Svart som natta

Och vad gör Britta? Jo, hon ringer Benny i sitt mest sårbara tillstånd. Min manual till trots. Uppenbarligen skiter hon i den.

’Hej, var är du?’ Brittas hjärtslag ekar i huvudet. Hon trycker mobilen hårt mot örat.

’Hur så?’ svarar Benny. Han låter inte arg, snarare undrande vilket ger Britta en välbehövlig skjuts.

’Det är klart att jag undrar!’ 

Men Benny berättar ändå inte var han är. Istället blir det tyst i luren. Knäpptyst. Britta hör inte ens Bennys andetag, hur mycket hon än anstränger sig för att identifiera dem.

'Hallå?'

'Jag är här.'

’Kan du inte komma hem?’ piper hon. 

Benny svarar nej, bara ett lågmält men tydligt nej, inget mer. Britta känner hur paniken inom henne växer. Han låter så klar över sitt nej, som om han kommit fram till ett vägskäl och vet vilken väg han ska ta nu. En väg som inte leder hem.

’Imorgon då?’

’Nej.’

’Jag ska aldrig mer vara otrogen, jag lovar.'

’Det spelar ingen roll.’

Det är återigen tyst i telefonen. En lång stund. Det enda Britta vet är att samtalet inte får ta slut.

’Vad är det som inte spelar roll?’

’Ingenting spelar längre någon roll.’

’Det låter som något vi verkligen behöver prata om!’

’Nej.’

’Vadå 'nej'?’

’Nej. Jag känner bara ett stort nej.’

’Det kan man göra, absolut. Då är det bra att prata om det så att man förstår vad ens nej står för, eller hur?’

’Nej, det har jag inget behov av, och jag behöver gå nu.’

'Gå nu?'

'Hej då', säger Benny och sen klickar han bort henne. 

Manual för Britta

Kris och katastrof råder. Nu gäller det att sitta still i båten, Britta. Ha is i magen. Bli inte desperat. (Inte så att det syns, i alla fall.)

Ångesten är vad den är, men håll i hatten och rid ut stormen. Gå in i klädkammaren och släck lampan. Andas in genom näsan och ut genom munnen. Ge känslorna fritt utlopp, låt dem äga dig, men inte mer än trettio minuter tops.

Bete dig med värdighet. Gör saker. Rör på dig. 

Drick vatten.

Framförallt; ring inte Benny. Låt honom komma till dig.

Fy fan alltså

Britta vaknar med ett ryck. Dagsljuset silar in mellan persiennerna, det är morgon och hon har sovit. Kroppen; ett minfält att hantera. Tryck över bröstet, stickningar i händerna, blytunga ben och surr i öronen. Ett mörker som bokstavligen hotar att sluka henne. 

Hon kravlar ur sängen och går fram till spegeln som de en gång köpte på en auktion; en dag mitt i sommaren, ute på landet. Nunan som möter henne har inget existensberättigande. Den, och kroppen som hör till, borde ligga död och begraven sen länge. Hon studerar sig själv, noggrant, följer varje rynka, noterar hudens grå och blå skiftningar, och hon förstår varför Benny lämnat henne.

Paniken sköljer genom Britta och hon står som bredvid och förstår inte varför. Så himla viktig är inte Benny. Hon var kär i början, men hur trött har hon inte varit på honom från tid till annan? Hon är den sortens människa som inte har så stort behov av en man. Inte av så mycket annat folk heller. Hon är en fri fågel. En självständig fri fågel.

Som kroknar en aning nu, måste man ändå säga. Kanske för att det är skillnad på att lämna och att bli lämnad? När man blir lämnad har man inget att säga till om, man är helt utlämnad till den andres nyckfullhet och dåliga omdöme. För det går inte att tvinga någon att stanna, det inser Britta och det kan vara ur den vissheten som ångesten springer. 

Att hon blivit avvisad kanske också har med saken att göra. Inte för att det är så farligt, egentligen, men det kan riva upp sår från barndomen. Britta blev förvisso inte avvisad som liten, men man vet aldrig hur psyket fungerar, det beror på så många olika faktorer. Framförallt gener. Sammantaget är det för komplext för att vara möjligt att reda ut.

Måsar skriker utanför hennes fönster. Hon skulle kunna döda dem. Hundra procent.

Ska man vara ärlig eller inte?

