Benny och Britta del 17

Benny använder tofflor inomhus, och Britta låter honom. Inte för att hon tycker om att se honom hasa fram i dem, men hon inser att hennes aversion handlar mer om henne själv än om Benny och hans tofflor. Han ser ut som en gubbe, tänker hon ibland, och inser att hon är trångsynt och omogen.

Den gummifärgade sulan är högre bak vid hälen än fram vid tån, och ger en viss kilklackskänsla. Ovanlädret är brunt med stansade små hål för luftighetens skull. Ett kantband i ett mörkare brunt läder håller ovandelen på plats med hjälp av jämna fina små stygn. Bennys pappa hade likadana när han levde, och det är naturligt att en son vill gå i sin fars fotspår, tänker Britta.

Britta: SLUTA HASA NÄR DU GÅR!

Det är själva hasandet som gör henne galen, inte tofflorna.

Britta: LYFT PÅ FÖTTERNA! För i helvete ...

Benny lyfter på fötterna.

Britta: Du nöter gångar i golvet, vi kommer ha skidspår här snart.

Benny: Nu överdriver du.

Britta: För övrigt är det bättre för fötterna att gå i strumplästen.

Benny: Varför det?

Britta: Jag läste det någonstans, de små musklerna behöver tränas.

Benny: Jo, men jag gör ju tåhävningar.

Britta: Det räcker inte.

Benny: Men jag tycker om mina tofflor.

Britta: Jag har inte sagt någonting om tofflorna, det är inget fel på dem. Inte världens snyggaste, men huvudsaken är ju att de är sköna.

Benny: De är sköna.

Britta: Jag har inte sagt något annat.

Benny: Nej ...

Britta: Du verkar tro att jag har något emot själva tofflorna?

Benny: Det tror jag inte. Varför skulle du ha det?

Britta: Ja, varför skulle jag ha det? För att de är jävligt fula, men du trivs med dem och det är det som räknas.

Benny: Jag trivs med dem.

Britta: Sen kan man förstås undra hur i helvete du kan trivas med att hasa runt i tofflor som en åttioårig gubbe, men jag säger inget om det.

Benny: Som en åttioårig gubbe?

Britta: Ja.

Benny ser bekymrad ut en stund, men lyser snart upp i ett knappt märkbart leende.

Benny: Ja ja, men det är ju bara här hemma jag använder dem.


Tofflornas framtida öde vilar nu i händerna på Brittas ambivalenta känslor. Antingen kommer hennes generositet och goda vilja väga över, och Benny får fortsätta hasa omkring i sina dyrgripar. Eller så kommer hennes omogna känslor ta över, och då antagligen göra processen kort.

Till syvene och sist är det här en fråga om att få vara sig själv och inte behöva transformeras för att duga för sin partner. Att få kliva in i ålderdomen på sina egna villkor, i sin pappas tofflor om man så önskar.

Vi får hoppas att Britta tänker på det.