan. Stackars grävling, känner jag. Men buren är ganska stor i alla fall, så den lilla skrutten kan röra sig där inne. Jag kommer höra när den kliver in för då smäller det till, blev jag informerad. Och grävlingen kommer rumstrera om där inne och föra oväsen. Stackars liten. Jag ska ringa viltvårdaren då, men helst inte om klockan är två på natten. Fast jag får det om jag vill. Det kan man kalla service. Trehundra kronor kostar kalaset.

Det var vår granne som gjorde mig uppmärksam på att vi nog hade en grävling i vår trädgård. Han (grannen) stod och tittade ut genom fönstret härom natten då den lilla gynnaren kom utskuttande från vår trädgård. Jag trodde inte mina öron när han berättade det. Grävlingar inne i stan ingår inte i min världsbild. Efter lite efterforskningar visade det sig att en annan granne lite längre ner på gatan också haft grävlingar i sin trädgård. Där hade de underminerat ett förråd. Jag hoppas vår grävling gått mer varsamt fram under vårt hus. Och att hen bara är en. Tyvärr är min make (som borde vara hemma och skydda mig från livets besvärligheter) i England, så i natt kommer jag ligga på aga och vänta på att det smäller och rumstrerar. Jag tror det får bli öronproppar.

tisdag 21 augusti 2012

En bok

I våras korrläste jag ett romanmanus åt en bloggvän, och igår fick jag den färdiga boken i brevlådan. Så coolt! Jag var tvungen att klämma och känna på den en stund för att fatta att manuset jag satt och petade i, för inte så länge sedan, nu är en färdig BOK. En sådan som man ställer i bokhyllan. En ovanligt fin bok, utseendemässigt, jag gillar verkligen omslaget. Men framför allt är det en fin berättelse.  En om kärlek och beroende, som utspelar sig på västindiska Puerto Rico med sina vita stränder, regnskogar, stjärnklara nätter och sjungande grodor. Ska bli mucho interesante att läsa det färdiga resultatet.

Bild stulen från författarens blogg.

söndag 19 augusti 2012

Det där med att publicera sig

Jag vet inte. Det känns plötsligt så ... inte jag. Har det ens varit på tapeten? Eller har jag drömt alltihop?
En arbetskompis frågade vid lunch häromdagen hur det går med boken, och när jag viskade att den kanske någon gång, förr eller senare, eventuellt kommer ges ut, men att man verkligen inte kan veta, skrek hon att då måste jag ta med en massa exemplar och bulla upp dem för försäljning i personalrummet för alla kommer ju vilja läsa!
Blotta tanken får mig att överväga nedläggning av hela projektet. Jag vet inte om någon förstår mig men vi snackar skräckfilm här. Folk som känner mig kan köpa och läsa den beiga om den kommer ut som bok. Min beiga. Det kan vara så att jag hellre dör.

Å andra sidan är det kanske det livet handlar om: att ibland dö, för att sedan kliva upp och ta en ny väg i livet?

Kanske.

fredag 17 augusti 2012

Mina två jobb

Sedan jag kom hem från jobbet vid fem har jag skrivit, skrivit, skrivit. En lång fin pizzabeställarscen har jag fått ihop, till den beiga romanen. Till auberginen, skulle man kunna tro, eftersom jag egentligen skrivit klart den beiga, och i nuläget författar den auberginefärgade, men det är liksom ingen ordning på organisationen av mitt skrivande. Den böljar hit och dit lite som den behagar. Men jag har överseende, det här med att skriva romaner är ju nytt för mig, så jag låter det vara lite (nybörjar)rörigt. Jag jobbar också som lärare, ska man komma ihåg. Mitt i allt skrivande. Hur jag nu ska lyckas pressa in det. Lärarjobbet, alltså. Timmarna runt lunch får jag försöka hålla mig på skolan, och sedan hoppas på att jobbet blir gjort.

Men åter till scenen jag skrev: den är jättefin. Det är tre personer som ska beställa pizza, men lite grejer kommer i vägen. Alla är glada. En går in på toaletten och stannar där ganska länge, och det är också väldigt fint. Jag vet inte om det framgår, men det kan faktiskt vara den finaste scenen jag har skrivit. Ever.

onsdag 15 augusti 2012

Förlåt Ryssland

Varje gång jag ser Ryssland i min bloggstatisitk tänker jag: Jävla Ryssland! De satans ryska maffiaspammarna, vad har de här att göra?

När jag ser USA i min bloggstatistik tänker jag: Oh, mina amerikanska läsare är vakna nu, så roligt! Good morning to youuu.

Kan vi säga att jag är ett offer för den amerikanska kulturimperalismen? Jag hoppas det. Är man en bornerad jävel vill man ju gärna ha något att skylla på.

Om ni nu till äventyrs undrar vad fan bornerad är, så kan jag berätta att det betyder trångsynt och insulär.

Och om ni nu till äventyrs undrar vad trångsynt och insulär betyder, så tänk inskränkt och fördomsfull. Och det vill man ju inte vara. Usch, liksom.

Det är bara onsdag

Åh, fredag, tänkte jag när jag slog upp mina korpgluggar för en timme sedan. Först när jag micklade med min frukost kom jag på att det bara är onsdag. (Va? Va? Va?) Vilket innebär att jag bara jobbat två dagar den här veckan! Och att jag har tre kvar innan jag kan vingla hem på min cykel och vara helgledig? Helt obegripligt. Jag brukar klaga på att tiden går för fort, kanske är det här mitt straff.

Hur som haver, den här hösten kan inte annat än bli bra. Jag har fått mitt schema och inser att mitt liv kommer ha finaste stadgan ever. Tänk excelblad, travbana och spjälsäng med lock på. Jag vet var och när jag ska vara, från måndag morgon till fredag eftermiddag varenda vecka fram till jul, och det känns tryggt. Tvångströjekänslan kommer säkert ebba ut fram emot november. Och mitt förstånd kommer jag behålla eftersom jag har den stora lyckan att ha elever i mina schemarutor. Elever är guds gåva till mänskligheten, letmetellya. Utan dem vore risken överhängande att jag blevo galen på riktigt. De kommer på måndag, thankgod.

tisdag 14 augusti 2012

Första arbetsdagen avklarad

Jobbet fanns kvar där jag lämnade det i juni, who would have thought.
Här ska jag vara på heltid i höst, tänkte jag och gick in till min chef för att fråga om det verkligen var nödvändigt. Det slutade med att jag förmodligen får jobba åttio procent! Jag måste ju hinna blogga. Och ta hand om min aubergine. Hon fattade, min chef, och jag kände mig med ens en sten lättare (a very heavy greyish ill-natured stone easier). Åttio procent är också mycket tid, men det är mindre än hundra procent. Det blir inte en ledig dag, men luft i schemat här och där, och det är LYCKA för mig just nu.

Congrats, pleeease.

måndag 13 augusti 2012

Äntligen. Eller nåt.

Det har funnits fördelar med att vara ledig på måndagar, så som jag varit de två senaste åren, det medges. Men. Fatta vad jag har saknat måndagsångestgemenskapen här i bloggvärlden. Och fatta vad glad jag är över att få vara med igen!

Say after me, please:

JÄVLA MÅNDAG JÄVLA MÅNDAG JÄVLA MÅNDAG JÄVLA MÅNDAG JÄVLA MÅNDAG

söndag 12 augusti 2012

Förlagsresponserna

Sitter och bloggar framför handbollsfinalen på TV. Jag är inte speciellt intresserad av handboll, men lite just den här gången, eftersom ett OS-guld står på spel. Alltså tänker jag att det kommer fungera fint att blogga och bara kika då och då på matchen. Nu står det 5-3 till Sverige.

Tänkte berätta om mina refuseringar. Jag skickade in mitt manus till fyra förlag i april. Två veckor senare kom första refuseringen, en sk standardrefusering. Det innebär en färdig formulering om att de tackar nej för att manuset inte riktigt passar in i förlagets profil. I början av juni kom nästa standardrefusering och första juli mailade ett förlag och bjöd in mig till mötet jag nämnt tidigare.
Då saknades svar från ett förlag. Jag mailade dem och frågade, och fick då snabbt svar. De hade 'till slut' bestämt sig för att tacka nej, men först efter att ha diskuterat antagning. De skrev att de gärna tittar på nästa manus jag skriver. Man kan säga att det var en sk rolig refusering. Nu står det 7-8 till Frankrike. Jag misstänker att det är en sjukt spännande match men eftersom jag är mer koncentrerad på att skriva blogginlägg än att kolla så håller sig mitt blodtryck på normal nivå.

Fast nu ska jag titta på andra halvlek. HEJA SVERIGE!


lördag 11 augusti 2012

Min migrän har släppt och jag känner mig som pånyttfödd

Tänk ett litet vajande sly i en gles björkskog. I morgonsol. På våren. Tjock matta av vitsippor åt alla håll. Tänk att det lilla slyet har en hel lördag framför sig, utan några planer, och att den tunna nävern nästan är på väg att spricka av fågelsång och glädje.

Okej, jag överdriver. Så där fantastiskt är det inte. Men inte så himla långt ifrån.

För övrigt tar jag ert svala intresse för utvecklingskurvor som ett tecken. På att jag inte ska gräva ner mig i dem. Det känns bra. Och nu till viktigare saker: Frukost.

fredag 10 augusti 2012

Däckade i migrän igår

Min lilla migrän. Som vet precis när den ska slå till. Som en röd varningslampa dunkar den på när systemet är överansträngt, och det fina är att jag då inte har något annat val än att lägga mig raklång och inte göra något. Förutom att tänka.

