Vet ni vad

Det jag håller på med nu i det riktiga livet, i en landsortsstad någonstans utanför den stora staden Stockholm, är så intressant, spännande, nervdallrande och HEMLIGT att jag inte kan blogga om det.
Man kan med gott fog säga att det är därför jag inte bloggar (om det).

Idag har jag, till exempel, varit på en hemlig plats, och det kan jag inte blogga om. Som exempel, alltså.
Och igår fick jag ett hemligt telefonsamtal. Det var spännande.

Trots att jag nästan inte bloggar känner jag nu, som grädde på det hemliga moset, att jag är på väg att slå rekord i nonsensinlägg. Hoppas jag får ett fint pris. Ett perfekt liv till exempel. Bara ett förslag. Kan också tänka mig 25 000 kr i månaden i femton år.

Nej, jag skojar bara. Ett perfekt liv vill jag inte ha.
Men pengarna kan jag ta.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta

Senaste dagarna när jag inte skrivit inlägg har det droppat in ungefär en ny följare om dagen, och dessutom en top cherry award!
Jag vet inte hur jag ska tolka det.
Att det är guld att tiga, kanske?
Eller, typ, att man inte saknar kossan förrän båset är tomt?
Att tomma tunnor skramlar mest?
Att även en blind höna kan finna ett korn?
Eller att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder?
Någon förklaring måste det ju finnas.

Dags att vila

Nu har jag skrivit klart första femtedelen på min "roman".
Det känns ganska mycket men ändå inte. Och hur vet jag att det är en femtedel? Jag vet inte.
Frågan är om jag kommer kunna skriva fyra femtedelar till, får jag gissa blir det bara två. Och då är det ju inte femtedelar över huvud taget, så mycket kan jag räkna ut trots att jag glömt allt som har med mitt jobb (som mattelärare) att göra.
Å andra sidan inser jag att det också kan vara fem femtedelar kvar, för när jag skriver dyker nya saker upp som jag inte hade planerat. Plötsligt är de bara där och passar så himla bra in i berättelsen att jag nästan blir rädd. Vem planterade de grejerna, kan jag undra. För inte var det jag i alla fall. Möjligtvis mitt undermedvetna jag, som jag inte har koll på alls.
Hur som haver, en femtedel är en femtedel. Även om det är en tredjedel eller sjättedel.

Känner...

att jag vansköter min blogg aldrig så lite.
Mitt ofokus beror på att jag är väldigt inne i min beiga roman. Helt uppslukad.
Är för närvarande upptagen av en karaktär som är för jävla jobbig. Han bor, tyvärr, i samma trappuppgång som min huvudkaraktär, och han är så inihelvete irriterande att jag blir alldeles matt.
På något sätt kommer jag måsta förgöra honom, vet dock ännu inte hur.

I höger hjärnhalva

Migränen från helvetet är på besök igen. Den typen som följer med den ryska bensinen.
Ge mig klimakteriet NU, för fan. Jag ska inte ha några fler barn.

Annars är det bra.

Överklassfolk är också människor

År 2010 kommer gå till historien som ett överklassår för mig. Inte nog med att Drottning Silvia har vinkat till mig, idag har jag varit på NK i Stockholm.
På NK i Stockholm är det skillnad på folk och folk, om man säger så. Dvs skillnad på infödingarna - det går tretton bakåtslick i trenchcoat på dussinet - och på storögda landsortsbor utan tillstymmelse till klass och stil. Man (läs: jag) skulle lätt kunna känna sig som en B-människa i jämförelse, om man inte hade väldigt klart för sig vilken jävla bra människa man är. Att gå in på NK om man har en dålig dag är sålunda inte att rekommendera vanligt folk.

När jag gick in på matavdelningen passerade jag Fredrik Reinfeldt (Jodå, det gjorde jag visst det) som stod där och packade i sina matvaror i en plastkasse. Jag stannade där, inte för att jag ville stå bredvid Fredrik utan för att jag höll på att sms:a med min yngsta dotter och ville göra det stillastående. På min andra sida stod en Säpovakt och såg bister ut; det är nog inte så roligt att hänga Fredrik i hälarna hela dagarna. Jag märkte att han kollade vad jag skrev i mitt sms. Interesting, tänkte han nog.

