lördag 23 september 2017

Nä, så där var det förstås inte

Kursen i motiverande samtal hade jag inte gått då, den går jag nu. En mycket intressant kurs, speciellt om man hade varit en maskin att programmera, för man får lära sig precis vad man ska säga och svara i olika situationer, och hur man ska göra det. Så himla fint att ha ett sådant facit i livet. Det enda som ställer till det är att man är en vanlig jävla människa, men det kanske går att fila bort.

I alla fall så lyckades jag ragga upp min skåning utan motiverande-samtal-kursen i bagaget, och det är jag väldigt glad för. Han och jag är en utmärkt kombo, för vi är båda defekta och tilltrasslade och kan haka i och ur varandras palissader på ett fruktbart och uppiggande sätt.

Och så pratar han skånska också, den lilla guldklimpen.

7 kommentarer:

http://tittelina.blogspot.com sa...

Skrivet med humor och självdistans! Bra!

Grå papegoja sa...

Bra! En sådan kurs önskade jag att det fanns när jag var tonåring. Det kanske fortfarande vore bra att gå en.

Katarina sa...

Jag tror också det är bra med en partner som talar ett annat språk. Man anstränger sig lite mer för att verkligen förstå varandra när man vet att ingen till fullo behärskar den andres språk.

Skymning sa...

Jättebra och insiktsfullt!

Angélique Morgonöga sa...

Härligt ärligt =D

DDT sa...

Motiverande samtal? Men hjälp. Är det något du går alldeles frivilligt eller är det något jobbrelaterat? Det känns i och för sig som något jag skulle kunna behöva, fast då mest för att motivera mig själv. Motiverande inre monolog, kan det finnas någon sådan kurs måhända?

nillas liv på pinnen sa...

Ethel: Tur det finns humor!

Kalle: Mmm.

Grå papegoja: Nej, det tror jag inte.

Katarina: Ja, det blir ett och annat intressant missförstånd att reda i. :)

Skymning: Tack, tack!

Angelique: =)

DDT: Jag får ju lön, det är en slags tröst. Jag tror du vore rätt person att utforma en kurs i motiverande monolog. Säg till när det är dags att anmäla sig.