Insändaren är skriven

Har också ringt lokaltidningens redaktion och förklarat att de måste ta in min femhundraordiga insändare trots sin gräns på trehundra ord.

Det som gör mig så förbannad är att min kommun börjat bötfälla föräldrar vars barn skolkar (i enlighet med Jan Björklunds devis: Sparka nedåt, och gör det hårt.)

Och Björklund! När jag ändå har dig på tråden.

Så länge den svenska skolan inte klarar sitt uppdrag att skapa en trygg mobbing- och utslagningsfri skola för alla elever kan man heller inte kräva att alla elever ska gå dit. Många går ändå, för de ser inget alternativ. År ut och år in går de till en skola där de far jävligt illa (och inbilla dig inte att vi vuxna ser all mobbing, för det gör vi inte, långt därifrån). Skolk blir för en del av dessa en ren överlevnadsstrategi. Om du inte känner till det är det, med tanke på din position, skandal. Hur du tänker att dessa elever ska bli hjälpta av att deras föräldrar blir bötfällda är ett mysterium för mig. Hur jag än vrider och vänder på det kommer jag bara fram till en slutsats: Du är en idiot. Som definitivt inte borde ha den makt du har.

Jag vänder mig inte till Björklund i min insändare utan till min kommuns politiker. Och språket är något förfinat jämfört med ovanstående. En viss anpassning krävs om man ska bli publicerad, ni vet.

Kvällens noteringar

Har bestämt att jag ska ägna mig åt Börje en timme om dagen. Just nu undrar jag när dagens timme kommer. Den har inte dykt upp ännu.

För övrigt är jag jävligt förbannad idag. Nu ska jag inte orda mer om det, men jag är så jävla förbannad att jag tänker skriva en insändare. Har antecknat dräpande formuleringar hela dagen. Så snart jag har haft möjlighet, alltså, vilket jag inte haft så ofta eftersom jag jobbat, men ni vet när man är riktigt jävla förbannad! Och man liksom går boxningsronder i huvudet och jävlar vad man sätter idioter på plats där inne.

Imorgon ska jag gå upp klockan sju och skriva insändare. Bäva månde idioterna.

Aubergine is da shit

Min aubergine har idag vuxit från fyrahundra ord till nästan sjuhundra! Ord som liksom sprakar, sprätter och sprudlar. (Kanske lite väl mycket, men det går ju att fila bort det värsta i ett senare skede.)
Tänk solrosor, lavendel och vattendroppar som glittrar! Tänk Börje. Ungefär så långt har jag kommit.

Och tänker jag på att förlagen även idag (å det grövsta) har ignorerat min beiga? NEJ!

Det är för lite aubergine i nutida skönlitteratur

Nu har jag påbörjat ett nytt skrivprojekt.
Skrivprojekt är ett bra ord när man inte vill kalla en roman för en roman. För i sanningens namn - hur ska jag veta att det blir en roman? Det kan ju lika gärna bli något annat.
Färgen är i alla fall given: aubergine. Liksom i fallet med min beiga roman får jag bända reglerna när jag ska böja aubergine. 'Min aubergine roman' kommer ännu mindre på fråga än 'min beige roman', som ni nog förstår. (Jag tänker inte knöka boken full med auberginer, varken bokstavligt eller bildligt; det är färgen jag är ute efter.)

Något av följande blir det:

Min aubergina roman. (Uttalas åberjina)

Min auberginea roman. (Uttalas åberjineja.)

Om känslor

Vet ni hur det känns när det gått ca 70 timmar sedan man mailade in sitt manus till förlag?
Det vet jag för jag har varit i den situationen. Så här känns det: VAD FAN HÖR DE ALDRIG AV SIG FÖR?

Kan man ha bokcirklar som jobb?

Jag är sedan i höstas med i en bokcirkel som är så bra att jag är alldeles konsternerad. Hakan hänger nere vid knäna varje gång vid ses. Va? Är det här möjligt? tänker jag. Hade jag vetat att det finns bokcirklar av den här spänstiga kvaliteten hade jag gått med i en för länge sedan. Å andra sidan är det kanske bara vår som når dessa exceptionella höjder. Förmodligen.