På utvecklingskurvor, till exempel. Just nu är jag vansinnigt intresserad av utvecklingskurvor. Vill veta allt som finns att veta om dem.

Så töm era kunskapsdepåer i kommentarsfältet, tack.

onsdag 8 augusti 2012

Mötet

Har haft mitt möte med förlaget, och kommer inte få besked om eventuell antagning förrän längre fram i höst. Jobbigt? JAAA. Nyttigt? Förmodligen väldigt. De gav mig nämligen en del att tänka på. Seriös respons som jag behöver processa, och hjärnan går för närvarande på rätt höga varvtal.
För att lindra väntandet försöker jag tänka på att det är sjukt uppmuntrande för mitt skrivande att de alls ville träffa mig, även om det inte blir något bokkontrakt. Men ni vet hur det är när man (jag) försöker tänka på ett visst sätt; det går inte så himla bra.

Imorgon börjar jag jobba (heltid, vem kom på den idén? känner att den behöver omförhandlas) och då kommer jag få annat att tänka på. Detta livet! Hjälp, liksom.

måndag 6 augusti 2012

Mailskräck

Jag lider av mailskräck i dessa dagar. Kan ett förlag maila och bjuda in till ett möte så kan de förmodligen också skicka ett mail och meddela att de ångrat sig. Det är så jag tänker. Och därför kollar jag inte min mail. 

Det här är min frisyr.

lördag 4 augusti 2012

Dagens synonymer: trög, tung, inert, stillastående, tjockflytande, senfärdig, letargisk, försoffad

Mitt liv står för närvarande still i väntan på resten av mitt liv. Inte konstigt att min blogg är trögflytande. Som stelnad asfalt, ungefär. Min stackars lilla blogg. Jag kommer tillbaka med oanad svada, jag är helt säker. Vet bara inte riktigt när.

Min aubergine har också varit svårt försummad på sistone. Jag misstänker att Börje är sur som fan, men han måste inse att jag har ett eget liv att ta hand om. Jag kan inte ägna honom all tid, sorry. Om han var sportintresserad skulle han kunna kolla på OS så länge, men tyvärr är han inte det. Suck.

Men okej. Jag gör ett försök att skriva vidare på honom idag. Jag kan behöva skingra tankarna. Ge mig en detalj, vilken som helst, att peta in i berättelsen. Snälla.

torsdag 2 augusti 2012

Man kanske skulle skriva en roman utan handling? Inte?

Det går trögt med boken jag läser; Desarthes Ät mig. Trögheten beror mer på mig, misstänker jag, än boken, för jag läser bara ett par sidor då och då, och har liksom svårt att koncentrera mig. Ändå, när jag igår var ute och cyklade i kvällssolen kom bokens känsla över mig, och den tycker jag om. En känsla som är lite rörig, varm och latjolajban. Jag är inte så beroende av att böckerna jag läser har en tydligt utstakad handling, den brukar ändå blekna bort efter att jag läst klart. För att inte tala om sluten, jag kommer nästan aldrig ihåg hur böcker slutar. Känslan, däremot, bär jag med mig.

En bok (den enda?) jag minns slutet i är min egen. Kan bero på att jag skrivit den, och alltså bokstavligen präntat in slutscenen. När min syster hade läst min färdiga roman och formligen öste lovord över den (ja, hon gjorde faktiskt det) frågade jag henne vad hon tyckte om slutet då? Slutet? svarade hon och såg förvirrad ut. Jag var tvungen att återberätta det för henne för att hon skulle minnas, och då beskrev hon känslan hon hade när hon läste det. Är vi släkt, eller?

tisdag 31 juli 2012

Snart är det bokmässa

Sitter och bläddrar i seminarieprogrammet för bokmässan i Göteborg och små åååh kommer över mina läppar med jämna mellanrum. Så många intressanta seminarier. Vissa krockar med varandra så här gäller att lägga upp en smart snitslad bana. Dom jag ska gå med (en vän och en syster) får vackert anpassa sig till den för jag kan tyvärr inte ta in deras viljor också, då blir det alltför komplicerat.

Schemalagt så här långt:

Vår tids Hjalmar Söderberg
Läsandet är huvudsaken
Hur får man en ko att dyka?
Den känslige mannen
Avståndet mellan 

Vad är nordisk humor?

söndag 29 juli 2012

Jympa is da shit

Jympade idag för första gången på veckor. Det gjorde mig så lycklig att jag fick tårar i ögonen. Är det helt normalt? Det låter lite överdrivet, om jag får säga vad jag tycker. Som om något är fel. Kanske har jag inget liv, i alla fall kan man undra. Hursomhelst, tårarna torkade upp efter tre låtar, för redan där blev det hysterisk jobbigt att hänga med i tempot. Man ska inte göra sommaruppehåll, det är helt klart. Jag vinglade när jag gick därifrån, kunde knappt gå upprätt. Nu är det jympa varannan dag som gäller ett tag framöver. Eller var tredje. Är det någon som vill följa med mig, så kan den lämna ett meddelande i kommentarsfältet. Den får gärna ha brunt hår och vara i fyrtiofyraårsåldern, till exempel. Den kan också få ha en kanin. Det sistnämnda är ett krav, när jag tänker efter.

lördag 28 juli 2012

Lite mer tjat om möten med förlag

Har googlat fenomenet 'möte med förlag' och hittat massor av intressanta sidor. På en står att man inte ska tro att man får sin bok utgiven bara för att ett förlag vill träffa en. Kanske vill de bara prata, man kan inte veta. På en annan står att sannolikheten är fiftyfifty.

Makens teori häromdagen var att de, efter att ha läst mitt manus, vill träffa mig för att kolla så att jag inte är galen. 
Jag svarade att jag kommer verka helt normal när jag träffar dem. Så klart. Bara jag får till frisyren. Å andra sidan - om man studerar frisyrerna på random publicerade författare så kan man undra om håret egentligen spelar någon roll. Om jag blir publicerad (om, om, om) kommer jag rycka upp hela branschen, känns det som. På hårsidan, that is.

Idag ska jag röja källaren, vinden och klippa gräsmattan. Så går det när man skjuter upp saker och ting.

fredag 27 juli 2012

Idag skulle jag röja källaren

Ut med allt och sedan in med det igen i en sällan skådad gudabenådad ordning. Jag hade också tänkt hinna med vinden. För första gången på tolv år. Ut med allt och helst inte in med det igen. Men nu har det obemärkligt blivit kväll och jag måste cykla iväg och köpa godis till OS-invigningen. Lite jobbigt är det att mina planer aldrig går i uppfyllelse. Det är som att jag inte kan styra mig själv, som om jag gör precis vad jag känner för oavsett vad jag har bestämt. Och inte vill jag ha någon hjälp för det heller.

Som om min bok är så himla bra då

Nä. Vore tacksam om ni inte drar den slutsatsen. Om min bok nu blir utgiven. Ha inga förväntningar om ni läser, det är allt jag ber om. Eller läs den inte. Den är liten och beige och ganska medioker, tänk på det. Själv tänker jag på alla som innan mig givit ut böcker. Jag tänker på att de fortfarande lever. Att ge ut en egen roman är ändå liktydigt med att kasta sig utför ett stup - när alla tittar på och gör en bedömning av den fallande stilen. Och jag känner att det inte är min grej att göra slikt, för jag är ganska harig av mig. Jag kunde inte känna den tydligare. Harigheten. Samtidigt som jag vill hoppa, och här kan vi snacka inre konflikt. En med många komplicerade lager. Tänk misslyckad Sachertårta. Men det var inte det jag skulle säga, allt jag hade på hjärtat var: HA INGA FÖRVÄNTNINGAR PÅ MIN BEIGA, om den kommer ut. Och om du likförbannat har det: LÄS DEN INTE.

torsdag 26 juli 2012

Hemma vid datorn igen

Halleluja. Och till er som tyckte att mina mobilbloggade inlägg var obegripliga: Se dem som abstrakt konst. (Eller skit i dem, det kan ni också göra.)

Jag har nu läst ut Nu vill jag sjunga dig milda sånger, och jag tyckte inte om den. Jag har googlat recensioner på boken och kan konstatera att jag verkar rätt ensam om det.

Men kolla. 

Central för berättelsen är en vänskapsrelation som växer fram mellan två kvinnor, en ung och en gammal. Tack vare denna vänskap frigörs de båda från bojor i det förflutna och de kan börja leva igen. Fine. Mitt problem: Deras sex månader långa samvaro är helt friktionsfri. Såväl yttre som inre konflikter, de två kvinnorna emellan, lyser med sin fullständiga frånvaro. Ingen irritation, ingen ilska, ingen avundsjuka eller missunnsamhet, inga missförstånd, inga ambivalenta känslor, inte ett enda litet gruskorn i maskineriet. Inte ett enda.Varje gång de träffas är allt bara fint. Jag (som är en vanlig dödlig fullproppad grus och annat skit i maskineriet) tror helt enkelt inte på den här berättelsen. Den är inte realistisk.

Nu ska jag läsa Agnès Desarthes Ät mig. Lite mer friktion i den, hoppas jag. "Ät mig, snälla! Nej, bit inte så hårt, det gör ont! Men lite kan du bita, se så." Något sådant, kanske.

måndag 23 juli 2012

Ååååååh!

Eller hur? Jag tycker det känns så. Allt regn är ett långt åååh, alla blåbär jag plockat, alla mygg och sovmornar och att det är så långt kvar till augusti, ååååååh! Jag antar att ni håller med.

onsdag 18 juli 2012

Ska vi plocka körsbär i vår trädgård?

