Men var det verkligen otrohet, i ordets sanna bemärkelse? Britta stannar upp på sista trappsteget. Hon ser konturerna av Benny utanför altandörren, hans huvud nerböjt som om han studerade ogräset mellan stenplattorna. Har han hört hennes bekännelse? Hon vet inte.
Otrohet eller inte? Det funderar hon på nu, ena foten på trappsteget, den andra dinglande i luften, avvaktande. Det var inte ett särskilt angenämt möte de hade där i materialrummet. I alla fall inte enligt Britta, vad Hans tycker är oklart, eftersom de varken då eller därefter pratade om det hela. Det var valhänt och forcerat och de kom aldrig riktigt till skott, om man säger så. Brittas arm kom i kläm och allt gick för fort. Ingen tid att känna in och pröva sig fram. Nej, fy sjutton, känner Britta så här i efterhand.
Benny ser på henne på andra sidan altandörren. Han ler uppmuntrande. Hennes ena fot dinglar fortfarande i luften. Ska hon berätta eller inte?
Jamen, det är väl lika bra.
2 kommentarer:
Ja, om hon berättar fadäs-varianten, kanske? Även om det kommer att få Benny att grunna en hel del hur hon överhuvudtaget hamnade i den där situationen och då kommer Britta kanske att berätta att hon nog var lite intresserad i alla fall och då kommer Benny att ... Ja vad?
Det beror på hur mycket integritet han har, och mognad. Jag känner honom inte tillräckligt för att veta, men min plan är att ta reda på det. :)
Skicka en kommentar