Denna världen! Har man NÅGONSIN upplevt något liknande, brukar hon fråga Benny utan att förvänta sig något svar. VAD I HELVETE, liksom. Hur kan en enda idiot tillåtas förstöra allt med sina korkade infall?
'De är väl två ...?' säger Benny då, och sen är cirkusen igång. För hur många är de, egentligen? De som sitter på för mycket makt, för världens och sitt eget bästa. De är JÄVLIGT många om man börjar räkna. FÖR många. För att inte tala om alla deras anhängare! Det måste handla om något systemfel, för kan verkligen SÅ många ha fel? Och hur hittar man och rätar upp ett systemfel av den här kalibern? Undrar Britta (och vem fan undrar inte det?)
'Vi kan nog inte göra så mycket ...' svarar Benny och tar en tugga av sin nygrillade korv med ketchup och extrastark senap på. 'Vi får nöja oss med att ta hand om oss själva.'
Britta är inte övertygad.
'Kom och sätt dig här hos mig', fortsätter han och gör plats åt henne.
Britta är fortfarande inte övertygad, men inget lär väl bli värre av att hon går och sätter sig bredvid Benny, så det är vad hon gör. Hon drar ett djupt andetag. Benny gör detsamma och sätter korven i halsen. Han hostar och hostar. Det är en hostattack som aldrig verkar ta slut, tänker Britta och klappar honom vänligt i ryggen.
Till sist lägger sig lugnet på deras lilla uteplats utanför deras lilla radhus. Det ryker från klotgrillen och Benny drar Britta till sig. 'Det blir nog bra', säger han och Britta tänker att kanske, kanske, kanske blir det det. Nån gång.