Britta och Vera

'Life is a rollercoaster you just got to ride it', säger Britta till Vera som efter två glas vin tycker att det börjar låta som en suverän idé. Varför försöka styra livet när det ändå inte går?

De sitter i Brittas gröna manchestersoffa. På soffbordet i glas syns spår efter disktrasan, men Britta hann plocka undan alla smutsiga tallrikar, glas och koppar som samlats där de senaste dygnen, och det får duga. Duscha hann hon också, innan Vera ringde på dörrklockan, samt svabba av handfat och toalett. 

'Hans var ingen muntergök', slår Vera fast och Britta håller med, ' ... hans största intresse var stenar.'

Båda börjar skratta. En man vars passion i livet är stenar! Till sist sitter de dubbelvikta i varsin ände av soffan och skriker av skratt. Det är ett skratt som inte går att avbryta hursomhelst, det krävs något extra, som att Britta plötsligt sätter sig upp. Hastigt och oväntat. Hon berättar att Hans för några veckor sedan kom till biblioteket och frågade efter en bok om stenar och att det slutade med att han försökte kyssa henne i ett förråd. 'Den jävla typen!'

Vera skrattar inte längre. Hon håller sig i soffans armstöd som om hon var rädd att falla. Hon stirrar på Britta. 'Det var ju det jag sa! Han är en sån där jävla Casanova!' Hon sjunker ihop i sitt soffhörn och ser på Britta med en blick som är någon annanstans. Tystnaden i Brittas och Bennys lilla radhus är med ens kompakt, öronbedövande. En tystnad som för Britta känns högst oroväckande.

'Vill du ha lite mer vin?' Britta önskar att hon hade satt på musik, Miss Li eller något annat som kan lätta upp stämning. Nu är det för sent. 'Jag gav honom en smäll, så han lyckades aldrig med sitt företag', ljuger hon.

'En smäll?'

'Nja, det var väl mer en knuff. Jag tryckte bort honom. Rejält. Han snubblade bakåt mot en hylla och fick en smäll av den, kan man säga.'

'När var det här, sa du?'

'Ja, när kan det ha varit? Tre veckor sen, kanske?'

'Och varför hörde du inte av dig?' säger Vera. Rösten är skör, inte anklagande.

'Oj, det var en bra fråga, ville du ha mer vin?'

'Nej, jag har.' 

'Jag borde såklart hört av mig ... men jag tänkte att inget ju hade hänt ...?'

'Inget hade hänt? Om Benny hade försökt kyssa mig, hade inget hänt då heller?' Nu syns begynnande rosor på Veras kinder och hon släpper inte Britta med blicken. 'Gud bevare mig väl', lägger hon till och ser spyfärdig ut.

Britta ignorerar med en dos viljestyrka innebörden i den sista kommentaren. 'Åh, jag vet inte ... i fyllan och villan, menar du?'

'I vilket tillstånd som helst!'

'Snälla, lugna ner dig. Du är i kris, och dessutom berusad, du behöver sova en stund, och jag också, så att våra hjärnor får chans att sortera saker och ting. Tänk på hjärtat också, vi är inga ungdomar längre.'

Vera gråter, tårarna rinner i strida strömmar, och hon torkar av dem på den gröna manchestern. Britta stelnar till men säger inget, istället lägger hon en hand på Veras knä. Hon tänker att hon borde berätta sanningen, men att det känns omöjligt.

'Du Vera ...?'

'Ja', piper Vera.

'Ska vi kolla på nyheterna?' Britta nickar mot TV'n. 'Så att vi får tänka på något annat en stund?'

Vera torkar återigen av sig på soffan, nu är tårarna blandade med snor. 'Okej då', säger hon.