lördag 20 juli 2013

Det gungar fortfarande

Men svischandet har tillfälligt avtagit något och jag har ingen aning om när det kommer igång igen. Så är min sommar, ni fattar.

Har skrivit en till dikt. Den här handlar om hur det är att vara på krönet av livet, där man är när man är femtio. Eller typ sextio, jag vet inte eftersom jag ännu inte har varit så gammal. Här kommer den:

Och där står man mitt i livet
på toppen av sin samarbetsförmåga
sin sociala och emotionella kompetens
sin kompatibilitet
habilitet
likviditet
korpulens
och metakognitiva kapacitet.


Vad tyckte ni?

Den slutar ganska abrupt men tänk på att det bara går utför sedan, när man varit på den där toppen, och det är inte så roligt att skriva om det:

Och sedan går det bara utför... Typ.

Såvida det inte går utför? Man kanske rafsar ihop de där jävla kompetenserna, häller på bensin, fjuttar på skiten och blir fri? Jag vet inte varifrån jag fick den idén, den bara kom.

16 kommentarer:

Hanna Lans sa...

Gillar hur dikten är uppbyggd som ett vinglas. Eller är det bara mitt undermedvetna som vill göra sig påminnt?

Skål för kompabiliteten, habiliteten och metakognitiva kapaciteten. Likviditet har jag knappt någon och korpulensen kommer långt senare. Hoppas jag.

Marina sa...

visst är det härligt att ha den metakognitiva kapaciteten som stadig bas!

Åsa Hellberg sa...

Haha, jag gillar din sista idé. Tutta på du, det får man i din ålder!

Katarina sa...

Hela det här livet är ett förrädiskt gungfly, om du vill ha min åsikt.

Men bortsett från det... Snygg dikt.

Småländskan sa...

Njaee... faktiskt!
Först skriver du att du inte vet, eftersom du aldrig varit så gammal, sen skriver du att det bara går utför!! Hur fan kan du veta det eftersom du aldrig varit så gammal?
Jaja, jag tar det för svischandegungningsungdomsdumhet!
I alla fall har jag varit på en fyratimmars konsert med BAO, Sjöholm, Körberg och gänget. Kom hem för en stund sedan. Herregud alltså, vad jag och alla i samma-ålder-som-jag njöt. Jag är helt tagen, frälst, salig, ja jag är bara så jäkla glad att jag efter långt velande verkligen gjorde slag i saken och cyklade dit. Lite vin och gratismat gjorde inte saken sämre.
Kan inte berömma dem (musikerna, sångarna/sångerskan) nog, jag är som sagt helt frälst!!!
Japp, så har vi det, vi som är på väg utför!
Puss och kram på dig!
(Om det nu är nån av dina läsare som tycker jag är alltför hård mot dig, så vet jag att du fattar...).

Shamrock sa...

Skulle just skriva att dikten hade formen av ett träd, men så såg jag att nån' liknat den vid ett vinglas. Jag gillar vinglasliknelsen bättre

Kalle Byx sa...

Suveränt!

skrivkulan.se sa...

OK. Det går bara utför nu alltså. Då vet jag det.

Karin sa...

Utför? Inte då! Kompetenserna utvecklar sig vartefter och nya dyker upp lika överraskande som välkommet.

Om inte sista diktraden vore så finurlig skulle jag stryka den och då finge dikten formen av en champagnekork som flyger iväg.

Knasterfaster sa...

Formmässigt är den väldigt snygg.

reneesfotoblogg sa...

Jorå! Vid pass femtiofem så börjar utförslöpan och fortare och fortare går det ända tills man slår arslet i backen (det är då man krymper fyra cm). Då gäller det att resa sig, skaka av sig skiten så att korpulensen gungar och sedan trampa på i ullstrumporna igen!

Magica de Hex sa...

Jag tycker det går mer uppför, jag.

cat sa...

En dikt som liknar ett vinglas har ju helt klart en viss dignitet.

Mika sa...

Jag tycker den ser ut som ett svampmoln... alltså ett sådant som blir när någon fått för sig att fälla en atombomb.
Jag skulle hellre säga vinglas... men då skulle jag ljuga.
Jag vet inte vad hälften av orden betyder och jag är alldeles för trött för att googla dom.

Jag är glad att du finns. Tack!

Kram!

nillas liv på pinnen sa...

Hanna: Jag tyckte det såg ut som ett träd, så jag satsar på ditt undermedvetna.

Marina: Eller hur! Vi metakognitiva kvinns!

Åsa: Tack, då gör jag det. Moahaha.

Katarina: Ett gungfly, i alla fall. Ibland förrädiskt och ibland förföriskt. Typ.

Smål: Fint att tant vet att roa sig! Trots sin ålder.

Shamrock: Fast träd står det i facit!

Kalle: Tack, du verkar vara den ende som ser poetpotentialen i mig.

Skrivkulan: Japp. Man får liksom skynda sig att ha kul för sen är det för seeent.

Karin: Fast nu är det ett TRÄD. Dah.

Knaster: Bara formmässigt?

Renée: Det är något i den stilen jag tänker mig. Fast krympa tänker jag då fan inte göra.

Magica: Ja ja.

Cat: Mmmm, fast nu är det ett TRÄÄÄD, dårå.

Mika: TRÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄD. Puss!

Singelmamman sa...

Fast den ser it som ett sånt där grönt vinglas. En remmare. Jag gillade den, texten också.