Januari funkar. Jag överlever. Det är bara de mornar då jag ska iväg till jobbet som är lite mardrömslika, och alltså ska vi nu uppehålla oss vid dem.
Fem i sex ringer mitt alarm, och först två timmar senare är jag på plats på jobbet. Detta trots att jag ger mig av hemifrån vid halv sju. Man skulle kunna tro att jag bor vid gränsen mot Norge, men nej, endast två och en halv mil från centrala Örebro.
Jag åker buss. Promenaden till bussen tar en dryg kvart. Så härligt ändå med en frisk morgonpromenad på landet i mörkret och tystnaden, brukar jag tänka. Väntar i genomsnitt tio minuter vid busshållplatsen, sedan sitter jag på bussen och mår illa i tre kvart. Kliver av inne i stan och går kloppeti, kloppeti (broddarna) till min skola där morgonkoppen kaffe väntar.
Ja, jag längtar till våren.
4 kommentarer:
Å bilåka ä inte te å tänka på? Finns det fortfarande levande vildsvin i era trakter? Sorry, det var lite okänsligt. Klart det är tryggt att åka buss i stället under den mörka och hala årstiden! Jag minns alltför väl det där med tidiga morgnar och jobb. Sovmorgnar är en av många fringisar när man går i pension!
Karin: Faktum är att det har tagit tid för mig att få tillbaka körglädjen. Kände den för första gången (sedan olyckan) förra veckan när jag körde in till stan för att hämta mitt barnbarn. Och från och med imorgon ska jag börja ta bilen till jobbet, för nu är det inte becksvart på mornarna längre. Jippie!
För övrigt längtar jag lite till pensionärslivets bekymmerslösa tillvaro! (Eller?)
Jag vågar inte berätta för mycket om pensionärslivets bekymmerslösa och behagliga tillvaro, för då är det risk att all produktiv verksamhet avstannar. Håll ut!
Ha ha, låter alldeles alldeles underbart. Ska försöka hålla ut! /N
Skicka en kommentar