Och känner (desperat) att jag behöver skriva något enkom för att få ner den läskiga Errol i underjorden.
Sååå, bara därför ska jag berätta att jag enligt planen sitter och jobbar nu. Jag rättar nationella prov i kemi. Andra arbetsuppgifter tar jag också itu med, effektivt och flyhänt, eftersom det är mitt signum. Jag ger respons på ett arbete i engelska om Charles Dickens och läser elevers översättningar av engelska låttexter. Sedan gör jag också en del andra jobbsaker, vet jag. Vilka de är, är jag dock osäker på. Har bara en luddig bild av dessa 'andra saker' som jag behöver göra. Likafullt gör jag dem för det hade jag planerat och mina planeringar följer jag alltid. Jag är den sortens människa. En planmänniska. Fördelen med det är att jag jämt får allt gjort när jag hade tänkt att få det gjort. Det är väldigt bra. Maria von Trapp är min idol, för jag föredrar det slag av okomplicerad lycka som har ett gott arbete som fundament.
(Jag publicerar nu och kollar hur långt ner Errol åkte. Eventuellt måste jag skriva ett till inlägg.)
Uppdatering: Han åkte så långt ner att han inte syns på min skärm, puh.
10 kommentarer:
På min skärm syns bara rubriken men nu här jag kommenterar här så åker den förhoppningsvis så långt ned att jag slipper den också. Jag visste inte att du var så disciplinerad vad gäller planering. Coolt!
Bra, för Errol ... det skulle vara om du gör honom till en snitsig bankdirektör. Då får du direkt en nyans av aubergine som ingen räknat med.
Springer du runt i bergen och sjunger för dina 7 styvbarn?
Knaster: Mycket coolt. Jag vet inte hur jag skulle överleva om jag inte var så disciplinerad. Förmodligen skulle jag bli deprimerad över min bristfällighet.
Åsa: Usch, snitsiga bankdirektörer är verkligen inte min kopp te. Jag får utslag och klåda av dem. Dejtade en en gång och det såg inte snyggt ut när vi gick sida vid sida; han snitsigt knixande och jag med handen innan för kläderna ivrigt klösande.
Shamrock: Nej, jag springer upp och ner i vår skolas trapphall och sjunger för eleverna. Det är nya tider nu, vet du.
Jag scrollar och scrollar... men han är/var lite söt ändå den där Errol. Det tyckte i alla fall min morsa... så då är det sant!
Nilla von Trapp, tja varför inte, liksom...
Diciplinerad humor á lá Nilla? Mon dieu.
Om jag förstorar upp texten försvinner Errol. Men om jag scrollar ner lite grann dyker han upp. Förstorad, förstås.
Men vad säger du om Egon. En karl med ett riktigt präktigt Ego. Kan det va nåt?
sMÅL: NEJ!
Marina: Fin klang, det måste man säga.
Magica: Disciplinerad är mitt signum, you know. Och det är verkligen inget att skämta om.
Karin: Det går inte för jag tänker på Egon Kärrman då. Han bodde granne med en vän till mig. Inte för att jag någonsin träffade honom (Egon, alltså) men det hjälps inte. Hans namn är kört.
nILLA: JO!
Skicka en kommentar