Det kan vara så att jag har skickat in mitt manus till ett, två eller tre förlag, fast det skulle jag i så fall inte berätta här. Jag tycker nämligen att det är fasansfullt att vänta när alla vet att man väntar. Det skulle väcka traumatiska minnen från maj nittonhundraåttiofyra då jag gick två veckor över tiden med mitt första barn och min faster ringde varje dag (varje dag!) och undrade vad i hela världen som var fel. (Hon är död nu - frid över hennes minne *not*)
Med det traumat i ryggen förstår jag att jag nuförtiden är lagd åt det lögnaktiga hållet när det gäller saker som inskick av manus till förlag (och en del annat, dock är graviditeter ett avslutat kapitel). Om man inte berättar något för folk så kan man heller inte tappa ansiktet om allt går åt helvete, det är min devis.
Nej, jag skickade aldrig in mitt manus, det kändes inte så viktigt, kan jag då säga när det är kört. Det väsentliga var ju själva skrivandet och att jag hade roligt. Resten är väl struntsamma. *visslar en stump* Man är ju inte en sån som behöver en massa bekräftelse, eller hur? Ungefär så bygger jag upp det.
Hur gör ni när ni skickar in era manus?
(Och kom inte och säg att ni inte brukar skicka in manus för jag fattar att ni ljuger i så fall.)
23 kommentarer:
Du får tro precis vad du vill men sanningen är att jag aldrig skickar in manus. Inte vad jag kan komma ihåg i alla fall. Kan bero på att jag nog aldrig skrivit en bok. Undrar om jag inte skulle ta och göra det? En beige kanske..... Är det till att ha något bra uppslag?
Mitt manus är inte riktigt färdigskrivet än. Endast 40' ord hittills.
Fasar för den där väntan...
Numera skickar jag inte in. För två år sedan skickade jag in till sju förlag. För någon månad sedan gick jag på pitch hos Kabusa. Nu tänker jag publicera roman två själv och förmodligen också min första barnbok också. Jag är alldeles för rastlös för att vänta sådär länge. För att inte tala om hur rastlös jag skulle bli efteråt om jag blev antagen, att behöva vänta ett år till innan den kommer ut i butik?
När jag skriver en bok och skickar in mitt manus så tänker jag inte berätta det för någon. Jag har inte börjat skriva min bok ännu. Det var fasligt vad den där fastern engagerade sig i din graviditet. Var hon lika intresserad sedan när barnet var fött?
Om/när jag är klar med en bok kommer jag att skicka in manuset och berätta för alla!
Inte minst av den enkla anledningen att jag i så fall slutfört ett projekt!
Både mina böcker blev antagna på var sitt synopsis.
I vissa fall så är det ju svårt att jämföra en graviditet med ett inskickat manus i alla fall när det gäller att dölja det. Ok stora kaftaner kan ju hjälpa men om man inte använder det i vanliga fall så vete gudarna om man inte avslöjas i alla fall. Jag har INTE skickat in mitt manus på fem olika ställen. Jag har inte fått tillbaks tre direkt. Jag har inte fått tillbaks ett med kommentarer och till sist det var ingen som ringde mig och pratade om mitt manus. För fy sjutton vad skamligt om det skulle ha varit så. Att det ligger ett manus i min låda har inte med saken att göra.
Ha en fin kväll
Jag brukar vanligtvis resonera likadant som du: om man inget berättar behöver man inte skämmas sedan. Men just i fallet med skrivandet har jag svårt att hålla snattran tycks det :D Kanske för att jag så väl behöver stöd och förståelse under den långa väntan det faktiskt innebär. Men det betyder ju också att alla får veta när jag fått refuseringarna=mindre roligt. Men det är smällar man får ta.
Jag måste nog börja med att skriva ett manus (det tror jag är det svåraste). Om jag lyckades med det skulle jag bara berätta för några få utvalda att jag skickat in det
Ska man skicka in dem? Ska man inte bara låta dem ligga i byrålådan eller i en kartong där nere i källaren?
Nu har jag missat nåt, så mycket fattar jag...
Du har alltså INTE skickat in nånting nånstans? ;) Och det skulle du inte ljuga om? Eller var det det du skulle??
Eftersom jag aldrig skulle få för mig att dölja något för någon(!?), så den dag jag skriver ett manus så tänker jag absolut berätta det...i alla fall för någon...kanske...så får vi ta nästa problem sen!!
