Britta är nu less på livet i karantän. Benny tycker eventuellt också att det är lite tradigt, men han har en förmåga att acceptera sakernas tillstånd, som inte Britta har. En godmodighet som han möter de flesta situationer i livet med, för att det ska bli så lite trassel som möjligt. Så lite trassel som möjligt är Bennys ledstjärna i livet. Vissa skulle säga att han därigenom utplånar sin personlighet. Själv tänker han att han skyddar den.
Varför de ens lever karantänliv är i och för sig är en gåta, de är ju friska och knappt sextio år gamla. Kanske tyckte de i början att det var lite spännande, men den spänningen har vid det här laget övergått i svårartad leda, åtminstone för Brittas del. Visst har de en lista (Benny på papper och Britta i huvudet) på allt intressant man kan ge sig hän åt under dessa extrema förhållanden, men energin har ebbat ut och de får ingenting gjort. Valpplanerna har gått i stå, Hemnets alla objekt på landet är ointressanta, och travar av böcker ligger olästa. Vad är det för fel på Benny och Britta? Varför lever de ett så miserabelt liv när de har alla förutsättningar att ha ett fantastiskt? Är skulden deras egen eller är de offer för komplicerade omständigheter? Varför är de bara inte lyckliga???
Jag blir trött på dem.
Kanske rör de för lite på sig. Både Benny och Britta är ganska bekväma av sig. De sitter hellre och fikar än går långpromenader, och träning har aldrig varit deras grej. Britta bestämde sig i början av karantänen för att träna med SVT's Sofia varje förmiddag, men det blev inte mycket av det eftersom hon inte har det där med träning i blodet. Benny har det ännu mindre, han gör inte ens några tafatta försök eftersom hans pappa blev nittiotvå utan att ha utfört ett enda träningspass i hela sitt liv. (Inte åt han grönsaker heller.) Man ska vara rädd om kroppen, säger Benny. Inte slita ut den. När Britta radar upp fakta om alla välgörande effekter rörelse och pulshöjande aktiviteter har, ändrar sig Benny och håller med. Men inte längst inne. För där vet han vad som är rätt och fel. Han har bara inget behov av att övertyga någon annan om det. En fin egenskap, tänker nog en del. Men en som kan bli satans irriterande för den närmaste omgivningen, tänker jag.
Hursomhelst. Om de inte skärper sig orkar jag inte med dem. En liten öppning kunde skönjas när Britta flyttade tillbaka in i sovrummet, men tyvärr verkar det inte ha hjälpt upp situationen i stort. En valp skulle kanske göra det, men de kommer ju inte till skott. Britta och Benny är värdelösa på att komma till skott och just nu befarar jag att deras liv kommer fortsätta mala runt i samma destruktiva cirklar resten av deras liv. Alltså, fy fan. Vi har bara ett liv, de verkar inte ta in det. Så sorgligt.
Men kanske ofrånkomligt. Det är synd om människorna, sa Strindberg, och man kan bara hålla med när man ser Benny och Britta, som förmodligen inte är unika på något sätt. Det är många som är fast och inte kommer loss. Som trampar runt och tvångsmässigt upprepar handlingar som bara leder tillbaka till frustration och besvikelse gång på gång. Hur kan Benny och Britta komma loss? Terapi? Frigörande dans? Skilsmässa?
Eller ska de vara kvar och nöja sig med att vaska de små guldkorn deras liv ändå ibland erbjuder?
Ser fram emot alla expertråd som jag antar kommer trilla in nu.
6 kommentarer:
Jag tycker de ska skärpa till sig, kamma sig och göra slag i saken.
Antingen går de isär eller så får de väl helt enkelt försöka komma ihåg varför de slog sina erbarmliga påsar ihop en gång i tiden.
Markattan, full av goda råd
De måste börja leka parallellekar. Så där som små barn gör innan de inser att man kan interagera. Britta går med i en Zoom-grupp för Zumba och blir spänstig och initiativrik och byter gardiner och håller på. Benny lyckas få igång sin gamla svarv och hittar en manick som man kan ställa in för miniatyrer, för så pass känslig för Brittas synpunkter är han att han inte drar igång ett nytt svarvprojekt för normalstora träljusstakar. Om man inte svarvar ljusstakar, vad svarvar man då? Och i miniformat, dessutom? Det är vad Benny funderar på nu, när han har den där fjärrskådande blicken.
Jag tänker att Britta och Benny ska skatta sig jäkligt lyckliga över att den där Coronan inte satt sina klor i dem. Ännu. Och vara lite mer tacksamma över livet,i stort och smått. Det är vad jag tänker.
Tiden har gått sedan jag skrev ovanstående kommentar. Då hade Corona satt sig hårt i mig (det blir kanske så när ens man vårdats i Covid-19 på Intensiven i 22 dygn). Det var inte meningen att låta bitter. Hoppas verkligen att både ni, och Britta och Benny, mår bra. ☺️
Oj, Anna. Det låter ju obeskrivligt jobbigt! Och det vore väldigt intressant att få veta lite mer, om du orkar.
Och jag förmodar att Benny och Britta har fullt sjå med att hantera pågående värmebölja, eller?
Markattan, Karin och AC: Jag skickade era förslag till dem, och sedan har jag låtit dem vara. Kanske har de skärpt till sig eller så har de tagit livet av varandra, jag har ingen aning, vet inte ens om jag vill veta ...
Anna: Ja, det lät inte roligt, fy sjutton. :( Jag hoppas han är på bättringsvägen nu. <3
Skicka en kommentar