Själv hamnade jag i en mustig konflikt redan en av de första dagarna i den där bokhandeln, där jag jobbade för tjugo plus år sedan. Personalstyrkan bestod av mig själv, två äldre kvinnor som jobbat där i åratal och en energisk manlig chef som for ut och in ur butiken som ett flitigt bi. Mest var han ur, måste jag säga. Vi kan kalla honom Holger.
På disken där vi hade kassaapparaten stod butikens telefon och i den var det meningen att jag skulle svara om det ringde, vilket det gjorde en dag då en man (som lät bekant med Holger) i andra änden bad att få prata med med min chef. Eftersom Holger just då lyste med sin frånvaro och eftersom mannen i mitt öra ville veta var han höll hus gissade jag att han hade fikapaus, det var den tiden på förmiddagen. Chefer fikar ju mest hela tiden, skojade jag.
Det skulle jag inte ha gjort.
Senare den dagen kom Holger, arg som det bi han var, och frågade mig och de två äldre trotjänarna vem det var som i telefon hade sagt något så dumt som att han satt och fikade för jämnan. Äldre kvinna nummer ett och äldre kvinna nummer två sa att så skulle de då aldrig säga. Och jag sa att det skulle absolut inte jag heller. Trots det (!) fick jag en lång föreläsning på temat vad man inte säger i telefon eftersom det kan svärta ner butikens anseende. Nej, men så skulle jag aldrig säga, vidhöll jag, och Holger gav mig onda ögat innan han återgick till arbetet.
Huvva, det var inte roligt. Jag hade förstås kunnat erkänna och förklara att jag bara skojade men utgången av det lilla projektet kändes alltför osäker, jag var livrädd att få sparken. Och till mitt försvar (eller ev inte): Jag ville ju bara vara en del av den trevliga skämtsamma jargong som finns på alla arbetsplatser. Förutom den här tydligen. Jag tror inte jag skämtade något mer på hela den sommaren. Kanske var det därför jag, när jag blev äldre, kände ett akut behov av att skriva en roman som utspelar sig i en bokhandel, OCH SKÄMTA SÅ MYCKET JAG VILLE.
Några år efter mitt sommarjobb såg jag Holgers dödsannons i tidningen - frid över hans minne.
16 kommentarer:
Om man ska vara chef måste man förstå skämt tycker jag. I Mauritz bokhandel hade du kunnat skämta hela dagarna. Han var en rolig prick - tror jag. Det var mest mina föräldrar som pratade men honom. Mina föräldrar var väldig roliga! Tråkigt att ni inte hade en skämtsamma jargong på den där bokhandeln. Det sägs att närmast döden skämtas det mest, dvs där de vårdar människor i livets slutskede t.ex. Otur att Holger inte visste att han var i livets slutskede då ni jobbade tillsammans.
:)
När ska du skicka iväg ditt manus till förlag????
Har du inte en liten guldgruva där? Det grundläggande dramat ser nog likadant ut idag som då, även om en och annan bästsäljarpall letat sig innanför bokhandelströskeln.
Tur du fick din hämnd till slut. ;)
Hi, hi. Ja, det är lika bra att blåljuga ibland!
Låt bli den "riktiga researchen" - använd det du redan har!!
Man får inte skämta om fika! Eller om chefer?
Tyvärr finns dessa arbetsplatser än idag. Lågt i tak så man smäller i flera gånger om dagen. Som tur är så har ju ändå toleransen med vad man får säga och inte ökat med åren. Du var nog lite före din tid.
Ha det fint
Man ska inte ens försöka ha andra idéer än vissa chefer.
-- skriva, skriva, radera, radera --
Jag skrev en förklaring till vad jag menar men fick kalla fötter.
Grejen är att man vet aldrig - ALDRIG - vem som läser ens egen eller andras bloggar...
Men nu vet du att det inte är du iallafall. :-)
Inget ont som inte för något gott med sig :)
Haha! Inte lätt när man vill skoja till det lite och alla inte riktigt förstår sig på det där med humor. :)
Hej Nilla! Helt utanför ämnet, men... Du vann min boktävling, och nu vill jag skicka bokpaket till dig. Men då behöver jag din postadress! Hör av dig till mig (onekligenblogg@yahoo.se) så skickar jag. Trevlig helg!
ha ha - känner igen mig! Kläckte också ett telefonskämt i min gröna ungdom när det ringde "mitt i maten", vilket jag då sa att det var. Tillsynsmannen, som han i andra änden titulerades, har bergis aldrig under resten av livet kunnat smälta detta. Jag hade ju skakat hela hans auktoritet i dess grundvalar. Sådan var hans personlighet, långsint liksom.
Hualigen så trist det är med kollegor och chefer som så totalt saknar humor!
Jag läste precis alla dina inlägg med etikett Loligt. Då hittade jag den här meningen "Igår på mässan snubblade jag över ett litet nystartat bokförlag som heter Gilla". Du skrev att du skulle skicka in ditt manus till dem när manuset var klart. Har du gjort det?
Knaster: Verkligen otur! Kanske hade han haft lite mer distans till saker och ting då.
Åsa: Visst borde jag göra det???
Karin: Åh, det fanns bästsäljarpallar då också. Jean M Auel låg på dem den sommaren, till exempel. Så, ja, jag kan nog använda min erfarenhet till viss del.
Helena: =)
Malin: Absolut! Helt nödvändigt ibland.
Marina: Ah, måste bara kolla upp några grejer...
Spader: Ja, fika ska man nog vara försiktig att skämta om, det är ju allvarliga grejer. Men chefer...moahaha.
Lisbeth: Alltid före min tid!
Katarina: Det där med chefer, hmm. Intressant ämne.
Anna: Förvisso har det väl hänt att jag klivit över en och annan gräns som jag inte borde klivit över när jag skämtat som bäst. Men, hellre det än att bli tyst som en mus.
Lisa: THANK YOU! Jag som aldrig vunnit något förr, vad är det som händer? Är det för att jag fyller femtio i år?
Titti: Vissa som har satt sig bekvämt till rätta där uppe på sina höga hästar kan behöva plockas ner, så är det bara.
Cat: Eller hur?
Knaster: Gilla hör fortfarande till mina favoriter, ingen tvekan. Snart, snart.
Skicka en kommentar