Nej, det ska vi inte, för det är redan gjort. Och för att ge er en bild av vår trädgård: Jag visste inte ens att vi hade ett körsbärsträd. Kanske om jag tänker efter ordentligt nu med facit i hand, men inte annars. Så välplanerad och överblickbar trädgård har vi. Jag fick använda stege för att komma fram till själva trädet, om ni fattar. Fast hur skulle ni kunna fatta det? Ni med era perfekta trädgårdar och balkonglådor. Fi fan.

Mina körsbär

tisdag 17 juli 2012

När jag är nyklippt ser jag ut som en igelkott

Min frisyr har sin peak först fjorton dagar efter klippning. Just då är längden på mina hårstrån perfekt. Min plan, när jag ringde min frisersalong tidigare idag, var sålunda att boka tid för klippning på dagen två veckor innan mitt möte med förlaget. Det var en bra plan ända tills jag i andra änden hörde att min frisör var fullbokad både fjorton, tretton, tolv och elva dagar innan. Femton dagar innan var hennes sista semesterdag; 'vi är hemskt ledsna, men du kan kanske tänka dig någon annan frisör?'  Nej, det kan jag inte. Sämsta tillfället någonsin att börja experimentera med ny frisör, kommer inte på fråga.

Så nu ska jag klippas åtta dagar innan. Åtta. Jag vet inte hur kräsna förlag är när det gäller potentiella författares längd på håret, och jag är medveten om att jag kanske överdriver frisyrens betydelse i sammanhanget, men det känns inte bra. Åtta dagar efter klippning är mitt hår för kort. Jag ska be min frisör att inte klippa riktigt lika kort som vanligt, att det får bli något pyttelite längre, men risken är att hon då klipper så att det blir för mycket längre. Eller att hon blir osäker och klipper hur som helst. Speciellt om jag berättar att ett bokkontrakt kan stå på spel. Jag vet inte hur ni skulle göra, men ni får gärna skriva i kommentarsfältet att frisyren nog inte spelar så stor roll i bokbranschen. Ljug om ni måste.

söndag 15 juli 2012

På temat regn

Har på mig mina mönsterstickade raggsockor, de som jag kan dra upp till knäna men som ögonblicket efter korvar sig runt fötterna igen. De behövs. Det är tur att jag tycker så mycket om dem att jag kan tänka att det i alla fall finns en fördel med det här vädret; att jag har fullgod anledning att ha på mig mina mönsterstickade raggsockor.

Regnet påminner mig om en irländsk rolig historia. Den går ut på att den irländska sommaren bara är en dag lång, mer kommer jag inte ihåg. Kanske går den så här: Två irländska gubbar sitter på en pub och pratar. Den ena säger att han älskar sommaren, älskar när solen lyser varmt från den molnfria irländska himmelen. Han suckar hänfört. Och den andra svarar att han också gillar den dagen.
Nej, så var den nog inte. Jag minns att jag skrattade när jag hörde den, och det gjorde jag inte nu. Jag drog inte ens på munnen.

Om någon nu, i dessa melankoliska svallvågor, erinrar sig att jag för några inlägg sedan bad om regn, så vill jag bara säga en sak: Jag har ändrat mig.

torsdag 12 juli 2012

Ni gillar miljöskildringar, visst?

Har nu skrivit ungefär en sjundedel av Börje och auberginen. Visst låter det mycket? Jag tycker det låter jättemycket. Men när jag igårkväll vände på steken och tänkte på det faktum att jag har sex sjundedelar kvar så kände jag:

Det här kommer aldrig gå.

Vad i hela friden ska jag skriva om i sex sjundedelar? Det är för många sjundedelar att hantera. Jag började lite halvdesperat planera: en sjundedel i skrubben, en sjundedel i telefon, en sjundedel på Ingelas pakethållare... och så vidare. Rätt mycket kommer hända i skrubben, kanske till och med två sjundedelar kan utspela sig där? Rent dramaturgiskt är det smart att ha en miljö som är trång. Mina karaktärer kommer nära varandra, nam nam. De kan inte springa därifrån (utan min tillåtelse) och inga vackra miljöskildringar tar fokus från det som händer mellan de två. Däremot kan jag dryga ut texten med miljöskildringar av själva skrubben. Ni som har lite koll på skrubbar, vad finns i en sådan?

tisdag 10 juli 2012

Tack för regnet, det var snällt

Jag fick mitt regn igår. Fast först efter att jag gett upp skrivandet (solens fel) och cyklat hem till min dotter för att hänga på hennes balkong i sommarsolstrålarna. Men inte då heller, faktiskt, utan när jag cyklade hem därifrån. Då öppnade sig himlen som om den ville säga: Här har du! Slit det med hälsan.

Jag blev dyngblöt. Så blöt att jag kunde vrida ur kläderna när jag kom hem. Så blöt att irritationen över att bli blöt när jag satt där på cykeln snart övergick i ren och skär lycka. När jag cyklade genom stan och en massa tråkmånsar stod och tryckte under tak längs med husväggarna cyklade jag förbi i de största vattenpölarna, drog upp knäna till öronhöjd och skrek iiiiiih. Det var roligt. När jag kom in på ICA kom en personal fram och frågade om jag ville ha lite papper att torka av mig på. Som om det hade hjälpt. Men för hennes skull baddade jag håret och torkade av glasögonen.

Idag har jag tagit det säkra före det osäkra och stannat inomhus och skrivit. Det hettade till mellan Börje och Roland i skrubben, så det var tur att jag var där och kunde avleda dem. Nu är Börjes och Rolands rast slut, skrev jag och så var de tvungna att återgå till arbetet.

måndag 9 juli 2012

Regn, tack!

Det skulle regna, och alltså sitter jag framför datorn redo att skriva vidare på min aubergine.

Och så lyser soljäveln!

Mycket irriterande. Men jag gör det bästa av situationen; växlar mellan att sitta inne och skriva och att hänga avslappnat ute i trädgården med en bok i handen. Det går i ärlighetens namn inte så bra, och fram på eftermiddagen idag kommer jag kanske erkänna det för mig själv och helt sonika skita i trädgårdshänget. Vad är väl en solig sommardag i trädgården mot en tjyvlyssning på Börje och Roland när de sitter i en liten skrubb och samtalar? Inte mycket.

torsdag 5 juli 2012

Wild and crazy

Har köpt mitt livs första par Converse, moahaha.

Fyller ju femtio i höst.

onsdag 4 juli 2012

Hur många memorera, ta tillfället i akt och pinsam kan man ha i en bok?

Läste genom halva min beiga i natt och upptäckte för många 'memorera'. Det är ingen hejd på vad min huvudkaraktär memorerar hit och dit, och man kan undra vad det står för? Allt står för något nuförtiden, det gäller bara att komma på vad det är.

'Ta tillfället i akt' dök också upp en, två, tre gånger för mycket. Det är bra att mina karaktärer är på hugget men de behöver hitta något synonymt uttryck så det inte blir så tjatigt. Sedan kan jag också, vid närmare eftertanke, tycka att det finns något prestationsneurotiskt med att springa omkring och ta tillfällen i akt. Typiskt tjugohundratalet. Aldrig får man slappna av för då kanske man missar något.

Slutligen ordet 'pinsam'. Hur kan jag vid tidigare genomläsningar missat alla 'pinsam'? Jag vet inte. Problemet är att det inte finns några bra synonymer. Penibel är i och för sig ett vackert ord, men väl högtravande. Prekär likaså. Prekär låter för övrigt som namnet på en rosa ros. En knappt utslagen. Vackert så det skriker, men jag vill inte att folk ska tappa fokus från själva berättelsen på grund av det formfulländade språket. Förlora sig i krusidullerna, om ni förstår vad jag menar. Trassla in sig och inte komma ut. Så det kanske får bli för många pinsam ändå.

Dagens synonymer: pinsam, smärtsam, plågsam, svår, genant, förarglig, obehaglig, penibel, ömtålig, prekär, beträngd, förträngd, konstiperad

tisdag 3 juli 2012

Höstar

Jag älskar höstar! Den fuktiga dimman som lägger sig som ett täcke över slätten. Mörkret som kommer tidigare och tidigare på kvällen allt eftersom dagarna går, för att slutligen även sluka eftermiddagarna. Den där desperata känslan av att man kommer dö om man inte får en kopp varmt te att trösta sig med.

Men jag kan ta augusti först.

Är inte den här sommaren ovanligt seg?

Växlar mellan att skriva på min aubergine, läsa på altanen, laga och äta mat, skriva lite mer, titta på TV, gå ut med Nabbe, blogga, åka bil, handla mat, tänka, prata, läsa lite mer, jympa utomhus, sova...

Och så vidare till augusti.

söndag 1 juli 2012

Vimmelkantig

Ett förlag vill att jag ska komma till Stockholm i augusti för att prata med dem om den beiga. Jag fick ett mail för en stund sedan. Helt otroligt. Är det kanske inte, men jag känner mig en aning chockad just nu. Chansen finns att de vill ge ut min beiga raring, eller hur? Annars skulle de väl inte vilja träffa mig? Man kan inte veta förstås, men det här känns som ett VÄLDIGT positivt tecken. OH MY GOD.