Men en till vore trevligt, då i mina hemtrakter. (Den andra befinner sig på främmande ort utomlands.) Inte för att den nya skulle bli lika bra som den första, men lite bra kanske den skulle bli ändå. Och blir den inte det kan jag ju hoppa av.

Alltså: Om någon i min stad vill starta en bokcirkel så kan den vara så vänlig och fråga om jag vill vara med i den, tack.

Ett av tusen inskickade manus antas - det tycker jag är för lite

Det kan vara så att jag har skickat in mitt manus till ett, två eller tre förlag, fast det skulle jag i så fall inte berätta här. Jag tycker nämligen att det är fasansfullt att vänta när alla vet att man väntar. Det skulle väcka traumatiska minnen från maj nittonhundraåttiofyra då jag gick två veckor över tiden med mitt första barn och min faster ringde varje dag (varje dag!) och undrade vad i hela världen som var fel. (Hon är död nu - frid över hennes minne *not*)

Med det traumat i ryggen förstår jag att jag nuförtiden är lagd åt det lögnaktiga hållet när det gäller saker som inskick av manus till förlag (och en del annat, dock är graviditeter ett avslutat kapitel). Om man inte berättar något för folk så kan man heller inte tappa ansiktet om allt går åt helvete, det är min devis.

Nej, jag skickade aldrig in mitt manus, det kändes inte så viktigt, kan jag då säga när det är kört. Det väsentliga var ju själva skrivandet och att jag hade roligt. Resten är väl struntsamma. *visslar en stump* Man är ju inte en sån som behöver en massa bekräftelse, eller hur? Ungefär så bygger jag upp det.

Hur gör ni när ni skickar in era manus?

(Och kom inte och säg att ni inte brukar skicka in manus för jag fattar att ni ljuger i så fall.)

Jävla jobbet

Nu är jag jättesugen på att skriva ett inlägg!

Men sorry jag är på jobbet så det går inte.

Allt jag säger är typ inte helt sant

Jag har vunnit en rockslagsknapp med texten: Allt jag säger är sant
Ödets ironi, eller vad vi ska kalla det, vi som vet att jag glatt ljuger när andan faller på. Man kan säga att knappen (som jag givetvis ska bära) blir pricken över ljugar-i:et. Jag får väl ta av mig den när jag faktiskt talar sanning, för att inte skapa total förvirring bland mina medmänniskor.

Jag säger som en kompis till min ena dotter när jag hjälpte till med att reda ut en konflikt när de var åtta-nio så där. Tjejen blev hårt anklagad av några i gänget för att ljuga och jag gick in och sa: Ja ja, men det gör vi väl alla någon gång då och då, varpå den anklagade (lycklig över det oväntade stödet från mig) utbrast: Ja, och jag ljuger ju inte hela tiden!

Alltså, det gör ju inte jag heller, om någon oroligt undrar.

Ihop med knappen vann jag också Lisa Bjärbos ungdomsroman Allt jag säger är sant. Den handlar om en tjej som hoppar av gymnasiet för att hon har viktigare saker att göra. Eventuellt tänker jag ta den här vinsten som ett tecken på att jag också kommer hoppa av gymnasiet för att jag har, om inte viktigare, så i alla fall andra saker att göra. Lära mig prata flytande franska, par example.

Ut med det beiga och in med det ryska

Det är ett jävla tjat om den beiga romanen på den här bloggen så jag ska inte prata mer om den. Vill bara säga att fyra personer nu har läst den och att det känns som att det räcker. Har fått tillräckligt med respons. Nu går jag vidare till nästa roman. (Den med ryskt tema, färg grålila?) Till den lär jag också behöva fyra pigga läsare, men inte förrän om ett par år. Först ska jag lära mig ryska och åka transibiriska järnvägen. Med den järnvägen är det ungefär som med bokhandeln för mig; jag hade en nära relation i min ungdom, och nu behöver den friskas upp. Hur är det att åka transibiriska idag? Nu när jag kan ryska. (Snart.) Jag har hört att de har två varianter nuförtiden; ett turisttransibiriskt tåg och ett tåg för vanligt folk. Det hade de inte på min tid, då räknades alla till vanligt folk.

Godnatt.