Pool är för losers

Alltså...
Vem vill ha pool egentligen?
Det blir så himla...turkost, liksom.

Nu åker jag ner till stugan och bryggan vid sjön istället.
(Nu lät det som om det är sjötomt och det kan det ju få låta som.)

Bryggan. (Tänk bort snön och isen.)

Surprise

Fick energikick av att klippa häcken så nu har jag grävt hål i gräsmattan för en pool.

Min familj kommer hem imorgon och jag kan inte vänta tills jag ser deras förvåning =O

Frågan är bara vilken pool jag ska välja...

Vad tycks?

semesterthriller

Lyckades hålla mig undan igår.

Idag har jag klippt bortre delen av häcken utan att grannen märkte något (tror jag).

Ville inte ha hennes motordrivna häcksax, min sekatör går alldeles utmärkt.

Därav smygandet.

Nu kommer hon se att jag har gjort något iallafall.

Att det inte är något fel på min goda vilja.

Bara på uthålligheten.

Dags för maken att komma hem

Pratade med grannen i gårkväll när jag var ute i trädgården och vattnade.

Hon lovade mig att hon idag skulle visa mig hur man klipper häcken på vår sida, eftersom den nu är fint klippt på hennes sida medan den spretar hejvilt på vår sida tomtgränsen.
Faktum är att hon först erbjöd sig att komma över på vår sida och klippa.
"Oh, nej, det behöver du inte, det kan jag fixa förstås", sa jag.
"Bra, då visar jag dig imorgon hur man gör", sa hon.

Idag smyger jag omkring och låtsas att jag inte är hemma.
Hoppas det funkar.

Kan det ha med ålderskrisen att göra?

Jag hatade alltid att spela fotboll när jag var yngre.

När jag var med på plan sprang jag mest på betryggande avstånd från bollen och försökte se ut som om jag var engagerad i spelet. Men det var jag aldrig. Mitt engagemang var alltid knutet till klockan. Hur lång tid hade vi spelat? Hur lång tid var det kvar till det var slut? Hatade att spela kort och gott.

Att titta på fotboll var inte heller intressant. Gubbar som sprang fram och tillbaka och jagade en boll. Fan vad tråkigt.

Så vad var det som hände? Ikväll satt jag och hoppade och tjöt framför TV'n när vårt U21-lag försökte, och nästan lyckades, spöa Englands dito-lag. Och detta trots att jag var ensam hemma!

Lite pinsamt är det också eftersom jag större delen av mitt liv inte försuttit ett enda tillfälle att uttrycka mitt förakt för spelet. Så meningslöst, och alla pengar som plöjs ner i det...

Men det är ju roligt att titta på!!!

Hur kunde det bli det???

På temat göra bort sig del 2

Nu drar jag fram en gammal fadäs ur min bloggarderob från januari.
Det är ju så roligt att göra bort sig! Efteråt.

Jag har varit 20+, tro det eller ej, och när jag var det blev jag bjuden till en kvinnlig släkting på hennes bröllop. Vi kan kalla henne Inger eftersom det är det hon heter.

Efter en lång resa till huvudstaden, där Inger bodde och bröllopet skulle äga rum, upptäckte jag vid framkomsten att jag glömt min snygga outfit som jag skulle ha på mig under festkvällen. Min förtvivlan var ganska stor. Hur kan man glömma att ta med de kläder som man varit ute och shoppat för ett så speciellt tillfälle? Ja, faktum är att precis detsamma hände mig när jag åkte till min systers bröllop några år senare så jag, om någon, borde kunna svara på den frågan. Men det kan jag inte.

Hursomhelst, Inger är en mycket inkännande och hjälpsam person och hon drog snabbt fram en röd dress, byxor och blus, väldigt 80-tal, ur sin garderob och intygade mig att jag skulle bli såååå snygg i den. Som ny, praktiskt taget.

Jag in på toa och bytte om, kände mig inte helt bekväm i den röda dressen kan jag säga, men klev iallafall ut från toan för att Inger skulle få bedöma hur jag såg ut.
Inger: Men, GUUUUUUD, vad du är lik Demi Moore!!!
Jag visste inte vem Demi Moore var men jag förstod att det var något positivt att vara lik henne. Så, den röda dressen blev det.

En tid senare, kanske två år, eller två veckor, vad vet jag (mitt förgångna tenderar att flyta ihop) så skulle jag äta lunch på det universitet där jag då pluggade. Av någon luddig anledning skulle jag göra det med en kille jag knappt kände, någon kompis kompis tror jag. Det var nog bara så att vi råkade gå mot restaurangen samtidigt och började prata eller så.

