Facebookchock

När det nu är så trögt i bloggvärlden försöker jag roa mig på facebook istället. Dock har jag hört att det inte blir kul där förrän man kommer upp i minst femtio vänner. Jag har för närvarande fyrtiofyra och väntar ivrigt på latjolajban.
Fick en chock idag när jag försökte hjälpa tillväxten på traven genom att i sökrutan skriva in namnet på den första kille jag hade ett längre seriöst förhållande med. (Eller seriöst och seriöst, men vi pussades ibland i alla fall.) Jag var elva och väldigt kär. Han var också elva och söt som en sockertopp. Lena kinder, bruna ögon och mörka lockar som liksom studsade runt hans huvud.
Nå, idag skrev jag in hans namn, som är lite ovanligt, klickade på sök, och ramlade nästan av stolen. Herregud, vad gammal han blivit! Det var det värsta jag sett. Jag hade aldrig känt igen honom om jag hade stött ihop med honom på gatan. Och alla fina bruna lockar, puts väck! En lite grå torr krans av stubb runt huvudet var allt som fanns kvar. En riktig medelålderskagge hade han också. Med lite god vilja kunde jag känna igen munnen, men det var allt. Ögonen skymdes av ett par solglasögon.
Jag har nu lovat mig själv att inte söka på en endaste kille till som jag på något sätt haft, eller velat ha, från åttiotalet och bakåt. Min modesta önskan är att få åldras i lugn och ro, och bara skaffa facebookvänner som är gamla från början.

Lakan lakan lakan

TVÅ kommentarer idag! TVÅ! Varav jag har skrivit den ena själv.
Det måste vara för att jag har slutat skriva om lakan.

Golvad

Jag har tårar i ögonen hela tiden när jag läser 84 Charing Cross Road. Mest tårar av skratt men i mina långa täta ögonfransar hänger även droppar av livet-är-vackert-tårar.
Vilken bok! Varför har ingen sagt något???
Kan bero på att alla inte tycker om den så som jag gör, min smak kanske är något udda. Jag får vara glad att jag i alla fall har mig själv att skratta och gråta tillsammans med. (Om romanen jag för närvarande inte skriver på någonsin blir klar kommer den också vara udda.)
Kan man bli kär i en bok?
JA, DET KAN MAN!

Sista lakansinlägget

Nu ska jag sluta skriva om lakan, jag lovar.
Dock kan jag notera en svagt uppåtgående trend i antal besök på min blogg senaste dagarna, och av det drar jag slutsatsen att allmänintresset för lakan är ganska stort.
Till yttermera visso har jag inga fler undermåliga lakan att skriva om. Men jag har några fina som jag tycker mycket om. Vita påslakan med beiga blommor på. De är mina finaste.
Nu ska jag sätta mig på altanen och läsa Helene Hanffs Brev till en bokhandel - 84 Charing Cross Road. Jag har bara läste en fjärdedel än, men är redan helt betuttad.

Det gick vägen kan man säga

Om man inte har krav på att rättvisan och sanningen ska segra.
Jag fick tillbaka pengarna, men i helvete att hon tänkte erkänna att det var smygsyntet i lakanen. Jag vet inte hur många gånger hon upprepade att det var 100% bomull, och en gång sa hon 200%. Men jag anmärkte inte på det.
Hon var bestämd på det där tvärbestämda sammanbitna sättet och det gör mig misstänksam. Antingen har hon haft många kunder före mig med samma klagomål, eller så läser hon min blogg och tränade framför spegeln i morse: Hellre dör jag än erkänner att du har rätt. Jag kan känna igen mig i det, men det är bara maken som brukar drabbas. Om jag jobbade i affär skulle jag vara jättetrevlig, det känner jag på mig.
Vid ett tillfälle var hon svarslös och det var när jag vek upp lakansbunten och visade henne alla dammpartiklar. Då blev hon tyst.
När pengarna var tillbaka på mitt konto gick jag in i Akademibokhandeln bredvid och köpte fyra pocketböcker. Lite tjolahopp, kändes det då.