Benny står där han står, utelåst. Mellan stenplattorna, som de sedan länge tänkt byta ut mot sån där snygg skiffer, skjuter ogräset upp som vildar på rövarstråt. Han ser Britta komma ner för trappen och ropa något, men hör inte vad. Han kan förstå att hon blev upprörd, men det var ju så länge sen. Och visst har Britta rätt i att han kunde ha sagt nej, varför gjorde han inte det? Susanne borde han verkligen inte gett efter för. Han tyckte aldrig om henne, försökte till varje pris undvika att komma i hennes väg. Agge, däremot, henne kan han inte ångra ens om han försöker. De andra; det var som det var, han hade svårt att säga nej. Inte mer med det. Någon gång var det väl också han själv som tog initiativet, trots att han visste att det inte skulle kännas så bra efteråt. 

'Jag har också varit otrogen.' Britta står i altandörren och vinkar in Benny. 'Kom in, det är kallt.'

När Benny inte rör på sig tar Britta tag i hans jackärm och manar på honom. 'Jag ska berätta allt, det är inget du behöver oroa dig för.' Hon släpper inte ärmen förrän han står vid soffan. 'Sätt dig!'

Benny står kvar.

'Jag förstår om det här kommer oväntat, men det var ett misstag och det är över. Tro mig, det betydde ingenting.' 

Brittas lättnad är obeskrivlig. Äntligen kan hon säga sanningen. Äntligen ska all skit fram i ljuset och ut ur huset! Varför har det tagit så lång tid att inse något så självklart? Ska man behöva fylla sextio för att förstå det mest basala om hur man ska leva sitt liv?

'Har du varit otrogen?'

'Benny! Det betydde ingenting.' 

'När?'

'Sätt dig ner, snälla. Vi behöver prata i lugn och ro.'

Benny står kvar.

'Det var för ett tag sen, men det spelar ingen roll, för det är över nu.'

'Vem?'

'Det spelar ingen roll.'

'Är det någon jag känner?'

Britta suckar. 'Ja, om vi nu ska vara helt ärliga mot varandra, och det ska vi ju, så var det han Hans, Veras nya. Men det spelar ingen roll!'

'Hans? Ingen roll? Det spelar väl en JÄVLA roll! 

Britta tar ett steg baklänges. 

'Om du låter mig berätta kommer du förstå att det inte spelar någon roll. Det betydde ingenting och dessutom var det katastrofalt ... dåligt. Han var klumpig och ... ja, jag vet inte varför det hände överhuvudtaget.'

'Men det hände?'

Britta ser på Benny. Han står fortfarande och han har inga planer på att sätta sig ned. Svarar hon fel nu kommer han gå och inte komma tillbaka, det ser hon på honom.

'Nej, det hände inte.' Britta fäster blicken på Bennys panna. 'Det hände inte för det blev aldrig nåt.'

En sanning med modifikation, men vem vet vad som hände i det där jävla materialrummet? 

'Var han här, hemma hos oss?'

'Nej, nej, nej. Han kom till biblioteket och vi gick in i materialrummet för att leta efter en bok.'

Från och med nu ska hennes och Bennys relation bygga på sanning och ärlighet. Öppen kommunikation. Hon vill förklara för Benny vad bra det kommer bli, men först måste hon få honom att fatta att det som hände var fullständigt obetydligt för henne.

'Det betydde verkligen ingenting.'

Och nu går Benny. Han klampar upp för trappen på ett sätt som är helt olikt honom och Brittas känsla av eufori byts raskt ut mot ren och skär skräck. 

'Jag vill bara vara ärlig mot dig!'

Tre minuter senare lämnar Benny deras lilla radhus bakom sig, med en resväska och de kläder han går och står i. Kanske åker han till sin nittioåriga pappa. 

Vad som händer härnäst har jag ingen aning om, men nu vet vi i alla fall vad som hände när Britta berättade.

Benny drog.

Kärleksakt eller fadäs?

Men var det verkligen otrohet, i ordets sanna bemärkelse? Britta stannar upp på sista trappsteget. Hon ser konturerna av Benny utanför altandörren, hans huvud nerböjt som om han studerade ogräset mellan stenplattorna. Har han hört hennes bekännelse? Hon vet inte.

Otrohet eller inte? Det funderar hon på nu, ena foten på trappsteget, den andra dinglande i luften, avvaktande. Det var inte ett särskilt angenämt möte de hade där i materialrummet. I alla fall inte enligt Britta, vad Hans tycker är oklart, eftersom de varken då eller därefter pratade om det hela. Det var valhänt och forcerat och de kom aldrig riktigt till skott, om man säger så. Brittas arm kom i kläm och allt gick för fort. Ingen tid att känna in och pröva sig fram. Nej, fy sjutton, känner Britta så här i efterhand.

Benny ser på henne på andra sidan altandörren. Han ler uppmuntrande. Hennes ena fot dinglar fortfarande i luften. Ska hon berätta eller inte? 

Jamen, det är väl lika bra.