Man får roa sig så gott man kan när man har ont i hälen.
Har köpt ett par leggings också, beiga. Bakom disken i leggingaffären stod en kvinna som gick på samma högstadium som jag för snart fyrtio år sedan. Har inte sett henne sedan dess. Vi var inte kompisar, men skrattade ihop en gång, och då skrattade vi ordentligt, jag minns det som igår. Och varför inte återuppliva minnet? Tänkte jag tydligen, för jag gick fram till henne och frågade om de hade leggings, varpå jag lade till:
'När jag ser dig tänker jag på dammsugare.' Jag såg med all säkerhet pillimarisk ut, en av mina talanger. 'Sådana små som man äter, alltså.'
'Jaså...? sa hon och började leende gå. Innan jag visste ordet av stod hon och ryckte i några svarta leggings.
'Vi höll på att skratta ihjäl oss åt att det blev daaamsugare när man tog bort ett m. Ha ha!'
Hon log ett tillmötesgående expeditleende, och jag passade på att säga att jag inte ville ha svarta leggings, utan beiga.
'Fast det var ju några år sedan, minst femton', fortsatte jag.
'Femton..?' sa hon och såg konfunderad ut. Hon fortsatte gå åt ett annat håll, och jag följde efter.
'Nej, jag skojade bara, det var ju när vi gick på högstadiet. Ha ha. Liiite mer än femton år sedan, ha ha.'
Hon fortsatte le.
'De här har vi i beige, det är inte leggings, direkt, men de är stretchiga. Jättesköna.'
Då gav jag upp. Vad är det med folk i min ålder, har de inget minne, eller? När jag betalade låtsades jag att jag inte kände igen henne heller, som straff. Betalade bara och gick. Förutom att jag berättade att jag har ont i hälen, för det får de flesta jag möter veta. Dock nämnde jag inte att jag är anmäld till Stockholm halvmaraton, så jag kanske får gå tillbaka och berätta det i morgon.
15 kommentarer:
Sicken tråkmåns! Men du vet, kreti och pleti har dåligt minne (och min man) - och det kanske de inte kan rå för - även om det förtar ens humoristiska ansträngningar...
Stroppigt folk i affärerna nu för tiden!
Blir det inte för jobbigt för hälen att gå tillbaka för att berätta?
Tycker absolut att du ska gå tillbaka och berätta det! Hon kommer garanterat att minnas dig sen... ;-)
Mysko...det verkade ju vara en viktig detalj från högstadietiden...;)
Kan du inte ta med dig skolkatalogen när du går tillbaka. Kanske minnet kommer tillbaka då??? ;-)
Du har väl inte fått hälsporre? Det vet jag egentligen inte vad det är, men det låter himla ont. Själv har jag fortfarande ont i tånaglarna, men de vägrar trilla av. Det bryr jag mig inte om att berätta för folk, det syns liksom ändå när jag har sandaler.
Gå tillbaka! Ta den om dammsugaren en gång till, och hälen också, glöm inte den. Och när du ändå är där så dra halvmaran med.
Har du hört talas om stalking?
Gå dit igen, ta med en gammal skolkatalog, berätta om daamsugaren igen och stirra väldigt väldigt mycket på henne samtidigt som du skrattar sådär hackigt och läskigt som typ en cyborg skulle göra precis innan den är på väg att gå sönder för att någon har slagit den i huvudet med yxa eftersom den försökt mörda alla människor i närheten.
Och sedan, precis när hon börjar se ut som att det är på väg att bli brunt i byxorna, så ler du jättevänligt och säger: "Just det, jag har ont i hälen också, då blir det ju alldeles perfekt med beige leggings. Tack för hjälpen!"
:-D
KAN det vara så att det var hennes dotter? Det har hänt både mig och en väninna. Efter en stunds trivsamt småprat om den gemensamma uppväxtorten säger den som man trodde var en gammal klasskamrat:
"Kul att ses och vad roligt det ska bli att berätta för mamma att jag träffat dig!"
Har du de gamla ormbunkarna kvar? Expediter är kanske förbjudna att vara personliga och visa humoristiska talanger. Nästa gång för du ge henne en lapp med ditt telefonnummer så kan hon ringa dig när hon är ledig.
Ha ha ha!
PT: Schiiitstövlar, som inte kan minnas det mest basala!
Spader: Schiiitstövlar, som sagt!
Realisten: Precis vad det blev! Man får välja sina strider.
I mitt huvud: Du säger det? jag kanske går dit i morgon då. Ska ändå på stan.
Marina: Det var det! Vem som helst skulle komma ihåg en sådan sak. Förutom hon då.
Tess: Om jag inte hade slarvat bort den skulle jag absolut ta med den.
Tjockisen: Hellre tio hälsporrar än naglar som ramlar av, det tycker jag ändå. Hälsporrar syns ju liksom inte. om man bortser från haltandet, alltså.
Renée: Det kallas inte stalking, det kallas utredning av försvunnen minneskapacitet.
Listoplisto: Följer du med? Som min assistent?
Karin: Nä, nä, nä. Hon såg jättegammal ut. Som en drake från forntiden.
Knaster: Alltså, jag ger bara karlar lappar med mitt telefonnummer, så det går tyvärr inte.
De gamla ormbunkarna dog. :( Men nu har jag köpt nya. :)
Magica: Ja, det är väl lika bra att skratta åt eländet.
Skittråkig människa.
Nästa gång går du någon annanstans, basta!
...ser det framför mig. På riktigt.
/Mocka
Skicka en kommentar