På temat regn

Har på mig mina mönsterstickade raggsockor, de som jag kan dra upp till knäna men som ögonblicket efter korvar sig runt fötterna igen. De behövs. Det är tur att jag tycker så mycket om dem att jag kan tänka att det i alla fall finns en fördel med det här vädret; att jag har fullgod anledning att ha på mig mina mönsterstickade raggsockor.

Regnet påminner mig om en irländsk rolig historia. Den går ut på att den irländska sommaren bara är en dag lång, mer kommer jag inte ihåg. Kanske går den så här: Två irländska gubbar sitter på en pub och pratar. Den ena säger att han älskar sommaren, älskar när solen lyser varmt från den molnfria irländska himmelen. Han suckar hänfört. Och den andra svarar att han också gillar den dagen.
Nej, så var den nog inte. Jag minns att jag skrattade när jag hörde den, och det gjorde jag inte nu. Jag drog inte ens på munnen.

Om någon nu, i dessa melankoliska svallvågor, erinrar sig att jag för några inlägg sedan bad om regn, så vill jag bara säga en sak: Jag har ändrat mig.

Ni gillar miljöskildringar, visst?

Har nu skrivit ungefär en sjundedel av Börje och auberginen. Visst låter det mycket? Jag tycker det låter jättemycket. Men när jag igårkväll vände på steken och tänkte på det faktum att jag har sex sjundedelar kvar så kände jag:

Det här kommer aldrig gå.

Vad i hela friden ska jag skriva om i sex sjundedelar? Det är för många sjundedelar att hantera. Jag började lite halvdesperat planera: en sjundedel i skrubben, en sjundedel i telefon, en sjundedel på Ingelas pakethållare... och så vidare. Rätt mycket kommer hända i skrubben, kanske till och med två sjundedelar kan utspela sig där? Rent dramaturgiskt är det smart att ha en miljö som är trång. Mina karaktärer kommer nära varandra, nam nam. De kan inte springa därifrån (utan min tillåtelse) och inga vackra miljöskildringar tar fokus från det som händer mellan de två. Däremot kan jag dryga ut texten med miljöskildringar av själva skrubben. Ni som har lite koll på skrubbar, vad finns i en sådan?

Tack för regnet, det var snällt

Jag fick mitt regn igår. Fast först efter att jag gett upp skrivandet (solens fel) och cyklat hem till min dotter för att hänga på hennes balkong i sommarsolstrålarna. Men inte då heller, faktiskt, utan när jag cyklade hem därifrån. Då öppnade sig himlen som om den ville säga: Här har du! Slit det med hälsan.

Jag blev dyngblöt. Så blöt att jag kunde vrida ur kläderna när jag kom hem. Så blöt att irritationen över att bli blöt när jag satt där på cykeln snart övergick i ren och skär lycka. När jag cyklade genom stan och en massa tråkmånsar stod och tryckte under tak längs med husväggarna cyklade jag förbi i de största vattenpölarna, drog upp knäna till öronhöjd och skrek iiiiiih. Det var roligt. När jag kom in på ICA kom en personal fram och frågade om jag ville ha lite papper att torka av mig på. Som om det hade hjälpt. Men för hennes skull baddade jag håret och torkade av glasögonen.

Idag har jag tagit det säkra före det osäkra och stannat inomhus och skrivit. Det hettade till mellan Börje och Roland i skrubben, så det var tur att jag var där och kunde avleda dem. Nu är Börjes och Rolands rast slut, skrev jag och så var de tvungna att återgå till arbetet.

Regn, tack!

Det skulle regna, och alltså sitter jag framför datorn redo att skriva vidare på min aubergine.

Och så lyser soljäveln!

Mycket irriterande. Men jag gör det bästa av situationen; växlar mellan att sitta inne och skriva och att hänga avslappnat ute i trädgården med en bok i handen. Det går i ärlighetens namn inte så bra, och fram på eftermiddagen idag kommer jag kanske erkänna det för mig själv och helt sonika skita i trädgårdshänget. Vad är väl en solig sommardag i trädgården mot en tjyvlyssning på Börje och Roland när de sitter i en liten skrubb och samtalar? Inte mycket.

Wild and crazy

Har köpt mitt livs första par Converse, moahaha.

Fyller ju femtio i höst.

Hur många memorera, ta tillfället i akt och pinsam kan man ha i en bok?

Läste genom halva min beiga i natt och upptäckte för många 'memorera'. Det är ingen hejd på vad min huvudkaraktär memorerar hit och dit, och man kan undra vad det står för? Allt står för något nuförtiden, det gäller bara att komma på vad det är.