Lite aubergine

”Vill du ha skjuts?”
     ”Skjuts?” Det var nog åttiotal sist han blev skjutsad på cykel.
     Han såg sig omkring, inga polisbilar i sikte.
     ”Okej.”
     Det man en gång lärt sig sitter i kroppen; han skyndade på stegen och hoppade upp på pakethållaren vid exakt rätt hastighet. Cykeln vinglade till och Ingela gav ifrån sig ett förtjust tjut. ”Går det bra?” ropade hon och Börje hann precis svara ja innan asfalten övergick i gatsten och förvandlade cykelturen till ett rasslande inferno. Denna förbannade gatsten som man de senaste åren (ja, det hade tagit flera år) lagt på stadens gator för att skapa gammaldags och pittoresk stämning. Med följden att cykelreparatörerna nu gick in i väggen på löpande band.
     Börje höll ett krampaktigt tag i sadelns underrede samtidigt som Ingelas långa rödlätta hår daskade honom i ansiktet. Hon reste sig till stående för att få mer kraft i trampandet.
     ”Vi kanske ska gå istället?” Pakethållaren var hård, betydligt hårdare än han mindes.
     ”Nej, nej, det här går jättebra!” gastade Ingela och trampade på med oförminskad styrka. ”Jag tränar på gym.”
     Men flåsade gjorde hon nu. Börje sa inget om det, funderade istället på hur han skulle komma av cykeln utan att skada sig. Det kändes som om han for fram på ett knallpulverband; var tionde centimeter, i skarven till varje ny sten, slog ryggraden i skallbenet med en snärtig smäll.
     ”Jag tror jag vill gå nu”, försökte han och Ingela bromsade in så abrupt att han åkte in i hennes stickade mossgröna tröja. Darrig ålade han av pakethållaren. Ingela vände sig om, ögonen var febrigt blanka och de rosiga kinderna blossade.
     ”Jag fattar inte varför det är förbjudet att skjutsa på cykel!” Hon såg indignerad ut. ”Typiskt Sverige.”

fredag 29 juni 2012

Jag funderar över meningen med livet varje morgon, inget ni behöver oroa er för

Minns ni den där bilden - en akvarellmålning kanske, jag har inte sett den sedan jag var liten, tror jag - där man ser två trädgårdar? I den ena flåsar en man omkring bakom gräsklipparen i en välansad trädgård, och i den andra, igenväxta diton, ligger en gubbe och en gumma i en hängmatta och myser.

Den bilden är väldigt bra. Den påminner om livets väsentligheter.

Och den poppar upp i mitt huvud varje gång jag bestämt mig för att klippa gräset. Vilket i och för sig är ett problem, för man kan ju inte helt sluta klippa gräset. Eller kan man det?

Anledningen till dessa existentiella tankegångar är att jag får finbesök i eftermiddag. Frågan om hembakta bullar eller inte hembakta bullar försöker också tränga sig in, men det är trångt som det är med tanke på gräsmattan. Kanske slänger jag ihop en aladåb istället.

torsdag 28 juni 2012

Jonas Karlsson

Jag läste Jonas Karlssons novellsamling Spelregler där på stranden i Grekland. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag älskar Jonas Karlsson. Eller hans noveller, kanske jag ska säga, för jag känner ju inte denna människa på nära håll. Och inte på något annat håll heller. Men den som skriver sådana noveller måste ha en älskvärd hjärna. Det är så jag tänker.

Det är det absurda inslaget i hans berättelser som jag faller för. Så till den milda grad att jag gav ifrån mig spontana glädjetjut där jag låg på min solsäng vid strandkanten (varpå döttrarna tittade upp från sina böcker, himlade med ögonen, suckade och sa: "Åååååh, mamma ..."). Så bra är hans noveller. Man kanske ska ha en något skruvad läggning för att gilla dem, men ni som har det (och ärligt talat, ni är rätt skruvade de flesta av er): LÄS!

onsdag 27 juni 2012

Bästa medicinen: jympa

Har haft ont i höger knä några dagar, så där som man kan få när man varit i Grekland. Eller om det var flygresan som gjorde det, vätskor och kabintryck är som bekant inte att leka med.
Det är när jag dunsar ner på höger ben som det gör ont. Det knakar också, eller kanske snarare sprakar. Speciellt smärtsamt är det när jag suttit still (och skrivit på min aubergine), då känns det som att benet ska gå av på mitten när jag reser mig upp. Som att benpiporna bara flyger, om ni fattar känslan.

Hursomhelst, för ett par timmar sedan pallrade jag mig iväg till jympan, och nu gör det inte ont längre.

tisdag 26 juni 2012

Om att komma hem till Sverige

Man har internet överallt. En poäng till Sverige.

Toapappret tar en förvirrad vända i luften efter torkning innan man kommer på att man är hemma och kan spola ner det i toaletten. En poäng till Sverige.

Svetten rinner inte längs med ryggraden (och på alla andra ställen) när man sitter i söderläge. En poäng till Sverige.

Man behöver inte duscha bort saltet från kroppen innan man går ut och äter middag på en taverna med rödrutiga dukar. En poäng till Sverige?

Man måste ta på sig tjock tröja, gummistövlar och regnställ när man går till brevlådan för att hämta tidningen på morgonkvisten. Tio poäng till Grekland.

Grekland vann.

söndag 24 juni 2012

Nu är det färdigslöat

Fast jag har förstås gjort nytta också. Exempelvis tjuvlyssnat på folk:

- Now you have to explain! (Svensk kvinna som i förmiddags ställde grekisk hotellpersonal till svars för att Fritidsresors buss ännu inte kommit.) - The bus should be here elva och femton and it is not here now! (Slog frenetiskt med pekfingret på sin armbandsklocka.) - It should be here elva och femton, I said, and no bus! (For ut med armen för att visa att vägen var tom på bussar.)

Jag har redan en plan för denna kvinna i min aubergine. Och skrivandet återupptas imorgon.

lördag 16 juni 2012

Men nu tar jag en veckas semester
















Skrivarkursrespons

För alla minnessvaga (och för de som hade något annat att göra än att läsa min blogg den 8 juni): Jag har påbörjat en nätbaserad skrivarkurs.

Och jag har fått respons av min skrivarkurslärare nu. Hon har läst de tre första sidorna på Börje och auberginen, och tycker att jag skriver 'medvetet, insiktsfullt och med en egen röst'. Det var väl roligt att höra! Om min inledning skriver hon: 'Gillar det abrupta här! En mycket snygg inledning som går från detaljnivå till isbergstippen över havsytan.'

Jag berättar inte det här för att skryta, utan för att ni ska vara beredda när boken med den här vassa inledningen kommer ut. (Okej, det kan dröja. Länge. Jag ska ju skriva den först. Och, ja, jag har en beige att prångla ut. Men sedan.) Hon skriver också att hon redan börjat ta till sig Börje. Min lilla Börje!

På klagomålssidan: Hon tycker jag ska ta bort en parentes på ett ställe och dela upp en mening i två på ett annat ställe. Det var mycket bra klagomål men gladast är jag över isbergstippen.

Nästa gång vill hon att jag ska skicka in tio sidor! Det är mycket. Jag tar det som ett tecken på att hon är väldigt sugen på att läsa vidare.

fredag 15 juni 2012

Fotbollsgnäll

Liksom en stor del av övriga Sverige satte jag mig i soffan när matchen (the game) kickade igång. Efter en minut och fyra sekunder stod jag inte ut längre, jag klarar helt enkelt inte spänning. Och förstår heller inte vitsen med den. Stresshormoner har jag tillräckligt av som det är. Jag behöver ingen nationell kris som ytterligare krydda. Och det gäller förmodligen även Zlatan (även om han aldrig skulle erkänna det). Han såg extremt spänd ut innan avspark, och inte är det bättre nu när England gjort mål. Se bara på hans hår; vartenda hårstrå ligger som en limmad fartrand. Det kan aldrig vara bra. Hår behöver luft för att må bra. Och med luften kommer volymen som väl alla strävar efter, eller hur?

Nu kom jag från ämnet men ni fattar vad jag menar.

torsdag 14 juni 2012

Tankar innan läggdags

Ibland tänker jag att jag ska bli en mer värdig bloggare. Vill man bli författare bör man ha en blogg med en seriös kärna, tänker jag. Ett värdigt anslag.

Men sedan tänker jag på något annat.

måndag 11 juni 2012

Otack är världens lön

Smög igårkväll in en snygg träpanel som bakgrund på min blogg (ja, den här bloggen; kolla till vänster och höger) och har sedan dess ivrigt väntat på era reaktioner. Resultat: Tystnaden från hell! Förutom från en raring som i en kommentar så poetiskt uttrycker sina känslor: Oh lala, vad skådar mitt norra öga?? TRÄ. Fi fan.

Okej, jag förstår vad det är ni försöker säga här. Vad tror ni om krusidullrosor, då?

Vinnarna

Tävlingen mellan mina nattduksbordsböckers inledningsmeningar är avgjord.


Tredje pris går till Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar:

"Pappa är död", säger Wendy lite sådär i förbifarten, som om det har hänt förr, som om det händer varje dag.

Jag tänker: Här kan man som läsare ana både det ena och det andra om den här familjens inre liv. Interesting, interesting.


Andra pris går till Inger Edelfeldts Samtal med Djävulen:

De här tågsätena som är riktade mot varandra - tänker Paul - dem borde man be att få slippa sitta på.

Jag tänker: Ja, SJ, hur tänker ni här? Tror ni att folk vill prata med främlingar när de åker tåg nuförtiden? Och vet ni hur mycket energi som går åt till att undvika att möta folks blickar när man sitter mittemot dem på en meters håll?


Första pris går till August Strindbergs Hemsöborna:

Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen.

