Benny och Britta del 20

I Bennys och Brittas relation är det Britta som känner av och sätter ord på skavet. Följaktligen är det Bennys lott att gjuta olja på vågorna.

Britta: Jag är så trött på att vi aldrig gör något roligt ...

Benny: Jaha?

Britta: Titta på oss! Vi har blivit totalt försoffade.

Benny: Försoffade? Men det är vi väl ändå inte?

Britta: Jo, försoffade. Här sitter vi och glor på TV medan vår utmätta tid tickar iväg. Vi är mer döda än levande.

Benny tittar på Britta men säger ingenting, för vad ska han säga? Han tycker om att titta på TV, och upplever inte att han kastar bort sitt liv. 

Britta: Vi köper ett för litet hus och så bygger vi ut det!

Benny: Ska vi flytta härifrån, menar du? 

Britta: Ja, vet du, det menar jag. Vi behöver en spark i arslet, ett projekt att sätta tänderna i. Att köpa ett gammalt och för litet hus på en vacker plats, det skulle kanske vara räddningen för oss.

Benny ser förvirrad ut.

Britta: Livet handlar inte om att ordna det bekvämt för sig, det handlar om att sträva!

Benny: Sträva ...? Hur tänker du då?

Britta: Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst.

Benny: Va?

Britta: Karin Boye.

Benny: Vet jag väl ...

Britta: Men se då inte ut som ett frågetecken hela tiden! Om inte du vill köpa ett litet hus så gör jag det själv.

Benny: Men vi kan ju inte bygga?

Britta: Vi kan lära oss, jag läste om en kille som inte kunde men som lärde sig på YouTube. Han byggde ett stort hus helt själv, kollade bara på filmer och snickrade en sak i taget. Men sen kan vi anlita folk också, vi behöver ju inte göra allt själva, det har jag aldrig sagt. 

Benny: Men ändå, vi kan ju ingenting om att bygga?

Britta: Just därför! Jag tycker om att lära mig nya saker. Tänk dig, vi är sextio och bygger oss ett eget hus trots att vi aldrig tidigare sysslat med något liknande!

Benny: Det kan ju gå helt åt skogen ...?

Britta: Ja, det kan det, men i den processen kommer vi åtminstone känna oss levande. 

Benny: Det blir jättemycket jobb ...?

Britta: Nu köper vi ett för litet hus, punkt slut.

Benny säger ingenting men antecknar för husfridens skull ett par datum för visningar kommande helg. Och så kommer det sig att de två plötsligt är ägare till ett pyttelitet modulhus byggt på åttiotalet, lantligt beläget på en höjd med utsikt över ängar, hagar och en motorväg i fjärran. Huset är inte vackert, ser närmast ut som en barack, men en utbyggnad kommer ändra på det, tänker Britta. Benny begriper inte hur det ska gå till, men han hoppas att Britta hädanefter kommer vara glad och harmonisk, nu när hon fått sitt lilla hus att bygga ut. Och tänk, det kanske han har rätt i?