'Ta tillfället i akt' dök också upp en, två, tre gånger för mycket. Det är bra att mina karaktärer är på hugget men de behöver hitta något synonymt uttryck så det inte blir så tjatigt. Sedan kan jag också, vid närmare eftertanke, tycka att det finns något prestationsneurotiskt med att springa omkring och ta tillfällen i akt. Typiskt tjugohundratalet. Aldrig får man slappna av för då kanske man missar något.

Slutligen ordet 'pinsam'. Hur kan jag vid tidigare genomläsningar missat alla 'pinsam'? Jag vet inte. Problemet är att det inte finns några bra synonymer. Penibel är i och för sig ett vackert ord, men väl högtravande. Prekär likaså. Prekär låter för övrigt som namnet på en rosa ros. En knappt utslagen. Vackert så det skriker, men jag vill inte att folk ska tappa fokus från själva berättelsen på grund av det formfulländade språket. Förlora sig i krusidullerna, om ni förstår vad jag menar. Trassla in sig och inte komma ut. Så det kanske får bli för många pinsam ändå.

Dagens synonymer: pinsam, smärtsam, plågsam, svår, genant, förarglig, obehaglig, penibel, ömtålig, prekär, beträngd, förträngd, konstiperad

Höstar

Jag älskar höstar! Den fuktiga dimman som lägger sig som ett täcke över slätten. Mörkret som kommer tidigare och tidigare på kvällen allt eftersom dagarna går, för att slutligen även sluka eftermiddagarna. Den där desperata känslan av att man kommer dö om man inte får en kopp varmt te att trösta sig med.

Men jag kan ta augusti först.

Är inte den här sommaren ovanligt seg?

Växlar mellan att skriva på min aubergine, läsa på altanen, laga och äta mat, skriva lite mer, titta på TV, gå ut med Nabbe, blogga, åka bil, handla mat, tänka, prata, läsa lite mer, jympa utomhus, sova...

Och så vidare till augusti.

Vimmelkantig

Ett förlag vill att jag ska komma till Stockholm i augusti för att prata med dem om den beiga. Jag fick ett mail för en stund sedan. Helt otroligt. Är det kanske inte, men jag känner mig en aning chockad just nu. Chansen finns att de vill ge ut min beiga raring, eller hur? Annars skulle de väl inte vilja träffa mig? Man kan inte veta förstås, men det här känns som ett VÄLDIGT positivt tecken. OH MY GOD.

Lite aubergine

”Vill du ha skjuts?”
     ”Skjuts?” Det var nog åttiotal sist han blev skjutsad på cykel.
     Han såg sig omkring, inga polisbilar i sikte.
     ”Okej.”
     Det man en gång lärt sig sitter i kroppen; han skyndade på stegen och hoppade upp på pakethållaren vid exakt rätt hastighet. Cykeln vinglade till och Ingela gav ifrån sig ett förtjust tjut. ”Går det bra?” ropade hon och Börje hann precis svara ja innan asfalten övergick i gatsten och förvandlade cykelturen till ett rasslande inferno. Denna förbannade gatsten som man de senaste åren (ja, det hade tagit flera år) lagt på stadens gator för att skapa gammaldags och pittoresk stämning. Med följden att cykelreparatörerna nu gick in i väggen på löpande band.
     Börje höll ett krampaktigt tag i sadelns underrede samtidigt som Ingelas långa rödlätta hår daskade honom i ansiktet. Hon reste sig till stående för att få mer kraft i trampandet.
     ”Vi kanske ska gå istället?” Pakethållaren var hård, betydligt hårdare än han mindes.
     ”Nej, nej, det här går jättebra!” gastade Ingela och trampade på med oförminskad styrka. ”Jag tränar på gym.”
     Men flåsade gjorde hon nu. Börje sa inget om det, funderade istället på hur han skulle komma av cykeln utan att skada sig. Det kändes som om han for fram på ett knallpulverband; var tionde centimeter, i skarven till varje ny sten, slog ryggraden i skallbenet med en snärtig smäll.
     ”Jag tror jag vill gå nu”, försökte han och Ingela bromsade in så abrupt att han åkte in i hennes stickade mossgröna tröja. Darrig ålade han av pakethållaren. Ingela vände sig om, ögonen var febrigt blanka och de rosiga kinderna blossade.
     ”Jag fattar inte varför det är förbjudet att skjutsa på cykel!” Hon såg indignerad ut. ”Typiskt Sverige.”