Jag hann med tåget. På vippen inte, men jag brukar alltid få till det i slutänden, hur det nu går till. (Någon däruppe måste gilla mig, lalalala). Nu kom jag springande mot loket med mitt skärp i handen, för det hade jag inte hunnit trä in i byxhällorna. Jag ska bespara er fler detaljer, men stressigt var det. Hittade varken telefonladdaren eller cykelnyckeln när jag skulle iväg och jag hatar den typen av oväntade händelser. Det finns inget utrymme för dem i mitt liv. INGET UTRYMME. Fatta.
Men nu sitter jag på tåget och det känns helt fantastiskt. Inte nog med att jag hann med det, jag sitter här och bloggar på min nya lilla Mac Air. Helt otroligt. Jag gillar den tekniska utvecklingen. Lyssnar dessutom på Spotify, inte undra på att livet är underbart. Bobby Womack har jag i öronen just nu, mmmmm. Gillar honom. Typ lika mycket som jag gillar att åka tåg.
Och i morgon tar jag tåget hem igen. Det blir skoj!
7 kommentarer:
Vad sysslade du egentligen med innan du skulle iväg? Om det fanns en OS-gren i att hinna med tåg så skulle ta guld alla gånger!
Du skulle ta guld!
Åh, Mac Air, det är inte en dator, det är en kompis. Nej, en förälskelse! Grattis!
Det låter väl som om det blev rätt bra bara det var färdigstressat!
hoppas att du har lite större tidsmarginal på hemresan
Knaster: Jag skulle absolut ta guld i den grenen, ingen protest.
Karin: Tack. Vi har inte lärt känna varandra fullt ut ännu, men vad det lider ska vi nog bli goda vänner av bästa slag.
Marina: Jorå.
Shamrock: Det hade jag men då fick jag andra problem.
Mäh. Jag som hoppas att den där tidsoptimismen växer bort vid 45-årsåldern. Den kanske gör det för mig!?
Skicka en kommentar