Är besviken på mig själv

I morse väcktes jag av min brandvarnare strax före fem, så nu vet jag hur jag reagerar i en akut situation.

1. Jag blev skiträdd! Går ju mer eller mindre bara och väntar på att det ska börja brinna även i mina trakter. For som en raket upp ur sängen, finns inget bättre sätt att beskriva det.

2. Irrade runt i hallen under brandvarnaren utan att komma på hur man stänger av den.

3. Sprang tillbaka in i sovrummet och plockade fram en BH ur byrån, tog en vit, snabbt på med den.

4. Såg en klänning hänga över en stolsrygg men hejdade mig när jag insåg att jag kanske inte skulle komma tillbaka in i lägenheten på flera timmar när jag väl lämnat den. Sprang in i garderoben och hoppade i ett par byxor.

5. Hittade en t-shirt på en stol i köket, på med den.

6. Drog ut köksstolen i hallen för att komma åt brandvarnaren, man blir ju galen av ljudet!


Det är väl tur att jag inte blev brandman, eller hur? Precis när jag kommit upp på stolen slutade brandvarnaren tjuta och jag kunde lugnt (nåja) sniffa runt för att lokalisera elden som jag aldrig hittade. Kikade även ut i trapphallen men det brann inte där heller. Skönt.

Mindre skönt att jag beter mig så irrationellt och förvirrat i en krissituation som denna. Hur ska det gå när det brinner på riktigt? Varför blir det primära att få tyst på brandvarnaren? Varför måste jag ha tuttarna på plats i en BH innan jag ens undersöker om jag är i livsfara? Varför väljer jag byxor och t-shirt när det hade gått mycket snabbare att dra på mig en klänning?

Usch, vet inte ens om jag vill veta svaren ...