Om att skriva långsamt

Att det tar så himla lång tid för mig att skriva min beiga roman beror delvis på att jag slår så mycket i mina ordböcker. Jag älskar ordböcker. När jag sätter mig för att skriva tar jag endast fram min svenska synonymordbok eftersom jag inbillar mig att jag inte kommer behöva något mer. När jag x timmar senare har skrivit klart ligger fyra-fem ordböcker till runt datorn. Jag har då plockat fram dem allteftersom jag känt behovet pocka på. Det är SAOL, förstås. Dessutom antonymordbok, engelskt-svenskt lexikon, engelsk-engelskt lexikon och en theusaurus, vilket är en engelsk synonymordbok.

Nu när jag läser igenom vad jag rabblat upp känner jag att det låter lite stört. Håller jag på och skriver en engelsk roman, till exempel? Nej, det gör jag inte. Men jag ÄLSKAR att leta ord både i mitt huvud och i alla mina ordböcker. Att hitta precis rätt ord, rätt klang, rätt nyans, rätt känsla.

Kolla bara alla synonymgodingar till 'långsam':

långsam: trög; senfärdig; dröjande; sölig; loj; lat; såsig; sävlig; maklig; sengångaraktig; tardiv; långtråkig; ledsam; långrandig; tröttsam; tidsödande; dryg; tungrodd; långvarig; utdragen; sakta; gradvis; så småningom; pö om pö; sakteliga; ett steg i sänder; med snigelfart; lattjolajban

Det är tur att det inte finns några diken i stan

Nu ska jag sätta detta lilla troll i cykelkorgen och cykla genom stan. Gissa om det kommer bli kaos! Hon är ju så söt.
Och så jag on top of that.

Nu är det krig!

Maskrosorna svajar idag också. Himla konstigt med tanke på att jag gick ut för att klippa bort dem igår.
Men det finns förklaringar, vänta så ska ni få höra. (Vänta så ska du får höra! sa alltid min mormor när hon ville att jag skulle vara tyst och lyssna. Sedan berättade hon om alla tokiga människor i hennes omgivning.)
Maskrosorna var det.
De är fjädrade. Man klipper gräsmattan jämn och fin, går nöjd in i huset och tittar ut genom fönstret. Bara för att se de jävlarna vingligt ståta där ute! Så tröttsamt.
En annan förklaring till det muntra svajandet i trädgården (jag har utsikt över den där jag sitter) är att bensinen i gräsklipparen tog slut när jag bara klippt ungefär hälften. Makens fel, måste man allt säga, för det var han som klippte sist. Han är för övrigt bortrest över helgen, i annat fall hade det inte varit jag som tagit kriget med maskrosorna. Men som den fagra, goda och rundhylta hustru jag är ska jag nu gå ut och fylla på mer bensin så att gräsmattan är färdigklippt när han han kommer hem. Och sedan ska jag ta itu med hans smutstvätt.
Skoja bara.

Press är ett djävulens påfund

Och när ska lilla korkade jag inse att jag inte är gjord för press?
Skrev till 23.45 igår och hade då med allt stelare nacke under kvällens lopp kommit upp i 875 ord. Idag har jag migrän.

Sista orden jag skrev innan jag stupade i säng:

När jag kom hem drog jag ett djupt andetag, knappade in koden, slängde upp dörren och sprang uppför trapporna till min lägenhet. Som planerat hann inte Bruno med i den svängen.
     En stund senare, när han plingade på min dörr, smög jag ljudlöst fram till titthålet för att försäkra mig om att det var han, stod sedan helt orörlig utan att andas tills jag hörde honom gå ner till sig igen. Det finns nio grannar till i den här portuppgången som han kan låna socker av. Jag hoppas att han tänker på det.

Hej vad det går

Nu har jag skrivit Brevet till förläggaren. Det som man ska skicka med sitt färdiga manus. Hej Förläggaren! Och sen en kort presentation av sitt alster. Nu vet ju vi att mitt manus är långt ifrån färdigt, men brevet är en av veckans uppgifter på min skrivarkurs så det var bara att plita på.
Och det blev bra. Så bra att jag kände:
Damn, den boken vill jag läsa!
Och så är den inte klar än...
På mitt manus har jag än så länge idag skrivit 385 ord. Inte så himla långt kvar till målsättningen 1 000 om man vill se det från den positiva sidan. 615 ord kvar om man vill se det från den negativa.
Nu ska jag gå ut och klippa gräset. Maskrosorna vajar i vinden.