Jag tänker: Ett höganäskrus i en svångrem om halsen! Vad säger inte det om karaktären i fråga? Jag antar att kruset inte är lika stort (och tungt) som det höganäskrus jag har stående på min köksbänk (25 cm på höjden och några modiga kilo tungt), men ändå. Och som om inte den beskrivningen är nog liknar Strindberg också karaktären vid 'ett yrväder en aprilafton'. Man börjar nästan gråta av lycka.

söndag 10 juni 2012

Min bokhandel

Igår köpte jag fyra pocket i min bokhandel. (Den bokhandel som, utan att veta om det, är med i min beiga roman, puss på den.) Det finns ingen rim och reson i att jag går och shoppar böcker för jag har redan ett tjugotal i min väntande läsehög på mitt nattduksbord. Men när jag står där framför pockethyllan i bokhandeln (hur jag nu kom dit), och Gun-Britt kommer fram och frågar om hon kan hjälpa till, tänker jag ungefär så här: Jag tycker så himla mycket om att handla böcker i min bokhandel, och ska jag neka mig den glädjen? Nej, brukar jag svara.


Här ser ni mina fyra nya böcker. Jonathan Troppers Sju jävligt långa dagar är snyggast. Jonas Karlsson och Bodil Malmsten hör till mina favoritförfattare, och Linda Ohlssons bok handlar om en kvinna som flyr till en enslig stuga för att skriva - något jag själv ibland drömmer om att göra.

Nu ska jag lägga mig och läsa färdigt Jenny Diskis Den motvillige resenären som ska vara utläst till min bokcirkel på tisdag. Sedan ska jag ge mig i kast med mina tjugo-trettio andra böcker. Jag börjar med att sortera dem efter inledningsmeningar. Den inledningsmening jag tycker bäst om först och sedan den jag tycker näst bäst om, och sedan tredje bästa och fjärde bästa, ända till den jag kanske förvisso tycker om, men inte lika mycket som alla andra i just den här högen.

lördag 9 juni 2012

På det eviga temat: Man borde kanske pimpa sin blogg? Eller: Varför ser min blogg så jävla tråkig ut?

Nu ska ni få höra: Det finns någonting som heter HEADER. HEAD-ER. Något man kan skaffa om man är snofsig rent webtekniskt. Och man klarar sig inte utan en HEADER, om man inte traktar efter en blogg som ser ut som en RYSK LADUGÅRDSVÄGG (jag tror det var Bildt som sa det). På en HEADERlös blogg är svart text på vit botten det enda man ser så långt ögat når (med något enstaka undantag för en närbild på kullersten). Vilket kan leda till missförstånd av typen: 'Denna bloggägare är i total avsaknad av estetiskt sinne.'

Ja, ja, då får man väl tro det.

Signatur: Man har väl viktigare saker att göra

fredag 8 juni 2012

Det är så härligt att gå i solen, solen, solen, det är så härligt att gå i solen, den värmer så!

Eftersom väntan är min favoritsport (och eftersom jag eventuellt har något kvar att lära i romanskrivandets ädla konst) har jag köpt en romankurs. I den ingår bland annat respons på text man skriver. Man skickar in några (Börje-)sidor och sedan väntar man. Man kollar mailen trettio gånger per dag (i genomsnitt) och sedan kollar man sin andra mail trettio andra gånger. För er som vill räkna ut hur mycket tid jag lägger ner på koll-av-mail är det bara att ta fram miniräknaren. Jobbmailen kollar jag en gång varannan dag - så där, nu har ni fått alla parametrar.

torsdag 7 juni 2012

Man kanske skulle bli lärare, det verkar kul

Idag har jag jobbat hela dagen (eller halva i alla fall) och det var roligt. Dessutom känns det roligt att jag ska jobba heltid i höst!

Jag är den mest oförutsägbara person jag känner. Här har jag gått omkring och våndats inför att gå upp till heltid och bara velat skriva skriva skriva. Nu tycker jag plötsligt att det ska bli roligt att jobba massor massor massor. Jag har ingen förklaring, hoppas bara att rolighetskänslan ska hålla i sig till höstterminsstarten. Och gärna ännu längre än så.

Man kan anta att det är ganska prövande att ha att göra med personer av min nyckfulla kaliber. Min chef fick  en radda olika besked fram och tillbaka, fram och tillbaka, fram och tillbaka innan jag till slut bestämde mig för hur jag skulle ha det. Men värst lär det vara för de som måste leva tillsammans med sådana som (söta lilla oskyldiga rosenknopps-) jag. Jag ska fråga maken. Eller kanske inte, förresten, för det skulle kunna rubba ordningen är hemma. Den ordning som jag kämpat i trettio år för att upprätta och som går ut på att jag är lite, lite bättre än vad han är. I genomsnitt.

I alla fall: Det känns roligt att tänka på jobbet till hösten. Om det finns något substantiellt i den känslan eller om jag bara är tillfälligt sinnesförvirrad; det har jag ingen aning om.

P.S Börje har ännu inte fått l-a. Var tvungen att först skriva klart det han höll på med innan han skulle l-a, och där råddar jag fortfarande runt. Folk runt Börje har ballat ur, och jag känner någonstans att det är mitt ansvar att styra upp det hela. Sen ska han få l-a.

tisdag 5 juni 2012

Nä? Jo!

Åkte till jobbet idag trots att jag inte jobbar tisdagar, det kallar jag passion. Mina kollegor blev utom sig av glädje och förvåning. Måste börja vänja mig (och dem) vid att vara på jobbet varje dag eftersom jag ska jobba heltid till hösten.

Vad som då händer med Börje vet jag inte. Heltidsarbetande lärare ger bort sin Börje gratis, kommer det inte bli tal om. Han är bara min, min, min. Idag hade han en ganska avmätt attityd, han accepterar inte vad som helst, nämligen. Det gör inte jag heller, där är vi lika han och jag. Imorgon ska han få göra något han tycker är roligt, något som börjar på l och slutar på a.

måndag 4 juni 2012

Om att vara mamma till två romaner

När det gick trögt att skriva om Börje idag plockade jag fram den beiga, och skrev lite på den. Ser man på, ser man på, den var visst inte riktigt färdig! Min lilla fina raring. Det spelar ingen roll om den är bra eller dålig, jag älskar den oavsett. Jag tror den har känt sig övergiven på sistone när jag slukats av Börje och auberginen så nu har jag bestämt att jag ska titta till den då och då. Och den ska få bli bok, jag lovade den det. Hur det ska gå till vet jag ännu inte, men det ska bli av, sanna mina ord. Jag kan se omslaget framför mig: ett beige med krusidullrosor och/eller laxpudding på.

Hur hanterar ni era romaner så att det blir rättvist mellan dem?

söndag 3 juni 2012

Mig lurar ni inte

Om man slänger en blick på antalet kommentarer på den här bloggen de senaste dagarna, så inser man att intresset för matteproblem är stort bland mina läsare. Och det är ju kul. Absolut. Ni får gärna komma och hälsa på mig på jobbet, där räknar jag mer än jag jag gör hemma på min fritid.

Men eftersom ni tjatar kan ni få hjälpa mig med ett problem här också. Alla kanske inte skulle definiera det som ett matteproblem, men jag vill ändå påstå att det tangerar matematiksfären:

Har tänkt att jag ska skriva ett par timmar per dag i sommar, men eftersom planering för mig är första steget mot kollaps (av det jag planerat) så kan jag inte planera in det. Ändå behöver jag verkligen skriva två timmar per dag, min aubergine kräver det. Kan ni hjälpa mig? Ja? Slå nu era kloka huvuden i datorerna och lös problemet.

lördag 2 juni 2012

Börje, Börje

Alltså, den här Börje... Han är oroväckande lik mig. Har han inget eget liv? undrar jag alltsomoftast.

Men karlar kan ju vara väldigt osjälvständiga. Jag säger inte att alla är det, men sådana som Börje - definitivt. De hänger i ens hasor och tycker och tänker precis som man själv gör, skaffar sig samma intressen, klädstil och älsklingsfärger. Ja, ni vet vad jag pratar om. Alla kvinnor har några stycken, inte sant. Gå och lek på egen hand, säger man, men vanligtvis förgäves.

Mina heter Börje, Roland och enarmade Dieter, vad heter era?

Brottas med Börje

Om ni undrar vad jag gör.

torsdag 31 maj 2012

Kullerstenen

Så här ser den ut (och när man tänker efter är det kanske inte så konstigt att min cykel slets ut på tre år). Längst ner i bild är min fot för att ge er en uppfattning om stenarnas omfång.


Och för er som nu blir sugna:                                                        
Hur många stenar finns på den 250 meter långa vägen? Vägens bredd är 5,5 meter och jag har skostorlek 38. Längs med sträckan rinner en å.

Nu åker jag och tränar. När jag kommer tillbaka förväntar jag mig att ni har räknat som fan. Annars kommer jag aldrig mer göra matteuppgifter åt er.

onsdag 30 maj 2012

Jag har kommit på det

Nu vet jag vad jag 'gjorde' med min gamla cykel. Märkligt att jag inte ens tänkt på det. Å andra sidan är det mycket man gör på daglig basis utan att man tänker på det.
Sista tre hundra metrarna till mitt jobb består av kullersten. Och då menar jag kullersten och inte gatsten. Runda fina stenar som legat där sedan 1200-talet, tror jag. Eftersom jag alltid är i sista minuten när jag närmar mig min skola cyklar jag i hög hastighet över de där kullerstenarna. Studsar fram på raksträckorna, *pang*pang*pang*pang*, och kör om så att jag ligger i kurvorna - allt för att spara varje möjlig sekund. (Maken har jag tippat av i ett tidigare skede, om ni undrar.)
Varje gång känns det som att jag får hjärnskakning, och vore man en ansvarsfull cykelinnehavare skulle man kanske fundera på hur cykelkraken upplever det hela? Idag, när jag kom finåkande på min nya röda cykel hoppade jag per automatik av när kullerstenarna började. Per automatik. Det var skyddsinstinkten som slog till. Ville skona den lilla jordgubben. Frågan är vad jag hade emot min gamla cykel? Jag är i princip emot att kvinnor har skuldkänslor annars skulle jag absolut ha det, känner jag. Massor.

tisdag 29 maj 2012

Monark Monark, gjord av papper och bark

Jag har köpt en ny cykel idag.
 
