Jag tyar inte mer

Tänk en jättedumlekola som legat för länge i solen. Där har ni min hjärna.
Nu åker jag till landet och lägger mig i blöt i sjön. Jag kommer inte gå upp förrän det blivit normala sommartemperaturer.
Förutom på tisdag, förstås, då Uruguay spelar mot Holland och vi ju måste heja, eller hur?
Heja, heja, heja Uruguay!
Holà, holà, holà Uruguay!

När börjar den där övergångsåldern? Och från vad går man över? Och till...?

Fantastiskt bra frågor.
Frågor som kastar omkull hela begreppet övergångsålder.
Det tilltalar mig, eftersom övergångsåldern a.k.a klimakteriet misstänkt ofta används för att förklena kvinnor i åldern ~30-70. Jag menar, råkar man inte veta om att man "är i övergångsåldern" så får man fan reda på det!
Klimakteriekärring, klimakteriekossa, övergångssugga är ju inte direkt okända tilltalsnamn. Jo, kanske övergångssugga? (Jag menar inte betongsuggor utplacerade vid övergångsställen.)
Och blir man förbannad så nog fan avfärdas det med hänvisning till, just det, övergångsåldern.

Alltså.
Kan man inte ana en konspiration här?

Om man inte märker av övergångsåldern, hur vet man att man haft den?

Ja, hur i hela fridens namn ska man kunna veta det när man är vig som en tjugoåring och fräsch som en nyponros med en glittrande daggdroppe i?

Möjligtvis kan en misstanke vara befogad om man börjar närma sig åttio, och det är minst tjugo år sedan man sist hade mens. Möjligtvis. Men det är det enda tecknet jag kan komma på.

Och säker kan man inte vara; Sara var ju nittio, som ni vet.

Oj

Jag råkade åka bort!

Well och anyway; nu är jag tillbaka.

Hur döljer man att man inte kommer ihåg ett enda namn när man minglar med folk man faktiskt borde komma ihåg namnet på?

Om man nu nödvändigtsvis ska mingla, så får man allt köra med öppna kort. Inget är så stillöst som folk som på olika sätt försöker dölja att de inte kommer ihåg ens namn. Svävande blick, nervösa skämt, fiskande efter ledtrådar; så osnofsigt.

- Vad var det du hette? är till exempel en bra inledande fråga för en konversation. Är det sedan så att man vet om att man inte kommer komma ihåg det en halvtimme senare när man minglat slut på de andra i församlingen och är tillbaka till personen som först fick frågan, så har man två alternativ:

1. Man upprepar: - Vad var det du hette? Eventuellt kan man här lägga till: ..., sa du?

2. Man har med sig vita klisterlappar som man fäster på mingelobjekten efter att man efterfrågat deras namn och skrivit det på lappen.

När är man vuxen nog att bestämma hur man ska ha det utan att äldre ska lägga sig i och säga att "det är fel... och så gjorde aldrig jag"?

När man lärt sig bita ifrån så att det tar skruv.

Varför är vi äldre utanpå än inuti?

Nej, det är vi inte.
Vi är precis lika gamla inuti som utanpå.
Att vi tror att vi är runt tjugo inuti beror på att egenskaper som livsglädje, nyfikenhet, lust, längtan, galenskap och skönhet på grund av en gigantisk missuppfattning kopplats ihop med ungdomlighet.
Vi som är något till åren komna och har genomskådat denna kommersiella myt vet ju att ungdomstiden endast är den tid i livet när man ligger i träning för dessa egenskaper. En träningfas som sannerligen går upp och ner som en bergochdalbana om jag minns det hela rätt.
Annat är det nu när man fått stil på det hela. Tjong i medaljongen, säger jag bara.

Måndag

En lång härlig dag framför mig!


(Det här känns WEIRD. Men jag måste vänja mig av med måndagsångesten nu, det är bara att acceptera.)

Slut

Idag har jag röjt det sista på min arbetsplats och nu ser den helt ren och tom och städad och onilla ut. Jag har slängt massor av gammalt material som jag inte använt på år. Herregud vad mycket material man producerar och samlar på sig som lärare, kan jag meddela. Jösses. Tre av mina hyllor gapar nu tomma för att min vikarie ska ha någon plats för sina pärmar och mappar och högar och trådbackar och böcker och...ja. Alla bilder på mina barn, lappar med coola ordspråk, vykort, foton på gamla elever och gudvetvad är nedplockade.
Min känsla just nu är mest tomhet. Och lealös trötthet.
Men jag kommer nog snart igen. Ont krut förgås ju som bekant inte så lätt.

Vad gör medelålders när de ska ha roligt? Del 1

I vår ålder ska man vara försiktig med sådant som klassas som 'roligt'. Alla som i mogen ålder satt sig i en bergodalbana "för det var ju så himla roligt när jag åkte bergodalbana 1976" vet vad jag pratar om. Att vara ute och festa till klockan fem på morgonen är heller inte att rekommendera hur kul man än minns att det var då man gjorde det varje helg, då i början på 80-talet. Ha party var också en höjdare, då i yngre dagar. Nu är dylika tillställningar en mardröm av dukningar, trettioelva smårätter, konversationer och för trånga skor.

Man får helt enkelt tänka i nya banor. Att blogga är ganska roligt. Sms:a kan också vara kul. Gå och lägga sig och sova när man är trött kan verkligen vara en höjdare. Cykla runt lite när det är fint väder likaså. Se det lilla i det stora och det stora i det lilla. Och blogga lite till.
Man kan också skratta åt egna och andras skämt som man har lagrade i huvudet. Som idag, på avslappningen efter jympan. Då kom jag oförhappandes att tänka på Knasterfasters kommentar på mitt gäddhängsinlägg, och där låg jag och försökte slappna av hoppande av skratt till tonerna av Fred Åkerströms Jag ger dig min morgon. Det var roligt.