Innan de ens fått i sig frukost ...

'Man skulle gå på konsert oftare', säger Britta, mer till sig själv än till Benny. Det är morgonen efter och mörka moln tornar upp sig på himlen. Det är kvavt och alldeles för varmt, men snart ska regnet piska ner och skingra den blytunga luften; så att det går att andas igen. 

'Ja, det var trevligt', svarar Benny och kastar en liknöjd blick på Britta. 'Vi kan gå på någon mer om du vill ...'

(Att inte ha några förväntningar på varandra är en komplicerad konst som de än så länge är nybörjare i.)

'Om jag vill ...?', undrar Britta försiktigt. 'Vad vill du då?'

'Jo, absolut. Det vore jättetrevligt.'

'Vore?'

'Ja?' 

'Jag känner inte att du vill, och då ska vi inte.'

'Jo, det vill jag väl.'

'Väl?'

'Ja?'

'Ja?' härmar Britta, som om hon vore fem. Någonting släpper i henne. Uppförandekoden?

'Ja ...?'

'JAAA?!?'

Hoppsan, där rann det över. När hon istället skulle kunna vara lugn och samlad och acceptera att Benny för det mesta inte har någon uttalad vilja. (Bara när hon berättade att hon varit otrogen, då jävlar hade han vilja minsann ...) 

Men det är varmt och kvavt, inte det bästa klimatet för jämnt humör.

'Du behöver inte skrika', påpekar Benny. 

'Jag skrek inte.'

'Du höjde rösten, i alla fall', svarar Benny. 'Utan anledning.'

'Utan anledning?! Vad VET DU OM DET?' skriker Britta, om det nu är värmen eller något annat som gör det. Med gråt som hotar tar hon trappan upp till övervåningen och smäller igen dörren till sovrummet så hårt hon kan (och hon kan hårt). Det är tyst i femton sekunder sen öppnas dörren åter där uppe och Britta skyndar ner igen.

'Det står en polisbil här utanför!'

Vem som helst förstår att polisen inte rycker ut för att någon skriker argt i ett litet radhus (av alla ställen), ändå blir både Benny och Britta sams i ett kick. De trängs vid fönstret i hallen och ser en uniformerad yngling kliva ur passagerarsätet. Han går mot deras egen ytterdörr och knackar på.

'Vad i helskotta', mumlar Benny och öppnar dörren.

'God morgon, vi är från polisen', säger polismannen som blott ser ut att vara en gosse. 'Jag undrar om ni sett till er granne på sistone? Damen som bor till höger här.'

'Nej', svarar båda i kör, så samstämmiga plötsligt. Den kvinnan ser de sällan, trots att hon är närmaste grannen på den sidan. Vägg i vägg.

'Har det hänt något?' frågar Benny.

'Det är det vi ska ta reda på', svarar gossen. 'Tack så länge, vi återkommer.'

Konserten

Om man endast ska dela boende ska man inte gå på konsert tillsammans, men nu var ju biljetterna redan inhandlade så då får man pallra sig iväg. Man slänger inte bort dyra konsertbiljetter och krångligt blir det om man ska sälja dem. Dessutom: att gå på konsert under bar himmel hör sommaren till, de har bara inte kommit iväg de senaste somrarna.

Britta köper en klänning eftersom man kan behöva köpa något ibland. Den lyser i gyllene gult, som honung och öronvax. Benny matchar med jeans och ljusblå skjorta och berättar för Britta att hon klär i klänningen. Verkligen! När de cyklar iväg knastrar hjulen i gruset och kjolen, den vackra klänningskjolen, står som en spärrballong över pakethållaren.

I kön vid ingången tar vinden tag i Brittas hår. Benny för det åt sidan och pussar hennes kind. De följer strömmen in mot scenen och där, mitt i folkhavet, får de tränga ihop sig och stå nära. Britta sjunger med i refrängerna och Benny vaggar från sida till sida. Ingen som ser dem anar att kvinnan i gult nyligen varit otrogen. Och kanske var hon inte det heller? Inte på riktigt.

Ikväll: en stund på jorden, och Benny och Britta är nästan lyckliga.

Om konsten att vara nöjd med det lilla

Senare den dagen kommer Britta till en ny insikt. Ansträngningar i all ära, men det är sänkta förväntningar som är nyckeln. De behöver helt enkelt jobba på att nöja sig.

Efter några timmars lojt pysslande på varsitt håll sitter de återigen uteplatsen, nu med kaffe och pinnglass. De sitter i skuggan under sitt randiga parasoll för det är outhärdligt varmt i solen, sådär så att luften vibrerar och stenplattorna tycks förångas.

'Människor har nuförtiden väldigt höga krav på sina kärleksrelationer', suckar Britta. 'De ska vara så livgivande och roliga hela tiden.'

Benny lyssnar med en bekymmersrynka i sin rödsvettiga panna.

'Om man sänker förväntningarna kan man komma långt.' 

'Vilka förväntningar?'

'Tänk så här: Om man i första hand ser relationen som en ekonomisk uppgörelse - för det är ju onekligen billigare att vara två än en i ett hushåll - då kommer alla eventuella övriga fördelar bli positiva överraskningar', klargör Britta och särar på benen för att inte låren ska klibba ihop. 'Om ens make är snäll och arbetsam, som min pappas faster brukade säga, då ska man vara tacksam och glad. Och det ligger banne mig något i det!'

'Var det inte hon som blev slagen ...?'

'Jo, hennes karl uppfyllde inte kriterierna, men det gör ju du.' 

Benny höjer på ögonbrynen.

'Och det är ju helt andra tider nu, helt andra krav.' Britta hugger tag i pocketboken hon tog med ut och använder den som solfjäder. 'Krav som gått överstyr. Allt ska vara så underbart hela tiden, gud vad jag är trött på det!'

'Ja, det är ju det lilla i vardagen som är det stora', mumlar Benny. 'Men ska vi bara dela boende, menar du? Inget annat?'

'Bara boende.'

'Okej ...?'

'Och sen får vi se vad som händer!'