Det hör inte till vanligheterna att jag gör det. Ändå är det tydligen vanligare för mig än alla andra. När jag berättade för cykelhandlaren att jag kört slut på min Monark som jag köpte för sisådär tre år sedan gav han mig en mycket skeptisk blick. Jag rabblade upp allt på cykeln som var bortom räddning - nav, bakaxel, kedja, stöd (avbrutet), sadeln (rest sig likt en svällande svamp), plingklockan, bakdäck (sprucket) - och han bara skakade på huvudet. Det var omöjligt, sa han, att en endast tre år gammal Monark var så risig.
Jaha? Hade jag haft cykeln med mig hade jag med nöje visat honom, men igår lämnade jag in den till min italienske cykelreparatör, så där stod jag utan bevismaterial. Du måste ha gjort någonting med den, sa Monarkvurmaren. Jag har suttit på den, sa jag för jag kan inte komma ihåg att jag har gjort så mycket mer. Vurpat med den ett par gånger, kanske. Skjutsat maken till jobbet på den när det kört ihop sig på mornarna. Och han gillar när jag kör ner från trottoarkanterna så det smäller där han sitter på pakethållaren. Brum, brum, liksom.

Jag fick köpa en ny. En röd.

Alltså, herregud...

Det här med att vänta på förlagens respons: inte så mycket min melodi. Jag blir liksom urlakad. Som en ål på tork. Den blir snabbt matt, om ni förstår liknelsen. Ändå måste den hänga där, kanske i flera månader. Inte undra på att den inte får så mycket gjort på sin aubergine (om den har en).

Nu hör jag röster här och där med irriterande uppmaningar om att jag ska sluta vänta och skriva på mitt nya skrivprojekt istället (bla bla bla). Och DÅ vill jag bara säga!

Nej, det tänker jag inte.

måndag 28 maj 2012

Ny dag, nytt inlägg

Men vad fan sjuttsingen ska jag skriva om?

Auberginen, kanske? Den står och stampar sedan x antal dagar tillbaka. Jag är inne i en tänkande fas, (kan vi säga). Jag har idéer om hur jag ska gå vidare, men de är för luddiga för att få ner på pränt. Jag önskar att ni kunde hjälpa mig, och det kan ni kanske? Ge mig några intressanta situationer som en medelålders man kan hamna i! Och nu snackar vi inte situationer, utan situationer. Tänk att man ska ramla ur hängmattan när man läser dem.

Jag väntar här medan ni tömmer era kreativa ådror.

söndag 27 maj 2012

Ursäkta, men jag måste skriva inlägg varje dag

Läste någonstans att man ska skriva varje dag om man vill bli författare. Och gärna i en blogg, för att det är ett bra sätt att värma upp. Så nu skriver jag i min blogg. Och hoppas på att jag blir författare.

Plumsade ner mig i sjön igår ('plumsa ner sig' som i att sitta på bryggan med benen i vattnet och gnissa sig allt närmare kanten tills man plums glider i), och det var första doppet i år. Trevligt. Om än kyligt. I morse när jag vaknade kände jag mig lycklig typ, vet dock inte om det hade med simturen att göra. Sovrumsfönstret stod på vid gavel ut mot skogen, endast ett myggnät mellan mig och skogens alla galet kvittrande fåglar, det kan ha haft med det att göra. Eller så var anledningen en helt annan, det är inte lätt att fånga in lyckan och analysera och etikettera den, det ska gudarna veta. Innan man hunnit tänka färdigt tanken för hur man ska gå till väga har lyckoslyngeln dragit sin kos. Och där ligger man och försmäktar. "Lyckan, var tog du vägen?" ropar man, men inte en djävul svarar.

Och hur var er morgon?

lördag 26 maj 2012

Till hösten ska jag jobba heltid igen

Man kan verkligen undra vilken korkskalle som kom på den idén? Det kan inte ha varit jag i alla fall för jag vill ju skriva. (Förklarar för mig själv.) Skriva, skriva, skriva. När jag jobbar heltid har jag varken tid eller ork för det. Kanske tänkte jag att jag har så himla många år kvar att leva att jag lika gärna kan slänga bort några på vägen? Antagligen, med tanke på att 1) jag bara är i fyrtioårsåldern och 2) livet sniglar sig fram i långsammaste tempot.

Och varför dricker jag kaffe? Det är en annan fråga på samma masochistiska tema. Denna hemska, beska och äckliga sörja. Började för några år sedan i syfte att ersätta mitt treodrickande, steg för steg skulle treon fasas ut. (Tänk linjärt ekvationssystem där kaffedrickandets växande står i omvänd proportion till treodrickandets avtagande; det var onekligen smart tänkt.) Idag dricker jag både kaffe och treo. Trots att båda dryckerna smakar fan.

Slutsats 
Ja, vart tänkte jag komma med det här? Något om att jag har råd att fortsätta jobba halvtid om jag slutar köpa allt dyrt kaffe? Och att jag kan säga upp mig om jag dessutom skippar treon?

fredag 25 maj 2012

Veckan i sammanfattning

HATA HATA HATA HATA HATA HATA HATA HATA HATA betyg.

torsdag 17 maj 2012

Jag har gjort det igen

Försökt strukturera upp en dag (idag) och blivit deprimerad på kuppen. Varför lär jag mig aldrig? JAG MÅR DÅLIGT AV UPPSTRUKTURERADE DAGAR. (Bankas in med sten i huvudet.)

Det är likadant varenda gång jag drabbas. Morgon: Åh, en hel ledig dag till mitt förfogande, det måste jag utnyttja. Utnyttja. Redan där borde varningsklockorna ringa, men inte då. I bästa Maria von Trapp-anda skuttar jag upp ur sängen och gör en plan för dagen. Plan. Jättebra, jättebra. Det funkade ju i Sovjetunionen så varför inte på min lilla gata i stan? (Förtränger effektivt att Sovjetunionen en vacker dag brakade samman just på grund av det satans planerandet.)
Plockar fram olikfärgade post-it lappar (eller, nej, de var alla ljusgula) och skriver upp allt jag vill göra, beräknar tidsåtgång och antecknar klockslag. Det ser verkligen fint och ordnat ut. Ordnat. Där borde tankarna gå till trettiotalets Tyskland. Aber nicht. Istället sätter jag igång och följer den fina dagordningen och det går förstås åt helvete! ÅT HELVETE!
Som tur är, får man ändå lov att säga. För tänk om man skulle fastna i det där strukturerandet ... och tvångsupprepa det dag efter dag efter dag ... *SKRÄCKMUSIK*.

onsdag 16 maj 2012

Jag har utvecklat backslick- och nejlikeallergi sedan igår

Och känner (desperat) att jag behöver skriva något enkom för att få ner den läskiga Errol i underjorden.

Sååå, bara därför ska jag berätta att jag enligt planen sitter och jobbar nu. Jag rättar nationella prov i kemi. Andra arbetsuppgifter tar jag också itu med, effektivt och flyhänt, eftersom det är mitt signum. Jag ger respons på ett arbete i engelska om Charles Dickens och läser elevers översättningar av engelska låttexter. Sedan gör jag också en del andra jobbsaker, vet jag. Vilka de är, är jag dock osäker på. Har bara en luddig bild av dessa 'andra saker' som jag behöver göra. Likafullt gör jag dem för det hade jag planerat och mina planeringar följer jag alltid. Jag är den sortens människa. En planmänniska. Fördelen med det är att jag jämt får allt gjort när jag hade tänkt att få det gjort. Det är väldigt bra. Maria von Trapp är min idol, för jag föredrar det slag av okomplicerad lycka som har ett gott arbete som fundament.

(Jag publicerar nu och kollar hur långt ner Errol åkte. Eventuellt måste jag skriva ett till inlägg.)

Uppdatering: Han åkte så långt ner att han inte syns på min skärm, puh.

tisdag 15 maj 2012

Jag googlade Errol


Och hittade en bild på honom.                                    

Men, nej, min Errol är snyggare. Och inte så lik Tomas Ledin.
Dessutom är han syokonsulent. (Och ser han på bilden ut som en syokonsulent? Nej, hur jag än anstränger mig kan jag inte se honom ge elever råd om olika utbildningsvägar. Tyvärr. Och det beror inte bara på den bredrandiga slipsen och nejlikan.)

Jag tror det får bli en Roland. Något säger mig att jag inte ska googla det namnet, då kanske "Roland" också fladdrar iväg som ett par kalsonger på tork utan klädnypor.

Eftersom jag inte känner en enda Roland, och inte heller har känt någon, kan jag fritt fantisera ihop honom i min högra hjärnhalva. Och just nu kan jag inte tänka mig någon roligare sysselsättning, faktiskt. Man är väldigt lättroad. Men ändå normal, förstås.



Eller ska han heta Errol kanske?

Det är också ett trevligt namn. (Tack Karlsson för förslaget.)

Men hur ser en Errol ut egentligen? Det är bara det jag undrar.

måndag 14 maj 2012

Börje har fått en kompis

Säg hej till Roland!

söndag 13 maj 2012

Straffavgift på övervikt?