Matavdelningen på NK är den mest förvirrande livsmedelsbutik jag satt min fot i. Trots att jag är en superlogisk människa så kom jag aldrig på hur den här affären var organiserad. Jag hade virrat omkring en lång stund och letat mejeriavdelningen när det gick upp för mig att man måste gå ur butiken för att komma in till mjölken. Kassorna (där Reinfeldt hängde) var placerade mitt i affären. Delikatessdiskar var utspridda överallt på random överklassigt vis. Som om någon blundat och slängt ut dom lite nonchalant. Överallt kunde man kliva ur affären utan att passera kassorna, det var bara att gå. Överklassmänniskor kanske känner sig instängda om enda utgången är via kassorna...så kan det vara. Jag skulle också utveckla klaustrofobi om jag tillhörde överklassen, det är jag ganska säker på.

Nu sitter jag och blickar ut över ett Stockholm som lyser som en vintergata i novembermörkret. Det är fint.

Jag älskar snö

Igår cyklade jag i snöovädret till jympan. Det är sånt jag blir lycklig av. Snön piskade i ansiktet, glasögonen prickades fulla med vattendroppar och cykeldäcken slirade fram i snön. Där det var för djupt av det vita vackra fick jag hoppa av och dra cykeln. Underbart. Det måste vara mina norrländska rötter som gör mig så här snölycklig.
På jympan såg jag mig själv i spegelväggen och blev påmind om livets förgänglighet i allmänhet, och hur man ser ut i håret efter att ha cyklat i snöstorm, i synnerhet. Det var inte lika roligt, så jag blundade. Det är den enda strategi jag kommit på som hjälper i längden; förträng och gå vidare.
Vilket inte är så svårt när man får skaka loss till tjolahoppsanmusik. Den sort som spelas på Mix Megapol, typ. Det här var ett nytt pass med nya rörelser. En rörelse gillade jag speciellt: hopp hopp hopp, snabbt, jämnfota, da da da, som en kulspruta nästan. Böjda ben. Armarna upp i luften, da da da, med knutna nävar som far upp samtidigt med varje hopp. Snabbt gick det, ska ni veta, det var en upptempolåt. Efter den varvade vi ner till den där: ten million fireflies, åh gud den är så bra! I'd like to make myself beliiiiieve, that planet earth turns slooowly  la la la la la la Please take me away from here  di di di. Fast jag ville förstås inte bli tagen därifrån för jag hade ju det jättebra.
Sen fick jag cykla hem i ännu mer snöyra. Lycka.

Om att skriva en berättelse

Första gången jag tänkte att jag ville skriva en bok, och alltså bli författare, var jag kanske tio år. Sedan dess har jag gått och väntat på idén till den där boken. Den stora romanidén. Under tiden har jag skrivit massor med andra texter men romanen har jag inte trott mig om att kunna börja skriva på förrän jag haft handlingen utstakad, förrän jag vetat hur berättelsen ska sluta. Jag har också tvivlat mycket på att jag någonsin kommer ha det där upplägget och en föreställning har vuxit fram om att jag inte kan skriva långa texter, bara korta.
Så började jag i september på min skrivarkurs där det ingår ett skrivprojekt som sträcker sig över ett helt läsår, så nu har jag liksom inget val, det är bara att skriva på. Vare sig jag kan eller inte. Och jag skriver på. Utan att ha någon tydligt utstakad handling, för den föds hela tiden under vägen. Just nu är jag väldigt fascinerad av det; hur berättelsen växer fram nästan av egen kraft. Hur det ena som händer leder till det andra, hur det tuffar på. Det är inte ett expresståg, snarare ett gammalt ånglok som puffar på i maklig takt, men det går framåt.
Och här vill jag uttrycka den lycka jag känner när jag skriver, har försökt en stund nu, men, nej, det finns inte ord.

Hopplös hopplösare hopplösast

Idag skulle jag återuppta någon form av sockerstopp. Been there done that, skulle man kunna säga men när det gäller vissa saker betyder inte been-there-done-that att man inte kommer tillbaka. Byxorna har blivit trängre och trängre under hösten och JAG HATAR ATT KÖPA NYA BYXOR! Ja, just det.
Idag, alltså, skulle det ske. Men så kom jag på att jag hade lakritsglass i frysen. Nu ligger den i min mage.
Å andra sidan har jag inte tränat idag vilket jag också hade tänkt, så jag antar att det går jämt ut.

Kreativ kreativare kreativast

Idag när jag var ute på långpromenad kom jag på en till romanidé. Nu har jag tre! Romanidéer, alltså. Och jag har bara skrivit en tiondel på den första romanen. (Men det är inte så bara! Kan man också tänka.)
Jag behöver ett långt liv.