Och där satt vi och åt och konverserade varandra sådär som man gör när man äter lunch med någon som man knappt känner. Jag visste fortfarande inte vem Demi Moore var men vi pratade skådespelare och han sa:
- Den snyggaste kvinnliga skådespelaren jag vet är Demi Moore.
Jag (som är charmigt spontan och aldrig tänker innan jag pratar):
- Va? Demi Moore??? Henne är jag lik...har jag hört...

Piiiiiiinsam tystnad.
Jag kommer inte ihåg vad killen hette men jag kan fortfarande se hans stelnade ansiktsuttryck framför mig. Han kunde ju ha sagt: -Ja, lite kanske, bara för att rädda situationen men han kunde tydligen inte dra en så grov lögn.
Ack, ja.

På temat göra bort sig

Ulrika gjorde bort sig igår och skrev ut sin förtvivlan på bloggen så det ekade i cyberspace.
Hon ville höra andras bortgöringar för att med dessa lindra sin egen, och jag har tänkt och tänkt.
Inte så att det är svårt att komma på några, men det ska ju vara någon/några som tål dagsljus...
Och då blir det genast knepigt.

Men jag kan ta en som ägde rum när jag var liten och oskyldig. Jag var kanske tio år...?
Och egentligen var det inte jag som gjorde bort mig utan min pappa, men jag bidrog till lilla fadäsen kan man säga. I all min oskuld.

Hursomhelst. Pappa hade varit med en granne och fiskat (vilket han inte kunde så han kom hem tomhänt). Med sig på utflykten hade de haft korv att äta (för de insåg sina tillkortakommande när det kom till fiske.) Well, well...

När pappa kom hem var han lite irriterad.
Lars-Erik, den fräcke, halvfete grannen, hade ätit upp nästan varenda korv!!! Och min pappa som, till synes, är den försynta sorten, hade suttit där och sett korv efter korv ta vägen ner i gapet på grannen utan att säga något. Medan hans väl dolda förtret (och hunger får man förmoda) växte, låtsades han att han inte hade något alls emot att "Lars-Erik vräkte i sig korv efter korv efter korv efter korv".
Med målande ord och kroppsspråk visade pappa precis hur det sett ut när korvorgien ägt rum. Hur Lars-Erik knappt ens gett sig tid att tugga utan bara mulat in korvar med bägge händerna samtidigt.

Nästa gång Lars-Erik kom på besök till oss såg jag korvscenariot framför mig förstås.
"Jag hörde att du nästan åt upp alla korvar!", sa jag spjuveraktigt. (Kanske inte så oskuldsfullt, men ändå.)
Sen drog jag på, precis som pappa hade gjort, och visade med liv och lust hur det hade sett ut. Kan tillägga att jag var med i en teatergrupp när jag var liten och här kom allt jag lärt mig till användning.
När jag efter en stund tittade upp såg jag att varken Lars-Erik eller pappa skrattade, vilket ju hade varit mitt syfte.
Pappa stod och skruvade sig och sa ett lamt: "Eeeh...neeej" till mig. Jag hörde det knappt, det bara pep fram kan man säga.
Och Lars-Erik hade ett konstigt stelt uttryck i ansiktet; som om han inte visste hur han skulle lyckas le genom hela min föreställning.

Då stack jag.
Herregud, de var ju vuxna!
Det var väl inte mer än rätt att de fick lösa sina konflikter själva.

En gräsänkas lidande

Nu har jag hittat gräsklipparen.
Men den rykte så förfärligt när jag satte igång den så jag stängde av den igen.
Har lämnat meddelande på makens telefon:
Gräsklipparen ryker.
Väntar nu på att han ska lösa problemet.
Han sa något om olja innan han stack men jag lyssnade bara med ett halvt öra.
Och det enda hål jag hittar, som man möjligtvis skulle kunna hälla olja i, ser ut som ett avgasrör.

Vattnat alla växter på altan har jag iallafall gjort.
Den uppgiften faller alltid på mig när maken är bortrest.
Han är jämt orolig att jag ska glömma. *förstår inte varför*

Gräset växer

Gräsmattan vajar i vinden och maken är i Tyskland.
Så vad göra?
Ska fundera.

Barnavvänjning pågår

Kanske ska tillägga att jag inte alltid varit såhär...klängig på mina barn.
När de var små och maken tog med dem på tripp några dagar så jublade jag.
Tystnaden, matlagningen till bara mig, ensam framför teven; det var helt underbart.
Så jag är inte alls den klängiga typen, egentligen.
Verkligen inte någon klängranka.
Men kanske ett litet plåster?
Det är liksom inte lika häftigt att vara ensam längre.
Nu får de gärna vara hemma.
Och DÅ drar dom!
Åt tre olika håll!
Så att jag ska bli förvirrad och inte veta vem jag ska jaga.
Inte schysst.