I fredags läste jag en insändare i min lokaltidning som behandlade fenomenet fetma. Ska det vara tillåtet eller inte? Ja, ungefär så. Insändarskribenten menade att det nu är dags att ta i med hårdhandskarna mot de överviktiga: "Vi borde införa en avgift, en betydande sådan för de som orsakar sin övervikt utan medicinska orsaker och återkommer till sjukvården."

Människor som inte har ett visst problem, och därför anser att andra heller inte borde ha det, retar gallfeber på mig! Fascistoida tendenser är vad det är. Och, om vi nu ska utse en problematisk grupp i samhället så skulle jag vilja påstå att den består av de som tror sig vara felfria och som med straff vill piska in alla andra i (det egna) ledet. De som totalt verkar sakna förmåga att sätta sig in i en annan människas situation. Och är inte det den allvarligaste åkomman en människa kan drabbas av? Åtminstone far omgivningen jävligt illa.

Jag svarade genom att kommentera insändaren på nätet:

Varför inte låsa in överviktiga på bröd och vatten? Det vore nog den billigaste lösningen.
Men det räcker inte med den gruppen, alla som dricker fler än tre glas vin i veckan behöver också låsas in. Samhällets kostnader för alkoholskador är betydligt högre än de för överviktsskador, det får vi inte glömma.
Rökarna åker också in förstås. Och många andra, vi får göra en lista. 
Det kanske inte blir så många kvar ute i samhället men tänk vad trevligt det blir att kunna gå på stan och bara se felfria människor omkring sig!

Eller felfria och felfria... Men ni fattar, de som ser felfria ut på utsidan.

Jag fick inget svar.

Petade in några fler kreativa förslag till listan:

Alla som helt verkar skita i den skenande kostnaden för psykiatrin och begår upprepade självmordsförsök trots att vi sagt åt dem att det inte är bra för dem.

Alla prestationsneurotiker som håller för högt tempo på jobbet och sedan kommer och kräver behandling för sina magsår, hjärtattacker och strokar. 


Ännu inget svar.


Ja, ni fattar. Ett MÄNNISKOVÄNLIGARE samhälle, tack. Då skulle också symptomen på ohälsa minska.

Lite sånt som ni inte bett om att få veta

Elva frågor från Knasterfaster:
1. Hur ser ditt drömboende ut?
    Varierar efter humör. Ena dagen kan det vara en lägenhet på, par example, Södermalm, och
    nästa en stuga i lappländska fjällen tio mil från närmsta granne.

2. Till vem vill du inte bli bjuden på middag?
    Jag vill inte bli bjuden på kungamiddag. Tvi vale, jag får migrän av blotta tanken. Skulle jag
    vinna ett pris som utdelades av
kungen (årets uppfinnare, t ex.) skulle jag också bli tvungen
    att tacka nej.

3. Om du var ett djur, vilket skulle du vara?

    En björn, kanske?

4. Vilket klädesplagg trivs du bäst i? 
    I mysbyxor med resår och stor långärmad t-shirt.

5. Hur klär du dig när du ska gå på fest?

    Nu går jag sällan på fest. Sammanhang där mysbyxor med resår och långärmad t-shirt inte
    platsar undviker jag i möjligaste mån. Men om: Mjuka byxor med gylf och långärmad tunika.
    Kanske en silkig sjal runt halsen för att gå feststämningen till mötes.

6. Vilket sällskapsspel spelar du helst?
    Är wordfeud ett sällskapsspel?
7. Om jag ska bjuda dig på något riktigt gott, vad bjuder jag på då?
    Jag är inte kräsen. Lite kåldolmar och kyckling blir bra.
8. Hur förflyttar du dig helst?
    Cykel! Förstås. Och tåg när jag ska åka långt, mmm älskar.
9. Vad önskar du att du ägde?
    Större mod att ryta ifrån när det behövs.
10. Vad är en skälig månadsinkomst?
     Beror på vilka behoven är. En ensamstående flerbarnsförälder med ett jobb som sliter ut 
     kroppen i förtid (vilket leder till sämre pension) behöver kanske 35 000. En som bara har
     sig själv att försörja och mest snackar skit och äter sådana där representationsmiddagar på
     arbetstid (och därmed inte behöver handla så mycket mat hem) behöver kanske 20 000?

11. Vilken musikartist skulle du kunna lyssna på dag och natt i ett år?
     Ingen, gudbevars. Jag skulle få skavsår i hjärnvindlingarna efter ett par-tre dagar.

lördag 12 maj 2012

Jag har fått en refusering

Alltså finns jag.
Två veckor tog det, man får berömma dem för speeden.

Formkurvan sedan beskedet:

Öööh...? (Jag finns alltså?)
Nej! (De vill inte ha mig, alltså kommer ingen någonsin vilja ha mig!)
Mäh! (Hur kan de inte vilja ha mig?)
Mailar och frågar.
Nöjd.
Tar fram min aubergine för att skriva vidare.
Men vad fan?! (Det jag skrivit är ju skitdåligt! Hur är det möjligt att jag inte sett det förrän nu???)
AstridLindgrenJKRowlingsStiegLarssonDorisLessingJonasJonassonJennyJägerfeld (Rabblar kända författare som blivit refuserade.)
Svooosch. (Det stora vemodet rullar in.)

Har dock fått min insändare (mot böter för skolk) publicerad i lokaltidningen. Och det är ju bra. Fick ett luddigt och slingrande svar av ansvarig politiker så nu måste jag, suck, skriva en insändare till och fråga vad i helvete han menade.

torsdag 10 maj 2012

Hallå där!

Du som googlade hit på "roman idéer".

Fan ta dig om du snor min idé om Börje och auberginen.

onsdag 9 maj 2012

Bara så att ni vet

Känns som att den här frågespalten inte längre är en frågespalt. Istället för att svara på medelålderskrisfrågor (det är exempelvis minst en om dagen som googlar sig hit med hemorojdfunderingar) så vältrar jag mig i det som för tillfället uppfyller mig själv. Och det är verkligen inte hemorojder. En och annan aubergine däremot. Jag blir lycklig bara jag ser en aubergine nuförtiden. Pussar typ på dem i smyg på ICA.

Alltså är det lika bra att jag redan nu utfärdar en varning om att det kommer bli ett jävla tjat om auberginer på den här bloggen framöver. Börje kommer nog också nämnas tills ni spyr (på lilla Börje). Han är en sådan liten darling att ni anar inte. Och han har det inte helt lätt vilket gör att jag behöver finnas vid hans sida ganska mycket. Väldigt mycket.

Summa summarum: Det kommer bli aubergine aubergine aubergine aubergine aubergine och Börje Börje Börje Börje Börje. Och nu kan ni inte komma och säga att jag inte sa något.

tisdag 8 maj 2012

Om att skriva mellan raderna

Melissa Horn sjunger:

Jag saknar dig mindre och mindre
Det kommer annat emellan och det är bra
Jag saknar dig mindre och mindre
Jag har glömt dig en vacker dag

Hon menar:

Jag saknar dig inte mindre och mindre
Det kommer inte tillräckligt med annat emellan och det är ett stort problem
Jag saknar dig mer och mer
Jag har inte glömt dig en vacker dag, det kan jag svära på,
din svikare

Det gäller liksom att ekonomisera.


Nu fick jag plötsligt nytt typsnitt, ser ni? Jag har dunkat datorn i golvet men får inte fram mitt vanliga. Måste innebära att livet nu väljer ett nytt typsnitt åt mig, och att jag borde vara tacksam. sATANS JÄVLA ASDATOR!

måndag 7 maj 2012

Måndag

Jan Björklund läser inte min blogg. Vad det verkar.

Jag är glad ändå. Av helt andra skäl. Börje spirar nämligen i min dator, så ock hans aubergine. Har petat ihop mer än tusen ord vilket innebär att jag bara har ungefär fyrtioniotusen kvar. Har insett att jag är en femtiotusenordsromanskrivare och det känns bra. Jag har ju ungefär ytterligare femtiotusen ord mellan raderna så det blir ändå en del. Eftersom jag skriver så himla långsamt är det väldigt fiffigt av mig att ha ett upplägg där jag bara behöver skriva hälften av det totala antalet ord.

Nu tillbaka till lilla Börje.

lördag 5 maj 2012

Insändaren är skriven

Har också ringt lokaltidningens redaktion och förklarat att de måste ta in min femhundraordiga insändare trots sin gräns på trehundra ord.

Det som gör mig så förbannad är att min kommun börjat bötfälla föräldrar vars barn skolkar (i enlighet med Jan Björklunds devis: Sparka nedåt, och gör det hårt.)

Och Björklund! När jag ändå har dig på tråden.

Så länge den svenska skolan inte klarar sitt uppdrag att skapa en trygg mobbing- och utslagningsfri skola för alla elever kan man heller inte kräva att alla elever ska gå dit. Många går ändå, för de ser inget alternativ. År ut och år in går de till en skola där de far jävligt illa (och inbilla dig inte att vi vuxna ser all mobbing, för det gör vi inte, långt därifrån). Skolk blir för en del av dessa en ren överlevnadsstrategi. Om du inte känner till det är det, med tanke på din position, skandal. Hur du tänker att dessa elever ska bli hjälpta av att deras föräldrar blir bötfällda är ett mysterium för mig. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag bara fram till en slutsats: Du är en idiot. Som definitivt inte borde ha den makt du har.

Jag vänder mig inte till Björklund i min insändare utan till min kommuns politiker. Och språket är något förfinat jämfört med ovanstående. En viss anpassning krävs om man ska bli publicerad, ni vet.

fredag 4 maj 2012

Kvällens noteringar

Har bestämt att jag ska ägna mig åt Börje en timme om dagen. Just nu undrar jag när dagens timme kommer. Den har inte dykt upp ännu.

