Intressant detta att blogga varje dag

Man vet liksom inte vad man ska lyckas klämma ur sig.

Idag får det bli en djupdykning i skåningarnas anarkistiska böjningar av våra oregelbundna verb, då det är ett ämne som känns aktuellt. Att de svänger till uttalet är allom bekant, men att de böjer våra oregelbundna verb som fan läser bibeln är nog inte lika känt.

Intressant exempel:

’Jag har byttat skor.’

Och var är byttan, får man lust att fråga, eller hur? Bytt är byttat och kommer aldrig mer tillbaka, ja?

Nej.

Ytterligare ett exempel:

’Hästen som vant höllte avståndet till de andra hästarna.’

Vant och höllte ...?

Hmm?

Okej okej, det låter väldigt gulligt, jag medger det.

Och det gäller sannerligen för ’byttat’ också. Om jag ska vara ärlig så blir man helt jävla bortkollrad när någon pratar på det sättet. Man vill bara höra mer och mer och skiter fullständigt i att flektionerna egentligen är åt helvete. Man börjar tänka på att vårt språk är i ständig förändring och att det förmodligen är någon skitnödig medelålders akademiker från Stockholm som bestämt att det ska heta bytt, vann och höll, och att alla ska rätta sig efter det.

Ett slags förtryck av en minoritetsbefolkning, skulle man också kunna säga.

Och, nej, jag har ännu inte berättat för Skåne att han är ledmotivet (och alla andra motiv) i min lilla blogg. Måste hitta rätt plats, tillfälle, stämning och tonläge först.

Ingenting går fort här i Skåne

Inte heller utveckling, så det har inte hänt så mycket sedan gårdagens samtal.

Frågan jag skulle vilja ha svar på innan jag går vidare är hur skåningar generellt sett reagerar när de får reda på att deras flick/pojkvän har en blogg med dem själva som tema?

Om det var jag skulle jag tycka att det var fantastiskt intressant och trevligt. Och om det dessutom visade sig att denne pojkvän hade bloggat om mig i hela sex månader skulle jag känna att jag var otroligt värdefull, på gränsen till ovärderlig. Vidare skulle jag låta bli att läsa inläggen då jag skulle förstå min pojkväns behov av att skriva vad han ville om mig utan att jag blandade mig i.

Men hur funkar skåningar? Söta skåningar, alltså.

Två steg framåt och ett tillbaka!

’Du vet att jag har en blogg, visst?’
’Öh ... ja, en du bloggade på förr ...?’
’Mmm, men det händer väl att jag skriver någon gång nuförtiden också.’
’Jaha?’
’Jodå, så kan det vara.’
Tystnad.
’Och nu är det så att jag bestämt att jag ska skriva ett inlägg varje dag här i november.’
’Jaha? Vad skriver du om dårå?’
’Om dig, HAHAHA, nej, jag skojar bara’

På tåg mot Skåne

Detta obegripligt fantastiska landskap.

Det blir en ny erfarenhet att blogga när jag är på plats i den skånska myllan. Det kan låta märkligt, men min skåning vet inte att jag sedan ungefär ett halvår tillbaka har en skånsk blogg. En blogg som är rena rama hyllningen till honom själv, jag har ju till och med tillägnat honom en dikt. Och han har ingen aning.

Är det verkligen normalt?

I sanningens namn har jag inte speciellt många hemligheter för honom, han har liksom fått veta allt den kraken. Utom denna lilla detalj; att jag har en blogg där han är temat. :)

Frågan är om han ska få veta det? Jag kan annars säga att jag ska skriva ett viktigt mail när jag tar fram datorn. Ett viktigt mail om dagen. Det kan vara så att han går på det. Men det kan också vara så att han inte gör det, för han har en förmåga att se igenom mig när jag ljuger, den lilla luringen.

Ett av problemen med att berätta sanningen för honom är att jag då måste visa hur man läser en blogg när man har många inlägg att ta sig igenom. Nerifrån och upp, ni vet. Scrolla, scrolla, scrolla  innan man börjar läsa. Ett projekt som jag inte vet om jag vill ge mig in på. Inte för att skåningar är sämre än andra på att scrolla, men ni fattar.

Den slutsats vi alltså kan dra är att om jag mot förmodan inte publicerar något inlägg imorgon så beror det inte på mig utan på de komplicerade omständigheterna jag befinner mig i.

Dags att bädda för framgång

Ett inlägg varje dag i november månad; det bjuder på nya utmaningar. Ikväll, till exempel, har jag verkligen inte tid. Bonde söker fru på TV, och dessutom behöver jag packa och ringa min bank. Samtidigt som jag alltså ska skriva ett väl genomtänkt och intressant blogginlägg, jag som är så dålig på multitasking!

Nåja. Jag kanske blir bra på det den här månaden.

Behöver bara tänka igenom upplägget ordentligt. Med struktur och rutiner kan man komma långt. Först och främst behövs en röd tråd och en ram för att få lite stil på inläggen. En slags stomme som håller in och släpper ut på de rätta ställena, och som därtill har den övergripande kontrollen som jag själv inte har. En personal trainer i garderoben, om ni förstår liknelsen.

Vidare bör givetvis mitt skånska bloggtema utvecklas till nya nivåer. Min vision är att temat och stommen i ett symbiotiskt tillstånd växer samman och ge näring åt varandra som de små näringsbollar de är.

Så vad kan gå fel?

Inte mycket!

Najblöurajmöu (vem kom på skånskan egentligen?)

NaBloWrimo - vilken strålande idé!

