Jag har begrundat mitt beteende på danspasset häromdagen, och kommit fram till att mognad inte är något statiskt, om nu någon trodde det. Man är inte mogen, punkt, bara för att man är femtiosju. Människan fungerar inte så.
Tvärtom; ena stunden kan hon vara drottningen av moget beteende, för att i nästa regrediera flera decennier. Ni vet hur det är. Man fastnar i prestige och kan inte komma loss. Vet att man är ute och cyklar, men i helvete att man erkänner det. Anklagar andra hejvilt, enligt devisen anfall är bästa försvar. Eller spelar dum, för ibland funkar det riktigt bra att låtsas att man inte fattar det man visst fattar. Ett tips bara, för de som är dåliga på att regrediera.
Att regrediera är en konst. Inser man det så kommer man inte känna sig som en dålig och misslyckad människa när man beter sig som en femåring. Man kommer istället se det som ett tillfälle att utforska sig själv. Det finns så mycket att upptäcka när man gör det. Tyvärr vågar inte alla. Det finns de som är rädda för att komma i kontakt med sin inre femåring. Vissa menar att den inte ens finns där. Det skulle jag vilja påstå är omoget om något!
2 kommentarer:
Kloka ord.
Kalle: Eller hur! Jag är helt förbluffad.
Skicka en kommentar