Nu jävlars

Jag har nästan inte skrivit något alls på min beiga senaste veckan, och mitt hjärta liksom vissnar. Skrumpnar ihop och ger upp. Tänker (ja, mitt hjärta tänker) att det nog inte blir någon bok i alla fall.
Nu har jag fem timmar själv hemma idag och har bestämt mig för att skriva minst tusen ord. Tusen ord, eh...? Så godtyckligt och MYCKET. Normalt skriver jag bara några hundra ord på en dag eftersom jag skriver så långsamt. Och varför sätta upp mål om antal skrivna ord som om det var något Marathonlopp?
Jag vet inte.
Men det ska bli spännande att se ikväll hur det gick.

Om min författarkarriär går åt skogen kan jag alltid falla tillbaka på sången

Strosade i godan ro omkring på stan med en av mina döttrar efter jobbet idag. Godan ro är en av mina bästa grenar.
När jag kom hem kvart över fem kom jag på att jag hade konsert med min kör ikväll. Det hade jag helt glömt bort. 
Sms:ade min körkompis Knasterfaster: Jag kan inte låtarna *gråtande smiley* När ska vi samlas? Hon svarade inte på en gång, kanske matade hon kaninen, så jag satte mig framför datorn och tog det lugnt. Efter flera minuter kom svaret: Det kommer gå så bra så, vi ska vara där halv sex. Då var klockan tjugo över fem. Och vi skulle ha något jeansigt och vitt på oss.
Alltså tog jag med mig en vit blus, blå jeans, strykbräda med tillhörande järn och sprang in till stan samtidigt som jag strök blusen och bytte om. Och sedan sjöng jag mig genom hela konserten, mimade bara ibland. Tänkte då och då på en eventuell fluga i min vänstra näsborre. Den flög in där på vägen hem från stan och trots våldsamt fnysande från min sida såg jag den aldrig komma ut. Tänkte också lite på att jag stod snett bakom Knasterfaster, ungefär fem centimeter från hennes öra.
Men när jag inte tänkte på flugan eller Knasterfaster sjöng jag för full hals. Vackrare hade ingen hört, såg jag att publiken tyckte.

En liten varning för hundraåringar som kliver ut ur fönster

Läser just nu succéboken Hundraåringen som klev ut genom fönstret.
Nja, säger jag (som har gått skrivarkurs och allt). Platta karaktärer som går genom tillvaron i ett konstant tillstånd av härvarelivatåhärvareglatt. Förutom när de dör våldsamma dödar, vilket några gör. Då blir de tysta.
En nästan enkönad berättelse dessutom, vilket är lite boring, tycker jag, om man inte är av det utvalda könet. Det är också ett jäkla tjat om brännvin, det är nämligen huvudpersonens livselixir. Tjofaderittankul, kanske en del tycker. Not so much, om ni frågar mig.
Men då och då glimtar berättelsen till, det måste jag ge den. När den enda kvinnliga karaktären (förutom den folkilskna satkärringen på ålderdomshemmet som får vara med de första sidorna) kommer in i handlingen, till exempel. Den Sköna, som har en elefant i en lada och svär som en borstbindare. Och, jo, jag fnissar till ibland. Det händer.
Men ändå.
Och vem är då lilla jag som sågar recensenternas gunstling?
En som skriver bättre själv, kanske?
Ja, fan.

Sixpacken kommer ploppa fram närsomhelst

Idag har jag jympat igen.
Man skulle kunna tro att jag är ett slankt muskelknippe.
Och inte nog med jympa, igår klämde jag fast den trasiga cykeln under armen och tog en rask långpromenad till min italienska cykelreparatör.
Bara för att få höra att skrothögen förvisso gick att laga, men att det skulle bli för dyrt. Med för klent resultat.
Så nu är vi en cykel kort i familjen och jag som alltid ser möjligheter i allt, ser möjligheten att få springa fram och tillbaka till jobbet hädanefter. Med pärmar och böcker i ryggsäcken som extravikter.
Lägger man därtill aktiviteten i min hjärna hela dagarna (där kan vi snacka högtrycksspruta) så är det ganska självklart att jag behövde energin i de där bitarna kladdkaka med tillhörande grädde som jag tryckte i mig ikväll. No doubt.

Kan det bli bättre än så här? Ja, om jag lämnar in den trasiga cykeln på lagning.

Jag blir så satans glad att det knappt kan vara hälsosamt när jag får positiv feed-back på min beiga roman. Efter senaste inlämningen skriver en skrivkursare bl a:

"Allt känns så väl genomarbetat och genomtänkt."
"Detaljerna gör susen, det är igenkänning och träffsäkerhet till tusen."
"Mötet med Pyrotekniska är ju bara så verklighetstroget skildrat!"

Jag tror förresten inte att jag har presenterat er för Pyrotekniska?
Det är en karaktär det sprakar lite väl mycket om.

Och nu blir det indiandans i hallen.