Uppkörning

På vägen in mot centrum:

Han: Du har kört med Elin?
Jag: Ja, och några lektioner med de andra också.
Han: Tycker du att det har gått bra?
Jag: Ja, det har varit jättebra, jättebra.

Tystnad.

Jag: Sedan har jag övningskört med min särbo också. Han bor i Malmö.
Han: Jaha, det var långt bort, ett riktigt långdistansförhållande! Det kan inte vara lätt ...
Jag: Jo, det har funkat i två och ett halvt år nu. Det får vara så här tills vi flyttar ihop.
Han: Mmm, det kanske är bra att ha det så? Då får man längta lite efter varandra ...?
Jag: Ja.

En kvart senare, på motorvägen:

Han: Var ska ni flytta ihop någonstans då?
Jag: Han får flytta hit.
Han: Jaha? Ha ha!

Ha ha? Om jag inte hade haft fullt sjå med att hålla koll på vägen, trafiken runt omkring och min hastighetsmätare hade jag frågat honom vad som var så roligt. Men nu var jag upptagen av min uppkörning så jag lät det passera.

Tillbaka vid Trafikverket, när jag parkerat, lagt växeln i parkeringsläge och slutat andas, sa han att min körning gått 'fint som snus'. Fint som snus! Jag älskar det uttrycket (från och med nu).

Han: Du är godkänd.
Han igen: Du har körkort nu, grattis!

WOW, liksom.

Han: Du har visat att du kan köra på ett trafiksäkert och bla bla bla bla sätt.
Han igen: Bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla, och körkortet kommer på posten.

Hans 'ha ha' föll bara bort, helt enkelt. Istället tackade jag honom skitmycket; tack, tack, tack, tack, tack, tack! Klart överdrivet så här i efterhand, men när man är GLAD blir man liksom helt bäng i huvudet.

JA, JA. Nu lämnar jag detta bakom mig och går vidare i mitt liv. MED KÖRKORT!