Och det går som det ofta gör efter ett abrupt uppbrott på grund av otrohet; parterna börjar så sakteliga minnas det som var bra i relationen. Känslor poppar upp och längtan tillbaka till soffan framför TV:n drabbar med full kraft. Det som innan krisen upplevdes tråkigt och hjärndödande är nu det enda man vill ha. Den förutsägbara tryggheten. Lugnet. Inga upprivna känslor, ingen ovisshet om vad som väntar härnäst.
Inte för att jag vet, men jag kan tänka mig.
Benny åkte hem till Rönnbärsgatan (jo, det är där de bor) och blev kvar. De pratade ut och Britta tassade leende på tå runt Benny något dygn, sen föll de tillbaka i sina vanliga gamla hjulspår. Inte så bra, kanske, men vad kan man egentligen kräva av en kärleksrelation som är inne på tjugonde året? Jo, även Benny och Britta har hört talas om par som varit tillsammans länge och nästan aldrig är irriterade på varandra, men finns de på riktigt? Britta är skeptisk. Det är dock inte Benny. Om Britta bara lugnar ner sig kommer de själva ha en fin, konfliktfri relation. Och just nu verkar det som att Britta har gått igenom en metamorfos. Hon säger att hon inte fram till dags dato har förstått att uppskatta Benny på det sätt han förtjänar, med tanke på den stabila, trygga och kärleksfulla man han är. Så Benny är full av hopp.
Det är något med Britta som ger mig huvudvärk, men jag ska inte måla fan på väggen. Kris betyder utveckling, och rent hypotetiskt kan det leda till att de tu framöver blir mer samspelta och harmoniska. Några påminnelselappar på kylskåpet om vikten av tacksamhet och acceptans, för att Britta inte ska glömma. Sen så.
2 kommentarer:
Jo, den där huvudvärken förstår jag. NÅGOT måste hända och då menar jag inte parterapi eller någon fånig panikresa till Tallin, utan ett skifte. En insikt. Ett mentalt jordskred. Ett samtal? "Va?! Har du också alltid längtat efter att ... ! " (Nej jag tror absolut inte att det funkar med någon swingerslösning.) Eller också får de väl bara ge upp?
Panikresa till Tallin är uteslutet, det är inte deras grej att spontanresa. Parterapi kommer det inte heller bli, eftersom det i så fall skulle bli mitt ansvar att dra dem igenom den. Nej, tack.
Jag ska googla på mentala jordskred, kanske går det att hitta något där!
Skicka en kommentar