Nils dörrklocka skär genom luften. Var de döva på sextiotalet när de byggde de här husen? Förmodligen. Både Benny och Nils hoppar högt där de sitter vid matbordet och äter fläsk och bruna bönor.
'Vem kan det vara?' frågar Benny så rappt att Nils rycker till igen.
Nils vet inte, säger att det kan vara försäljare eller Jehovas Vittnen, några andra brukar inte ringa på. Han lägger ifrån sig besticken och reser sig för att gå och kika i nyckelhålet. 'Ingen ko på isen', säger han när han försvinner ut i hallen.
Några sekunder senare står Nils i dörröppningen till köket och viskar att det är Britta som står utanför. 'Det är Britta!'
'Va?'
'Det är Britta! Ska jag öppna?'
'Nej, för sjutton gubbar!' väser Benny och vinkar otåligt till Nils att komma och sätta sig. Pappa Nils tassar försiktigt in och sjunker ner på sin stol vid köksbordet precis då dörrklockan återigen skär rakt igenom deras trumhinnor. Tysta och orörliga sitter de vid bordet och väntar. Deras andning är ljudlös, lätt som molntussar. Förr eller senare kommer Britta ge upp, tänker de. Förr eller senare.
Någon minut går och Benny kommer på att Britta mycket väl kan vara på väg runt huset för att kika in genom Nils köksfönster. Det skulle inte förvåna honom ett dugg. Han smyger upp och flyttar flinkt tallrikarna med sina böner och sitt fläsk till diskbänken - bakom diskstället. Nils är snart med på noterna och inom kort står de i lägenhetens lavendeldoftande och välorganiserade klädkammare och lyssnar till sina hjärtslag, eftersom inget annat hörs. Skjortor, koftor, kavajer och byxor i grått och beige hänger på galgar i långa rader. På hyllan ovanför ligger kuddar, täcken och filtar i prydliga högar. På motsatta väggen fylls hyllorna av rutiga lådor i papp, var och en med inramad etikett som med prydliga bokstäver anger innehållet. I ett hörn på golvet står ett kassaskåp för värdesaker och viktiga papper som behöver skyddas från stöld och brand. Benny har då och då under åren med Britta föreslagit att också de ska strukturera upp klädkammaren och skaffa kassaskåp, men utan framgång. ’Onödigt’, har varit Brittas dom.
Nu är frågan om det yttre hotet Britta är kvar i trapphuset eller om hon står och spanar in genom köksfönstret. Klädkammaren är belägen mitt i lägenheten, innanför sovrummet, och har den nackdelen att de varken ser eller hör vad som rör sig utanför ytterväggarna. Nils sätter sig på kassaskåpet och ser på Benny.
’Är det inte bättre att du hör med henne vad hon vill?’
En tanke som inte slagit Benny i tumultet som uppstått.
’Vad menar du?’
’Hon kanske har något viktigt att säga?’
’Vad skulle det vara?’
På det har Nils inget svar. Hur ska han veta? Han känner inte Britta särskilt väl. Vartefter åren gått har han träffat henne alltmer sällan.
’Ingen aning’, säger Nils. ’Man skulle behöva fråga.’
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar