Jag blev uttagen!

Har varit på uttagning idag, och som tur är blev jag uttagen. (Puh!) Risken med uttagningar är att man inte blir uttagen, och då kan man bli deprimerad på kuppen. (Såvida man inte lyckas undvika det genom att tjata hål i huvudet på sig själv om hur bra man är bara-att-vissa-inte-fattar-det.) Men nu blev jag som sagt uttagen, och alltså känns det bra. Man är med. En i laget. I livets laguppställning, kan man säga, fast det kanske ger felaktiga associationer, gör det det?  Det är ju inget världsomvälvande steg jag tar, bara ett litet skutt. Som kan bli ett stort, för man vet inte vad som händer när man tar de där små stegen. Allt kan hända, det har man ju erfarenhet av!

Jag verkar lugn och trygg, sa de (och jag ba: mmmm, apselut...). Det var därför de ville ha mig. Och jag tänker att de inte känner mig de stackars satarna. Men snart gör de det och då får vi hoppas att min intressanta och mångfacetterade personlighet har hunnit arbeta sig så långt ner i deras undermedvetna ryggmärgar att det inte längre går att avhysa den. Visst?