Vi tragglar på i Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Bilden är från en park i Göteborg i helgen. Boken till vänster i bild. Till höger min sarong. Någon minut efter denna bilds tillblivelse läste vi ivrigt vidare i berättelsen.
Och för alla som med spänning följer vår läsning ska jag nu berätta om Dunfin.
'Ingen kunde vara mera mild och god än den lilla grågåsen Dunfin', diktar Lagerlöf. En mjuk och glänsande fjäderskrud sätter pricken över i:et.
Ni fattar, det här är en gås utöver det vanliga.
För kontrastens skull (får man anta) har Dunfin två systrar, som i sina fula fjäderskrudar utan minsta dåliga samvete planerar det ena mordet efter det andra för att bli av med Dunfin. Sånt skitbeteende.
Nå, slår Dunfin tillbaka en mörk natt?
Nej, för hon fattar ingenting! Mild, god och synnerligen korkad struttar hon omkring och tror alla om gott intill idiotins brant. Hon håller fan på att stryka med på kuppen. Skåne och jag försökte påminna varandra om att det bara var en saga, men som ni förstår blev vi ju galna på henne.
Frågor om människans natur som infinner sig vid kapitlets slut:
Vad är det för fel på Dunfin? Har du någon Dunfin i din bekantskapskrets? Vad kan du göra åt det?
4 kommentarer:
Jag har en och annan Dunfin i min närhet och enda sättet att lösa det är A. Sluta vara chef.
B. Själv ansvara för all kommande rekrytering.
C. Skita i LAS.
Markattan
Jag har haft en Dunfin i min bekantskapskrets som struttade omkring fullständigt övertygad om att vartenda svin hon träffade nog var "snäll innerst inne."
Vi lyckades aldrig göra något åt det.
Jag vet inte vad det blev av henne. Men jag gissar att hon blivit desillusionerad.
Heja Dunfin!
Markattan: Bra att du har en handlingsplan!
DDT: Hon kan vara död ... Risken finns.
Kalle Byx: Jaha? Det var lite otippat, men Dunfinarna ska väl också få ha sina supporters, så kör på.
Skicka en kommentar