Planen

Hej! (ge ett väluppfostrat intryck)

Jag har köpt många bomullslakan här som jag är jättenöjd med. (fjäska)
Men de här *visa* känns inte som bomull. (informera sakligt)
Det känns som att de innehåller syntet. (informera sakligt)
De liksom sticks. (informera sakligt)
Dessutom drar de till sig damm och dylikt på det elektrostatiska sätt som bara konstbibrer gör. (låta kunnig på området)
Så jag vill reklamera dem. (ge ett handlingskraftigt intryck)

Klädsel: Nystruken bomullsblus och beiga byxor i linne

Det kan inte gå fel, tänker jag.

Skrivpuffstema: Synvilla

Killen därborta, du ser?
Ja?
Han kollar in mig.
Eh, det gör han väl inte...?
Jo, men titta får du se.
Mm.
Men titta då!
Alltså, han pussar ju sin tjej...
Fast titt som tätt kollar han hitåt, men kolla då! Annars ser du ju inte.
Nu pussar han henne. Och då behöver jag väl inte titta ändå?
Fast du måste ju titta åt hans håll hela tiden, för man kan inte veta när han kikar på mig nästa gång.
Jag tycker han verkar vara väldigt väldigt kär i sin tjej, faktiskt...
Men det är ju bara en del i spelet, fattar du väl!
Spelet?
Spelet han måste spela eftersom han är ihop med henne men intresserad av mig. Shit, vad du är korkad.


Skrivpuff hittar du HÄR.

Att det ska vara så jävla svårt!

Lakan är fortfarande huvudämnet på den här bloggen, ska åka till Hemtexbutiken imorgon och prata med dem om smygsynteten.
I samma köpcentrum finns en telefonbutik som heter Mobilizera. Där gick jag in för en vecka sedan, med dotter och hennes pojkvän, för att fråga vad det kostar att laga en sprucken skärm på en Iphone (dotterns).
En halvtimme senare stod jag med pennan i högsta hugg över ett kontrakt på ny telefon och abonnemang till mig. Hur gick det till? Jag vill inte veta.
Klockan var över stängningsdags och kontraktet tre sidor finstilt så jag nöjde mig med att slänga en blick på det.
"Men ursäkta, du sa att startavgiften skulle vara 99 kr, inte 249!"
"Va? Öh?"
En till försäljare rusade till och förklarade för "min" försäljare att när man tecknar sisådäringa häringa kontrakt blir startavgiften 249, och inget annat.
"Okej, då vill jag inte ha någon telefon", sa jag trött. Jag blir väldigt trött av att bli lurad.
Ytterligare en försäljare slöt upp och alla tre förklarade ivrigt (läs: desperat) att det inte gick att ta tillbaka köpet nu för de hade ju redan skrivit in det i datorn, och om det var viktigt för mig att startavgiften var 99 kr så skulle "min" försäljare ta 150 kr ur egen ficka så jag slapp betala mer än 99.
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Tror de att man är helt jävla blåst? Ser jag perhaps korkad ut? Är det min antika mobiltelefon, min ålder, min frisyr, VAD?
"N E J, tack", sa jag tre-fyra gånger innan de fattade.
Lämnade till slut butiken, min dotter tyckte jag var pinsam och hennes pojkvän, som numera är upptagen som medlem i familjen på livstid, tyckte att det var BRA gjort.
I förvirringen glömde jag att be om att få tillbaka mitt leg. Och de glömde bort att lämna tillbaka det.
Jag bad maken, som jobbar i huset bredvid, att hämta det ett par dagar senare. Två gånger gick han dit.
Första gången: "Va? Leg? Näe, det har vi nog inget, men vi ska leta, kom tillbaka sen."
Andra gången: "Va? Leg? Näe, det har vi nog inget. Vi har typ letat, men det finns ingenstans. Hon har nog glömt det någon annanstans."
Gaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah!
Tredje gången gick jag dit själv.
"Va? Leg? Näe, vettu, vi har letat jättemycket, och näe, finns inget leg här."
"NU ÄR DET SÅ ATT JAG VET ATT NI HAR MITT LEG HÄR." Typ. Jag försökte verkligen se lugn och fin ut.
"Va? Ja men jaha, ja, men då kommer vi leta tills vi hittar det, absolut, vi kommer leta ända tills vi hittar det, kommer vi."
Det tog mindre än en minut innan jag hade det i min hand.
"Tack", sa jag.