Ska vara Tjockisensjunger för att komma på något så briljant.

Ursprungsidén NaNoWrimo (National Novel Writing Month) kan man däremot diskutera; vem fan kan skriva en roman på en månad? Kanske någon, men hur blir den romanen? Kanske bra, vad vet jag, men författaren lär bli utbränd. Själv skulle jag i alla fall få ont i nacken.

När jag i framtiden blir författare kommer jag bara skriva ungefär tre timmar om dagen, just med tanke på min nacke. Men också med tanke på min skåning, som jag vill ägna ca fem timmar om dagen. När man träffas sent i livet får man dubbla samvarotiden (grundlagen sjätte kapitlet). Den lilla valpen vi ska köpa kommer också behöva sin beskärda del av min tid, och ibland kommer jag behöva hoppa in och vicka som lärare för att dra in lite pengar.

Men tillbaka till ämnet: NaBloWrimo

Gud så roligt! Och man behöver inte begränsa sig till ett inlägg om dagen för Tjockisensjunger säger att man ska skriva minst ett om dagen. Yay!

Ser trött ut idag

Och det speglar mitt inre tillstånd.

I förrförra inlägget utgjöt jag min lycka över att jag fått till kuddarna i soffan så himla skönt. De som jag lutade mig emot, alltså. Har inte lyckats med det sedan dess, och jag förstår inte hur det kan vara möjligt. Det är fyra kuddar som ska placeras så att min rygg och nacke får optimal vila, hur kan det vara så svårt? Fattar inte. Kuddjävlar.

Men å andra sidan fattar jag heller inte att friidrottare, som tävlar i VM och OS, inte en gång för alla kan få till tekniken. De tränar ju hela tiden! Dag ut och dag in, och ändå är det rena rama lotteriet om de ska lyckas med avstampet, eller vad det är, när det väl gäller.

Med det sagt ska jag nu kolla på avsnitt fem av australiensiska Gift vid första ögonkastet. Det antyds att Jess och Dave redan under bröllopsresan diskuterar skilsmässa, och då ska man veta att dessa honeymoons endast är tre dygn långa! De som verkade komma så väl överens under första dygnet, hur kunde det gå så snett???

Det ska jag nu ta reda på.

Följdverkningar av att vara i en relation

Viktuppgång

Eftersom jag återupptäckt GODIS. Det är väldigt gott. Jag slutade äta sötsaker för kanske två - tre år sedan, men nu har jag hittat hem igen. I synnerhet till lakrits, choklad och efterrätter med grädde i. Godsaker som med fördel inmundigas i SOFFAN.

Emojis-missbruk

Om jag inte skickar tillräckligt många emojisar så tror min skåning att mina känslor har svalnat. Alltså blir det några hundra varje dag. Kanske kan verka lite hysteriskt, men alla som känner en skåning vet vad jag pratar om.

Blödighet

Kollade i eftermiddags på fyra avsnitt av den senaste australiensiska Gift vid första ögonkastet och tårarna rann i floder. So not me! Vad fan har hänt?

Kan i och för sig bero på att jag har bihåleinflammation, jag blir alltid öppnare och mer ödmjuk inför livet när bihålorna spökar. Maginfluensa har samma effekt. Känslan av att livet är ett underverk, bara man inte har bihåleinflammation eller maginfluensa. Det i kombination med påminnelsen om att man kan åka till Nya Zeeland på honeymoon kan väl få vem som helst att gråta rännilar? Jodå.

En dikt till Skåne

Nu ligger jag jävligt skönt i soffan, måste bara säga det först. Det är inte alltid jag lyckas bulla upp kuddarna på ett optimalt sätt, men nu har det alltså hänt. Och jag tänker att jag kommer skriva ett ovanligt långt, innehållsrikt och viktigt inlägg bara för det.

Inlägget:

Skåne, Skåne vackra land
gräs och grus och mycket sand
söt och go med fin diftong
ljuder som en sällsam gong

Likt en dingdong äppelkorg
likt en prins med egen borg
kom du in i mitt liv en dag
med hästar, skoj och andra förslag

Jag tänkte: det här kan aldrig stämma
känns inte alls som hämma
en karl som är så här
måste vara lite sär

en mördare av någon sort?
eller bara några hjärnceller kort?
För någon som är så bra,
kan väl inte finnas, hurra?


Och där tog dikten slut för idag. Inspirationen flödade i början men ebbade ut i slutet när jag hade uttryckt det som pockade på. Kanske kommer en fortsättning, men sitt inte och vänta imorgon bitti, för det är i nuläget oklart när nästa skov av inspiration kommer över mig. Kan dröja bortåt ett år.

Att andas

Att andas har aldrig varit min grej. Jag gör det för att jag måste, men det är fan inget nöje. Jag kan komma på en ofantlig mängd aktiviteter jag gillar bättre.

Som tur är tänker jag sällan på min andning, har man levt femtiofem år orkar man liksom inte längre. Men så kommer någon jävel och vittnar om att hen varit i skogen eller vid havet och 'fyllt' lungorna med 'fantastisk' luft.

Jag tror de ljuger. Det kan vara så att de även ljuger för sig själva, att det är ett slags självbedrägeri. Ett sätt att överleva. Och förmodligen förstår de inte hur omgivningens förtroende för dem sjunker som ett blysänke när de mal på om sina sprängfyllda lungor.

Var får de luft ifrån, kan man undra? Kan de inte bara krypa ner i ett hål och täppa för?


Dagens ord på Skrivpuff: Andas