Ja, det undrar Britta också. Vad var det som just hände? Hennes huvud är fullt av overkliga bubblor, små och skrämmande. Något är för alltid förändrat, hälsar de. Samtidigt som måsjävlarna fortsätter att skrika utanför fönstret, som om inget hänt. Ett vinddrag, och rullgardinen smäller till fönsterkarmen. Brittas mobil far i golvet och räddas av mobilskalet i plast.
Aldrig förr har Benny klickat bort henne mitt i ett samtal, och inte i slutet av ett heller. Man gör bara inte så! Det har de inte ens behövt prata om, det är en självklarhet. Det är också en självklarhet att lyssna på varandra när man är i en relation. Även när det är besvärligt. Saker som händer kan vara svårsmälta, ja, men då krävs det att man kommunicerar.
Man kan inte bara dra.
Man kan inte bara klicka bort sig.
Japp, nu börjar Britta bli förbannad. Eller snarare förnärmad?
Hursomhelst.
Efter tjugo långa år tillsammans, hur i helvete kan han bara klicka bort henne? Det är så Britta tänker och det ger henne välbehövlig energi.
'Släpp!' knappar hon in på mobilen i ett meddelande till sin vapendragare. Ett råd i tiden. Varför haka upp sig på grejer när man kan släppa och gå vidare?
Britta inser att meddelandet är väl kortfattat och dessutom kan uppfattas som kyligt (om Benny visar det för någon annan) och skriver vidare: 'Jag förstår att min bekännelse kom som en chock, men nu behöver du gå vidare. VI behöver gå vidare. Ur det som hände kommer något gott komma, jag är säker på det.'
Hjärta.
Alltså, hon avslutar med ett hjärta. Det röda. Hon har en arbetskamrat som använder det blå hjärtat och det ger ju ett fasligt kyligt intryck. Britta fryser till varje gång hon ser det. Och Benny är hennes stora kärlek, eller i alla fall kärlek, så ett rött hjärta passar även om det kan verka överdrivet när man aldrig annars skickar röda hjärtan.
Hursomhelst! Frågan är nu om Benny kommer falla för detta något i tonen annorlunda sms?
Annars vet jag inte.