Senare den dagen kommer Britta till en ny insikt. Ansträngningar i all ära, men det är sänkta förväntningar som är nyckeln. De behöver helt enkelt jobba på att nöja sig.
Efter några timmars lojt pysslande på varsitt håll sitter de återigen uteplatsen, nu med kaffe och pinnglass. De sitter i skuggan under sitt randiga parasoll för det är outhärdligt varmt i solen, sådär så att luften vibrerar och stenplattorna tycks förångas.
'Människor har nuförtiden väldigt höga krav på sina kärleksrelationer', suckar Britta. 'De ska vara så livgivande och roliga hela tiden.'
Benny lyssnar med en bekymmersrynka i sin rödsvettiga panna.
'Om man sänker förväntningarna kan man komma långt.'
'Vilka förväntningar?'
'Tänk så här: Om man i första hand ser relationen som en ekonomisk uppgörelse - för det är ju onekligen billigare att vara två än en i ett hushåll - då kommer alla eventuella övriga fördelar bli positiva överraskningar', klargör Britta och särar på benen för att inte låren ska klibba ihop. 'Om ens make är snäll och arbetsam, som min pappas faster brukade säga, då ska man vara tacksam och glad. Och det ligger banne mig något i det!'
'Var det inte hon som blev slagen ...?'
'Jo, hennes karl uppfyllde inte kriterierna, men det gör ju du.'
Benny höjer på ögonbrynen.
'Och det är ju helt andra tider nu, helt andra krav.' Britta hugger tag i pocketboken hon tog med ut och använder den som solfjäder. 'Krav som gått överstyr. Allt ska vara så underbart hela tiden, gud vad jag är trött på det!'
'Ja, det är ju det lilla i vardagen som är det stora', mumlar Benny. 'Men ska vi bara dela boende, menar du? Inget annat?'
'Bara boende.'
'Okej ...?'
'Och sen får vi se vad som händer!'