I morgon är det dags för Hemtex.

Tjofaderittan

Det är så makalöst bra att ha en blogg!
Här sitter man allena på sin kammare och känner sig onormal, besvärlig och paranoid. Man känner hur man liksom får för sig att syntetfibrerna i de nyköpta sängkläderna sticks och svider. Man börjar fantisera om hur de tar över världen, och försöker verkligen tala sig själv tillrätta, det gör man. För man inser att man nog överreagerar, att det inte rimligtvis kan finnas syntet i lakan med etiketten 100% bomull. Man inser att textilbranschen inte kan luras på det sättet, att det bara känns så. Man inser också att man skulle behöva bli mer nöjd med sakernas tillstånd och att det definitivt är en själv det är fel på när den där förnöjsamheten inte infinner sig. Man har blivit en bitter ragata, tänker man. En som försöker hitta fel i allt, och kan man inte hitta något annat fel så kan man alltid inbilla sig att lakanen kliar och sticks.
Men så vädrar man sina ångestfyllda tankar om syntetiska konstfibrer på sin blogg, och när kommentarerna trillar in inser man att man är alldeles normal. För där ute i vårt avlånga land finns fler människor som är missnöjda med dagens kvalitet på lakan. Fler som misstänker att det smygsyntetas här och där.
Och man går från att se sig själv som en gnällspik av svåraste slag - som inte förstår något om dagens lakan - till en sanningssägare på barrikaderna! Swooosch, bara.

Försäljare sökes

En kväll för ungefär ett par månader sedan hörde jag ett dovt brummande ljud när jag gick och la mig. Jag hatar ljud som inte ska vara där så jag sökte genom huset för att om möjligt kväva det i sin linda. Ingenting lät som brumljudet men med hjälp av uteslutningsmetoden insåg jag att det förmodligen var värmepumpen i källaren som var boven i dramat. Väntade tålmodigt på att maken skulle komma hem dagen därpå och släppte då bomben: Vi måste tyvärr köpa ny värmepump, ty den gamla håller på att balla ur. Jag tvingade maken att lägga sig ner för att höra ljudet, och när han inte hörde det i sovrummet fick han lägga sig i de andra rummen också, dock utan resultat. I alla fall så är det fel på värmepumpen, sa jag, och vi måste alltså köpa en ny. Det gäller att vara bestämd i lägen som dessa annars kanske man börjar tvivla själv. Okej, jag ska kolla på den, svarade han.
Ett par kvällar senare hörde jag ingenting när jag la huvudet på kudden och jag sms:ade glatt maken (som var borta igen) att vad-det-nu-var han hade gjort med pumpen så hade det hjälpt.
Jag tittade bara på den...? svarade han. Skitsamma, det funkade, svarade jag.
Tills kvällen därpå då brumhelvetet var tillbaka igen. Det vibrerade också, och tro mig; slikt kan skicka den mesta stabila person rakt in på hispan. Började lugnt och fint planera för ny värmepump, bara hundratusentalet kronor på ett ungefär.
Ett par veckor senare gick jag och la mig i stugan i skogen, fem mil härifrån, sjönk ner i kudden och hörde brumljudet! Har vi en värmepump här? frågade jag maken. Hoppet om mental hälsa är det sista som överger människan. Nej, vi hade ingen värmepump i stugan, var skulle den ha varit? Femtio kvadratmeter utan källare, liksom. Min hjärna, alltså. Vad kostar det att köpa en ny?
Eller så använder man den man har till att spåra en ny 'värmepump', och man ger inte upp förrän man hittat en. Resultat: Det är min dator som är boven, en till synes oskyldig liten pc. Jag upptäckte det när jag vickade den i en viss vinkel mot bordet och den då började brumma på EXAKT samma sätt som mitt huvud brummar när jag ska sova. Så nu gäller det bara att hitta en försäljare som har en brumfri dator till salu. Ska ladda för det ett par dagar.