Ett av tusen i bästa fall ja! Vissa stora så lite som en på 2500... Jag står för att jag skickat in mitt, till över 10 tror jag. Blev refuserad. Deppade en del, men vafan. De läser ju inte ens. Jag ger ut själv, och det ska du med om du blir refuserad. Gå med i Egenutivarna! Alternativt kan du vara med i Big brother en säsong, då blir du med all säkerhet utgiven. Det är typ vad som krävs nuförtiden;)
Om jag först berättar att det var slumpartat lyckliga omständigheter som fick mig att skicka manus till just DEN förläggaren (= rätt ämne och mycket nichad utgivning), kanske jag vågar berätta att han ringde mig efter tre dagar och sade: "Bra, det tar vi!" Varvid min första, lika skräckslagna som korkade, tanke var "Hjälp, då kommer ju folk att LÄSA den!
Men långt duktigare skribenter än jag har kämpat i åratal för att ens få ett anständigt refuseringsbrev. Så det är nog mer den normala rutinen.
Framförallt ser jag till att välja en skitsnyggt kuvert. Oftast finns de inte att köpa så då gör jag ett. Ett sådant där som man bara gapar och dreglar av att få i sin hand. Givetvis har jag satt på matchande frimärken. Sedan stoppar jag ner något av alla mina manus som jag har liggandes. Det är inte så noga vilket eftersom de kommer anta mitt manus enbart på grund av att de inte kan motstå kuvertet.
Ja, så brukar det väl gå till. Lätt som en plätt.
Renée: På det tror jag INTE. Jag tror att du någonstans har en roman om en galen bonnmora, det är vad jag tror.
Agneta: Men skicka in något av alla manus du har i byrålådan då.
Hanna: Rastlöshet vet jag redan allt om...
Knaster: Det kan man inte riktigt säga. Hon hade nog av sina egna problem, orkade inte med så mycket mer.
Singel: Den där lyckokänslan över att ha slutfört ett projekt liksom lyser med sin frånvaro. Hm.
Magica: Det förstår jag verkligen.
Lisbeth: TUR att du inte varit med om allt det där.
Kati: Ja, vem kan hålla snattran i upp till ett år? Inte jag.
Shamrock: Det är MYCKET svårare att skicka in ett manus än att skriva ett. Jag vet.
Smål: Well, i källaren gör de väl också nytta. Visst?
Helena: Just det!
Marina: Nej, varför dölja saker för folk? När man kan gå omkring helt genomskinlig i tillvaron...
Duktiga tjejen: Usch, jag hatar att stå för saker och ting.
Big brother känns lite 2005, tycker jag. I så fall startar jag Big Mother. Och funkar inte det så går jag med i Egenutgivarna. Det blir bra.
Karin: TRE dagar? Alltså herregud vad orättvis världen är. Inte för att du inte förtjänade det, MEN ÄNDÅ!
Mocka: Och jag som skickade i postens tråkiga kuvert... Jag får se mig om efter en annan karriär än den där författariska. =(
Förstår inte varför du hela tiden utgår ifrån ett NEJ. För om du VERKLIGEN verkligen tror att boken inte kommer att ges ut på något förlag....varför skickar du då in ditt manus?
Slöseri på porto ju!
Börja fundera på vad du ska säga under debut-intervjuerna istället!
XXX: Man kan maila in, vet du. Mail = noll porto...
Och var lugn, debutintervjuerna är väl förberedda.=P
If all else fails....
http://books-on-demand.com/
Nilla jag vet. Känns lite som fusk. Och jag tycker på något sätt att jag missat en erfarenhet som svetsar samman: refuseringsbrevens olika nyanser, den långa väntan, några halva löften och så till sist, efter något år eller två ett JA!
Jag berättar ju uppenbarligen allt på min blogg :) Que sera sera!
999 manus av 1000 antas inte, med andra ord. Skulle man behöva skämmas för att stå för ett av dessa 999? Det är helt galet. De som har skrivit de icke-antagna manusen är de normala i denna värld. Att inte antas är NORMEN. Det är de andra, som antas, som är konstiga och borde skämmas.
Jag skickar in, berättar för hela världen, men skäms inte så mycket när jag inte blir antagen. Tänker: det är en del i processen. De där på förlaget kan det här, tycker de inte att jag är redo, så är jag inte redo.
Och när jag precis skickat in; begraver mig i jobb eller nytt skrivprojekt. Så jag nästan glömmer bort att jag skickat in... Eller ja... Intalar mig att jag nog kanske eventuellt glömt bort det...
Skicka en kommentar