Meddelande till er som gnäller

Ni som klagar på att jag inte lägger ut hela berättelsen på en gång:

DET ÄR FAKTISKT JOBBIGT ATT STUVA IN DEN I BLOGGINLÄGG.

Måste gå igenom och känna på varenda mening. Ändra på ordföljden eftersom man läser nerifrån och upp i en blogg och inte hit och dit som i en bok. Byta ut ord som inte lämpar sig för bloggvärlden och anpassa texten till mottagarna (that would be you).

När jag först skrev texten trodde jag att den skulle bli utgiven på förlag, nu när det inte är fallet behövs en helt annan viskositet och nullitet i texten. Vilket medför ett väldigt bläddrande i min synonymordbok, det är numera min huvudaktivitet kvällstid. Att byta ut ett enda ord mot ett mer lättfattligt kan ta en och en halv timme, fattar ni? Vad jag jobbar för er skull?

Nä nä.

Del sex

Börjar bli tjatigt med de här delarna. Del hit och del dit. Om man slår upp ordet 'del' i sin darling synonymordbok ser man att det finns ganska många alternativ, femtioen stycken närmare bestämt. Stycke, bit, smula, parcell och fyrtiosju andra. Parcell kan man inte annat än älska, eller hur?

Parcell sex!

Varsågoda.

Del fem

HÄR.

Nu har jag firat Halloween

Genom att rensa vattenlås och golvbrunn i badrummet. Ska det var läskigt slash äckligt så ska det. Spindlar och fladdermöss i alla ära men de är ganska lama ändå.

För bästa Halloweeneffekt bör man inskränka rensandet av nämnda skattkistor till en gång per år. Man vill ju ha så mycket gegga som möjligt när man väl är igång. Nu kommer jag inte vara hungrig på minst två timmar och jag tycker att det är ett ganska gott resultat.

Hur firar ni Halloween?

Det finns ekvationer som inte har några reella lösningar

Jag tycker om det. Inte ens matematiken, liksom. Trots att den är så himla uppstrukturerad och exakt.

Det innebär att man verkligen inte kan kräva av oss människor att lösa alla problem vi hamnar i, eller hur. Det är den enda slutsats man kan dra och nu drar jag den. För min egen, men också för Rosannas skull. Hur har hon lyckats med att samla så många jobbiga människor runt sig i sitt lilla liv? Måste ha varit en sadistisk typ som diktade ihop det hela.

Del fyra HÄR.

Del tre

HÄR dårå.

Del två av den beiga

Säg HEJ till Bruno och Solbritt!

 HÄR

Förlåt att jag kräks mer ångest över er

Men nu är det helt nödvändigt.

Har nyss läst igenom början på min beiga roman och känslan är exekrabel. Kan en story bli mer beige än så här? Nej, det kan den inte. Alla som vill ha berättelser med fart och fläkt och cliffhangers bör gå någon annanstans så att det bara skriker om det.

Har funderat på att ta bort första delen. Böcker behöver inte ha börjor nu för tiden, helst ska läsarna slängas direkt in i hetluften. Frågan är bara var jag ska slänga in er, för mitten är inte heller speciellt eldfängd. På slutet finns det delar som glöder en aning men om jag bara publicerar dem kommer ingen fatta någonting.

Till mitt försvar kan sägas att det var ganska länge sedan jag skrev berättelsen. Jag var fortfarande gift då, och i största allmänhet en ganska omogen skribent. Det jag publicerar framöver kommer ha en helt annan ton, skärpa och rapiditet. Något jag ser extremt mycket fram emot.

I alla fall så finns första delen av den beiga här: www.enbeigeroman.blogspot.se

Jag har ångrat mig

Vill inte leva mitt liv som fan.

Det där med att man behöver ta risker och kliva ur sin komfortzon och bla bla bla om man vill leva sitt liv fullt ut - jag tror att det är en nutida myt. En myt som springer ur en prestationsneurotisk kultur som bygger på ett förakt för människor som vill ta det lite lugnt och inte utsätta sig för en massa ångest hela tiden. Människor som (liksom jag) inser att ett ständigt steppande utanför komfortzonen faktiskt kan vara beroendeframkallande och farligt. Kanske hittar man aldrig tillbaka, till exempel, och måste leva resten av sitt liv ute i kylan i ett resultatlöst sökande efter den fina zon man en gång hade.

Det är så jag tänker.

Diverse ångest

I veckan fyller jag femtioett. Fy faen, är min spontana reaktion på det. Femtio räcker, jag vill inte bli äldre än så. Femtio i sådär fyrtio år till, sedan kan jag tacka för mig. Att fylla femtioett är ju rent tekniskt som att ta första trappsteget mot sextio - FY FAEN!

Det är tur att jag känner några som är levande bevis på att det går att vara äldre än jag utan att vara död. Det ger ändå lite hopp om framtiden. Jag känner folk som fyllt sextio också. Sådana som lever som fan, tro det eller ej.

Senare idag, eller imorgon, ska jag också leva som fan för då ska jag smyga ut första delen av min beiga roman på min nya blogg. Läskigt, läskigt, läskigt. För då kan ju vem som helst läsa. Och efter första delen kanske dissa resten. Utan att jag har någon möjlighet att utdela lämpligt straff. Men jag tänker att det är smällar man får ta när man ska leva som fan. Suck.