Av mig själv.
Tanken att be Skåne hjälpa till for genom mitt huvud. Men jag tänkte att det här klarar jag själv.
Varför tänker jag så? Skåne är av den bestämda uppfattningen att det är bra att hjälpas åt, och under de åtta år vi varit tillsammans har jag många gånger (förvånat) insett att det är både bra och roligt att hugga i tillsammans. Ändå bad jag inte om hjälp vare sig med att få upp granen ur julgransfoten eller med att trycka ut den genom balkongdörren. Tänkte att jag nog kunde fixa båda momenten i ett svep, för 'jag är ju ganska duktig på saker och ting'. (Eller obotligt dum i huvudet.) Också smidig och snabb.
Skåne kom in i rummet precis som jag vid tredje eller fjärde försöket lyckades rycka loss den avklädda granen ur julgransfoten. KLIRR, sa det när den vackra gamla spiran (som jag missat att plocka bort) slog i taket och gick sönder. En spira som satt på julgranarna under många år i Skånes föräldrahem.
Men vad FAN!
Nu är det dags för undertecknad att sluta försöka vara snabb, effektiv och duktig. För att inte tala om smidig. Jag har kanske inte så många år kvar att leva (man vet ju inte i min ålder vad man plötsligt kan drabbas av i sjukdomsväg) så nu får jag FAN skärpa mig. Jag menar VERKLIGEN. Aldrig mer försöka vara duktig. ALDRIG MER!
3 kommentarer:
Ja, verkligen. Skärpning! Inte nog med att det ofta är roligare (och till och med effektivare ibland) att hjälpas åt. Det är dessutom kul att bli ombedd att hjälpa till. Så var nu lite hygglig mot Skåne i fortsättningen och låt honom rycka in när det handlar om tvåpersonsjobb!
Hej! Hittade din blogg för någon dag sedan. Jag hoppas hänga lite här :-)
Den 13:e ska man göra så lite som möjligt. Och gör man något ska det vara väldigt försiktigt :-) (avd. Skitskraj och vidskeplig)
Karin: Jag jobbar på det! Det gör jag verkligen.
Caroline: Välkommen! :) Vidskeplighet får inte plats i min hjärna. Det är så mycket annat som skrämmer livet ur mig nuförtiden.
Skicka en kommentar