För övrigt är jag jävligt förbannad idag. Nu ska jag inte orda mer om det, men jag är så jävla förbannad att jag tänker skriva en insändare. Har antecknat dräpande formuleringar hela dagen. Så snart jag har haft möjlighet, alltså, vilket jag inte haft så ofta eftersom jag jobbat, men ni vet när man är riktigt jävla förbannad! Och man liksom går boxningsronder i huvudet och jävlar vad man sätter idioter på plats där inne.

Imorgon ska jag gå upp klockan sju och skriva insändare. Bäva månde idioterna.

onsdag 2 maj 2012

Aubergine is da shit

Min aubergine har idag vuxit från fyrahundra ord till nästan sjuhundra! Ord som liksom sprakar, sprätter och sprudlar. (Kanske lite väl mycket, men det går ju att fila bort det värsta i ett senare skede.)
Tänk solrosor, lavendel och vattendroppar som glittrar! Tänk Börje. Ungefär så långt har jag kommit.

Och tänker jag på att förlagen även idag (å det grövsta) har ignorerat min beiga? NEJ!

tisdag 1 maj 2012

Det är för lite aubergine i nutida skönlitteratur

Nu har jag påbörjat ett nytt skrivprojekt.
Skrivprojekt är ett bra ord när man inte vill kalla en roman för en roman. För i sanningens namn - hur ska jag veta att det blir en roman? Det kan ju lika gärna bli något annat.
Färgen är i alla fall given: aubergine. Liksom i fallet med min beiga roman får jag bända reglerna när jag ska böja aubergine. 'Min aubergine roman' kommer ännu mindre på fråga än 'min beige roman', som ni nog förstår. (Jag tänker inte knöka boken full med auberginer, varken bokstavligt eller bildligt; det är färgen jag är ute efter.)

Något av följande blir det:

Min aubergina roman. (Uttalas åberjina)

Min auberginea roman. (Uttalas åberjineja.)

måndag 30 april 2012

Om känslor

Vet ni hur det känns när det gått ca 70 timmar sedan man mailade in sitt manus till förlag?
Det vet jag för jag har varit i den situationen. Så här känns det: VAD FAN HÖR DE ALDRIG AV SIG FÖR?

söndag 29 april 2012

Kan man ha bokcirklar som jobb?

Jag är sedan i höstas med i en bokcirkel som är så bra att jag är alldeles konsternerad. Hakan hänger nere vid knäna varje gång vid ses. Va? Är det här möjligt? tänker jag. Hade jag vetat att det finns bokcirklar av den här spänstiga kvaliteten hade jag gått med i en för länge sedan. Å andra sidan är det kanske bara vår som når dessa exceptionella höjder. Förmodligen.

Men en till vore trevligt, då i mina hemtrakter. (Den andra befinner sig på främmande ort utomlands.) Inte för att den nya skulle bli lika bra som den första, men lite bra kanske den skulle bli ändå. Och blir den inte det kan jag ju hoppa av.

Alltså: Om någon i min stad vill starta en bokcirkel så kan den vara så vänlig och fråga om jag vill vara med i den, tack.

fredag 27 april 2012

Ett av tusen inskickade manus antas - det tycker jag är för lite

Det kan vara så att jag har skickat in mitt manus till ett, två eller tre förlag, fast det skulle jag i så fall inte berätta här. Jag tycker nämligen att det är fasansfullt att vänta när alla vet att man väntar. Det skulle väcka traumatiska minnen från maj nittonhundraåttiofyra då jag gick två veckor över tiden med mitt första barn och min faster ringde varje dag (varje dag!) och undrade vad i hela världen som var fel. (Hon är död nu - frid över hennes minne *not*)

Med det traumat i ryggen förstår jag att jag nuförtiden är lagd åt det lögnaktiga hållet när det gäller saker som inskick av manus till förlag (och en del annat, dock är graviditeter ett avslutat kapitel). Om man inte berättar något för folk så kan man heller inte tappa ansiktet om allt går åt helvete, det är min devis.

Nej, jag skickade aldrig in mitt manus, det kändes inte så viktigt, kan jag då säga när det är kört. Det väsentliga var ju själva skrivandet och att jag hade roligt. Resten är väl struntsamma. *visslar en stump* Man är ju inte en sån som behöver en massa bekräftelse, eller hur? Ungefär så bygger jag upp det.

Hur gör ni när ni skickar in era manus?

(Och kom inte och säg att ni inte brukar skicka in manus för jag fattar att ni ljuger i så fall.)

Jävla jobbet

Nu är jag jättesugen på att skriva ett inlägg!

Men sorry jag är på jobbet så det går inte.

tisdag 24 april 2012

Allt jag säger är typ inte helt sant

Jag har vunnit en rockslagsknapp med texten: Allt jag säger är sant
Ödets ironi, eller vad vi ska kalla det, vi som vet att jag glatt ljuger när andan faller på. Man kan säga att knappen (som jag givetvis ska bära) blir pricken över ljugar-i:et. Jag får väl ta av mig den när jag faktiskt talar sanning, för att inte skapa total förvirring bland mina medmänniskor.

Jag säger som en kompis till min ena dotter när jag hjälpte till med att reda ut en konflikt när de var åtta-nio så där. Tjejen blev hårt anklagad av några i gänget för att ljuga och jag gick in och sa: Ja ja, men det gör vi väl alla någon gång då och då, varpå den anklagade (lycklig över det oväntade stödet från mig) utbrast: Ja, och jag ljuger ju inte hela tiden!

Alltså, det gör ju inte jag heller, om någon oroligt undrar.

Ihop med knappen vann jag också Lisa Bjärbos ungdomsroman Allt jag säger är sant. Den handlar om en tjej som hoppar av gymnasiet för att hon har viktigare saker att göra. Eventuellt tänker jag ta den här vinsten som ett tecken på att jag också kommer hoppa av gymnasiet för att jag har, om inte viktigare, så i alla fall andra saker att göra. Lära mig prata flytande franska, par example.

måndag 23 april 2012

Ut med det beiga och in med det ryska

Det är ett jävla tjat om den beiga romanen på den här bloggen så jag ska inte prata mer om den. Vill bara säga att fyra personer nu har läst den och att det känns som att det räcker. Har fått tillräckligt med respons. Nu går jag vidare till nästa roman. (Den med ryskt tema, färg grålila?) Till den lär jag också behöva fyra pigga läsare, men inte förrän om ett par år. Först ska jag lära mig ryska och åka transibiriska järnvägen. Med den järnvägen är det ungefär som med bokhandeln för mig; jag hade en nära relation i min ungdom, och nu behöver den friskas upp. Hur är det att åka transibiriska idag? Nu när jag kan ryska. (Snart.) Jag har hört att de har två varianter nuförtiden; ett turisttransibiriskt tåg och ett tåg för vanligt folk. Det hade de inte på min tid, då räknades alla till vanligt folk.

Godnatt.

söndag 22 april 2012

Romanidéer

En äldre man som bestämmer sig för att lära sig ryska skulle man kunna skriva en roman om, tänker jag. Jag tänker så mycket, speciellt på vad man kan skriva en roman om. Som research skulle jag då själv behöva lära mig ryska, det vore kul.

En annan idé:

Nej, jag kommer inte på någon mer nu.

onsdag 18 april 2012

Apropå konflikter i bokhandlar

Själv hamnade jag i en mustig konflikt redan en av de första dagarna i den där bokhandeln, där jag jobbade för tjugo plus år sedan. Personalstyrkan bestod av mig själv, två äldre kvinnor som jobbat där i åratal och en energisk manlig chef som for ut och in ur butiken som ett flitigt bi. Mest var han ur, måste jag säga. Vi kan kalla honom Holger.

På disken där vi hade kassaapparaten stod butikens telefon och i den var det meningen att jag skulle svara om det ringde, vilket det gjorde en dag då en man (som lät bekant med Holger) i andra änden bad att få prata med med min chef. Eftersom Holger just då lyste med sin frånvaro och eftersom mannen i mitt öra ville veta var han höll hus gissade jag att han hade fikapaus, det var den tiden på förmiddagen. Chefer fikar ju mest hela tiden, skojade jag.

Det skulle jag inte ha gjort.

Senare den dagen kom Holger, arg som det bi han var, och frågade mig och de två äldre trotjänarna vem det var som i telefon hade sagt något så dumt som att han satt och fikade för jämnan. Äldre kvinna nummer ett och äldre kvinna nummer två sa att så skulle de då aldrig säga. Och jag sa att det skulle absolut inte jag heller. Trots det (!) fick jag en lång föreläsning på temat vad man inte säger i telefon eftersom det kan svärta ner butikens anseende. Nej, men så skulle jag aldrig säga, vidhöll jag, och Holger gav mig onda ögat innan han återgick till arbetet.

Huvva, det var inte roligt. Jag hade förstås kunnat erkänna och förklara att jag bara skojade  men utgången av det lilla projektet kändes alltför osäker, jag var livrädd att få sparken. Och till mitt försvar (eller ev inte): Jag ville ju bara vara en del av den trevliga skämtsamma jargong som finns på alla arbetsplatser. Förutom den här tydligen. Jag tror inte jag skämtade något mer på hela den sommaren. Kanske var det därför jag, när jag blev äldre, kände ett akut behov av att skriva en roman som utspelar sig i en bokhandel, OCH SKÄMTA SÅ MYCKET JAG VILLE.

Några år efter mitt sommarjobb såg jag Holgers dödsannons i tidningen - frid över hans minne.